Att prata om psykisk ohälsa

[parellikusken]

Finns ju såklart mycket jag inte berättar om bortsett från psykoserna också, håller gärna tyst om mina självmordsförsök, ambulansfärder och självskadebeteenden. Syns såklart att jag har mycket ärr på armarna, men det är inget jag har pratat om och det är typ två personer som någonsin frågat om dom bortsett från sjukvårdspersonal.
Det är säker jag vet gör andra oroliga. Har en vän som vet hur illa jag mår och har mått, som jag hört av mig av till innan ambulansen har kommit och sånt. Men jag vet att han hanterar det på ett bra sätt och det är guld värt att ha en sådan vän nära mig då min familj bor 80 mil bort.

 

[Petruska]

Det finns rätt många människor som inte reflekterar över sig själva och sina känslor.

Precis.

 

[Petruska]

Jag kommer ihåg när jag var kring 21 och någon i någons umgängeskrets hade varit inlagd på psyk och alla trodde att det innebar att hon var "helt galen" ungefär. Så sjukt att det var så vi tänkte. Tur ändå att diskussionen går framåt och att vi lär oss mer och mer om psykisk ohälsa.

När jag var runt 15, vilket torde ha varit ett par decennier tidigare eller så, var en av grannarna inlagd på psyk. Jag minns inget som ens liknar det du beskriver.

 

[Petruska]

Till och med jag som jobbar inom psykiatrin och gjort det mycket länge, fattade inte själv när jag fick ångest.
Jag var faktiskt väldigt sjuk men saknade sjukdomsinsikt helt.

Jag vill även påstå och tro att jag är väldigt bra på att fånga upp patienter med ångest.
Såhär efterhand känns det helt osannolikt att jag inte hajade ett dugg om mig själv.

Arbetskamrater har har i efterhand sagt att dom märkt det och några gissade till och med rätt på min diagnos.

Självkännedom och annankännedom är ju olika saker. Och yrkeskunskap ännu en annan sak. Att kunna känna igen yttre tecken på ångest, när man dessutom jobbar i psykiatrin där ångest ju är ett symtom att räkna med, är ju något helt annat än att känna igen sin egen ångest.

 

[Voeux]

När jag var runt 15, vilket torde ha varit ett par decennier tidigare eller så, var en av grannarna inlagd på psyk. Jag minns inget som ens liknar det du beskriver.

Nä, det är bra! Själv hade jag ingen relation alls till psykisk ohälsa på den tiden. Jag hade inte hört något om det från varken anhöriga, vänner eller ens från skolan så kunskapen var obefintlig. Jag visste inte vad psykiatrin ens var för något och mycket av uppfattningen av psykisk sjukdom var nog färgad av film och media. Vid två tillfällen åkte vi in till akuten med min dåvarande pojkvän för att han kollapsade, blev likblek, berättade att han hade svårt att andas och att händerna domnade bort. Vi blev såklart livrädda och körde honom till akuten direkt, men fick båda gångerna svaret att "det är inget fel på dig" och vi fick åka hem. Vi förstod inte att det var panikångest, fören många år senare, och ingen på akuten lyfte alternativet psykisk ohälsa med oss heller. Så med tanke på kunskapsnivån så är jag inte förvånad över att informationen om att den bekante legat inlagd på psyk landade helt fel i denna krets. Det var nog en person som sa "galen" och ingen sa emot för vi visste ingenting. Så hemskt.

 

[Grazing]

Jag kommer ihåg när jag var kring 21 och någon i någons umgängeskrets hade varit inlagd på psyk och alla trodde att det innebar att hon var "helt galen" ungefär. Så sjukt att det var så vi tänkte. Tur ändå att diskussionen går framåt och att vi lär oss mer och mer om psykisk ohälsa.

Är många som tror det är så nu med, vissa har ju inte någon insyn i psykiatrin annat än det dom får från filmer. Psykiatrin är ju fortfarande en väldigt dold värld om man inte lever i den.

 

[Grazing]

Alltså jag tänker mest att just ångest är så jäkla vanligt att det för mig är en icke-grej att berätta om det, särskilt för vänner. Känns som typ alla har ångest nuförtiden! Så jag säger bara rakt ut som det är.

Det är skillnad på ångest och ångest, att dra till med att något ger en ångest är ju inte så konstigt och så säger dom flesta nu för tiden. Att däremot ha ångest som leder till självskadebeteenden och leder till att livet inte fungerar alls däremot är det inte många som säger.

Folk säger att dom har ångest ungefär som när dom säger att dom är deppiga nu tycker jag, på gott och ont. Ångesten i sej självt är ju naturlig och ingen människa är fri från ångest, däremot så har inte alla en ångest som hindrar en från att leva. Långt ifrån alla har upplevt den typen av ångest för den går inte riktigt att föreställa sig och den tror jag få är särskilt öppna med.

 

[Raderad medlem 6459]

@Grazing Fast du vet ju ingenting om andra människors ångestnivåer.

 

[Hyacinth]

Det är skillnad på ångest och ångest, att dra till med att något ger en ångest är ju inte så konstigt och så säger dom flesta nu för tiden. Att däremot ha ångest som leder till självskadebeteenden och leder till att livet inte fungerar alls däremot är det inte många som säger.

Folk säger att dom har ångest ungefär som när dom säger att dom är deppiga nu tycker jag, på gott och ont. Ångesten i sej självt är ju naturlig och ingen människa är fri från ångest, däremot så har inte alla en ångest som hindrar en från att leva. Långt ifrån alla har upplevt den typen av ångest för den går inte riktigt att föreställa sig och den tror jag få är särskilt öppna med.

Ja, det finns olika typer av ångest. En del har det hela tiden, andra ibland. Lite eller mycket.
En ständigt närvarande ångest även på ”låg volym” är tröttande. Jag tycker det är viktigt att den också nämns, det är fler som har det så än som blir helt handlingsförlamade av den.
Jag har aldrig varit sjukskriven pga annat än graviditet. Jag har alltid jobbat oavsett mående.
Det finns också. Att jobba heltid, tjäna bra och orka rodda familj och liv är inte ett bevis på att man egentligen inte har ångest eller depression.

 

[farin]

@Grazing Fast du vet ju ingenting om andra människors ångestnivåer.

Nu är jag inte @Grazing Men jag håller med hen. Att säga att alla människor har ångest är att förminska hur svårt det kan vara att leva med svår(are) ångest. Lite som att säga att alla är lite normalstörda när man pratar om NPF, vilket också förminskar de med reella problem.

Jag anser mig kunna identifiera mina känslor och har aldrig upplevt ångest. Däremot oro, och ibland svårare oro i kombination med panikkänslor vid chockartade upplevelser. Men för mig är det inte samma som ångest. För någon annan kanske upplevelsen skulle kategoriseras som ångest, det kan ju inte jag avgöra. Men jag tror helt enkelt inte att alla människor upplevt ångest.

 

[MiniLi]

Nu är jag inte @Grazing Men jag håller med hen. Att säga att alla människor har ångest är att förminska hur svårt det kan vara att leva med svår(are) ångest. Lite som att säga att alla är lite normalstörda när man pratar om NPF, vilket också förminskar de med reella problem.

Jag anser mig kunna identifiera mina känslor och har aldrig upplevt ångest. Däremot oro, och ibland svårare oro i kombination med panikkänslor vid chockartade upplevelser. Men för mig är det inte samma som ångest. För någon annan kanske upplevelsen skulle kategoriseras som ångest, det kan ju inte jag avgöra. Men jag tror helt enkelt inte att alla människor upplevt ångest.

Fast alla människor har ångest. Så är det bara. Sen kanske vi kallar det för olika saker beroende på intensitet. Det är fakta, oavsett om man upplever det som förminskande.
Det du kallar oro är exakt samma reaktion i kroppen, bara mindre kraftig.

Att olika intensiv ångest påverkar ens fungerande i olika grad är ju ngt annat.

 

[farin]

Ja, det finns olika typer av ångest. En del har det hela tiden, andra ibland. Lite eller mycket.
En ständigt närvarande ångest även på ”låg volym” är tröttande. Jag tycker det är viktigt att den också nämns, det är fler som har det så än som blir helt handlingsförlamade av den.
Jag har aldrig varit sjukskriven pga annat än graviditet. Jag har alltid jobbat oavsett mående.
Det finns också. Att jobba heltid, tjäna bra och orka rodda familj och liv är inte ett bevis på att man egentligen inte har ångest eller depression.

Uppriktig fråga - hur särskiljer man mellan oro och ångest?
För mig är det antingen styrka i känslorna, uthållighet (som du beskriver ständigt närvarande på låg volym) eller grad av livspåverkan (hur handikappade det upplevs). Men inser att jag egentligen inte vet.
Taggar även @MiniLi för frågan

 

[karamelldrottningen]

Uppriktig fråga - hur särskiljer man mellan oro och ångest?
För mig är det antingen styrka i känslorna, uthållighet (som du beskriver ständigt närvarande på låg volym) eller grad av livspåverkan (hur handikappade det upplevs). Men inser att jag egentligen inte vet.
Taggar även @MiniLi för frågan

För min del är ångesten mer kroppslig än enbart oro.
Ångest: svårt att andas, hjärtat jobbar fortare och får svårare att se.

 

[farin]

Fast alla människor har ångest. Så är det bara. Sen kanske vi kallar det för olika saker beroende på intensitet. Det är fakta, oavsett om man upplever det som förminskande.
Det du kallar oro är exakt samma reaktion i kroppen, bara mindre kraftig.

Att olika intensiv ångest påverkar ens fungerande i olika grad är ju ngt annat.

Hann skriva en fråga under tiden du svarade.

Att det är samma känsla köper jag rakt av, men jag tror jag tycker det är lite problematiskt. Ungefär på samma sätt som "vi" (=många i dagligt tal på arbetsplatser och i samtal.med andra) pratat om stress, som att jag har det så stressigt. Jag kanske har mycket att göra men det ger mig ingen stressreaktion. Jag kanske har lite att göra, men det är skitsvårt och jag får en stark stressreaktion och vill lägga mig ner och spela död. Jag tror det är generaliseringen som stör mig.

Men det är ingen stor grej för mig, så jag släpper det nu.

 

[MiniLi]

Uppriktig fråga - hur särskiljer man mellan oro och ångest?
För mig är det antingen styrka i känslorna, uthållighet (som du beskriver ständigt närvarande på låg volym) eller grad av livspåverkan (hur handikappade det upplevs). Men inser att jag egentligen inte vet.
Taggar även @MiniLi för frågan

I grunden är det ingen skillnad.
Tänk dig att ångest finns på en skala, en dimension. Hela den skalan är ångest, men vi kallar det olika beroende på vart på skalan vi befinner oss. På ena sidan är ångesten lägre i intensitet, då kanske vi kallar det orolig, nervös eller liknande. På andra sidan är det som allra starkast och då kanske vi benämner det som panik.
Vi kan få lite olika reaktioner i kroppen beroende på hur stark ångesten är. Men i grund och botten är det samma sak.

Stress är förövrigt samma påslag. Ytterligare ett ord som vi använder, och stress kan också vara mer eller mindre starkt.

 

[Voeux]

För min del är ångesten mer kroppslig än enbart oro.
Ångest: svårt att andas, hjärtat jobbar fortare och får svårare att se.

Så definierar jag det också, för min egen del. Jag kan ha stark ångest utan att känna av minsta (medveten) oro. Alltså fysiska symptom. Och jag kan vara mycket orolig för någonting utan att känna det minsta ångest.

 

[Voeux]

I grunden är det ingen skillnad.
Tänk dig att ångest finns på en skala, en dimension. Hela den skalan är ångest, men vi kallar det olika beroende på vart på skalan vi befinner oss. På ena sidan är ångesten lägre i intensitet, då kanske vi kallar det orolig, nervös eller liknande. På andra sidan är det som allra starkast och då kanske vi benämner det som panik.
Vi kan få lite olika reaktioner i kroppen beroende på hur stark ångesten är. Men i grund och botten är det samma sak.

Stress är förövrigt samma påslag. Ytterligare ett ord som vi använder, och stress kan också vara mer eller mindre starkt.

Jag läser ofta att det är så, vilket också gör att jag inte alls känner igen mig och känner mig ännu mer förvirrad i min ångestproblematik. Mitt problem är att jag ofta, åtminstone ett par gånger i veckan, får de fysiska symptomen som ångest ger. Svårt att andas, torr i munnen, stickande fingrar osv. Trots att jag inte känner mig det minsta orolig, ängslig, nervös eller låg. Det liksom kommer från "ingenstans", så som jag upplever det. Så jag känner inte alls igen mig i beskrivningen när folk säger att ångest är oro. Sedan är det ju någonting som sker i hjärnan när ångesten kommer, såklart, men jag vet inte om det är mitt undermedvetna som blivit triggad av någonting eller om det är kemisk obalans i hjärnan som spökar utan att ha blivit triggat.

 

[Voeux]

Hann skriva en fråga under tiden du svarade.

Att det är samma känsla köper jag rakt av, men jag tror jag tycker det är lite problematiskt. Ungefär på samma sätt som "vi" (=många i dagligt tal på arbetsplatser och i samtal.med andra) pratat om stress, som att jag har det så stressigt. Jag kanske har mycket att göra men det ger mig ingen stressreaktion. Jag kanske har lite att göra, men det är skitsvårt och jag får en stark stressreaktion och vill lägga mig ner och spela död. Jag tror det är generaliseringen som stör mig.

Men det är ingen stor grej för mig, så jag släpper det nu.

Jag kan hålla med om att generaliseringen kan vara svår. Jag minns när jag var tillsammans med mitt ex, och han ibland var tvungen att ställa in planer med kort varsel på grund av psykisk ohälsa. Jag hade då en vän som ansåg att han inte ansträngde sig tillräckligt för mig, att "alla mår dåligt ibland" och menade att det minsann inte hindrade andra från att fullfölja sina planer. Det var ett nyår som hon sa detta, då jag fått gå på nyårsfesten utan sambon då han var tvungen att stanna hemma. Natten till nyår så hade han fått hallucinationer av sin nya sömnmedicin, för att sedan ligga och svettas och krampa resten av natten. Jag låg och höll om honom och grät för att det smärtade att se honom behöva kämpa så. Under dagen lät jag honom sova och det gjorde han i en pöl av svett, och när nyårsfesten närmade sig så grät han av dåligt samvete för allt han ansåg att jag fick bära ensam i vår relation. Som att gå på sociala tillställningar ensam. Den mannen hade borderline, BDD, OCD och depression. En handfull självmordsförsök i bagaget och gick på fyra olika mediciner dagligen, och såhär såg vårt liv tillsammans ut. När jag då kom till sagda nyårsfest och möttes av "alla mår dåligt ibland" och skuldbeläggande av min sambo så höll jag på att gå i taket. Ja, alla mår dåligt ibland. Men alla mår inte som han, tack och lov.

Med det sagt ska man givetvis aldrig förminska någons psykiska ohälsa, och vi vet väldigt lite om hur andra mår. Men det är också skillnad på lätt ångest och svår psykisk sjukdom/ohälsa.

 

[Hedinn]

Jag läser ofta att det är så, vilket också gör att jag inte alls känner igen mig och känner mig ännu mer förvirrad i min ångestproblematik. Mitt problem är att jag ofta, åtminstone ett par gånger i veckan, får de fysiska symptomen som ångest ger. Svårt att andas, torr i munnen, stickande fingrar osv. Trots att jag inte känner mig det minsta orolig, ängslig, nervös eller låg. Det liksom kommer från "ingenstans", så som jag upplever det. Så jag känner inte alls igen mig i beskrivningen när folk säger att ångest är oro. Sedan är det ju någonting som sker i hjärnan när ångesten kommer, såklart, men jag vet inte om det är mitt undermedvetna som blivit triggad av någonting eller om det är kemisk obalans i hjärnan som spökar utan att ha blivit triggat.

Jämför med magont. En person kan ha lite ont i magen efter att ha ätit för mycket, en gång vart femte år ungefär, medan en annan har mag-/tarmproblem som gör att hen kan ligga dubbelvikt och spy av smärta mer eller mindre dagligen. Båda två är fortfarande magont. Att säga att alla någon gång i livet får ont i magen innebär inte att man förminskar de med mag-/tarmsjukdomar som försvårar livet eller är handikappande på något sätt.

Ångest är ju en beskrivning av symptom, inte en orsak eller en sjukdom. Alla som upplever ångest behöver inte lida av psykisk ohälsa, det innebär inte att de inte kan ha upplevt ångest. Självklart är det skillnad på lätt ångest och svår psykisk sjukdom/ohälsa, jag kan inte se att någon hävdat nåt annat?

Samma med rädsla. Du kan känna rädsla genom att få lite ökad puls av att gå ensam i mörker, eller hoppa till av ett "bu!", precis som att du kan känna rädsla genom att få en total panikångestattack av att utsättas för en fobi. Allt faller under begreppet rädsla, utan att det behöver vara handikappande och alltid av "värsta sorten". Likadant får man nog se på ångest. Det blir jättefel att säga att man inte har ångest om man inte har total panik regelbundet och det påverkar ens liv i stort, för man kan absolut ha upplevt ångest ändå. Det måste inte vara psykisk ohälsa som orsakar ångest för att det ska få kallas ångest, det kan vara enskilda händelser också.

Jag tycker nog snarare att det är viktigt att folk förstår att det finns ett spann inom ångest, än att man reserverar uttrycket för vissa personer/nivåer av ångest.

 

[Voeux]

Jämför med magont. En person kan ha lite ont i magen efter att ha ätit för mycket, en gång vart femte år ungefär, medan en annan har mag-/tarmproblem som gör att hen kan ligga dubbelvikt och spy av smärta mer eller mindre dagligen. Båda två är fortfarande magont. Att säga att alla någon gång i livet får ont i magen innebär inte att man förminskar de med mag-/tarmsjukdomar som försvårar livet eller är handikappande på något sätt.

Ångest är ju en beskrivning av symptom, inte en orsak eller en sjukdom. Alla som upplever ångest behöver inte lida av psykisk ohälsa, det innebär inte att de inte kan ha upplevt ångest. Självklart är det skillnad på lätt ångest och svår psykisk sjukdom/ohälsa, jag kan inte se att någon hävdat nåt annat?

Samma med rädsla. Du kan känna rädsla genom att få lite ökad puls av att gå ensam i mörker, eller hoppa till av ett "bu!", precis som att du kan känna rädsla genom att få en total panikångestattack av att utsättas för en fobi. Allt faller under begreppet rädsla, utan att det behöver vara handikappande och alltid av "värsta sorten". Likadant får man nog se på ångest. Det blir jättefel att säga att man inte har ångest om man inte har total panik regelbundet och det påverkar ens liv i stort, för man kan absolut ha upplevt ångest ändå. Det måste inte vara psykisk ohälsa som orsakar ångest för att det ska få kallas ångest, det kan vara enskilda händelser också.

Jag tycker nog snarare att det är viktigt att folk förstår att det finns ett spann inom ångest, än att man reserverar uttrycket för vissa personer/nivåer av ångest.

Ja, det håller jag helt med om. Jag hör ibland ordet "bakisångest" och känner mig alltid lika förvirrad. För ångest för mig är något helt annat. Men jag vet också om att alkohol kan göra att folk känner sig låga och ängsliga dagen efter. Så visst, jag anser absolut inte att ordet ska vara reserverat för svårare problem. Ångest är ju ångest, liksom.