Bukefalos 28 år!

Barn som har problem med ledarskap

Jag tror att en häst kan ha olika starka beteenden i sig, ex flyktbeteende, flockbundenhet. I en trygg och van miljö, med trygga och välkända människor, så blir inte dessa beteenden så framträdande just eftersom hästen är trygg. Däremot i byte av miljö, som en försäljning innebär, så blir hästen otrygg och oönskade beteenden kan komma fram. Troligtvis så reagerade den likadant när den kom till säljarna också. Det tar tid för en häst att bo in sig i ett nytt hem - man måste lära känna varandra under trygga förhållanden och ha tålamod. Utöka successivt. Det kan exempelvis innebära att man börjar rida i ridhus, sen i paddock, kortare skogsrunda med hästkompisar innan man slutligen provar att rida ut själv.

Dock finns ju de riktiga läromästarna, hästarna som har låg flyktbenägenhet och låg flockbundenhet. Som inte låter sig bekommas så mycket av miljöbyte. Men då är det hästens personlighet, inte i barnet/människan som hanterar den.

En ponny som varit läromästare i sin gamla, invanda, trygga miljö - behöver inte nödvändigtvis vara det i ett nytt hem. Oväntade beteenden kan komma fram eftersom ponnyn bytt miljö. Grundläggande hästkunskap.

Förstår du? (Ponnyn som TS skrev om, var ju rätt ny hos dom. Dvs barnet har bytt ponny, men det funkar inte med den trots att den köpts in som "trygg ponny")

Jag håller väl med i allt du skriver.

Men det finns också, trygga, bra hästar som tycker det är lite roligt att göra som man vill när de märker att det går. Vill man låtsas bli rädd och ta sig hem så gör man det, eller går inte från stallplan om man slipper.

De hästarna verkar vara de tryggaste men mest ponny-aktiga.
 
kanske är fel häst.

hur är hon om hon rider en genomsnäll häst som är en sån där super snäll gubb häst som bara utrstrålar snällhet och gör allt man vill? kanske blir bättre om hon får rida en sån ett tag så att hon får erfarenheter och växer til sej, och sen när hon är äldre kan hon rida de lite svårare hästarna?
 
Jag tror att vi inte får glömma att det i stort sett gäller alla hästar barnet hanterar.

Alla de hästar barnet hanterar kör med henne. De blir också ganska lika i hur de motsätter sig.

Jag har ett barn som är född djurmänniska (på tal om medfött eller inte), eller kanske ska man säga, har naturlig avslappnad stil och en auktoritet som gör att de blir lugna och h*n kan nästan gör vad h*n vill med båda katter och andra djur. Bara fram och tar upp katten som om det var väldigt naturligt. Detta har h*n ärft av mig. Vi är dock inga extremt duktiga djurmänniskor, bara djurmänniskor.

Sedan har jag det andra barnet som är uppfödd på exakt samma sätt i exakt samma miljö. Det går bara inte........
Alla djur tycker att h*n är för tafatt, h*n tvekar när h*n ska flytta katten vilket gör att hon blir avvaktande och säger till att hon inte vill bli lyft genom att vända upp magen och hota lite med tassarna. Nu är hon så snäll att hon inte skulle göra något, men hon visar sitt missnöje.
H*n skulle inte kunna eller våga hantera dem hos veterinären o.s.v.
Alla djur blir lite avvaktande om h*n ska hantera dem, dock inte om de lever sida vid sida och vanligt matgivande eller så.
Kanske ligger det i att h*n inte kan tolka dem på rätt sätt? Detta har h*n ärft av sin far som är exakt likadan.

Nu är båda barnen vuxna men är fortfarande exakt likadana som de alltid varit. Den första har alltid haft djur medan den andra inte har, eller har haft för att h*n inte riktigt vågar hantera dem.

Men att det skulle vara ett fel håller jag väl med om att det inte är. Jag tror man kan lära sig men man har nog längre väg.
 
Jag har inte läst riktigt allt i tråden men skulle det kunna hjälpa med någon utomstående som kan instruera dottern i hur hon bör göra? Jag har ibland fått vara den där utomstående när det inte riktigt fungerar med mamma som hjälp. Jag är visserligen högstadielärare så jag är begåvad med en del tålamod och har vana av olika sorters tonåringar :p men jag tror att det kan fungera med vilken duktig hästmänniska som helst som kan förklara. Jag var själv den där lite osäkra i tonåren (tidigare än så jag hade jag inte egen ponny) men jag fick rätt bra hjälp av stallägaren där vi hade hästen och ponnyns förra ägare.
 
Nej det är som sagt inget givet ? Det är inget man föds med och även om man inte gör det är det ingen utslagsgivare huruvida man är en "duktig" hästägare osv . Därav frågetecknet .
Även om inte du har träffat nån så finns det fler än jag som har träffat såna som har det medfött.
 
Jag har suttit hela dagen nu och analyserat vad jag gör annorlunda, och har nog kommit på en ganska viktig detalj kring hur jag gör som kanske gör skillnad. Ska prova lite....
Vad har du kommit fram till?

Jag tror att du ska fokusera på din dotter. Hon behöver hitta "nyckeln" inte en annan häst.
Jag tror att du behöver hjälpa henne att stärka hennes pondus. Både hon och hästen ska veta att när hon t.ex. ber om utrymme eller att hästen ska flytta sig ska hästen svara direkt. Hur? Bra kroppshållning och att inte flytta sig undan hästen, t.ex. när den bufflar, brukar hjälpa en bra bit. Stå still med fötterna, inte ett enda steg tillbaka. Göra det obekvämt för hästen att trängas.
Annars hjälp av någon som kan kommunicera både med dig och din dotter och med hästen.
Jag tror att du först ska se till att det fungerar i hanteringen. För det behöver ni hjälp av någon som ser hur hon, hästen och du kommunicerar med varandra.
 
Vad har du kommit fram till?

Jag tror att du ska fokusera på din dotter. Hon behöver hitta "nyckeln" inte en annan häst.
Jag tror att du behöver hjälpa henne att stärka hennes pondus. Både hon och hästen ska veta att när hon t.ex. ber om utrymme eller att hästen ska flytta sig ska hästen svara direkt. Hur? Bra kroppshållning och att inte flytta sig undan hästen, t.ex. när den bufflar, brukar hjälpa en bra bit. Stå still med fötterna, inte ett enda steg tillbaka. Göra det obekvämt för hästen att trängas.
Annars hjälp av någon som kan kommunicera både med dig och din dotter och med hästen.
Jag tror att du först ska se till att det fungerar i hanteringen. För det behöver ni hjälp av någon som ser hur hon, hästen och du kommunicerar med varandra.

Det du säger har jag absolut redan kommit fram till själv, och även redan nämnt tidigare i tråden (åtminstone var det det jag avsåg). Vi försöker alla gånger stärka hennes pondus, vid all hantering. Problemet är ju att även om hon gör rätt saker rent praktiskt så händer inte rätt saker, för hon förmedlar inte med sig själv tillräckligt med pondus. Där antar jag att vi helt enkelt får träna, träna och träna. Men hon behöver uppenbarligen ha mycket stöd och hjälp. Hästarna märker ju dock så fort man försvinner (backar tillbaka från dess absoluta närhet) och hon är "själv", då kan man göra lite som man vill. Folk "utifrån" tycker att hon är tuff, och inte behöver tuffa till sig. Vi som känner henne vet ju att hon bara gör det som förväntas, hon gör ju liksom rätt, men inte får något genomslag, för att hon egentligen inte är tuff, hon blir ängslig.

Nu är ju det här i och för sig inte så stor skillnad mot hur hon/vi redan gjort innan, men hon kommer få träna mycket mer hantering, jag tror det viktigaste är att hon hittar tryggheten och pondusen från marken. Sen kommer hon enbart få rida på bana och ut i sällskap med annan häst. Den "rädda" hästen är övht inte rädd för något i sällskap. Såklart. Roligt att följa med en polare ju. Uteritter själv fixar jag på egen hand till att börja med. Jag kommer inte att utsätta henne för en konfliktsituation på ett tag, innan hon hittat tryggheten, då kommer jag lösa den åt henne.

Det absolut svåraste att förmedla och lära ut har jag märkt, är timingen, när det är läge att pressa och när det är läge att låta hästen pausa och tänka efter. Det är i de momenten jag har tänkt göra en liten förändring, där jag insett att jag själv låter nog hästen tänka efter och finna sig mycket mer än vad hon gör. Hon saknar den timingen.
 
@anhe Den där tajmingen.......den är som sagt skitsvårt att träna upp.
Det går dock bli bättre och bättre. Sedan tror jag, som några här fast de inte kanske nämnt just tajmingen som en faktor, att man föds med kortare väg dit.

Hur kort vägen är beror på individen och en del verkar ha den medfödd, precis som en viss pondus/integritet.
 
Det du säger har jag absolut redan kommit fram till själv, och även redan nämnt tidigare i tråden (åtminstone var det det jag avsåg). Vi försöker alla gånger stärka hennes pondus, vid all hantering. Problemet är ju att även om hon gör rätt saker rent praktiskt så händer inte rätt saker, för hon förmedlar inte med sig själv tillräckligt med pondus. Där antar jag att vi helt enkelt får träna, träna och träna. Men hon behöver uppenbarligen ha mycket stöd och hjälp. Hästarna märker ju dock så fort man försvinner (backar tillbaka från dess absoluta närhet) och hon är "själv", då kan man göra lite som man vill. Folk "utifrån" tycker att hon är tuff, och inte behöver tuffa till sig. Vi som känner henne vet ju att hon bara gör det som förväntas, hon gör ju liksom rätt, men inte får något genomslag, för att hon egentligen inte är tuff, hon blir ängslig.

Nu är ju det här i och för sig inte så stor skillnad mot hur hon/vi redan gjort innan, men hon kommer få träna mycket mer hantering, jag tror det viktigaste är att hon hittar tryggheten och pondusen från marken. Sen kommer hon enbart få rida på bana och ut i sällskap med annan häst. Den "rädda" hästen är övht inte rädd för något i sällskap. Såklart. Roligt att följa med en polare ju. Uteritter själv fixar jag på egen hand till att börja med. Jag kommer inte att utsätta henne för en konfliktsituation på ett tag, innan hon hittat tryggheten, då kommer jag lösa den åt henne.

Det absolut svåraste att förmedla och lära ut har jag märkt, är timingen, när det är läge att pressa och när det är läge att låta hästen pausa och tänka efter. Det är i de momenten jag har tänkt göra en liten förändring, där jag insett att jag själv låter nog hästen tänka efter och finna sig mycket mer än vad hon gör. Hon saknar den timingen.
Ja hur hjälper man ett barn att få mer pondus? Pippi Långstrump?
Jag har ett par namn som kanske skulle kunna hjälpa. Beror på var du bor.
 
Jag kan bara spåna och utgå ifrån vad som gett min dotter utveckling:

- En tränare utifrån (som mamma kanske jag är lite för snabb med att ta över och hjälpa till fast jag verkligen försöker lägga armarna i kors)
- När hon haft med yngre eller ovanare personer och fått förklara själv och vara "duktig"
- Pedagogiken, istället för att korrigera eller tjata så frågade hennes tränare hela tiden saker och hon fick tänka efter och förklara själv varför det blev fel.
- Eget ansvar, nu vet jag inte hur gammal din dotter är men jag har försökt kanske vara uppe i stallet och mocka (med utsikt över ridbanan) och då har hon faktiskt löst eventuella problem så småningom när hon varit "själv" och haft tiden. Så har jag haft en hyfsat dösnäll häst ändå men inte helt lätt ändå alltid. Nu är hon så gammal (14) så jag lämnar henne i stallet och hon fixar allt själv, tror hon tycker det skönt också med eget ansvar. Det enda krav jag har är att hon håller sig i paddocken om hon inte har sällskap ut.
 
Jag tänker såhär; hästar är hobby och ska vara kul, i synnerhet när man är barn. Det kanske blir för mycket press för barnet när mamma är med och ser att det ibland går åt pipsvängen?! Kanske pappa eller annan vuxen ska vara tillsammans med barnet i ridningen och i hanteringen. Detta är skrivet i bästa välmening, inte som kritik, utan att jag tänker lite fritt om att hitta en lösning på problemet.
Kanske barnet skall gå på ridskola och få lära sig att umgås med hästar tillsammans med jämnåriga och tillsammans med en ridlärare som har lite pedagogisk bakgrund.
Lycka till och låt oss höra hur det går.
 
Alltså näe! Jag blir stressad o nervös bara av att läsa denna tråden! Hur gammal är dottern?

Jag är en mes. Hästarna på ridskolan, jag vågade knappt kratsa hovarna :p När jag var typ 12-20 höll jag på mycket med hästar o var modig ett tag men nu är jag en mes igen som 30 :p

Fick min första foderponny när jag var typ 8-9 år mamma hade unghäst så ibland hängde hon ju på ut i skogen (det var syftet med min ponny) men mest red jag själv. Tror hon gick med första rundan på marken bara. Eller med grannbarnen. I stallet skötte jag min ponny o mamma sin häst. Jag fick säkert hjälp om jag ville men vände ponnyn på turen fick jag fixa det själv. Hjälpen bestod mer i att jag fick lära mig att man dra vända tillbaka samma håll tex o om man inte själv vill fortsätta så vänder man först när ponnyn gått lite rakt fram.

Har alltid fått höra att första ponnyn ska man bara ha kul med. Busa i skogen o lära sig av sina misstag. Inte flängrida!!!! Det ska man veta att man inte gör med ett levande djur om inte annat ska man omedelbart få veta det. Men man ska ha roligt o umgås med sin ponny o lära sig så.himla mycket som man gör just genom att få eget ansvar o vara just med sin ponny. Inte dag ut o dag in på en ridbana. Inte med mamma i stallet varje gång. Inte genom att få en massa instruktioner för varje ridpass. Det kommer liksom sen, när man själv blivit lite varm i kläderna med att hantera sin ponny o märkt att det här vill jag lära mig mer om!
 
Hmm. Det jag ville få fram var alltså att det du upplever att din dotter inte får o funka är sådant som jag upplever att man till 99% lär sig genom att bara hantera hästar UTAN att tänka öht på vad man gör. Det är ju komplett omöjligt om man är ovan o kanske lite nervös o dessutom har någon som har koll på en hur mycket i andra änden av stallet denne än är. Har man dessutom misslyckats innan så.blir det ju ännu värre. Så funkar ju.typ alla, jag är sådan med en hel massa grejer fortfarande. Det som man löser betydligt enklare när man är ensam o kan testa själv o ingen analyserar vad som går fel, DET SPELAR INGEN ROLL. Man bara testar något annat istället :)
 
Just det här med att det är bra att barnet inte ska ha mamma över en och ge instruktioner hela tiden, måste jag säga inte bara gäller mamma till dotter utan även dotter till mamma. :o Nu är mamma säkert bättre att säga ifrån och kommunicera med mig, men hon blir också väldigt osäker när jag är med och tittar/ropar instruktioner osv för mycket. Hon måste liksom få tid att känna själv, lära sig själv att läsa av hästens kroppsspråk och sen förstå varför saker och ting händer.

T.ex. hon hade nojat ordentligt över vad som skulle hända om min unghäst hoppade till eller fick för sig att slita sig när hon leder. Spelade ingen roll hur många gånger jag berättade hur hon skulle reagera, och att min häst faktiskt aldrig riktigt drar i grimskaftet utan håller man i han så hoppar han runt i en U-rörelse runt en utan att dra för mycket i grimskaftet. Alltså inte svår att hålla. Men mamma blev inte lugnare av det utan mer osäker när jag satt på hästen när hon ledde eller gick bredvid. Men sen när jag lämnade henne att gå med hästen medan jag fixade med hindermaterial så blev hästen rädd för en hund eller något bredvid banan, hoppade till ordentligt och rusade framåt (komiskt nog fick jag det på film också). Mamma reagerade PRECIS som man skulle, höll i honom, lugnade ner honom och reagerade precis rätt med taiming osv. Och då fick hon även se att hon visst kunde göra rätt själv vilket ledde till att hon nu är säkrare med hästen. :up:
 
*kl* Tack för input. Ska försöka svara så gott jag kan.

Dottern är 12 år, men inte speciellt stor och tung så hon har ju inte så mycket kroppsmassa att jobba med. Och som sagt, lite ängslig och harig av sig.

Hon rider inte ut själv, eller ens ensam alls. Däremot rider hon ibland ut utan hästsällskap. Eller ja, det är tanken i alla fall.
Hon skulle vägra rida ut utan mig, eller sällskap av någon annan. Men hon vill helst ha mig med sig. Så jag förstår tanken att det kan vara bra att klara sig utan mamma som övervakar, men i dagsläget vill varken hon eller jag släppa den kontrollen. Den behövs. Målet är dock att hon ska bli självgående.
Jag försöker absolut vara tyst och låta henne försöka själv ibland, men just nu känner jag att det blir en ond spiral och det fungerar inte. Hon uppnår inte målet och då blir det bara jobbigt. Problem får inte förta glädje, så därför avlastar jag henne problemen just nu och löser dem åt henne. Vi får börja om sen, ett steg i taget.
Jag har absolut inga problem att låta henne träna för någon annan. Tvärtom. Det som jag märkt kan bli svårt med det är att hon inte riktigt är mogen att på egen hand använda sig av det hon lärt sig, och lösa situationer själv, det spelar liksom ingen roll om det är jag eller någon annan. Vi skulle då förstås behöva gå tillsammans i så fall så att jag ger samma instruktioner när vi är själva. Annars blir det förvirrande.

När hon hanterar våra gamla "rävar" som är fullständigt självgående så går det bra. I det lilla hon gör. Men där blir hon å andra sidan inte utsatt för några "diskussioner" alls.

För tillfället så får hon hålla på med mycket hantering från mark, varje gång hon överhuvudtaget håller på med hästen, och jag tycker det gör skillnad. Hästen är ju rutinerad och förstår precis vad det går ut på så klart, men det är uppenbart att hon behöver träna på det. Så nu flyttar hon häst, framdel, bakdel, backar, framåt osv. Så där riktigt grundläggande. Hästen är ju jättesnäll och gör snällt det den ska, men jag tycker det märks skillnad i att ponnyn är mer lyhörd för henne, och att hon börjar lära sig att ta lite mer plats (dvs helt enkelt ta ett steg framåt istället för ett bakåt). I ridningen så tar jag själv uteritterna i nuläget, om det är utan hästsällskap. Där börjar ponnyn redan etablera fula ovanor pga dotterns osäkerhet, som t.ex att man inte gärna ska gå iväg hemifrån, och jag vill inte att häst och barn ska hamna mer på kollisionskurs. Jag som vuxen tar ju rätt så enkelt honom förbi den där ovanan, som för henne bara eskalerar. Det är ingen "dum" häst i grund och botten. Med hästsällskap går ponnyn som en klocka och likaså på banan, speciellt efter att jag ridit den själv först, och dottern tycker det är fantastiskt roligt. Vi kör på så här ett tag nu så får vi se. När han känns som en klocka att rida ut på själv för mig är det nog läge att prova för henne igen.
 
Hoppas det löser sig! Dock tror jag du gör barnet en grym otjänst. A la söndercurlade barn nu för tiden.

Jag förstår inte ens varför barn ska bli ledsna, besvikna, otåliga, frustrerade osv när det inte går som de vill. DET är vad jag tycker barn ska lära sig hantera. Speciellt i samband med hästar.

Det tog mig 4 (foder, vi varken köper/säljer eller valde ponnys själva)ponnys innan jag lärde mig rida.

Första var snäll men gjorde lite som den ville med mig. Sprang inte så fort, gick inte o hoppa eller vara med på träningar med (sjuk, åkte till slakt från oss, också något jättenyttigt tycker jag). Här var jag fortf rätt mesig.

Andra var trög, tjurig o gjorde mest som den ville. Gick inte ett steg på banan i onödan o hade nosen rakt fram. Ute tog den bettet o stack på vissa ställen. Här fick jag lära mig att planera mina rundor så att jag hade kontroll på de ställena, var fortfarande mesig.

Tredje ponnyn var en gammal dressyrponny, het ute o jag lärde mig väl inte så mycket mer än o lära mig kontrollera den hyfsat, den böjde på nacken och gjorde vad den skulle. Åkte också till slakt från oss.

Fjärde ponnyn fick jag när jag var typ 12 o på den lärde jag mig rida på mha ny tränare. Superhet, välutbildad fälttävlansponny som kom som ett benrangel från tidigare fodervärd. Red man inte bra hade man bokstavligt talat huvudet i famnen o inte en muskel i överlinjen. Minns hur jag slet med att han skulle skritta på hemvägen, lyckades aldrig, han takade eller började trava. Började tävla minitävlingar. Den ponny bröt även benet hos oss o var konv typ 1 år eller nåt. Blev jag ledsen för det? Nej, verkligen inte. Pysslade o lindade om varje dag. Åkte till vet osv. Inte det minsta otålig, ponnyn var ju sjuk, klart den skulle vila?

När jag var 14 fick jag börja rida på grannens stuteri. Först på en äldre hopponny som alltid stack o rymde. Han lyckades sticka 1 gång med mig (inte jättesmart o försöka trimma på hemvägen i nedförsbackar när ponnyn fullkomligt hatade att bli trimmad) o rymma kanske en gång. Väldigt snabbt fick jag börja rida fler o fler hästar o när jag var 15 fick jag rida in hästar tillsammans med ägaren, rida hingstar o rida betäckningsston osv som skulle motioneras (merparten galna hopponnys som jag tog av martingal o pessoa på :().

Min mamma hade häst hela tiden. Hon är duktigt på att hantera o rida. Hon red VÄLDIGT sällan mina ponnys. O aldrig i utbildande syfte.

Hela poängen med mitt inlägg är att grunden till just min utveckling (som verkligen inte är extraoridnär, jag är inte duktig ryttare, hade aldrig någon egen ponny osv, fick den som "var ledig") var att JAG fick lära mig, ör att jag ville, för att jag var intresserad, för att mina underbara föräldrar enbart supportat en schyst inställning (ALDRIG ponnyns fel, aldrig prestationsångest, aldrig någon press, aldrig sopat mattan/tyckt/tänk osv, att gråta för att det gick dåligt FANNS liksom inte (jag grät på en tävling en gång för att jag var så ledsen att ponnyn inte ville visa upp sig så att alla såg hur fin hon var :love:)), jag fick lov att utvecklas så som jag ville. Det är verkligen inte tänkt som ett "halleluja"-inlägg, hoppas man kan se bakom det.
 
Hoppas det löser sig! Dock tror jag du gör barnet en grym otjänst. A la söndercurlade barn nu för tiden.

Jag förstår inte ens varför barn ska bli ledsna, besvikna, otåliga, frustrerade osv när det inte går som de vill. DET är vad jag tycker barn ska lära sig hantera. Speciellt i samband med hästar.

Det tog mig 4 (foder, vi varken köper/säljer eller valde ponnys själva)ponnys innan jag lärde mig rida.

Första var snäll men gjorde lite som den ville med mig. Sprang inte så fort, gick inte o hoppa eller vara med på träningar med (sjuk, åkte till slakt från oss, också något jättenyttigt tycker jag). Här var jag fortf rätt mesig.

Andra var trög, tjurig o gjorde mest som den ville. Gick inte ett steg på banan i onödan o hade nosen rakt fram. Ute tog den bettet o stack på vissa ställen. Här fick jag lära mig att planera mina rundor så att jag hade kontroll på de ställena, var fortfarande mesig.

Tredje ponnyn var en gammal dressyrponny, het ute o jag lärde mig väl inte så mycket mer än o lära mig kontrollera den hyfsat, den böjde på nacken och gjorde vad den skulle. Åkte också till slakt från oss.

Fjärde ponnyn fick jag när jag var typ 12 o på den lärde jag mig rida på mha ny tränare. Superhet, välutbildad fälttävlansponny som kom som ett benrangel från tidigare fodervärd. Red man inte bra hade man bokstavligt talat huvudet i famnen o inte en muskel i överlinjen. Minns hur jag slet med att han skulle skritta på hemvägen, lyckades aldrig, han takade eller började trava. Började tävla minitävlingar. Den ponny bröt även benet hos oss o var konv typ 1 år eller nåt. Blev jag ledsen för det? Nej, verkligen inte. Pysslade o lindade om varje dag. Åkte till vet osv. Inte det minsta otålig, ponnyn var ju sjuk, klart den skulle vila?

När jag var 14 fick jag börja rida på grannens stuteri. Först på en äldre hopponny som alltid stack o rymde. Han lyckades sticka 1 gång med mig (inte jättesmart o försöka trimma på hemvägen i nedförsbackar när ponnyn fullkomligt hatade att bli trimmad) o rymma kanske en gång. Väldigt snabbt fick jag börja rida fler o fler hästar o när jag var 15 fick jag rida in hästar tillsammans med ägaren, rida hingstar o rida betäckningsston osv som skulle motioneras (merparten galna hopponnys som jag tog av martingal o pessoa på :().

Min mamma hade häst hela tiden. Hon är duktigt på att hantera o rida. Hon red VÄLDIGT sällan mina ponnys. O aldrig i utbildande syfte.

Hela poängen med mitt inlägg är att grunden till just min utveckling (som verkligen inte är extraoridnär, jag är inte duktig ryttare, hade aldrig någon egen ponny osv, fick den som "var ledig") var att JAG fick lära mig, ör att jag ville, för att jag var intresserad, för att mina underbara föräldrar enbart supportat en schyst inställning (ALDRIG ponnyns fel, aldrig prestationsångest, aldrig någon press, aldrig sopat mattan/tyckt/tänk osv, att gråta för att det gick dåligt FANNS liksom inte (jag grät på en tävling en gång för att jag var så ledsen att ponnyn inte ville visa upp sig så att alla såg hur fin hon var :love:)), jag fick lov att utvecklas så som jag ville. Det är verkligen inte tänkt som ett "halleluja"-inlägg, hoppas man kan se bakom det.

Jag kan förstå vad du menar, och jag hade exakt samma typ av bakgrund. Lärde mig massor på det. Jag vill dock verkligen inte påstå att min dotter är curlad. Det är nog det sista hon är faktiskt. Jag har alltid tänkt att hon måste få komma fram till lösningar på egen hand, på samma sätt som jag gjorde, och att hon tids nog kommer komma fram till sina egna lösningar, och bli stärkt av detta. Tyvärr får jag nog inse att min dotter inte är som jag. Hon är inte alls lika tuff och envis, och vågar inte komma fram till sina lösningar på samma sätt. Det kommer dröja längre för henne än för mig, och kanske många andra. Om kraven från mig (t.ex tvinga ut henne att rida själv när hon inte törs och har alldeles för dåligt självförtroende) då enbart leder till halvhjärtade försök som potentiellt sett riskerar att bli farliga t.o.m (jag har sett hur situationer kan urarta om man inte törs ta tag i den på rätt sätt), det är ändå stora tunga djur vi talar om, och det handlar om ett barn som blir rädd, ger upp och vägrar fortsätta för att situationen är övermäktig, då har inga som helst mål uppnåtts. Med facit i hand så har jag nog t.o.m ställt för höga krav och förväntningar på henne, med mig själv i minne. Hon är inte jag. Finns säkerligen ungar även idag som är tuffa och envisa på rätt sätt, men inte min unge.
 

Liknande trådar

Hästhantering Precis som rubriken säger har jag en häst som är svår/jobbig att sko. Jag vet varför - en hovslagare har varit dum mot honom en gång -...
2
Svar
29
· Visningar
1 557
Senast: Askur2017
·
Hästhantering Hej! Jag har sedan ett tag tillbaka varit medryttare på ett äldre sto som trots sin ålder är väldigt pigg och glad i ridningen. Hon går...
Svar
6
· Visningar
518
Senast: tessan.g
·
Hästhantering Detta är en ganska lång historia och jag kan ha svårt för att vara kort och koncist. 2022 blev mitt halvblod ensam och behövde...
3 4 5
Svar
93
· Visningar
8 441
Senast: Juli0a
·
Övr. Hund Jag har en labbe tik som är ett år. Som valp var hon ganska tuff men när det kom till människor så tyckte hon det var läskigt. Inte så...
Svar
6
· Visningar
781
Senast: Trassel12
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Akvarietråden IV
  • Hönstråden II
  • Kattbilder #9

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp