Jag har ADD och mina besvär är främst sömnproblem och hjärntrötthet som ofta leder till nedstämdhet, och har i sin tur gjort att jag drabbats av utmattning några gånger. Jag hade tidigare svåra depressioner och extremt mycket ångest men det är minimerat tack vare god hjälp av psykolog.
Jag kan aldrig någonsin somna utan tabletter på kvällen och sover ofta oroligt med flera uppvakningar per natt. Men jag har hittat en medicinering som ändå fungerar skapligt vilket jag är väldigt glad för, för några år sedan var mina sömnbesvär mycket mycket värre. Jag har också fått bättre förståelse för min egen dagsform och kan på förhand avgöra vilka tabletter jag kommer behöva just den kvällen, om jag behöver ta ett varmt bad för att lugna kroppen, göra ett längre yogapass, avslappningsövningar, skriva ner mina tankar för att tömma hjärnan om den är extra rörig eller bara lyssna på något innan jag ska sova.
Alltid innan jag lägger mig i sängen gör jag några enkla yogapositioner i typ fem minuter, upplever att det hjälper mycket för nedvarvning och det är skönt att sträcka ut kroppen på hårt underlag (golv) innan man lägger sig i sängen.
Hjärntröttheten försöker jag tackla med motion (gärna på morgonen de dagar jag arbetstränar), regelbundna näringsrika måltider (lättare sagt än gjort, plötsligt sitter man där med en chokladkaka.. men man gör så gott man kan) och att lägga in pauser och vila rutinmässigt - även när jag är mitt uppe i något och tycker mig ha ork. Ibland behövs bara små andningshål för att hjärndimman ska skingras eller till och med undvikas.
För mig kan intryck vara väldigt tröttande, särskilt ljud, så på tex arbetsplats lyssnar jag gärna på musik i hörlurar eller har hörselkåpor. En stund av lunchen går jag antingen på en kort promenad själv eller lägger mig en stund i vilorummet som finns på jobbet, det ger mig energi för eftermiddagen.
Det händer att jag ibland tar korttidsverkande centralstimulerande medicin om jag har en dag då det är extra svårt med fokus. För mig är det inte värt att ta regelbundet pga att jag får obehagliga biverkningar, men att ha möjligheten att ta när det verkligen behövs är guld värt för mig.
Sedan är det så att pressar jag mig själv över vad jag faktiskt orkar tar energin slut helt otroligt snabbt, jag blir jättetrött, ledsen och väldigt besviken över att jag "orkar så lite", och så dras en spiral av negativa tankar igång som slutar i att jag är fullkomligt värdelös och allt är meningslöst och varför ska jag ens kämpa vidare.
Det har varit min viktigaste lärdom, att ändra min ambitionsnivå till något som är hållbart där jag är i livet just då, en nivå där jag faktiskt lyckas med saker och räcker till. Det är så mycket roligare att räcka till! Och jag upplever att ju snällare jag varit mot mig själv med anpassningar kring ambitioner och prestationer vid olika tidpunkter, desto oftare upptäcker jag att jag efter ett tag plötsligt orkar mycket mer av vissa saker, och då kan jag ju öka ambitionerna litegrann på de områdena om det är vad jag vill. Det här handlingssättet gör mig till en gladare och mer positiv person.
Bara för att man sänker sina ambitioner behöver det ju inte betyda att man aldrig kommer kunna höja dem igen och åstadkomma det man vill. Man kanske bara inte kan göra exakt allt och exakt just nu, men det gäller ju även personer utan NPF.
Att jobba med sina förutsättningar istället för mot ökar ju chanserna för att det dessutom kan bli hållbart. Det är definitivt inte lätt att leva med NPF men hittar man sina strategier kan det åtminstone bli lite enklare.
Oj vad långt det blev..
