Dubbelgångare

Tuvstarr

Trådstartare
Jag tycker det händer mig märkligt ofta att folk jag inte känner börjar prata med mig som om de kände mig. Nu har jag ett väldigt bra minne för ansikten, så jag är säker på att det inte är avlägset bekanta som jag bara inte känner igen.

Ibland händer det att jag får reda på vem det är de tror att de pratar med, som då en man hälsade med namn, "Men hej Anita, jobbar du fortfarande på dagis?" Då kunde jag med hjälp av facebook ta reda på vem Anita på dagis var, och visst var vi ju ganska lika.

Men ibland blir jag förvirrad som då jag igår handlade i en hästsportaffär i en annan stad, och kvinnan i kassan väldigt glatt utbrast, "nej men är det DU!" Jag såg säkert mycket förvirrad ut, då jag försökte leta i minnesbanken om det här nu var någon hästtjej jag kände då vi var 13, eller vilken kopplingen var. Nej, hon trodde visst att jag var någon helt annan.

Kanske jag har ett så väldigt ordinärt utseeende, mörkblond medelålders tant med ett nordiskt standardansikte vadderat med några extrakilon för att släta ut ansiktsdragen. Eller är det vanligt att folk misstar sig så ofta?
Har ni dubbelgångare, som folk misstar er för?

Oftast är det ju inget problem, folk inser misstaget då de ser min förvirring eller då jag säger att jag inte är Anita utan Tuvstarr.

Men det har hänt, alla gånger med äldre män, att jag råkar ut för något slags förhör, vem jag är då, och om jag faktiskt inte i varje fall är släkt med den och den, och bodde jag inte i den staden tidigare, och är inte den och den min pappa.

En gubbe ville till och med mena att jovisst, jag är nog just den kvinnan han kände, trots att hon hette något helt annat :cool: Nej visst, jag kanske har glömt vem jag är O_o:rofl:
 
Påminner mig om den gången en kvinna berömde kompisens man för de kloka ledare han skrev.
Min kompis fnissade lite och berättade att ledarskribenten var hennes son.

Vilket kvinnan inte gick med på! Nehejdå det var maken! :rofl::rofl:

(den särboende maken har inget med skrivande att göra, han är konsult inom logistik och transport)
 
Jag och min syster är lika som syskon men absolut inte som tvillingar. För den halvt nybekanta kan vi vara lika var för sej men ÄR olika brevid varandra.

Det har hänt flera gånger att folk pratar med oss som om vi är den andre.
Och vi fattar ju inte först förrän det är alldeles försent.
Nån har efter tio minuter börjat prata om syrrans svärföräldrar tex.
Då har man pratat med den en stund som i ytligt kallprat när det då plötsligt sägs nåt som avslöjar att man är fel person.
Så himla pinsamt.
En annan gång har en hantverkare sett en på gatan och haffat en o avtalat en tid för ett jobb som skulle göras. Efter en stund småprat om typ vädret först.
Har supersvårt att säga då 'Men jaha, du tror jag är Magnum2, men jag är ju Magnum1. Du har nu avtalat tid med fel person fast du trodde jag var rätt' 😎
Och det är exakt samma för syrran.
Förvirrande och pinsamt för alla 😅
 
Nej det tror jag inte däremot är det ofta som folk stirrar på mig. Förstår verkligen inte varför. Ibland stirrar jag tillbaka men oftast orkar jag inte bry mig.
 
Jag tror inte jag har någon dubbelgångare men när jag är på affärer (främst dagligvaror och handelsträdgårdar men även på ÖoB och dylikt) är det många som tror jag jobbar där och kommer fram och frågar saker :confused:

Sedan brukar utsocknes fråga mig om vägen när jag är i Stockholm. De skulle bara veta... :p :rofl: Senaste gången var klockren, en kvinna frågade mig om hon gick åt rätt håll för att komma till Strandvägen och just däromkring hittar jag bra så jag kunde mycket förtroendeingivande bekräfta att hon gick åt rätt håll :cool: :D
 
Jag tror inte jag har någon dubbelgångare men när jag är på affärer (främst dagligvaror och handelsträdgårdar men även på ÖoB och dylikt) är det många som tror jag jobbar där och kommer fram och frågar saker :confused:

Sedan brukar utsocknes fråga mig om vägen när jag är i Stockholm. De skulle bara veta... :p :rofl: Senaste gången var klockren, en kvinna frågade mig om hon gick åt rätt håll för att komma till Strandvägen och just däromkring hittar jag bra så jag kunde mycket förtroendeingivande bekräfta att hon gick åt rätt håll :cool: :D
Ja jag verkar också se ut som en typisk affärsanställd, jag får ganska ofta sådana frågor :D

Eller så ser jag bara så trevlig ut att folk vill prata med mig och hittar på någon orsak för att få byta några ord med mig ;)
 
Inte nu men när jag var yngre så hände det att okända hälsade på mig som om de kände mig. En gång frågade en kvinna mig om jag inte hette Natalie.
När jag skulle kolla på en bostad (inneboende), så öppnar innehavaren dörren och stirrar på mig. Senare sa hon att jag var så lik hennes väninna från Kalix.
 
Det har hänt några gånger att patienter på jobbet frågat om jag tidigare jobbat på Arbetsförmedlingen, jag är tydligen väldigt lik någon där. Jag och min syster är också rätt lika. Min mans dementa mormor kan inte se skillnad på oss och en gång kom min syrra till mitt jobb med sin brukare i rullstol, de möter mig och brukaren utbrister "men där är ju du Elin! (min syster) 😄
 
Jag har tydligen flera dubbelgångare. En av dem heter Elisabet, vet jag, eftersom flera personer vid olika tillfällen varit övertygade om att jag varit Elisabet. Jag har fått höra hela mitt vuxna liv av diverse okända att jag är så fantastiskt lik nån annan, senast förra veckan (men då var det inte Elisabet :D ) - och det har fortsatt även fast jag har bytt stad. Jag tycker att jag har ett rätt säreget utseende, så jag tycker att det är märkligt att det verkar finnas så många dubbelgångare av mig. :)
 
Jag tror inte jag har någon dubbelgångare men när jag är på affärer (främst dagligvaror och handelsträdgårdar men även på ÖoB och dylikt) är det många som tror jag jobbar där och kommer fram och frågar saker :confused:

Sedan brukar utsocknes fråga mig om vägen när jag är i Stockholm. De skulle bara veta... :p :rofl: Senaste gången var klockren, en kvinna frågade mig om hon gick åt rätt håll för att komma till Strandvägen och just däromkring hittar jag bra så jag kunde mycket förtroendeingivande bekräfta att hon gick åt rätt håll :cool: :D
Jag är också en sådan där som folk frågar om vägen vart jag än är. I mitt fall tror jag det är för att jag går snabbt, och i alla andra fall har jag hunden med mig. Då antar folk liksom att man bor i trakten. :) Saken är att jag inte ens kan ge vägvisning där jag bor för jag har absolut noll koll. :D
 
Jag är också en sådan där som folk frågar om vägen vart jag än är. I mitt fall tror jag det är för att jag går snabbt, och i alla andra fall har jag hunden med mig. Då antar folk liksom att man bor i trakten. :) Saken är att jag inte ens kan ge vägvisning där jag bor för jag har absolut noll koll. :D
Jag med! Går också fort så det kanske är det då. Nyligen stannade en fransman mig i Sthlm och frågade om vägen. Jag hittar inte alls där och var själv på väg ensam från Centralen till hotellet och gick med gps:en framför näsan :D
 
Jag med! Går också fort så det kanske är det då. Nyligen stannade en fransman mig i Sthlm och frågade om vägen. Jag hittar inte alls där och var själv på väg ensam från Centralen till hotellet och gick med gps:en framför näsan :D
Jag antar att man ser målmedveten ut och inte "turiststrosande" helt enkelt. För mig slår det verkligen aldrig fel. 😅

Edit: hade bokstavligen klivit av tåget första gången i Inverness och försöka manövrera mig, min packning och mina två hundar till mitt BnB och blev frågad om vägen till någon restaurang. Tyckte själv jag såg ganska turistig ut.
 
Jag kan inte minnas att jag blivit tagen för någon annan, men när jag går och handlar så händer det ganska ofta att jag blir frågad om var varor finns, eller att hjälpa till att nå saker på hyllorna. Jag går alltid helt svartklädd så det går absolut inte att missta mig för någon i personalen, men jag går med bestämda steg så det kanske ser ut som att jag har koll? Eller så ser jag snäll och ofarlig ut trots munderingen. :angel:
 
Jag tror att jag hade en som var rätt lik mig i grannstaden för länge sedan. En gång när jag var på dans där så tog någon tag i mig bakifrån och puffade ut mig på dansgolvet. Han blev ganska rolig när han vände på mig och så att jag nog ändå inte riktigt var den han trodde.
I samma stad var det någon som frågade om jag jobbade på Tempo där. När jag sa nej så sa personen att då måste det vara din syster. Jag blev inte trodd när jag sa att jag inte hade någon syster.
 

Liknande trådar

Relationer Hej! Jag är mitt i att gå igenom ett breakup, har precis nått cirka fem veckor. Det går väldigt upp och ner, ibland känner jag mig glad...
2 3
Svar
41
· Visningar
8 586
Senast: Ramona
·
Relationer Har nog egentligen mer eller mindre känt mig ganska ensam de senaste 6 åren, sen jag flyttade från den stad jag är uppvuxen i. Jag har...
Svar
1
· Visningar
738
Senast: Sonic76
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Nej, att vara ny på ett jobb är verkligen inte min grej. Speciellt inte med den attityd mot en nyanställd som verksamheter har nu för...
Svar
13
· Visningar
3 152
Senast: Urigurien
·
Skola & Jobb Jag avundas människor som bara "vet" vad de ska göra i resten av livet från stunden de lämnat gymnasiet. När jag själv slutade gymnasiet...
Svar
6
· Visningar
2 190
Senast: Wonna
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp