Är du nöjd?

Både ja och nej. Jag är nöjd med att ha hittat en partner som respekterar mig och är jämställd, vi har roligt tillsammans, är ärliga mot varandra och älskar varann med en djup vänskap i botten. Har en fantastisk häst som jag blir lycklig av att rida varje dag, likaså med hund och katter. Höggravid med BF nästa vecka, har inte den blekaste om hur det kommer bli men hoppas på det bästa.

Det jag inte är nöjd med är mitt jobb. Har gått en lång universitetetsutbildning och tagit examen men sedan inte lyckats ta mig in på arbetsmarknaden. Det har präglat mig mycket boch sänkt både mitt självförtroende och min självkänsla. Har en plan och förhoppning om att inte gå tillbaka mer än tillfälligt efter föräldraledigheten.

Bostaden är en hyresrätt och jag skulle hellre bo i hus på landet men jag trivs och det är inget som grämer mig. Som person kunde jag absolut vara bättre på många sätt. Jobbar på det :-).
 
[
Din familj?
Jag har ingen familj. Eller jo, jag har en dotter som har ett eget liv.
.

Men, gud vad ledsen jag skulle bli, om min mamma skulle säga att "jag har ingen familj", fastän hon har mig (och min syster). Även om vi inte bor i samma län, och vi har egna liv, så är vi i allra högsta grad en familj. Jag räknar det som att jag har en familj med mig och min sambo, en familj med mina föräldrar och min syster, och resten är släkt. Att inte räknas in i min mammas familj skulle göra mig ganska ledsen och besviken. Vilket tråkigt sätt att se det, menar jag...
 
Känner du dig nöjd med ditt liv?
Nej
Din livssituation?

Nej
Ditt jobb?

Det måste jag nog svara ja på.
Din bostad?

Verkligen inte.
Din familj?

Ja.
Din fritid?

För det mesta.
Dig själv?

Ja

Berätta gärna varför/varför inte.

Jag hatar hur jag bor. Jag hatar varenda kvadratmillimeter av hela hemmet och vill mest bara bort härifrån. Jag har ett jobb som fungerar med nuvarande bostadssituation och en toppenbra arbetsgivare, men för att kunna flytta krävs ett till jobb. Jag är inte nöjd med att det känns som om jag går och bara slösar bort dagarna till ingen nytta alls, men när jag väl tänker efter så stämmer det inte. Jag letar lite mer jobb, kommer snart börja en utbildning som gör att jag kan jobba med något som borde passa utmärkt. Mina föräldrar och vänner är helt otroligt underbara, världsbäst är de och djuren i min närhet är guld värda. Jag mår fysiskt helt ok (förutom nu när ett knä är trasigt, men jag får hjälp av tidigare nämnda vänner med hundmotion osv, så snart ska det väl vara bra) men önskar att jag tränade mer på gym eftersom jag mår bra av det både fysiskt och psykiskt.

Jag är alltså inte lycklig med hur det är nu, men hyfsat nöjd samt vet att om jag fortsätter göra mitt bästa för att få läget bättre, ja då kommer det nog vara riktigt bra mot slutet av året. Kämpar jag bara så gott det går så kan det här bli det bästa året hittills i mitt liv. Framförallt nu när jag kommit på hur jag enkelt kan göra för att må riktigt bra både fysiskt och psykiskt.
 
Men, gud vad ledsen jag skulle bli, om min mamma skulle säga att "jag har ingen familj", fastän hon har mig (och min syster). Även om vi inte bor i samma län, och vi har egna liv, så är vi i allra högsta grad en familj. Jag räknar det som att jag har en familj med mig och min sambo, en familj med mina föräldrar och min syster, och resten är släkt. Att inte räknas in i min mammas familj skulle göra mig ganska ledsen och besviken. Vilket tråkigt sätt att se det, menar jag...
Jag ser familj som något större än två personer? Vi har nära band och hör ihop som mor-dotter gör.
Men inte säger jag att jag har familj?
Ingen släkt heller. Inga syskon, inga föräldrar i livet, inga morbröder, farbröder mostrar, inga kusiner som jag vet något om. Jag lever ensam, utan partner. De personer med släktband som finns, är jag och dotter. Punkt.

Om nån frågar mig hur familjen mår skulle jag bli förvånad. Jag har en väldigt nära person, min dotter. Men inte är vi en hel familj? Till det krävs fler än en person.

Det är väl en himla skillnad att ha flera barn, och barn som har partners. Eller?
 
Jag ser familj som något större än två personer? Vi har nära band och hör ihop som mor-dotter gör.
Men inte säger jag att jag har familj?
Ingen släkt heller. Inga syskon, inga föräldrar i livet, inga morbröder, farbröder mostrar, inga kusiner som jag vet något om. Jag lever ensam, utan partner. De personer med släktband som finns, är jag och dotter. Punkt.

Om nån frågar mig hur familjen mår skulle jag bli förvånad. Jag har en väldigt nära person, min dotter. Men inte är vi en hel familj? Till det krävs fler än en person.

Det är väl en himla skillnad att ha flera barn, och barn som har partners. Eller?
Och jag tycker en familj kan se väldigt olika ut. Ser min sambo som familj, och även mina föräldrar och syskon.
 
Och jag tycker en familj kan se väldigt olika ut. Ser min sambo som familj, och även mina föräldrar och syskon.
Jo men det är ju just det!

Hade jag haft syskon, kusiner, föräldrar, mostrar och morbröder hade jag nog också haft familj. Hade jag haft en partner hade jag säkerligen räknat den till familj också. Det blir en definitionsfråga. INTE en fråga om styrka på känslorna.

Jag har ingen familj. Jag har ett högt älskat och beundrat och omhuldat barn.

Barnet däremot har styvsyskon, ett gäng kusiner, pappa, styvmor, mor. Hon har definitivt en familj.
 
Jag ser familj som något större än två personer? Vi har nära band och hör ihop som mor-dotter gör.
Men inte säger jag att jag har familj?
Ingen släkt heller. Inga syskon, inga föräldrar i livet, inga morbröder, farbröder mostrar, inga kusiner som jag vet något om. Jag lever ensam, utan partner. De personer med släktband som finns, är jag och dotter. Punkt.

Om nån frågar mig hur familjen mår skulle jag bli förvånad. Jag har en väldigt nära person, min dotter. Men inte är vi en hel familj? Till det krävs fler än en person.

Det är väl en himla skillnad att ha flera barn, och barn som har partners. Eller?

Fast jag ser det inte så, alls. Att inte räkna sig och sin dotter som en familj, det gör ju ganska snabbt att alla ensamstående enbarnsföräldrar aldrig någonsin kan ha en familj, om man ser det så? Jag och min sambo har inga barn (än), men nog sjutton räknar vi oss som en familj. Jag tycker att det finns exempel på stora familjer med massor med syskon, där man inte ser sig själva som särskilt nära eller ens intresserade av att vara i varandras liv. Så jag tror inte att "familj" per definition måste ha med antalet människor att göra? Så tänker jag, i alla fall.
 
Känner du dig nöjd med ditt liv? Nej
Din livssituation? Nej
Ditt jobb?
Ok - inte drömjobbet men det funkar, lite tråkigt ibland och lite motiverande ibland. Men jag är för tillfället väldigt nöjd med mina arbetskamrater och det är för mig viktigt för mig i arbetssituationen. (från att för något år sen jobba med ett antal personer som jag var mindre nöjd med ;))
Din bostad? Ja - vi bor på en mindre gård, jag är supernöjd med att få bestämma själv över hästhållningen. Trivs i huset även om det inte heller är drömhuset. Det funkar bra för oss för tillfället. Drömmer om en större gård i framtiden, men vet oxå att det innebär mer jobb.
Din familj? Nej eller ja - jag är nöjd med min dotter - och det kanske egentligen är det viktigaste och det som jag borde fokusera på, men jag har så svårt att inte bli frustrerad och irriterad på sambons 20-åriga dotter som är hemma hela dagarna, arbetslös och som inte gör något - inte helt sant - senaste månaden har hon sökt två jobb, pluggat till högskoleprovet och pluggar för att ta körkort (ungefär vad hon presterat de 7 månader vi bott ihop). och det påfrestar såklart relationen med sambon.
Din fritid? Ja - är nöjd med mina hästar och den tid jag kan lägga på dem och att sambon inte har något emot att jag lägger tid och pengar på dem. Även om prestationsångesten ibland gör att man känner sig usel på vad man håller på med :p
Dig själv? Ja - eller nja, jag är arg på mig själv för att jag inte kan hantera min situation hemma bättre.
 
Men, gud vad ledsen jag skulle bli, om min mamma skulle säga att "jag har ingen familj", fastän hon har mig (och min syster). Även om vi inte bor i samma län, och vi har egna liv, så är vi i allra högsta grad en familj. Jag räknar det som att jag har en familj med mig och min sambo, en familj med mina föräldrar och min syster, och resten är släkt. Att inte räknas in i min mammas familj skulle göra mig ganska ledsen och besviken. Vilket tråkigt sätt att se det, menar jag...

Jag ser familj som något större än två personer? Vi har nära band och hör ihop som mor-dotter gör.
Men inte säger jag att jag har familj?
Ingen släkt heller. Inga syskon, inga föräldrar i livet, inga morbröder, farbröder mostrar, inga kusiner som jag vet något om. Jag lever ensam, utan partner. De personer med släktband som finns, är jag och dotter. Punkt.

Om nån frågar mig hur familjen mår skulle jag bli förvånad. Jag har en väldigt nära person, min dotter. Men inte är vi en hel familj? Till det krävs fler än en person.

Det är väl en himla skillnad att ha flera barn, och barn som har partners. Eller?

När jag läste att du skrev att du inte hade familj men en dotter med eget liv.. ( eller ngt liknande) så tänkte jag att ni kanske inte hade kontakt eller inte fanns i varandras liv. Jag ser absoluit mina föräldrar och min syster med sambo som min familj även om vi inte bor ihop. ... intressant de där... hade inte ens tänkt på att man kunde se det olika. ;)
 
Senast ändrad:
När jag läste att du skrev att du inte hade familj men en dotter med eget liv.. ( eller ngt liknande) så tänkte jag att ni kanske inte hade kontakt eller inte fanns i varandras liv. Jag ser absoluit mina föräldrar och min syster med sambo som min familj. ... intressant de där... hade inte ens tänkt på att man kunde se det olika. ;)
:)
Hade jag en syster. Hade jag föräldrar. Etc
Då skulle jag också ha familj.
 
Din livssituation?
Ja, jag är absolut nöjd med min livssituation.

Ditt jobb?
Just nu är jag väldigt nöjd med mitt jobb. Jag ligger visserligen ständigt efter, känns det som, men samtidigt så är det väldigt stimulerande och intressant.

Din bostad?
Ja, just nu så är den rätt perfekt. Jag bor billigt i en bekväm och välplanerad lägenhet ett stenkast från både skog och vatten. Lite kortare restid in till civilisationen hade dock kunnat vara önskvärt. Ibland saknar jag stan, men samtidigt kan jag inte riktigt tänka mig flytta tillbaka. Idealet vore att bo nära stan, men ändå med både skog och vatten nära. Eller åtminstone bo lite mer urbant.

Din familj?
Ja, annars hade jag nog ändrat på den saken.

Din fritid?
Mitt jobb går rätt mycket in i min fritid och det gör att jag är rätt upptagen med annat än fritidsaktiviteter på fritiden. Annars så gillar jag att vara aktiv och det är mycket som ska klämmas in. Fler timmar på dygnet vore önskvärt. Sedan önskar jag att jag hade tid att ta körkort så att hundaktiviteterna blev lättare att hantera. Vissa saker skulle dock kunna lösas med bättre planering.

Dig själv?

Jag blir allt bättre på att planera, strukturera och göra saker och ting tillräckligt bra, så jag blir allt nöjdare med mig själv i takt med det. Men annars tycker jag att det känns rätt främmande att inte vara nöjd med sig själv. De flesta saker som rör mig som person är ju inte sådant som jag kan påverka.
 
Din livssituation?
I stort sett ja.

Ditt jobb?
Ja, jag har ett bra jobb, men det kunde dock ha varit lite mer varierande arbetsuppgifter. Därför uppskattar jag faktiskt städningen som blir en trevlig variation en timme i veckan.

Din bostad?
Nej. Omgivningen är det inget fel på och inte heller hyresvärden. I övrigt finns det massor att önska, t.ex. större trädgård, en riktig toalett, egen dusch, dragfritt och utan oväsen från luftvärmepumpen.

Din familj?
Vilken familj? Jag har ingen. Ja, jag har ju en mamma och två syskon men dem lever jag inte med. Vi är sams men umgås inte så ofta. Jag är singel och tänkte förbli det också. Det är så jäkla skönt att vara diktator i sitt hem.

Din fritid?
Ja, i stort sett. Det är bara ekonomin som sätter gränserna för hur mycket jag kan rida. Jag skulle önska mig en större trädgård också men tills vidare får jag nöja mig med att jag har en trädgård överhuvudtaget.

Dig själv?
Det är bara jag som är bäst på att vara mig själv :D så jag är rätt nöjd med att inte vara som alla andra, även om jag ibland kan drabbas av känslan att vilja krypa ner under en sten vid ett "slå-på-mig-själv-anfall" när jag inte tycker att jag är tillräckligt bra. Det brukar lyckligtvis gå över rätt kvickt.

Givetvis har jag en hel del drömmar inför framtiden och ibland kan jag bli otålig över att jag inte redan är där :p Ett eget hus står naturligtvis högt på önskelistan, vilket kommer att tvinga mig att flytta från Stockholm, vilket i sin tur kommer tvinga mig att byta jobb.
 
Jag ser familj som något större än två personer? Vi har nära band och hör ihop som mor-dotter gör.
Men inte säger jag att jag har familj?
Ingen släkt heller. Inga syskon, inga föräldrar i livet, inga morbröder, farbröder mostrar, inga kusiner som jag vet något om. Jag lever ensam, utan partner. De personer med släktband som finns, är jag och dotter. Punkt.

Om nån frågar mig hur familjen mår skulle jag bli förvånad. Jag har en väldigt nära person, min dotter. Men inte är vi en hel familj? Till det krävs fler än en person.

Det är väl en himla skillnad att ha flera barn, och barn som har partners. Eller?

Så tycker inte jag. Jag gillar inte att en del har kidnappat begreppet "familj" och låter det avse endast kärnfamiljen. En familj kan se ut på olika sätt och två personer kan absolut vara en familj tycker jag. Ett barnlöst par, är inte det en familj? Det låter så trist när någon i ett par säger att de ska bilda familj, som att de inte redan har en familj. Det har de ju. Att det vore lite märkligt att fråga hur familjen mår när man menar din dotter ligger väl mest i att din dotter EN person och det är väl enklare att bara nämna henne vid namn.
 
Jo men det är ju just det!

Hade jag haft syskon, kusiner, föräldrar, mostrar och morbröder hade jag nog också haft familj. Hade jag haft en partner hade jag säkerligen räknat den till familj också. Det blir en definitionsfråga. INTE en fråga om styrka på känslorna.

Jag har ingen familj. Jag har ett högt älskat och beundrat och omhuldat barn.

Barnet däremot har styvsyskon, ett gäng kusiner, pappa, styvmor, mor. Hon har definitivt en familj.

Jag tänker att en förälder plus ett barn är en familj. Att alla de där olika sätten en familj kan se ut på, rymmer också det. Jag betvivlar självklart inte dina känslor för din dotter, men jag förstår den där reaktionen. Jag skulle tex kunna prata om det som en familjeaktivitet, om du och dottern gör något tillsammans.

Du har en familj, ingår i en familj, om än liten. Tycker jag.
 
Så tycker inte jag. Jag gillar inte att en del har kidnappat begreppet "familj" och låter det avse endast kärnfamiljen. En familj kan se ut på olika sätt och två personer kan absolut vara en familj tycker jag. Ett barnlöst par, är inte det en familj? Det låter så trist när någon i ett par säger att de ska bilda familj, som att de inte redan har en familj. Det har de ju. Att det vore lite märkligt att fråga hur familjen mår när man menar din dotter ligger väl mest i att din dotter EN person och det är väl enklare att bara nämna henne vid namn.

Just ett par, tänker jag på som ett par, inte som en familj. Jag tänker nog att en familj innehåller minst två generationer, tror jag. Kanske är det feltänkt, och blir som en del i det allmänna hyllandet av att få BARN?

Hur mår familjen, är ju för övrigt en helt knäpp fråga. Man får väl anta att var och en mår som den gör, inte att man delar något kollektivt familjemående, vanligen.
 
Just ett par, tänker jag på som ett par, inte som en familj. Jag tänker nog att en familj innehåller minst två generationer, tror jag. Kanske är det feltänkt, och blir som en del i det allmänna hyllandet av att få BARN?

Hur mår familjen, är ju för övrigt en helt knäpp fråga. Man får väl anta att var och en mår som den gör, inte att man delar något kollektivt familjemående, vanligen.
Jag tror att frågan hur familjen mår är något man använder för att slippa uttala alla individers namn och den som svarar "ska" svara om det finns något speciellt att peka på. Jag brukar dock välja att svara bra oavsett för det blir enklast ;) var och en får deklarera sitt eget mående.
 
Skulle säga att jag just nu är neutral.
Varken nöjd eller missnöjd.
Mår inte aktivt dåligt över min situation, men visst finns det utrymme för förbättring!
Jag har en toppen fin sambo, underbara hundar och världens finaste bästa vän. Min familj är otrolig, bättre kan man nog knappast få, samtidigt är pappa väldigt sjuk, vilket gör att jag ständigt har lite ont i magen. (( vet att det inte är något jag kan ändra på, men är ju ändå en del i min livssituation.))
Trivs inte på nuvarande utbildning, så förhoppningsvis kommer jag in på en annan till hösten. Egentligen längtar jag efter att arbeta och tjäna pengar så vi kan lämna hyreslägenheten och köpa hus, men inte intresserad av sådana jobb jag hade innan jag började studera igen. Så det enda är att skaffa sig en utbildning, men samtidigt är det himla svårt att komma på vad man vill göra!
Jag är ganska nöjd med mig själv och den jag är idag, jag har blivit mycket bättre på att ta tag i saker. Jag står upp för mig själv, och det viktigaste i mitt liv är Jag och mitt välmående. Slåknut på sig själv för andras skulle är sällan bra.
Insett att är det någon jag alltid kommer ha i mitt liv så är det mig själv, och det är lika bra att älska sig själv och förstå hur bra och unik man är precis som man är:)
 
Känner du dig nöjd med ditt liv? Ja, på det stora hela gör jag det.
Din livssituation? Ja, det gör jag.
Ditt jobb? Jag tar examen i april, och jobb har varit en stor ångestpunkt för mig. Jag har nyligen fått veta att jag får jobb på min nuvarande praktikplats, men jag vågar inte ropa hej förrän papperna är signerade. Därav fortfarande lite ångest ;) Trivs dock väldigt bra på praktiken, det är ett otroligt häftigt bolag och trevliga kollegor.
Din bostad? Nja. Jag och sambon bor i Stockholm, men vi har rötterna nere i Småland/Västra Götaland och vill gärna flytta tillbaka dit så snart vi båda är färdiga med våra utbildningar. Vi trivs i vår lägenhet, men hade hellre haft ett stort hus på landet, helt enkelt.
Din familj? Ja, jag älskar min familj! Jag har även en underbar sambo, som i sin tur också har en underbar familj. Jag känner verkligen att jag har dragit en stor vinstlott här, och har fina människor som stöttar och peppar från alla håll och kanter.
Din fritid? Ja, jag känner mig nöjd med min fritid, men önskar att jag hade fler timmar ;) Hämtar en hundvalp om några veckor, och det ska bli otroligt roligt att ha två hundar att träna.
Dig själv? För det allra mesta. Jag har insett att jag har lite dåligt självförtroende framförallt i jobbsituationer, att jag inte alltid litar på att det jag gjort är bra - även om jag fått beröm för det. Jag är nog ganska prestationsinriktad, vilket är både positivt och negativt.

Berätta gärna varför/varför inte.

Jag tycker att det känns som att jag har en otroligt spännande tid framför mig, vilket ger mig både lite ångest och lite fjärilar i magen :) Nyligen utexaminerad, nytt jobb och en till hund, inom bara någon månad, vilket känns otroligt roligt! Samtidigt börjar många vänner skaffa familj, hus, bli väldigt vuxna... Jag vill gärna bilda familj snart, men samtidigt vill jag påbörja en karriär först. Jag vill resa, träna hundar, jaga så mycket det går, tjäna pengar och njuta av att det bara finns mig själv, sambon och hundarna att ta hand om. Vi har börjat prata om förlovning och giftermål, vilket också känns otroligt roligt :)
I andra ändan börjar familjebildandet börjar trycka på från alla håll. Båda pojkvännens bröder + sambos väntar barn under året, en av mina bästa vänner väntar barn och säkert 15 stycken till i vår umgängeskrets väntar barn under året. Vi har verkligen ingen brådska, men jag blir lite stressad av att alla andra "kommit så långt" i sitt liv, även om jag vet att det är så olika för varje person.

Summa summarum känner jag mig nöjd på det stora hela, även om vissa delar som barnalstrande vänner och nytt jobb stressar mig lite.
 
Just ett par, tänker jag på som ett par, inte som en familj. Jag tänker nog att en familj innehåller minst två generationer, tror jag. Kanske är det feltänkt, och blir som en del i det allmänna hyllandet av att få BARN?
:)
Och jag tänker nog tvärtom (nyttigt att behöva fundera ut hur man tänker, har nog inte lagt någon tankemöda alls på detta ämnet förr)

När jag levde med en man så refererade vi ibland till oss själva som familjen Pxxx/Mxxx och då menade vi i första hand oss två. Samt ett barn därtill.

Och som sagt, det har inget med styrka på känslorna att göra. Partners utgör familjen liksom.

Kanske är jag helt vrickad eller udda.....;)
 


Din livssituation?
Ja, det måste jag säga, ett år kvar på den utbildning jag nog allra helst ville gå!
Ditt jobb? Mmm, trivs på utbildningen och jobbar inte så mycket extra. Jag kanske borde försökt få ett sommarvikariat som underläkare (nu blir det undersköterska istället) men var på samma jobb förra året och älskade det då!
Din bostad? Ja, bor väldigt fint i en takvåning som tidigare var arkitektkontor tillsammans med en av mina bästa vänner.
Din familj? Alla mår bra! Mamma pappa syskon har det finfint, och tom mor- och farföräldrar lever allesammans och har hälsan någotsånär. Är dock lite orolig över förhållanden, har dejtat en hel del killar vilka ofta varit gulliga men jag sällan förälskad, vill liksom inte visa upp dem på stan, och hela blir så förljugen när det känns så, så jag avslutar trots att jag egentligen längtar efter att vara kär och trygg med nån.
Din fritid? Ja, pluggar litteraturhistoria utöver läkarlinjen, rider medryttarpålle, löptränar och har massa vänner så den är ju sweet.
Dig själv? Nja mja svårt

Berätta gärna varför/varför inte. Jag har en ganska påträngande längtan efter en relation tror jag, och anklagar mig själv för att vara en smula vidrig när jag träffar ärligt intresserade och vänliga snubbar som jag ändå inte uppskattar. Det känns så taskigt mot dem, och taskigt mot mig själv som någonstans ju vill ha det som de representerar i mitt liv??? jaja. jag får väl terapia mig privat när jag slutar vara student.
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 265
Senast: Whoever
·
  • Artikel
Dagbok Jag vill bara gnälla av mig, så jag gör det här. Jag hatar att jobba, det har jag alltid gjort sedan jag började sommarjobba. Jag har...
2
Svar
21
· Visningar
2 534
Senast: Exile
·
Kropp & Själ Nu måste jag få skriva av mig lite. Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som...
2 3
Svar
51
· Visningar
7 559
Senast: sjoberga
·
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 514
Senast: Grazing
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Semester.
Tillbaka
Upp