Avskyr att bli fotograferad

[mandalaki]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Ja, det är jäkla surt att det ska vara så dyrt. Med tanke på hur många som förmodligen skulle må bra av det.

Jag kom på en bra grej med såna som vi, dock: vi plågar i alla fall inte vår omgivning med selfies

 

[Petruska]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Det där med kvinnoförakt. Jag tänker mig att det är så vanligt att det måste betraktas som normalt (i vår kultur).

Själv tar jag för givet att mina bekymmer med femininitet har med kvinnoförakt att göra, tex.

Att det är så vanligt att det måste ses som normalt, är så klart inget direkt skäl att vårda sitt kvinnoförakt mer än nödvändigt. Men jag skulle generellt sett inte heller se det som något att gå till terapeuten med. Om det inte ställer till det, på något sätt, då.

Jag vet inte vad jag vill med det här riktigt, mest att jag tycker att frågan är intressant, och att jag inte har så mycket eget att komma med.

 

[mandalaki]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Ja, det ÄR intressant. Och efter min pretentiösa drapa till tanten var det rätt förlösande att du "tar för givet".

Klart man inte ska springa till terapeuten med sådant som inte är ett problem. Men att börja gråta, få ångest och inte kunna sova för att man fått veta att man är med på bild - det skulle jag nog betrakta som ett problem

 

[Petruska]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Ja, det var liksom underförstått att Tanten har ett problem. Själva tråden antyder ju det, om inte annat, för sensibla personer som vi.

Vad jag tänkte på var nog annars att rätt mycket kvinnoförakt här i världen, snarare är ett problem för de kvinnor den drabbar än för den som hyser föraktet, tex kvinnor som utsätts för våld och sexuella trakasserier från män.

Tantens variant på temat - liksom min egen - är oskadlig för omgivningen.

 

[martha]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Ja, det ÄR intressant. Och efter min pretentiösa drapa till tanten var det rätt förlösande att du "tar för givet".

Klart man inte ska springa till terapeuten med sådant som inte är ett problem. Men att börja gråta, få ångest och inte kunna sova för att man fått veta att man är med på bild - det skulle jag nog betrakta som ett problem

Å jag är lite småkär i en fotograf ....ska han kunna få fram mitt rätta jag ..åtm har jag lurat hit honom

 

[mandalaki]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Ja fast tråden handlar ju inte om omgivningen, utan om tanten.

 

[tanten]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Det där med kvinnoförakt. Jag tänker mig att det är så vanligt att det måste betraktas som normalt (i vår kultur).

Själv tar jag för givet att mina bekymmer med femininitet har med kvinnoförakt att göra, tex.

Att det är så vanligt att det måste ses som normalt, är så klart inget direkt skäl att vårda sitt kvinnoförakt mer än nödvändigt. Men jag skulle generellt sett inte heller se det som något att gå till terapeuten med. Om det inte ställer till det, på något sätt, då.

Jag vet inte vad jag vill med det här riktigt, mest att jag tycker att frågan är intressant, och att jag inte har så mycket eget att komma med.

Hrm.. Bekymmer med feminitet?
Beror på vilken sorts feminitet du avser? Den ytliga med klackar, kläder, makeup? Den roll man förväntas passa i för att vara "feminin" - som mjuk, tillbakadragen, undergiven. Eller den gemenskap som kvinnor i grupp förväntas ha med varandra?

Den sista har jag problem med. Att förväntas ha något gemensamt med andra människor enbart för att vi tillhör samma kön. Huruvida jag känner samhäörighet med en person har inget med kön att göra. (tror jag)

 

[Smulu]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Personligen tycker jag det är fånigt att man tydligen inte kan vara vän med någon av motsatt kön (antar det beror på sex).

Men med det resonemanget får bisexuella inte ha några vänner alls, de tänder ju på människor av bägge könen.

Är människor så osäkra att de tror att om någon blir vän med fel person så ska de göra slut, vara otrogna, säga upp vänskapen?

Mycket dravel kanske, ber om ursäkt i såfall.
Hoppas du har lika fint väder utanför ditt fönster som jag har utanför mitt.

 

[Petruska]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Hrm.. Bekymmer med feminitet?
Beror på vilken sorts feminitet du avser? Den ytliga med klackar, kläder, makeup? Den roll man förväntas passa i för att vara "feminin" - som mjuk, tillbakadragen, undergiven. Eller den gemenskap som kvinnor i grupp förväntas ha med varandra?

Den sista har jag problem med. Att förväntas ha något gemensamt med andra människor enbart för att vi tillhör samma kön. Huruvida jag känner samhäörighet med en person har inget med kön att göra. (tror jag)

Dels med sådant som feminina kläder och skor, framförallt om det är jag själv som ska bära dem. Dels med spel på de där egenskaperna - både när andra gör det eller om jag kommer på mig själv med att göra det.

Jag tolkar det brutalt som att sådant som ses som kvinnligt/feminint, har lägre status och därför är det ett slags kvinnoförakt att ogilla det så pass som jag gör.

Vilka relationer man förväntas ha med kvinnor osv, har jag ingen koll på, känner jag. Jag tycker att jag lever det mesta av min tid i sammanhang där genustrots är så pass vanligt att det närmar sig det normala. (Utom i stallet.)

Jag skulle aldrig säga att jag föredrar att umgås med kvinnor eller att jag föredrar att umgås med män. Jag föredrar helt klart att umgås med människor som (bland annat) förhåller sig aktivt och kritiskt till konventionella normer om kön. Det är också så mitt umgänge ser ut, till övervägande delen. (Mina vänrelationer är av samma karaktär när det gäller båda könen.)

 

[Hyacinth]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Men man kan ta dem för sig själv. Att se kort på sig själv vilt grimaserande kan vara smått befriande.
Räck ut tungan, skela för kung och fosterland och knäpp en bild.

 

[tanten]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Dels med sådant som feminina kläder och skor, framförallt om det är jag själv som ska bära dem. Dels med spel på de där egenskaperna - både när andra gör det eller om jag kommer på mig själv med att göra det.

Jag tolkar det brutalt som att sådant som ses som kvinnligt/feminint, har lägre status och därför är det ett slags kvinnoförakt att ogilla det så pass som jag gör.

Vilka relationer man förväntas ha med kvinnor osv, har jag ingen koll på, känner jag. Jag tycker att jag lever det mesta av min tid i sammanhang där genustrots är så pass vanligt att det närmar sig det normala. (Utom i stallet.)

Jag skulle aldrig säga att jag föredrar att umgås med kvinnor eller att jag föredrar att umgås med män. Jag föredrar helt klart att umgås med människor som (bland annat) förhåller sig aktivt och kritiskt till konventionella normer om kön. Det är också så mitt umgänge ser ut, till övervägande delen. (Mina vänrelationer är av samma karaktär när det gäller båda könen.)

Intressant - som vanligt.

själv har jag noll bekymmer med de kvinnliga attributen. Jag bär stora örhängen, gillar högklackat etc.

Önskar intensivt att jag skulle kunna säga att jag inte bryr mig om ifall t.ex. min arbetsplats är kvinno- eller mansdominerad. Men alla de oändligt många jobb jag haft i livet har lärt mig annorlunda. Det är på de kvinnodominerade arbetsplatserna jag mobbats, baktalats eller bara motarbetats.
Min tolkning har blivit att jag inte kunnat lära mig "de kvinnliga koderna".
ett exempel; På en ganska stor forskningsinstitution sökte jag jobb igen och fick svar att cheferna och forskarna gärna ville ha mig tillbaka men att växeln och en annan mindre avdelning hotade sluta om jag anställdes. Bägge ställena består av enbart kvinnor.
Jag begriper inte vad jag gör. Så jag lägger det åt sidan och gör annat, söker andra jobb.

På mitt nuvarande jobb är det bara en kvinna, jag själv. Jag är ensam på arbetsplatsen så jag har bara mig själv att samarbeta med och det går helt OK.

 

[tjenixen]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Jag får intrycket att en del an kruxet snarare ligger i att separera dig själv från din bakgrund, speciellt separera/acceptera dig själv som individ från din mor. Ditt beteende från hennes, ditt utseende från hennes. Och sedan jobba på självkänslan.

Jag brukar ibland fundera över dels vilka beteenden som är inlärda från ens föräldrar, arven vi får från dem och deras historia, och dels ha i tanken att förhoppningen är att problemen varje familj späs ut med nästa generation, och igen med nästa, osv. De saker vi får med oss från dem fungerar som påminnelser för oss.

Här kommer ett cheesy citat:
"To be beautiful is to be yourself. You don't need to be accepted by others. You need to accept yourself."

 

[mandalaki]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Men man kan ta dem för sig själv. Att se kort på sig själv vilt grimaserande kan vara smått befriande.
Räck ut tungan, skela för kung och fosterland och knäpp en bild.

Befriande? När jag ska ta en bild har jag ibland lyckats komma åt knappen som vänder kameran, det är alltså mitt eget ansikte jag möter på skärmen. Och jag studsar en halvmeter varje gång och tänker Vad är det för en skata?

 

[mino]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

*hoppar in sent i tråden*

Själv tar jag för givet att mina bekymmer med femininitet har med kvinnoförakt att göra, tex.

Man kan ju i Tantens fall problematisera själva mediet och nån sorts samtida idé om att objekten vi förknippas med ses som representationer av de vi är, vi ÄR alltså ett foto (eller våra kroppars form, våra kök, våra boenden, etc etc). Vi ÄR hur väl vi lyckas prestera en intressant bild av oss. Det är en helt snedvriden konsumistisk syn på vad en människa är.

Foton ger för övrigt konstiga bilder av människor, det skalar bort det viktiga lagret som ÄR människan. Jag har en snygg och populär kompis som alltid ser helt underlig ut på bild. Det som är han fångas liksom inte på kort, den energi han strålar ut och hur det känns att prata med honom kommer inte fram. Men det säger ju inget om honom som människa, alls. Jag kan tänka för egen del att jag är oerhört mycket mer intressant nu när jag nästan är 40 mot hur jag var när jag var 20. Men på kort syns ju inte det, där syns bara förfallet. Ändå känner jag mig mer attraktiv nu än då. Men skulle jag välja att utgå från att bilderna på mig är jag, då skulle jag nog få ge upp helt. Tveksamt om jag skulle våga närma mig människor överhuvudtaget, om bilderna var den jag är.

 

[Kamomilla]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Nope. Inte i det här landstinget.
Du måste vara självmordbenägen för att de ska ta emot annat än kroppliga åkommor.
Det är jag inte.

Finns det någon psykologutbildning eller annan terapiutbildning i din närhet? De brukar ha elevtider.

 

[martha]

Sv: Avskyr att bli fotograferad

Befriande? När jag ska ta en bild har jag ibland lyckats komma åt knappen som vänder kameran, det är alltså mitt eget ansikte jag möter på skärmen. Och jag studsar en halvmeter varje gång och tänker Vad är det för en skata?

Underskatta inte skator , själv ska jag återfödas som en sån *moahahahaha*
..om jag inte redan har gjort det