Det här med att träffa någon ny (barn inblandade)

[viv]

Jag och mina barns pappa gick isär för ca två år sedan. Det var en relativt bra separation. Såklart är det mycket känslor inblandade men det känns som vi alla landat bra. Barnen, nu sju och fem, känns väldigt trygga och harmoniska. Vi har hela tiden pratat om separationen och varit väldigt öppna och svarat ärligt på frågor. Relationen mellan mig och barnens pappa har varit spänd. Han har varit arg, ledsen och besviken, jag har legat steget före hela tiden i mina tankar och känslor eftersom jag var den som valde att lämna. Nu sista tiden känns det som han kommit i kapp och vi har fått en riktigt bra relation igen vilket är så skönt.

Det har tagit lite tid att vänja sig vid varannan vecka livet och det kan fortfarande vara lite stökigt med alla känslor. Längtar ihjäl mig efter barnen i perioder samtidigt som det är väldigt skönt att ha en hel vecka där jag kan fokusera på bara barnen och den andra veckan på mig. Jag har dejtat lite till och från under tiden, hunnit träffa en hel del men inte träffat någon som det känts seriöst med eller som jag har velat att barnen ska träffa. Men för några månader sen så träffade jag någon som jag tror är min människa Vi har setts de veckorna jag inte haft barnen hemma så barnen vet inte om honom. Han har inga barn sen tidigare men är nyfiken på mina och vill gärna lära känna dem. Vi har sagt att vi ska ta det lugnt och inte stressa på något. Men stan vi bor i är liten, det är så lätt att någon ser oss tillsammans, även om vi är diskreta. Vill berätta för barnens pappa innan han hör något skvallervägen och då vill jag såklart berätta för barnen också.

När är det läge att introducera en ny partner för barnen? Är två år för tidigt? Hur har ni gjort? Hur har det funkat? Någon som kanske själv har varit i sitsen att ens föräldrar träffat någon ny? Det handlar ju inte om att de ska få någon pappa för det har de redan en, utan en till vuxen som ibland kommer hem till oss och hänger med oss på aktiviteter och utflykter. Många tankar och känslor. Rädd om barnen och känner att jag inte vill utsätta dem för något som riskerar att göra dem ledsna eller otrygga. Orolig att min och barnens pappas relation ska bli sämre igen. Samtidigt är jag så glad över personen jag träffat och känner mig för första gången på väldigt länge till freds med mig och min tillvaro

 

[Vogue]

Jag och mina barns pappa gick isär för ca två år sedan. Det var en relativt bra separation. Såklart är det mycket känslor inblandade men det känns som vi alla landat bra. Barnen, nu sju och fem, känns väldigt trygga och harmoniska. Vi har hela tiden pratat om separationen och varit väldigt öppna och svarat ärligt på frågor. Relationen mellan mig och barnens pappa har varit spänd. Han har varit arg, ledsen och besviken, jag har legat steget före hela tiden i mina tankar och känslor eftersom jag var den som valde att lämna. Nu sista tiden känns det som han kommit i kapp och vi har fått en riktigt bra relation igen vilket är så skönt.

Det har tagit lite tid att vänja sig vid varannan vecka livet och det kan fortfarande vara lite stökigt med alla känslor. Längtar ihjäl mig efter barnen i perioder samtidigt som det är väldigt skönt att ha en hel vecka där jag kan fokusera på bara barnen och den andra veckan på mig. Jag har dejtat lite till och från under tiden, hunnit träffa en hel del men inte träffat någon som det känts seriöst med eller som jag har velat att barnen ska träffa. Men för några månader sen så träffade jag någon som jag tror är min människa Vi har setts de veckorna jag inte haft barnen hemma så barnen vet inte om honom. Han har inga barn sen tidigare men är nyfiken på mina och vill gärna lära känna dem. Vi har sagt att vi ska ta det lugnt och inte stressa på något. Men stan vi bor i är liten, det är så lätt att någon ser oss tillsammans, även om vi är diskreta. Vill berätta för barnens pappa innan han hör något skvallervägen och då vill jag såklart berätta för barnen också.

När är det läge att introducera en ny partner för barnen? Är två år för tidigt? Hur har ni gjort? Hur har det funkat? Någon som kanske själv har varit i sitsen att ens föräldrar träffat någon ny? Det handlar ju inte om att de ska få någon pappa för det har de redan en, utan en till vuxen som ibland kommer hem till oss och hänger med oss på aktiviteter och utflykter. Många tankar och känslor. Rädd om barnen och känner att jag inte vill utsätta dem för något som riskerar att göra dem ledsna eller otrygga. Orolig att min och barnens pappas relation ska bli sämre igen. Samtidigt är jag så glad över personen jag träffat och känner mig för första gången på väldigt länge till freds med mig och min tillvaro

Alltså så fort man är ett "officiellt par" tycker jag att det är självklart att man ska få träffa barnen. Det är viktigt för partnern utan barn att få känna sig som nr 1 "vuxenmässigt" och att man "är med" eller vad man ska skriva

Tycker inte att man ska hyscha så mycket, har man gått isär har man två olika liv och då är det så. Du ska ju ändå bara ha kontakt med pappan gällande barnen så vad han bryr sig hade jag inte brytt mig om faktiskt. Han är pappan javisst, men den nya är din partner och då går han först när det kommer till de vuxna relationerna.

 

[Amha]

Jag har hört om de som introducerat sin nya partner som vän i början. Då ser man ju om barnen och vännen fungerar ihop och ta det vidare därifrån.

Min mamma träffade en ny något år efter pappas död när jag var tonåring. Helt annan "åldersgrupp" än dina barn och andra förutsättningar. Jag tyckte och tycker väldigt mycket om min styvfar. Han är en jättefin människa. Att han var med oss och de var ett par hade jag nog aldrig problem med vad jag minns. Däremot skulle han flytta till vår kommun. Det var sagt att han skulle bo i lägenheten han hyrde. Det slutade med att han hade lägenheten som förvaring och bodde hos oss. Det blev tokigt för mig. Jag behövde en "inkörningsperiod". Efter den inkörningen var det inga problem. Några månader och sen bodde han hos oss på heltid

Edit: ändrade tiden mellan död och ny träff.

 

[gulan]

Jag och mina barns pappa gick isär för ca två år sedan. Det var en relativt bra separation. Såklart är det mycket känslor inblandade men det känns som vi alla landat bra. Barnen, nu sju och fem, känns väldigt trygga och harmoniska. Vi har hela tiden pratat om separationen och varit väldigt öppna och svarat ärligt på frågor. Relationen mellan mig och barnens pappa har varit spänd. Han har varit arg, ledsen och besviken, jag har legat steget före hela tiden i mina tankar och känslor eftersom jag var den som valde att lämna. Nu sista tiden känns det som han kommit i kapp och vi har fått en riktigt bra relation igen vilket är så skönt.

Det har tagit lite tid att vänja sig vid varannan vecka livet och det kan fortfarande vara lite stökigt med alla känslor. Längtar ihjäl mig efter barnen i perioder samtidigt som det är väldigt skönt att ha en hel vecka där jag kan fokusera på bara barnen och den andra veckan på mig. Jag har dejtat lite till och från under tiden, hunnit träffa en hel del men inte träffat någon som det känts seriöst med eller som jag har velat att barnen ska träffa. Men för några månader sen så träffade jag någon som jag tror är min människa Vi har setts de veckorna jag inte haft barnen hemma så barnen vet inte om honom. Han har inga barn sen tidigare men är nyfiken på mina och vill gärna lära känna dem. Vi har sagt att vi ska ta det lugnt och inte stressa på något. Men stan vi bor i är liten, det är så lätt att någon ser oss tillsammans, även om vi är diskreta. Vill berätta för barnens pappa innan han hör något skvallervägen och då vill jag såklart berätta för barnen också.

När är det läge att introducera en ny partner för barnen? Är två år för tidigt? Hur har ni gjort? Hur har det funkat? Någon som kanske själv har varit i sitsen att ens föräldrar träffat någon ny? Det handlar ju inte om att de ska få någon pappa för det har de redan en, utan en till vuxen som ibland kommer hem till oss och hänger med oss på aktiviteter och utflykter. Många tankar och känslor. Rädd om barnen och känner att jag inte vill utsätta dem för något som riskerar att göra dem ledsna eller otrygga. Orolig att min och barnens pappas relation ska bli sämre igen. Samtidigt är jag så glad över personen jag träffat och känner mig för första gången på väldigt länge till freds med mig och min tillvaro

Jag tycker inte alls att barnens pappa har något med dina nya relationer att göra!! Det har inte dina barn heller. Jag tycker att alldeles för många har så bråttom med att introducera barnen för sina nya respektive. Det är ju helt perfekt att ha en vecka med barnen och en vecka med sin nya. Däremot behöver man inte hymla om barnen frågar eller om det kommer på tal.
gulan

 

[cirkus]

Jag tycker inte alls att barnens pappa har något med dina nya relationer att göra!! Det har inte dina barn heller. Jag tycker att alldeles för många har så bråttom med att introducera barnen för sina nya respektive. Det är ju helt perfekt att ha en vecka med barnen och en vecka med sin nya. Däremot behöver man inte hymla om barnen frågar eller om det kommer på tal.
gulan

Fast om man bor som TS på en liten ort där folk snart kommer se att hon har en ny - är det inte väldigt bra om famljen först får veta det av TS och inte via skvaller?


Jag tycker för övrigt att det inte finns några särskilda riktmärken man måste hålla sig till eller att döma nån som att ha vare sig för bråttom eller för att dra ut på tiden. Folk gör som de vill och känner.

 

[gulan]

är det inte väldigt bra om famljen först får veta det av TS och inte via skvaller?

Hur kan det vara "skvaller" om det är sant? Och vad gör det om barnen kommer hem och fråga -Mamma pappa (eller vem det nu kan vara som berättat så snällt för barnen) säger att du har en ny kille. Det är ju bara att svara glatt YES! Och jag är väldans kär!! Det är väl inget som något "avgörande" i en familjs framtid -att någon av parterna har träffat en ny?

Jag tycker för övrigt att det inte finns några särskilda riktmärken man måste hålla sig till eller att döma nån som att ha vare sig för bråttom eller för att dra ut på tiden. Folk gör som de vill och känner.

Självklart gör folk som de vill och känner. Jag sa att jag tycker att många har på tok för bråttom med att introducera barn i sina nya relationer, och att det rätt ofta blir onödiga konflikter i familjer pga av det.
gulan

 

[cirkus]

Hur kan det vara "skvaller" om det är sant? Och vad gör det om barnen kommer hem och fråga -Mamma pappa (eller vem det nu kan vara som berättat så snällt för barnen) säger att du har en ny kille. Det är ju bara att svara glatt YES! Och jag är väldans kär!! Det är väl inget som något "avgörande" i en familjs framtid -att någon av parterna har träffat en ny?

Självklart gör folk som de vill och känner. Jag sa att jag tycker att många har på tok för bråttom med att introducera barn i sina nya relationer, och att det rätt ofta blir onödiga konflikter i familjer pga av det.
gulan

Skvaller betyder inte nödvändigtvis att något är osant.

Jag tror att det kan bli än värre konflikter om barn/ex blir upplysta på omvägar

 

[Atiksa]

När jag träffade min sambo så var hans barn nästan 3 och 6 år gamla. Vi hade varit ett par i typ 3-4 månader när jag träffade barnen. Första gången hälsade jag på i några timmar, vi var i lekparken och sen åt vi middag. När jag hade åkt så fick barnen frågan om vad de tyckte om mig, de gav tummen upp. Eftersom jag hade drygt 10 mil dit så blev det snabbt att jag var där hela dagar och sen även nätter. Efter ett halvår så flyttade jag in hos dom. Det har alltid fungerat otroligt bra mellan mig och bonusbarnen, vi har nu bott i hopp i nästan sex år.

 

[kakan89]

Jag tror inte att det spelar någon roll hur lång tid det har gått efter uppbrottet. Det kommer alltid röra upp känslor när man introducerar en ny människa i familjen. Lyssna på din egen magkänsla istället och gå efter den. Känns det som att det är dags att låta honom träffa barnen så låt honom göra det. Jag hade nog berättat för pappan att du träffat någon eftersom det antagligen kommer föras på tal av barnen efter de träffat mannen. I övrigt hade jag inte tagit någon annan hänsyn.

Jag reagerade väldigt starkt när mamma träffade en ny efter sitt uppbrott. Det var 10 år efter skilsmässan och jag var gott och väl vuxen. Självklart blev jag ju glad för hennes skull men det rörde ändå upp känslor. Så jag tror inte det går att sätta någon "gräns" för att säga när det är ok att träffa en ny.

 

[Araminta]

Hur kan det vara "skvaller" om det är sant? Och vad gör det om barnen kommer hem och fråga -Mamma pappa (eller vem det nu kan vara som berättat så snällt för barnen) säger att du har en ny kille. Det är ju bara att svara glatt YES! Och jag är väldans kär!! Det är väl inget som något "avgörande" i en familjs framtid -att någon av parterna har träffat en ny?

Nu var jag äldre än barnen ifråga när mina föräldrar gick isär men jag föredrog alla gånger att få besked av föräldern än på omvägar. Har varit med om flera nya partners till båda mina föräldrar och min far är notoriskt dålig på att ge raka besked. Det blir jättekonstigt, speciellt om separationen fortfarande är "färsk".

 

[Wysiwyg]

Det är viktigt för partnern utan barn att få känna sig som nr 1 "vuxenmässigt" och att man "är med" eller vad man ska skriva

Fast vad som är "viktigt" för en vuxen partner måste ju ändå komma väldigt långt efter vad som är bäst för barnen.

@viv Jag har ingen erfarenhet av att träffa någon med barn men jag har själv varit barn med föräldrar som träffat nya. Följande är alltså vad jag kommer ta med mig därifrån.

Det är bäst att inte hymla utan berätta som det är. Barn förstår mer än man ger dem cred för. Introducera inte pojkvännen som en "kompis" på besök eller dylikt utan säg som det är, att det är en person du trivs väldigt bra med och att ni är tillammans. Satsa på egentid med barnen också, den nya partnern måste ju inte alltid behöver vara med på allt ni gör. Och bara för att du trivs superbra med honom och NI är kära och har en samhörighet, innebär ju inte det automatiskt att barnen är på samma linje. För dem är det ju en helt okänd människa de behöver lära känna och känna av. Och samma gäller ju för din pojkvän, bara för att han känner dig känner han ju inte dina barn.

Jag tänker mig att det även är klokt att prata med barnen och nivån på det utifrån hur gamla barnen är och hur de reagerar. Fråga dem hur de tycker det känns att du träffat någon ny och vad de tänker om saken.

Jag har skrivit inlägget riktat till dig men det är punkter som jag skulle vara uppmärksam på om jag träffade någon med barn. Eller i framtiden har barn och träffar någon ny.

 

[escodobe]

Jag var i lågstadiet när mina föräldrar skilde sig. Min pappa gifte om sig snabbt, efter något halvår eller så och jag fick en bonusmamma och senare två bröder. Min mamma hade ett par kortare relationer.
Men jag har absolut inget minne av några upprörda känslor i samband med detta.
Tvärtom faktiskt. Det var ju roliga vuxna.

 

[TinyWiny]

När du själv och ni båda är säkra på att ni vill ha en gemensam framtid kan du introducera barnen. Om du vill informera deras pappa är helt upp till dig och beror på eran relation. Jag berättade för mina barn då 8 och 10 år efter fem månader ungefär. Då var jag säker. Efter sex månader fick de träffa honom och jag hans barn (jag hade dock träffat hans barn väldigt kort tidigare men då innan vi var ett par). Efter ytterligare ett tag träffade barnen varandra. Vi flyttade ihop 22 månader senare och det kändes lagom, tidigare hade helt enkelt varit för tidigt för oss. För barnens pappa berättade jag inte alls. Han har inget med mina relationer att göra. Mina bonusbarns mamma hade hört skvaller om att deras pappa hade träffat någon ny och berättade det genast för barnen. I mina ögon ett väldigt märkligt beteende, det hade han kunnat få göra själv när han kände sig redo. Nu ledde det till oro hos barnen, något vi ville undvika genom att inte berätta förren vi själva visste var vi stod.

Hur lång tid det har förflutit sedan separationen är mindre viktigt. Det viktiga är att barnen inte kastas in i något de inte är redo för. Att de tvingas bo ihop med någon de inte känner eller inte tycker om.

 

[Petruska]

Det finns ju inga regler.

När det gäller barnen skulle jag inte tycka att en ny partner är så mycket mer komplicerad än en kompis. Jag ser inget skäl att göra drama. Men då behöver partnern se sig så också, hen är inte styvförälder plötsligt, utan mer en vän till familjen.

När det gäller ditt ex så är han ju just ett ex. Han har inget med din nya att göra. Sen beror det på er relation hur och vad du säger.

 

[Diabetikern]

Jag har ju inga egna barn bara bonusbarn.

Jag fick träffa barnen tidigt i förhållandet. Varför komplicera det hela? Här är Diabetikern vi ska ut och spela lite minigolf, fika, äta mm

Vi hittade på något så det blev naturligt att bara umgås. Inget krångel alls.

Jag kommer inte in som ny förälder utan mer bara som en vuxen kompis.

Grattis till nya kärleken föresten!