Är min man dum i huvudet eller är fler män såhär?

Min man tar hand om mig när jag är sjuk. Han är verkligen underbar på alla vis.

Men jag anser mig inte vara sjuk så fort som honom. Migrän = ta tablett och fortsätt. Mannen är däckad hela dagen. Slå sig = svär en ramsa och fortsätt. Mannen undrar om han brutit ngt. Förkyld = köp ett choklad eller annat med socker (vi dricker inte kaffe) och kör på. Mannen får tv varianten av manlig förkylning.

Dock tror jag att detta är det arv vi kvinnor får av våra mödrar som inte haft lika förstående män. Undrar hur många generationer det tar innan skillnaderna är borta.
Fast migrän är ju verkligen individuellt. Jag kan inte bara ta en tablett och fortsätta, jag har aura (dvs ser inte ordentligt då) samt har så ont att jag inte kan göra nåt utan måste ligga nånstans mörkt, svalt och tyst.
 
Vi är alla olika, formade av vår uppväxt, erfarenheter, genom sorg och glädje.

Min pappa växte upp i ett hem utan mor (hon dog när han var väldigt ung) och hans far var inte särskilt stöttande eller kärleksfull. Det förklarar varför min pappa aldrig sagt "jag älskar dig" eller kunnat stötta mig på det emotionella planet vidare bra, han har inte vetat hur man gör eller känt sig obekväm i det och inte vågat.

Det som är konstigt i din situation, är att din man verkar ha ändrat sin personlighet efter att ni fått barn. Om jag hade varit du hade jag tagit ett snack med honom om detta. Berättat att du känner att han ändrat sig så efter ni fått barn. Han kanske inte mår bra fast han inte vill erkänna det?
 
jag kan ärligt säga att en sån uppväxt bleknar aldrig, den ligger ständigt i bakhuvudet och gnager.

Skriver under på det :(

Vill man ha en relation med djupa konversationer, massa skratt, massa roliga aktiviteter och umgänge så är ju det inte tillfredsställande på något sätt att ha en man som hellre hänger i garaget än hänger med dig.

Spot on. Om garagehängaren inte gör det för att hen mår dåligt (dra sig undan är ju klassiskt och kan vara både depression, att hen själv inte mår bra i relationen, mm) utan för att vederbörande trivs bäst ensam i garaget, då har man ju ett problem. Men om det ligger i personligheten kan det ju inte vara nåt nytt..?

Innan vi fick barn så tänkte jag alltid på vilken fantastisk pappa han skulle bli, då var han den mest omtänksamma person jag träffat som ville alla väl.
Kan säga att jag fick en chock när barnet väl var fött och han visade en helt annan sida än den jag trodde.
/.../
Jag skulle vilja att min partner var lika kärleksfull som jag är mot min son, att man tröstar och försöker finna en lösning när han är ledsen istället för att bara ge upp direkt.
Att han kunde busa med honom och se honom mer.

Klippte ut dessa stycken då jag hade kunnat skriva dem själv. Min sambo var den mest omtänksamma jag mött och jag har alltid känt mig så trygg med honom, han är den som alltid kunnat se på mig direkt om jag mått dåligt (har kronisk smärtsjukdom) och han har alltid alltid stöttat. Folk vill gärna tro att man hade en massavarningssignaler innan barnet kom men i vårt fall kan jag ärligt säga att jag inte sett några alls vad gäller den biten. Även här kan han låta barnet ligga och gråta och blir till och med irriterad på mig om jag springer upp.

Vet att en del män (jag har försökt kolla upp en massa iom situationen här) kan ha svårt att anknyta i början, men att de kan komma ikapp sedan även om det är mkt svårare om barnet föredrar mamma. Dock är ju frågan hur länge man ska vänta.. här tänkte jag till bebis är ca året, tills dess måste vi ha kommit fram till om det funkar. Jag vill inte ha en treåring som inte förstår varför pappa är helt ointresserad. Min far hade väldigt svårt att se mig (föredrog dessutom mitt syskon) och jag kämpar fortfarande i vuxen ålder med min självkänsla, att jag är helt prestationsfixerad och har svårt att känna att jag duger. När min far dog i förtid kraschade jag nästan eftersom jag hann ju aldrig få det där erkännandet, jag hann aldrig duga. Det tog tid att inse det här men det hjälper tyvärr inte så mkt att den medvetna delen av mig vet varför jag gör som jag gör, när det sitter så djupt. Och jag vill verkligen inte överdramatisera på nåt sätt, alls, många har smått frånvarande/ointresserade föräldrar och blir inte alls hämmade på nåt sätt. Men jag tycker man kan ha det i bakhuvudet när man funderar över sin framtid, att det trots allt kan ha betydelse för litens framtid hur partnern behandlar honom.

Saken är den att jag på ett sätt kan förstå hans sätt att vara om man ser till hans uppväxt. Han blev aldrig kramad och pussad på av sina föräldrar och dom visade ingen kärlek mot varandra heller.
Han säger själv att det har påverkat honom och han är medveten om det. Men borde man inte då försöka göra något åt det?

Kan vara mycket svårare att göra nåt åt än man tror.. Eller så tycker han att han gör jättemycket jämfört med hur hans föräldrar var. Har du tagit upp just den frågan?
 
Där har du svaret. Han har aldrig fått lära sig. Han har aldrig fått se. Våra habitus visar i stort vilka vi är. Eftersom han aldrig fått lära sig...hur ska han då veta om hur han ska göra?
Det där tror jag också är ett av svaren. Att han inte vet hur han ska göra. Jo, han förstår nog teoretiskt vad som krävs, men inte hur han ska anamma det.
 
Skriver under på det :(



Spot on. Om garagehängaren inte gör det för att hen mår dåligt (dra sig undan är ju klassiskt och kan vara både depression, att hen själv inte mår bra i relationen, mm) utan för att vederbörande trivs bäst ensam i garaget, då har man ju ett problem. Men om det ligger i personligheten kan det ju inte vara nåt nytt..?



Klippte ut dessa stycken då jag hade kunnat skriva dem själv. Min sambo var den mest omtänksamma jag mött och jag har alltid känt mig så trygg med honom, han är den som alltid kunnat se på mig direkt om jag mått dåligt (har kronisk smärtsjukdom) och han har alltid alltid stöttat. Folk vill gärna tro att man hade en massavarningssignaler innan barnet kom men i vårt fall kan jag ärligt säga att jag inte sett några alls vad gäller den biten. Även här kan han låta barnet ligga och gråta och blir till och med irriterad på mig om jag springer upp.

Vet att en del män (jag har försökt kolla upp en massa iom situationen här) kan ha svårt att anknyta i början, men att de kan komma ikapp sedan även om det är mkt svårare om barnet föredrar mamma. Dock är ju frågan hur länge man ska vänta.. här tänkte jag till bebis är ca året, tills dess måste vi ha kommit fram till om det funkar. Jag vill inte ha en treåring som inte förstår varför pappa är helt ointresserad. Min far hade väldigt svårt att se mig (föredrog dessutom mitt syskon) och jag kämpar fortfarande i vuxen ålder med min självkänsla, att jag är helt prestationsfixerad och har svårt att känna att jag duger. När min far dog i förtid kraschade jag nästan eftersom jag hann ju aldrig få det där erkännandet, jag hann aldrig duga. Det tog tid att inse det här men det hjälper tyvärr inte så mkt att den medvetna delen av mig vet varför jag gör som jag gör, när det sitter så djupt. Och jag vill verkligen inte överdramatisera på nåt sätt, alls, många har smått frånvarande/ointresserade föräldrar och blir inte alls hämmade på nåt sätt. Men jag tycker man kan ha det i bakhuvudet när man funderar över sin framtid, att det trots allt kan ha betydelse för litens framtid hur partnern behandlar honom.



Kan vara mycket svårare att göra nåt åt än man tror.. Eller så tycker han att han gör jättemycket jämfört med hur hans föräldrar var. Har du tagit upp just den frågan?
Ursäkta för litegrann ot TS men jag vill gärna bemöta det här, för det är så sorgligt bara Lenis. Du har min djupaste medkänsla.
 
Här blir jag lite fundersam.

Om jag förstår din text rätt så handlar det om att du ska känna dig mer älskad av honom, att han ska visa mer uppskattning, han ska ta hand om o visa mer intresse för sonen etc. Om man vänder på det, vad gör du för din partner?



Där har du svaret. Han har aldrig fått lära sig. Han har aldrig fått se. Våra habitus visar i stort vilka vi är. Eftersom han aldrig fått lära sig...hur ska han då veta om hur han ska göra?

Som jag har förstått det måste man 1. vara medveten om sitt beteende. 2. Intresserad av att förändra det. 3. Våga förändra det. 4. Hitta kraften, modet, möjligheten - terapi tänker jag på då (o då ekonomi). Det är en lång resa att förändra sig själv. Vilket stöd o verktyg behöver han ha för att kunna möta sig själv? Hur ska han veta hur han ska förändras?

:)

Men människan är ju vuxen, förälder dessutom. Senast då får man väl själv ta ansvar för hur man är? "Inte fått lära sig", nä, men då får man väl se till att lära sig?

Jag har aldrig fått lära mig hur man tar hand om småbarn, men det hindrar ju inte att jag har försökt ta reda på hur man gör och gjort mitt bästa för att lära mig hur jag ska ta hand om mina barn?

Det kan ju aldrig vara partnerns eller någon annan vuxen människas ansvar att se till att man får lära sig och får verktyg för sitt privatliv, så länge man är frisk? Man får själv se till att lära sig, kan man inte själv får man själv leta upp verktygen och folk som kan förklara dem.

Definitivt är det ju varken sunt eller önskvärt att ens partner tar någon sorts föräldraansvar för en, och ta på sitt ansvar att utveckla ens personlighet och förmågor. Det skulle ju bli en extremt märklig och infantiliserande relation.
 
Det där tror jag också är ett av svaren. Att han inte vet hur han ska göra. Jo, han förstår nog teoretiskt vad som krävs, men inte hur han ska anamma det.

Då får han väl se till att lära sig? När man blir förälder så är ju barnen ens ansvar. Man kan inte strunta i barnen med hänvisning till att "tyvärr, jag vet inte hur man gör." Då får man väl se till att lära sig då?

Eller ja, allt går ju, men jag tycker inte det är någon ursäkt. Det är ju frivilligt att skaffa barn, men om man gör det så ligger det på ens ansvar att lära sig det man behöver för att kunna ta hand om dem.
 
Här blir jag lite fundersam.

Om jag förstår din text rätt så handlar det om att du ska känna dig mer älskad av honom, att han ska visa mer uppskattning, han ska ta hand om o visa mer intresse för sonen etc. Om man vänder på det, vad gör du för din partner?



Där har du svaret. Han har aldrig fått lära sig. Han har aldrig fått se. Våra habitus visar i stort vilka vi är. Eftersom han aldrig fått lära sig...hur ska han då veta om hur han ska göra?

Som jag har förstått det måste man 1. vara medveten om sitt beteende. 2. Intresserad av att förändra det. 3. Våga förändra det. 4. Hitta kraften, modet, möjligheten - terapi tänker jag på då (o då ekonomi). Det är en lång resa att förändra sig själv. Vilket stöd o verktyg behöver han ha för att kunna möta sig själv? Hur ska han veta hur han ska förändras?

:)
Att man aldrig har fått lära sig är något kan man köra med som barn, inte som vuxen. Som vuxen är det ens egna ansvar att se till att lära sig det man behöver lära sig. Jag är så trött på att höra folk skylla på taskig barndom när de beter sig illa att jag kan spy. Är man vuxen så får man ta ansvar för sina handlingar. Ja det påverkar en hur man har växt upp och har det varit illa så krävs det enormt mycket jobb men det är ingen ursäkt för att bete sig illa. Det kan vara en förklaring till varför vissa reaktioner uppkommer men är ingen ursäkt och det är definitivt inget man leva ut med ursäkten att man hade en taskig barndom.
 
Att man aldrig har fått lära sig är något kan man köra med som barn, inte som vuxen. Som vuxen är det ens egna ansvar att se till att lära sig det man behöver lära sig. Jag är så trött på att höra folk skylla på taskig barndom när de beter sig illa att jag kan spy. Är man vuxen så får man ta ansvar för sina handlingar. Ja det påverkar en hur man har växt upp och har det varit illa så krävs det enormt mycket jobb men det är ingen ursäkt för att bete sig illa. Det kan vara en förklaring till varför vissa reaktioner uppkommer men är ingen ursäkt och det är definitivt inget man leva ut med ursäkten att man hade en taskig barndom.
Precis. Jag tror att alla gör de där infantila reaktionerna ibland. Och det är väl rätt okej, så länge man säger Hoppsan, nu ploppade gammal skit upp igen, jag ska försöka att lära om och att inte låta det gå ut över dig igen. Inte Hoppsan, nu ploppade gammal skit upp igen, du får faktiskt förstå att det händer ibland och helst ska du bedriva amatörterapi med mig så att det inte behöver hända.
 
Precis. Jag tror att alla gör de där infantila reaktionerna ibland. Och det är väl rätt okej, så länge man säger Hoppsan, nu ploppade gammal skit upp igen, jag ska försöka att lära om och att inte låta det gå ut över dig igen. Inte Hoppsan, nu ploppade gammal skit upp igen, du får faktiskt förstå att det händer ibland och helst ska du bedriva amatörterapi med mig så att det inte behöver hända.
Eller ännu värre: "titta, nu beter jag mig ju illa mot barnen igen! Jag har ju sagt åt dig att du ska fixa mig så att jag blir en bra förälder, varför händer ingenting??" :rage:

Vilket det ju egentligen handlar om när man lägger ansvaret för att "skaffa verktyg" etc på partnern.
 
Precis. Jag tror att alla gör de där infantila reaktionerna ibland. Och det är väl rätt okej, så länge man säger Hoppsan, nu ploppade gammal skit upp igen, jag ska försöka att lära om och att inte låta det gå ut över dig igen. Inte Hoppsan, nu ploppade gammal skit upp igen, du får faktiskt förstå att det händer ibland och helst ska du bedriva amatörterapi med mig så att det inte behöver hända.
Precis!
Att man har issues själv ska inte behöva drabba vare sig ens barn eller ens partner för de kan hur gärna de än vill inte göra något åt det. Det är bara och enbart man själv som kan det.
 
Då får han väl se till att lära sig? När man blir förälder så är ju barnen ens ansvar. Man kan inte strunta i barnen med hänvisning till att "tyvärr, jag vet inte hur man gör." Då får man väl se till att lära sig då?

Eller ja, allt går ju, men jag tycker inte det är någon ursäkt. Det är ju frivilligt att skaffa barn, men om man gör det så ligger det på ens ansvar att lära sig det man behöver för att kunna ta hand om dem.
Även om vi är gjorda för att fortplanta oss betyder inte det automatiskt att man vet hur man ska vara som förälder. För egen del så skulle skötsel av barn utgå från vad jag har lärt mig och de erfarenheter jag har. Inte att jag på nån automatik vet hur jag ska bete mig.

Jag känner varken TS eller hennes man, så mina spekulationer är ju inte mer rätt än de andra spekulationerna i tråden. Men mannen kanske gör precis som han lärt sig, han kanske tror att han gör rätt. Sedan som sagt : En man är inget projekt ;) Så TS ska ju inte ta ansvaret att lära honom det.
 
Även om vi är gjorda för att fortplanta oss betyder inte det automatiskt att man vet hur man ska vara som förälder. För egen del så skulle skötsel av barn utgå från vad jag har lärt mig och de erfarenheter jag har. Inte att jag på nån automatik vet hur jag ska bete mig.

Jag känner varken TS eller hennes man, så mina spekulationer är ju inte mer rätt än de andra spekulationerna i tråden. Men mannen kanske gör precis som han lärt sig, han kanske tror att han gör rätt. Sedan som sagt : En man är inget projekt ;) Så TS ska ju inte ta ansvaret att lära honom det.

Men det är väl just det som är grejen; om man inte vet, så tar man reda på det. Kvinnor lär ju inte per automatik veta mer än män om hur man tar hand om ett barn, men de verkar bra mycket bättre på (mer intresserade av?) att lära sig.
 
Men det är väl just det som är grejen; om man inte vet, så tar man reda på det. Kvinnor lär ju inte per automatik veta mer än män om hur man tar hand om ett barn, men de verkar bra mycket bättre på (mer intresserade av?) att lära sig.
Precis. Jag hade aldrig bytt en blöja, knappt hållit en bäbis (syrrans en gång) och visste inte mycket om dem innan jag hade en själv. Men med lite empati och vanligt folkvett samt förmågan att fråga/googla löser man ju det. Det är inte rocket science direkt.
 
Även om vi är gjorda för att fortplanta oss betyder inte det automatiskt att man vet hur man ska vara som förälder. För egen del så skulle skötsel av barn utgå från vad jag har lärt mig och de erfarenheter jag har. Inte att jag på nån automatik vet hur jag ska bete mig.

Jag känner varken TS eller hennes man, så mina spekulationer är ju inte mer rätt än de andra spekulationerna i tråden. Men mannen kanske gör precis som han lärt sig, han kanske tror att han gör rätt. Sedan som sagt : En man är inget projekt ;) Så TS ska ju inte ta ansvaret att lära honom det.

Fast va? Jag fick barn som 25-åring, Hade ALDRIG ens tagit i ett spädbarn innan, när det erbjudits tidigare har jag äcklat rynkat på näsan och sagt nej tack. Aldrig bytt en blöja, aldrig ammat, aldrig tröstat en liten. Jag fick lära mig, och helt ärligt, det var inte ett dugg svårt bara en vill och är minsta lilla intresserad.

Min sambo hade för övrigt ungefär lika lite barnvana som jag. Lite mer kanske med sin systers barn men ändå rätt lite. Jag började jobba supertidigt (inte heltid) och lämnade sambo och barn hemma ensamma. Sa att han skulle ringa direkt om det var ngt, en enda gång hände det, på ett år. Åh vad duktig han var tänker jag, men nä han gjorde ju bara det han ska, ta hand om sitt barn alltså.
 
Men det är väl just det som är grejen; om man inte vet, så tar man reda på det. Kvinnor lär ju inte per automatik veta mer än män om hur man tar hand om ett barn, men de verkar bra mycket bättre på (mer intresserade av?) att lära sig.
Många kvinnor har fått lära sig att det är de som ska ta största ansvaret för barnen, många män har fått lära sig det motsatta.
 
Fast va? Jag fick barn som 25-åring, Hade ALDRIG ens tagit i ett spädbarn innan, när det erbjudits tidigare har jag äcklat rynkat på näsan och sagt nej tack. Aldrig bytt en blöja, aldrig ammat, aldrig tröstat en liten. Jag fick lära mig, och helt ärligt, det var inte ett dugg svårt bara en vill och är minsta lilla intresserad.

Min sambo hade för övrigt ungefär lika lite barnvana som jag. Lite mer kanske med sin systers barn men ändå rätt lite. Jag började jobba supertidigt (inte heltid) och lämnade sambo och barn hemma ensamma. Sa att han skulle ringa direkt om det var ngt, en enda gång hände det, på ett år. Åh vad duktig han var tänker jag, men nä han gjorde ju bara det han ska, ta hand om sitt barn alltså.
TS och hennes karl är inte ni, alla har olika bakgrunder och förutsättningar.

Jag tycker inte att hans beteende är bra. Men jag tänker inte ställa mig i kören om att han är dum i huvudet än. Han kan mycket väl vara lika inkompetent gällande barn som jag gällande fasanslutning på en spis... Av någon anledning kan karln, pappa, brorsan och alla kollegor den saken och ingen av de kvinnor i min närhet jag frågat. Varför? Möjligen för att kvinnor inte förväntas ska behöva veta sådant. Och ni nu som kunde :up:, det var ett exempel.
 
TS och hennes karl är inte ni, alla har olika bakgrunder och förutsättningar.

Jag tycker inte att hans beteende är bra. Men jag tänker inte ställa mig i kören om att han är dum i huvudet än. Han kan mycket väl vara lika inkompetent gällande barn som jag gällande fasanslutning på en spis... Av någon anledning kan karln, pappa, brorsan och alla kollegor den saken och ingen av de kvinnor i min närhet jag frågat. Varför? Möjligen för att kvinnor inte förväntas ska behöva veta sådant. Och ni nu som kunde :up:, det var ett exempel.
De två andra situationerna då?
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag är inne i ännu en (egentligen flera) omgång i vården och jag känner mig i sånt jävla underläge rent ut sagt. Som att ingen lyssnar...
2
Svar
24
· Visningar
1 928
Senast: Hazel
·
Kropp & Själ Jag tror att jag "gått i väggen". I lördags gick ett av akvarierna här hemma sönder och så även jag. Det kändes som att allt rasade runt...
2 3 4
Svar
72
· Visningar
3 742
Kropp & Själ Jag väljer att skriva det här inlägget här, då jag trots allt är lite "halvanonym" här. I alla fall så till vida att jag inte är öppen...
2 3
Svar
53
· Visningar
1 903
Senast: Badger
·
Tjatter Välkomna till leken “skyll er själva som ger mig ideer”. Då jag just nu är lite upptagen blir det inga roliga teman eller uppdateringar...
40 41 42
Svar
827
· Visningar
10 866
Senast: Niyama
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp