Det här med att vara bi/homosexuell

[Askur]

En förälder, vän, syster eller bror älskar en oavsett läggning, så resonerar jag. Känner du att du vill berätta det - Så gör det. Du ska inte behöva "gå bakom ryggen" eller ljuga om dig själv för att dom har en annan syn på det. Det är inte schysst mot dig själv. Kram

 

[Asko]

Jag sitter också lite i garderoben själv med dörren på glänt
Fast mina föräldrar, som är lite äldre än "vanligt", verkar inte vara så fördomsfulla. Och ibland undrar jag inte om min mamma försöker hinta att det är ok som om hon vet redan
Jag är dock öppen med att jag står för HBTQ-rättigheter, det har känts som ett bra sätt för mig att liksom känna av läget och se var de står i såna frågor. Kanske det kan vara ett sätt? Då kan man ju starta en debatt som ändå inte riktigt handlar om en själv (då de inte vet det) och för mig kändes det skönt med någon slags distans i början.

Fast jag ska inte snacka, när jag försökte berätta för mamma så fastnade orden i halsen och jag fegade ur

 

[Sassy]

En äldre släkting till mig väntade tills han var över 50 med att berätta för familjen. Då hade han haft ett hemligt liv med sin pojkvän i över 10 år. Familjen hade anat länge, och alla blev bara glada att äntligen träffa pojkvännen.

Jag tog helt enkelt tjuren vid hornen när jag "kom ut" som poly. Berättade "så här lever vi". Det var inte helt poppis från början, men efter ett tag sjönk det in och nu fungerar det så friktionsfritt det kan när man lever ett liv som omgivningen i många fall är helt oförstående inför. Även om mina föräldrar nog hellre skulle sett att jag var "normal" så är de ändå gladare för att få veta än att jag skulle dölja halva mitt liv i rädsla att inte bli accepterad.

 

[Ponsse]

Tack så jättemycket för alla fina och peppande svar!

Försöker svara alla samtidigt:
Angående att föräldrar "innerst inne vet" är jag väldigt skeptisk. För isåfall tycker jag inte bara att det är trångsynt, utan rent elakt att hispa ur sig såna kommentarer som dom faktiskt gör dagligen. När jag berättade för min syster hade hon redan förstått det, men hon lever ju på något sätt "närmare" den världen (världen för hbtq-folk ) och kanske lättare kan se tecken. Mina föräldrar varken vill eller ha/har någon kunskap om det alls.

Vissa säger att jag inte ska göra en stor sak av det. Det är ju så jag skulle vilja göra det. Men problemet är att jag tror att i students hetta kommer dom reagera stort i vilket fall som helst. Även om jag bara "jag träffar en tjej" i förbifarten som om det vore naturligt. Dom tycker ju inte att det är naturligt. Dom tycker att det är något som har gått fel i uppväxten, att homosexuella inte ska få gifta sig i kyrkan, att SD inte alls är emot jämställdhet osv osv.

Några förslag på hur jag kan berätta:
1. I förbifarten. Typ "Den här maten var jättegod. Förresten, jag ska träffa min tjej imorgon, kan jag låna bilen?"
2. Jag gör det till en lite större grej och berättar för dom på ett "bra" sätt. Låter dom ställa frågor osv.
3. Berättar liknande som ovan, men framhäver även min irritation över att de aldrig uttryckt sig att vi (jag och min syster) får älska vem vi vill.
4. Jag berättar för mamma. Hon kommer bli förkrossad, men hon skulle inte vara elak. Mamma får berätta för pappa.
5. Min syster får berätta för båda. De kan häva ur sig saker i stundens hetta och jag slipper höra allt.

 

[Ponsse]

Jag sitter också lite i garderoben själv med dörren på glänt
Fast mina föräldrar, som är lite äldre än "vanligt", verkar inte vara så fördomsfulla. Och ibland undrar jag inte om min mamma försöker hinta att det är ok som om hon vet redan
Jag är dock öppen med att jag står för HBTQ-rättigheter, det har känts som ett bra sätt för mig att liksom känna av läget och se var de står i såna frågor. Kanske det kan vara ett sätt? Då kan man ju starta en debatt som ändå inte riktigt handlar om en själv (då de inte vet det) och för mig kändes det skönt med någon slags distans i början.

Fast jag ska inte snacka, när jag försökte berätta för mamma så fastnade orden i halsen och jag fegade ur

Åh, vad "kul" att vi är i samma situation. Blev helt fel att säga så Hoppas du vågar öppna den där dörren snart!
Både jag och min syster brukar argumentera emot när dom drar igång. Inte bara om läggning utan i allmänhet också. Typ politik (man måste rösta på samma som pappa), invandrare (världens alla problem beror på dem), att man "måste passa in" (man MÅSTE dricka kaffe för att passa in) osv osv.

 

[Hyacinth]

Tack så jättemycket för alla fina och peppande svar!

Försöker svara alla samtidigt:
Angående att föräldrar "innerst inne vet" är jag väldigt skeptisk. För isåfall tycker jag inte bara att det är trångsynt, utan rent elakt att hispa ur sig såna kommentarer som dom faktiskt gör dagligen. När jag berättade för min syster hade hon redan förstått det, men hon lever ju på något sätt "närmare" den världen (världen för hbtq-folk ) och kanske lättare kan se tecken. Mina föräldrar varken vill eller ha/har någon kunskap om det alls.

Vissa säger att jag inte ska göra en stor sak av det. Det är ju så jag skulle vilja göra det. Men problemet är att jag tror att i students hetta kommer dom reagera stort i vilket fall som helst. Även om jag bara "jag träffar en tjej" i förbifarten som om det vore naturligt. Dom tycker ju inte att det är naturligt. Dom tycker att det är något som har gått fel i uppväxten, att homosexuella inte ska få gifta sig i kyrkan, att SD inte alls är emot jämställdhet osv osv.

Några förslag på hur jag kan berätta:
1. I förbifarten. Typ "Den här maten var jättegod. Förresten, jag ska träffa min tjej imorgon, kan jag låna bilen?"
2. Jag gör det till en lite större grej och berättar för dom på ett "bra" sätt. Låter dom ställa frågor osv.
3. Berättar liknande som ovan, men framhäver även min irritation över att de aldrig uttryckt sig att vi (jag och min syster) får älska vem vi vill.
4. Jag berättar för mamma. Hon kommer bli förkrossad, men hon skulle inte vara elak. Mamma får berätta för pappa.
5. Min syster får berätta för båda. De kan häva ur sig saker i stundens hetta och jag slipper höra allt.

Då tycker jag att 4 eller 5 låter bra. Att ha stöd av din syster är ju super!
Tror du att de kan reagera negativt till en början, så kan det ju vara skönt att slippa höra det.

Hade jag haft samma dilemma hade jag nog valt att skicka ett sms, jag gillar inte konflikter. Lycka till oavsett hur du gör, du har rätt att vara vem du vill med vem du vill.

 

[Raderad medlem 6459]

@Ponsse

Berätta för dina föräldrar på det vis som känns bekvämast, bäst och enklast för dig. De får hantera det så gott de kan, det är inte din uppgift att lösa det åt dem.

 

[Koltrast]

Jag instämmer i vad @Hyacinth och @niphredil skriver. Tänk på dig själv i första hand, låt päronen klara ut sina känslor själva och ta hjälp av syrran om det känns bra.

 

[Asko]

Åh, vad "kul" att vi är i samma situation. Blev helt fel att säga så Hoppas du vågar öppna den där dörren snart!
Både jag och min syster brukar argumentera emot när dom drar igång. Inte bara om läggning utan i allmänhet också. Typ politik (man måste rösta på samma som pappa), invandrare (världens alla problem beror på dem), att man "måste passa in" (man MÅSTE dricka kaffe för att passa in) osv osv.

Haha, kan förstå att det känns skönt att man inte är ensam
Och du, jag kände plötsligt igen mig i det där om kaffet Fast det gäller min pappa, som jag är lite osäker på. Han säger inte så mycket om HBTQ-rörelsen men är inte direkt någon som stödjer det helhjärtat ... eller vad jag vet iallafall. Fast det kanske är bara för att han inte har någon, som han känner till, i närheten därifrån.
Tråkigt att dina föräldrar är sådär, men de kanske också skulle reagera annorlunda när det gäller ens egna barn? Säkert många som gör det. Pepp, pepp!

Men annars stämmer jag helhjärtat in med att du ska få göra det på det vis du själv vill! Man behöver ju inte göra det svårare än vad det redan är

 

[TinyWiny]

Tack så jättemycket för alla fina och peppande svar!

Försöker svara alla samtidigt:
Angående att föräldrar "innerst inne vet" är jag väldigt skeptisk. För isåfall tycker jag inte bara att det är trångsynt, utan rent elakt att hispa ur sig såna kommentarer som dom faktiskt gör dagligen. När jag berättade för min syster hade hon redan förstått det, men hon lever ju på något sätt "närmare" den världen (världen för hbtq-folk ) och kanske lättare kan se tecken. Mina föräldrar varken vill eller ha/har någon kunskap om det alls.

Vissa säger att jag inte ska göra en stor sak av det. Det är ju så jag skulle vilja göra det. Men problemet är att jag tror att i students hetta kommer dom reagera stort i vilket fall som helst. Även om jag bara "jag träffar en tjej" i förbifarten som om det vore naturligt. Dom tycker ju inte att det är naturligt. Dom tycker att det är något som har gått fel i uppväxten, att homosexuella inte ska få gifta sig i kyrkan, att SD inte alls är emot jämställdhet osv osv.

Några förslag på hur jag kan berätta:
1. I förbifarten. Typ "Den här maten var jättegod. Förresten, jag ska träffa min tjej imorgon, kan jag låna bilen?"
2. Jag gör det till en lite större grej och berättar för dom på ett "bra" sätt. Låter dom ställa frågor osv.
3. Berättar liknande som ovan, men framhäver även min irritation över att de aldrig uttryckt sig att vi (jag och min syster) får älska vem vi vill.
4. Jag berättar för mamma. Hon kommer bli förkrossad, men hon skulle inte vara elak. Mamma får berätta för pappa.
5. Min syster får berätta för båda. De kan häva ur sig saker i stundens hetta och jag slipper höra allt.

Vet du. Då tycker jag att du ska låta din syster berätta. Du ska inte behöva höra en massa skit. Usch Jag blir riktigt ledsen för din skull. När jag fick veta att mitt barn är bi så var det enda jag tänkte, hoppas att inte omgivningen dömer henom. Jag vill ju att mina barn ska få vara lyckliga. Inte att de ska behöva gömma undan sin partner och kalla hen för sin "vän" som min morbror alltid har gjort. Det värsta var när min älskade mormor hade dött och vi alla gick fram till graven med våra partners medans min morbror gick fram ensam och hans "vän" stod en bit bort och gick fram ihop med övriga vänner och bekanta. Det kändes verkligen

 

[Ponsse]

Vet du. Då tycker jag att du ska låta din syster berätta. Du ska inte behöva höra en massa skit. Usch Jag blir riktigt ledsen för din skull. När jag fick veta att mitt barn är bi så var det enda jag tänkte, hoppas att inte omgivningen dömer henom. Jag vill ju att mina barn ska få vara lyckliga. Inte att de ska behöva gömma undan sin partner och kalla hen för sin "vän" som min morbror alltid har gjort. Det värsta var när min älskade mormor hade dött och vi alla gick fram till graven med våra partners medans min morbror gick fram ensam och hans "vän" stod en bit bort och gick fram ihop med övriga vänner och bekanta. Det kändes verkligen

Tack! Både till dig och de andra som skrivit likadant. Det var nästan lite sånt här jag ville höra - att jag kan välja att min syster berättar för att slippa höra och slippa bli ledsen/ledsnare. Den första tanken för mina föräldrar skulle inte vara den du skriver, att bli accepterad av omgivningen, utan deras tanke skulle nog vara rätt egoistisk. Typ vad folk ska tycka om dom, att de inte kommer få några barnbarn osv, men jag tror att den tanken så småningom också skulle komma. Grejen är ju att jag har redan berättat för rätt många i min omgivning och ingen har brytt sig ett smack. De som bryr sig behöver jag inte ha i min omgivning. Angående framtida anställningar och liknande situationer där man inte kan välja folket, så har ju inte dom något alls att göra med min läggning. Vet inte varför jag skriver det till er, det är ju egentligen något jag skulle behöva säga till dom istället

Och verkligen jättehemskt med din morbror Jag är ändå på något sätt glad att jag är född nu och på din morbrors tid, eller mina föräldrars tid. Det känns ändå som om de flesta i min generation tycker det är okej.

 

[TinyWiny]

Tack! Både till dig och de andra som skrivit likadant. Det var nästan lite sånt här jag ville höra - att jag kan välja att min syster berättar för att slippa höra och slippa bli ledsen/ledsnare. Den första tanken för mina föräldrar skulle inte vara den du skriver, att bli accepterad av omgivningen, utan deras tanke skulle nog vara rätt egoistisk. Typ vad folk ska tycka om dom, att de inte kommer få några barnbarn osv, men jag tror att den tanken så småningom också skulle komma. Grejen är ju att jag har redan berättat för rätt många i min omgivning och ingen har brytt sig ett smack. De som bryr sig behöver jag inte ha i min omgivning. Angående framtida anställningar och liknande situationer där man inte kan välja folket, så har ju inte dom något alls att göra med min läggning. Vet inte varför jag skriver det till er, det är ju egentligen något jag skulle behöva säga till dom istället

Och verkligen jättehemskt med din morbror Jag är ändå på något sätt glad att jag är född nu och på din morbrors tid, eller mina föräldrars tid. Det känns ändå som om de flesta i min generation tycker det är okej.

Jag förstår hur du menar att dina föräldrar skulle tänka eftersom jag är uppväxt i en frireligiös släkt och med en pappa som är präst i svenska kyrkan och bägge delar kan vara (var i mitt fall) ganska dömande men jag skulle aldrig kunna tänka så själv. Nu är jag varken frireligiös eller med i svenska kyrkan men jag vet att jag som liten (jag är född -72) var påverkad av deras tankar och faktiskt trodde att homo och bisexualitet var något man kunde välja och att det var något fel som kunde rättas till. Jag trodde också att man blev straffad med sjukdom, olycka och funktionshinder om man inte hade gjort som gud ville och undrade vad jag hade gjort för fel som dels föddes med spaltgom, hade stora problem med mina öron och dels att mina föräldrar inte älskade mig. Jag skäms verkligen när jag tänker tillbaka att jag faktiskt trodde att det var så men man blir ju formad av sin omgivning och när jag så att säga kunde börja tänka själv när jag var i tonåren så insåg jag ju det fruktansvärda i att ens tänka så.

Jag är nu i efterhand väldigt glad att jag direkt, varenda gång mina barn kom hem som små och sa något negativt om homo/bisexuella som de hade hört förklarade för dem att det inte var något fel utan att det är något man föds med precis som sin ögonfärg och att det inte är något man kan påverka själv eller ändra på något sätt. Vi bodde också granne med en man som var bisexuell och det vet jag att de hade lite svårt för att förstå först för han hade fem barn med en kvinna innan han kom ut och istället valde att leva med en man. Därför var det inget konstigt för mina barn när de väl fick det förklarat för sig för jag tror att som liten behöver man en specifik person att relatera till. I annat fall hade nog mitt barn som är bi haft det betydligt mycket jobbigare om hen hela sin uppväxt dessutom hade trott att det var något fel på henom. Jag kan tänka mig in i hur du måste känna även om jag aldrig kan vara i närheten av att verkligen förstå.

Visst drömmer jag också om barnbarn, det tror jag väldigt många gör men det är inget jag ens skulle yppa för mina barn oavsett deras sexualitet. De ska inte behöva känna någon press och de ska få barn för att de själva vill, när de själva vill, inte för att omgivningen "kräver" det och skyndar på. Mitt ena barn planerar för barn och har en tidsplan medans mitt andra barn är väldigt osäker på om hen ens vill ha barn. Tyvärr är det ju så att bara för att man vill ha barn så är det ju inte alls säkert att det blir några barn heller. Det är ju inte alla som har en sådan enorm tur som jag som blev gravid direkt när jag/vi bestämde oss för att börja försöka.
Sedan finns det ju idag även som homo/bisexuell möjligheten att få barn genom adoption om man vill det och jag hoppas verkligen att inseminering och anlitandet av en surrogatmödrar blir tillåtet även i Sverige för jag kan verkligen inte förstå varför det inte är tillåtet. Det finns absolut ingen som helst anledning. Jag kan inte förstå varför styrande ska lägga sig i vem som skaffar barn och hur de gör det. Så svårt borde det inte vara med det juridiska vad gäller surrogatmödrar. Det känns som att det är gamla stofiler som sitter och tycker.

Vad gäller jobb så har ju absolut ingen med att göra vem du väljer som partner. Jag har iallafall aldrig fått frågan vilken sexualitet jag har på någon intervju! Det ska väl folk verkligen skita i! Det är ju upp till var och en vem hen väljer som partner.

Ja det är verkligen sorgligt med min morbror. Inte ens nu som pensionär när det är fritt fram för honom att flytta till sin partner så gör han det utan han bor kvar i stan där han inte har något som håller honom kvar alls. Det är verkligen fruktansvärt tragiskt på alla sätt att han inte vågar leva med honom.

Jag hoppas att dina föräldrar tänker om och inser att du är deras barn oavsett vem du väljer som partner och att de ska inse att du är värd precis lika mycket iallafall. Att de slutar med sina dumma kommentarer och istället tar reda på fakta.

Kram

 

[Ponsse]

Jag väcker liv i den här tråden igen med en liten uppdatering.
Nu har det gått några månader och nu har även mina föräldrar blivit informerade Och dom tog det jättebra!
Det blev så att min syster berättade det för mamma. Vi hade kommit överens om att hon skulle berätta när jag inte var i stan längre, men tydligen fick hon och mamma ett "moment" så hon berättade några dagar tidigare när jag fortfarande var hemma. Tydligen har mamma också haft en liten fling med en tjej när hon var yngre.. Blev lite irriterad när jag hörde det. Eller inte irriterad, men hon blev lite sårad över att jag inte har berättat det här tidigare för henne, men hon har ju gått runt hela mitt liv och inte berättat. Både hon och pappa har varit öppna och berättat om deras ex annars, men mamma har alltså lämnat den här kvinnan utanför historien. Mamma berättade i vilket fall som helst några veckor senare för pappa med mitt samtycke. Han verkade inte heller ta det dåligt men har inte nämnt något om det till mig. Vi har iofs inte den relationen heller, så det är kanske inte så konstigt egentligen.
Kort sagt är jag väldigt glad och lättad! Nu känns det som om jag litegrann faktiskt kan börja leva mitt liv som jag vill! Behöver inte smyga och smussla massa mer

 

[BulletForMyValentine]

Hur berättar man för sina nära och kära att man inte är heterosexuell? Jag har berättat för de flesta vänner som jag vill ska veta, men det är just delen att berätta för föräldrarna som känns jobbigt. Jag har vetat att jag inte varit heterosexuell typ 8 år tillbaka, men har ändå inte lyckats berätta för dom. Anledningen: dom gillar inte bi/homosexuella. Dom kan då och då slänga ur sig kommentarer som att de är rädda att någon av mig om min syster ska "bli" (vadå bli?) homosexuell, de undrar hur mycket "fel" det har blivit hos homosexuella osv. Vad gör man? Jag är vuxen och bor inte hemma längre, men jag vill ändå kunna ha en öppen relation med dom: Jag vill inte behöva ljuga de gånger jag faktiskt ska träffa någon tjej av någon annan anledning än att vi är vänner. Vill gärna höra era erfarenheter av dom där trångsynta föräldrarna som kanske har blivit mindre trångsynta? Eller bara vad vilket tillvägagångssätt som är smartast i allmänhet!

Jag har varit i samma sits. Mina föräldrar är så trångsynta och speciellt farsan kan inte förstå, antigen gör/är man som han vill eller så kan man dra och inte komma tillbaks. My way or the highway.

jag valde att inte berätta att jag är bi. Känns inte värt att riskera relationen med mina föräldrar nu när den äntligen är någorlunda bra.
Jag har berättat för sambon och en vän. Ser tyvärr ingen anledning att komma ut helt när min umgängeskrets ser ut som den gör.

Modigt av er som kommit ut helt!

 

[doleron]

Ser tyvärr ingen anledning att komma ut helt när min umgängeskrets ser ut som den gör.

Hur ser din umgängeskrets ut?

 

[BulletForMyValentine]

Hur ser din umgängeskrets ut?

Mestadels raggare och rocknroll-folk.

 

[doleron]

Men vad är det som gör att du inte kan/vill/vågar komma ut helt pga dina vänner? Jag förstår inte

 

[BulletForMyValentine]

Mina vänner är inga större problem. Det är resten av folket som har konstiga värderingar.

När jag berättade för min sambo att jag är bi så var hans första tanke att dumpa mig. Nu 3 år senare har han fortfarande inte smällt det.

Men jag har gjort det valet att hålla min läggning för mig själv.

 

[Emtherlia]

Mina vänner är inga större problem. Det är resten av folket som har konstiga värderingar.

När jag berättade för min sambo att jag är bi så var hans första tanke att dumpa mig. Nu 3 år senare har han fortfarande inte smällt det.

Men jag har gjort det valet att hålla min läggning för mig själv.

Oj, jag hade nog haft väldigt svårt att vara tillsammans med någon som inte accepterade hela mig.

Om din kille inte har smält det på 3 år så känns det spontant som att han har konstiga värderingar. Och egentligen, vaddå smält? Du berättade att du tänder på båda könen, inte att du styckmördat någon. Behöver det egentligen smältas?

 

[BulletForMyValentine]

Oj, jag hade nog haft väldigt svårt att vara tillsammans med någon som inte accepterade hela mig.

Om din kille inte har smält det på 3 år så känns det spontant som att han har konstiga värderingar. Och egentligen, vaddå smält? Du berättade att du tänder på båda könen, inte att du styckmördat någon. Behöver det egentligen smältas?

Accepterat kanske är ett bättre ord än smällt. Undrar oxå varför det är så svårt att acceptera att jag är bi. Men det är väl den dubbla konkurrensen antar jag