En hög sopor

Det är vad jag känner mig som. Inget att ha.

En del saker hade jag säkert kunnat göra annorlunda, men inte är det mycket. Ändå känner jag mig som en komplett idiot.

Tur att Senioren skiter i det i alla fall.

 

[Gnist]

Jag vet redan att det är fel på mig

Fast det- "att det är fel på dig"- är det ju ingen som säger, bara att du måste tagga ner dina förväntningar på potentiella vänner och öva på dina sociala skills och din sociala framtoning.

I princip ALLA har blivit brända, av vänner, av kärlekar men man behöver inte grotta ner sig i det. Ja, man blir sårad, ja man mår piss, ja man ältar ett tag, sen släpper man, går vidare och tänker att det är deras förlust och någon annans vinst.

Antingen klarar man av den processen själv eller så går man och snackar med någon professionell.

 

[Magiana]

Here we go again... Vem har sagt att det är fel på dig, mer än du själv? Vill du inte ha kommentarer kan det kanske vara lämpligt, även i dagboken, att skriva det i slutet av inlägget. Eller ta bort kommentarer du inte vill ha.

Å andra sidan: det kanske behövs ny input för att komma vidare?



Sociala kontakter kan inte bränna mig. Jag är ju inte direkt ute och raggar för giftermål eller evig kärlek. Jag snackar med folk i kassakön, går på några seminarium, pratar lite med vakten medan jag väntar på att komma igenom metalldetektorn, ställer en fråga till trafikvakten, snackar med ställningsbyggaren när jag undrar hur den delen fungerar med andra Hakiställningen - whatever. Om de fräser av mig är det ju inget jag går hem och gråter över. Jag rycker på axlarna och utgår från att de har en dålig dag.

Jag märker ju det. Jag vet vilka som tycker det är fel på mig. Det är folk jag träffat IRL och som har vänt mig ryggen, bl.a. hela min familj, när jag mådde dåligt. Jag fick tydligen inte må dåligt så de sänkte mig ännu mer. Den händelsen tog rejäl skruv och är en stor anledning till att jag mår som jag gör nu. Jag har ju dessutom ett bagage som gör att jag inte riktigt kan hantera sånt där.

Jag räknar verkligen inte samtalet med kassören, vakten, läkaren eller liknande som sociala kontakter. Mycket långt ifrån. Jag har ju ingen personlig relation med dem, inget privat umgänge på något sätt. Personliga, långvariga relationer är mer vad jag menar med sociala kontakter.

 

[Lovisaleonora]

Jag märker ju det. Jag vet vilka som tycker det är fel på mig. Det är folk jag träffat IRL och som har vänt mig ryggen, bl.a. hela min familj, när jag mådde dåligt. Jag fick tydligen inte må dåligt så de sänkte mig ännu mer. Den händelsen tog rejäl skruv och är en stor anledning till att jag mår som jag gör nu. Jag har ju dessutom ett bagage som gör att jag inte riktigt kan hantera sånt där.

Jag räknar verkligen inte samtalet med kassören, vakten, läkaren eller liknande som sociala kontakter. Mycket långt ifrån. Jag har ju ingen personlig relation med dem, inget privat umgänge på något sätt. Personliga, långvariga relationer är mer vad jag menar med sociala kontakter.

Det ÄR sociala kontakter. Om än väldigt flyktiga. Om du själv inte värderar dylika kontakter får det stå för dig, och precis det jag pratar om. Du är väldigt dömande. För mig är dessa små snicksnackstunder värdefulla, främmande människor kan ge mig oerhört mycket genom att spegla mig och det jag gör.

Återigen: du dömer andra att de dömer dig. Vill du döma dig själv: fine. Men jag tycker du ska sluta med att lägga handlingar och tankar på andra som inte är deras. Det är verkligen allt annat än trevligt. Jag har faktiskt ingen plikt att ta hand om alla, t ex om jag själv mår dåligt. Ska mina vänner då säga upp bekantskapen med mig för att jag mår dåligt och inte orkar stötta dem i deras stund?

Ska syrran förskjuta mig för att jag mår dåligt samtidigt som hon har det jobbigt? Eller finns det kanske en poäng i att försöka förstå andra istället för att hela tiden se "vad kan du göra för mig?" och när de inte motsvarar mina (högt ställda9 förväntningar: såga dem vid fotknölarna och förkasta dem?

 

[Kilauea]

Jag märker ju det. Jag vet vilka som tycker det är fel på mig. Det är folk jag träffat IRL och som har vänt mig ryggen, bl.a. hela min familj, när jag mådde dåligt. Jag fick tydligen inte må dåligt så de sänkte mig ännu mer. Den händelsen tog rejäl skruv och är en stor anledning till att jag mår som jag gör nu. Jag har ju dessutom ett bagage som gör att jag inte riktigt kan hantera sånt där.

Jag räknar verkligen inte samtalet med kassören, vakten, läkaren eller liknande som sociala kontakter. Mycket långt ifrån. Jag har ju ingen personlig relation med dem, inget privat umgänge på något sätt. Personliga, långvariga relationer är mer vad jag menar med sociala kontakter.

Men du har väl ingen större kontakt med familjen nu? Tillåt dig att må dåligt, du är sjukskriven för depression och det kan ta sin tid att få att vända. Du skrev i en annan tråd att läkaren tyckte du ska prova medicinera. Har du funderat mer på det? Det kanske är bättre med medicin än att, som jag tolkar dina inlägg, må sämre för varje dag?

 

[Magiana]

Det ÄR sociala kontakter. Om än väldigt flyktiga. Om du själv inte värderar dylika kontakter får det stå för dig, och precis det jag pratar om. Du är väldigt dömande. För mig är dessa små snicksnackstunder värdefulla, främmande människor kan ge mig oerhört mycket genom att spegla mig och det jag gör.

Återigen: du dömer andra att de dömer dig. Vill du döma dig själv: fine. Men jag tycker du ska sluta med att lägga handlingar och tankar på andra som inte är deras. Det är verkligen allt annat än trevligt. Jag har faktiskt ingen plikt att ta hand om alla, t ex om jag själv mår dåligt. Ska mina vänner då säga upp bekantskapen med mig för att jag mår dåligt och inte orkar stötta dem i deras stund?

Ska syrran förskjuta mig för att jag mår dåligt samtidigt som hon har det jobbigt? Eller finns det kanske en poäng i att försöka förstå andra istället för att hela tiden se "vad kan du göra för mig?" och när de inte motsvarar mina (högt ställda9 förväntningar: såga dem vid fotknölarna och förkasta dem?

Jag har inte sagt upp några kontakter. Det är andra som har lämnat mig. Och jag tycker inte det är så mycket begärt om jag får en förklaring till varför de går eller åtminstone ett hej då, vanlig normal hyfs helt enkelt. Jag förstår ju varför min familj gick men jag har absolut noll förståelse för sättet de gjorde det på. Det var sättet de gjorde det på som var helt förödande för mig.

 

[Magiana]

Men du har väl ingen större kontakt med familjen nu? Tillåt dig att må dåligt, du är sjukskriven för depression och det kan ta sin tid att få att vända. Du skrev i en annan tråd att läkaren tyckte du ska prova medicinera. Har du funderat mer på det? Det kanske är bättre med medicin än att, som jag tolkar dina inlägg, må sämre för varje dag?

Jag har fått medicin utskrivet och jag har hämtat det också. Dyrt som fan var det. Men jag kan inte motivera mig till att ta det. Vad är det jag ska rehabiliteras till?

 

[Miao]

Vad är det jag ska rehabiliteras till?

Att komma till ett läge där du inte bara överlever, utan också LEVER och ser värde i att leva?

 

[Magiana]

Att komma till ett läge där du inte bara överlever, utan också LEVER och ser värde i att leva?

Typ samma skit som innan?

 

[mandalaki]

Jag har fått medicin utskrivet och jag har hämtat det också. Dyrt som fan var det. Men jag kan inte motivera mig till att ta det. Vad är det jag ska rehabiliteras till?

Du ska rehabiliteras tillbaka till dig själv. Det här har jag skrivit förut men; min erfarenhet av antidepp är att jag blev mig själv igen. Och då orkade jag börja läka. Efter de första två veckorna på medicin då jag blev sämre, gick det faktiskt uppåt. Jag slutade börja varje dag med att stortjuta.

Sen slutade jag med medicinen efter ett halvår när jag inte tyckte mig behöva den längre. Det behöver inte vara mer dramatiskt än så.

 

[Magiana]

Du ska rehabiliteras tillbaka till dig själv. Det här har jag skrivit förut men; min erfarenhet av antidepp är att jag blev mig själv igen. Och då orkade jag börja läka. Efter de första två veckorna på medicin då jag blev sämre, gick det faktiskt uppåt. Jag slutade börja varje dag med att stortjuta.

Sen slutade jag med medicinen efter ett halvår när jag inte tyckte mig behöva den längre. Det behöver inte vara mer dramatiskt än så.

Men mitt liv har ju alltid varit ett krig. Jag har alltid varit ensam. Det där kommer ju medicin inte att ändra på. Möjligen kommer jag orka slåss bättre men det vill jag inte. Jag är så trött på att slåss. (Och då menar jag inte att slåss fysiskt utan slåss för att klara livet utan att jag för den skull har någon glädje av det.)

 

[mandalaki]

Men mitt liv har ju alltid varit ett krig. Jag har alltid varit ensam. Det där kommer ju medicin inte att ändra på. Möjligen kommer jag orka slåss bättre men det vill jag inte. Jag är så trött på att slåss. (Och då menar jag inte att slåss fysiskt utan slåss för att klara livet.)

Men du kommer att orka hantera ditt liv - och göra förändringar i det.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag förstår ju varför min familj gick men jag har absolut noll förståelse för sättet de gjorde det på. Det var sättet de gjorde det på som var helt förödande för mig.

Vi är flera som försökt förklara för dig varför din familj betedde sig som de gjorde (om du syftar på det du skrev en tråd om). Men trots olika pedagogiska försök så ville du inte ta till dig det. Jag tror att du skulle må bra av att försöka sätta dig in i andras sits och att försöka lyssna på olika perspektiv. För din egen skull.

 

[Magiana]

Vi är flera som försökt förklara för dig varför din familj betedde sig som de gjorde (om du syftar på det du skrev en tråd om). Men trots olika pedagogiska försök så ville du inte ta till dig det. Jag tror att du skulle må bra av att försöka sätta dig in i andras sits och att försöka lyssna på olika perspektiv. För din egen skull.

Nej, jag begriper verkligen inte varför det är för mycket begärt att säga att man ska åka och att man säger hej då. Det är vanligt hyfs. Att man bara försvinner utan ett ord är fullständigt obegripligt, särskilt när det är uppenbart att den som blir lämnad inte mår bra.

 

[Cheeserica]

Men mitt liv har ju alltid varit ett krig. Jag har alltid varit ensam. Det där kommer ju medicin inte att ändra på. Möjligen kommer jag orka slåss bättre men det vill jag inte. Jag är så trött på att slåss. (Och då menar jag inte att slåss fysiskt utan slåss för att klara livet utan att jag för den skull har någon glädje av det.)

Men förutom medicinen kan du även få hjälp av din psykolog. Bara för att man är och tänker på ett visst sätt nu så betyder det inte att man måste vara och tänka exakt så som man alltid gjort även i framtiden. Man KAN ändra på sina tankar, på sitt beteende, på sin syn på världen och andra människor, på sin syn på sig själv, i viss mån även sin personlighet osv. Jag är inte exakt samma människa som jag var för tio år sedan, jag är inte ens exakt samma människa som jag var för ett halvår sedan.

Om du inte gillar den person som du är nu, ta hjälp av din psykolog för att ändra på det du inte trivs med. Om det är några av dina tankar, känslor, beteenden som du inte tycker om hos dig själv, ta hjälp att ändra på dem. Du vet i dagsläget inte hur, men det är precis därför du ska ta emot hjälp. Det kräver dock att du dels är villig att acceptera att dina tankar formar vem du är, och att du har möjligheten att ändra dem. För det har du, du måste bara tro på dig själv!

Det är jobbigt och tungt och det går inte fort, men det är ingenting som säger att du inte kan bli den person du önskar att du var. Man kan alltid jobba med sig själv, och jag gör det hela tiden. Det är en del i att vara människa. Och jag ser det inte alls som att jag slåss, jag ser det som att jag utvecklas, slipar, lär mig nya saker, provar nya saker. Det gör mig både klokare och nyfiken på framtiden.

Idag träffade jag min kurator för sista gången sedan min sjukskrivning i somras. Jag känner att jag lärt mig massor om mig själv under den här tiden. Jag kommer aldrig vara "färdig" utan jag har saker jag kommer behöva jobba med hela livet, men de kommer bli mer och mer naturliga för varje gång jag gör dem.

 

[Raderad medlem 6459]

Nej, jag begriper verkligen inte varför det är för mycket begärt att säga att man ska åka och att man säger hej då. Det är vanligt hyfs. Att man bara försvinner utan ett ord är fullständigt obegripligt, särskilt när det är uppenbart att den som blir lämnad inte mår bra.

Nej, och du är heller inte villig att lyssna och försöka förstå möjliga förklaringar. Och det är ok! Men då får du ju acceptera att du inte kommer förstå eftersom du heller inte försöker.

 

[coolia]

Nu lämnar jag ut mig själv väldigt. När jag var tonåring sket det sig med min enda vän när hon hade skrivit ett brev till mig där hon hoppades "att jag var riktigt avundsjuk"...Det här var på 70-talet. Det hade givetvis hänt annat innan som hade sårat mig rejält men det där brevet (riktigt pappersbrev) på sommaren blev droppen tyvärr. Hon ville sitta på en pidestal och jag var hennes beundrare. Men när hon insåg att jag inte kunde bidra med något mer än att vara hennes vän så började hon leta efter något bättre. Hon hittade en vän med bättre social status.
Jag var alltid den som "glömdes bort" när gruppen gjorde något gemensamt. Alltid. Och det följde med. Jag var "konstig". Ja jag fick aldrig vara med i gruppen och jag förstod inte det sociala spelet. Givetvis mobbad mer eller mindre på mina arbetsplatser eftersom jag var så konstig. Jag "glömdes bort". Ingen ville äta lunch med mig. När det var avdelningsfester "glömdes" jag alltid bort.

 

[tuaphua]

Nej, jag begriper verkligen inte varför det är för mycket begärt att säga att man ska åka och att man säger hej då. Det är vanligt hyfs. Att man bara försvinner utan ett ord är fullständigt obegripligt, särskilt när det är uppenbart att den som blir lämnad inte mår bra.

Jag mins inte riktigt hur det gick till då det sket sig mellan er.
Men jag har för mig att du mådde rätt dåligt och hade fräst en del åt din familj?

Jag kan tycka att även om man mår dåligt så får man till viss del uppföra sig lite mot folk iaf.
Jag har också mått dåligt rejält i perioder som yngre. Jag har inte blivit lämnad av vänner för det. Jag orkade inte umgås alltid etc. Men det som jag tror gjort att de är kvar än idag är att jag även när jag mått dåligt inte är otrevlig, inte lastar andra, inte avreagerar mig på andra.

Jag har också vänner som mått dåligt i perioder, det har nästan alla någon gång. De har funnits kvar i mitt liv just för att de agerat just mot mig oavsett om de mår dåligt eller inte.

Mår man dåligt kan man prata om det, förklara sin frustration över saker etc.
Börjar man fräsa åt mig mer än enstaka gånger eller anklaga mig för sitt mående.. Ja, det tar jag nog inte särskilt länge. Det vore inte sunt för mig att göra. Jag hade blivit ledsen/arg/etc och det hade kostat för mycket av min hälsa.
Det handlar liksom inte om att vara ego då. Utan om att man själv tar för mkt skada av sånt.

Har man svårt att kontrollera sig så bör man söka hjälp, terapeutiskt eller medicin tex. Både för egen del. Men också för andras..

 

[Magiana]

Jag mins inte riktigt hur det gick till då det sket sig mellan er.
Men jag har för mig att du mådde rätt dåligt och hade fräst en del åt din familj?

Jag kan tycka att även om man mår dåligt så får man till viss del uppföra sig lite mot folk iaf.
Jag har också mått dåligt rejält i perioder som yngre. Jag har inte blivit lämnad av vänner för det. Jag orkade inte umgås alltid etc. Men det som jag tror gjort att de är kvar än idag är att jag även när jag mått dåligt inte är otrevlig, inte lastar andra, inte avreagerar mig på andra.

Jag har också vänner som mått dåligt i perioder, det har nästan alla någon gång. De har funnits kvar i mitt liv just för att de agerat just mot mig oavsett om de mår dåligt eller inte.

Mår man dåligt kan man prata om det, förklara sin frustration över saker etc.
Börjar man fräsa åt mig mer än enstaka gånger eller anklaga mig för sitt mående.. Ja, det tar jag nog inte särskilt länge. Det vore inte sunt för mig att göra. Jag hade blivit ledsen/arg/etc och det hade kostat för mycket av min hälsa.
Det handlar liksom inte om att vara ego då. Utan om att man själv tar för mkt skada av sånt.

Har man svårt att kontrollera sig så bör man söka hjälp, terapeutiskt eller medicin tex. Både för egen del. Men också för andras..

Jag sökte ju hjälp, men hade inte hunnit det då än.

Sen var jag arg även ensam ute i skogen. Mina marginaler var verkligen minimala. Men jag kan lova att jag bet ihop så mycket jag förmådde när de var här. Jag försökte verkligen allt jag kunde!!!! Tyvärr är det extremt svårt när man är som en tryckkokare inombords så jag lyckades inte helt. Jag skulle ha avbokat deras besök innan de kom men kände då att det var för sent när alla resor var bokade så jag tänkte bara att jag skulle försöka överleva julen så jag kunde vila sen. Fel tänkt tydligen.

Nu är jag mest bitter över det som hände. Jag får också panikkänslor vid vissa situationer p.g.a. detta.

Men förutom medicinen kan du även få hjälp av din psykolog. Bara för att man är och tänker på ett visst sätt nu så betyder det inte att man måste vara och tänka exakt så som man alltid gjort även i framtiden. Man KAN ändra på sina tankar, på sitt beteende, på sin syn på världen och andra människor, på sin syn på sig själv, i viss mån även sin personlighet osv. Jag är inte exakt samma människa som jag var för tio år sedan, jag är inte ens exakt samma människa som jag var för ett halvår sedan.

Om du inte gillar den person som du är nu, ta hjälp av din psykolog för att ändra på det du inte trivs med. Om det är några av dina tankar, känslor, beteenden som du inte tycker om hos dig själv, ta hjälp att ändra på dem. Du vet i dagsläget inte hur, men det är precis därför du ska ta emot hjälp. Det kräver dock att du dels är villig att acceptera att dina tankar formar vem du är, och att du har möjligheten att ändra dem. För det har du, du måste bara tro på dig själv!

Det är jobbigt och tungt och det går inte fort, men det är ingenting som säger att du inte kan bli den person du önskar att du var. Man kan alltid jobba med sig själv, och jag gör det hela tiden. Det är en del i att vara människa. Och jag ser det inte alls som att jag slåss, jag ser det som att jag utvecklas, slipar, lär mig nya saker, provar nya saker. Det gör mig både klokare och nyfiken på framtiden.

Idag träffade jag min kurator för sista gången sedan min sjukskrivning i somras. Jag känner att jag lärt mig massor om mig själv under den här tiden. Jag kommer aldrig vara "färdig" utan jag har saker jag kommer behöva jobba med hela livet, men de kommer bli mer och mer naturliga för varje gång jag gör dem.

Att jobba med sig själv är inte vad jag ser som "att slåss". Det jag tycker är att slåss, det är att klara livet; att klara mobbingen i skolan, att inte gå under i en osund familj där trygghet och förutsägbarhet inte fanns (men våld förekom), att bli frisk från "obotlig" panikångest, att få ett jobb fast jag saknade utbildning och hade väldigt lång sjukskrivningshistorik, att klara ett par ekonomiska katastrofer, att spara till ett hus, att köpa ett hus, att flytta 25 mil själv, att organisera hemmet, att hushålla med tid och energi, att prioritera o.s.v.

Jag har haft motvind hela livet. Att hela tiden slå från underläge, det är att slåss. En del av de där sakerna jag radade upp har ansetts som nästan omöjliga, medan andra kan anses vara vardag för de flesta. Jag har klarat det tack vare min målmedvetenhet och envishet och fokus på att hitta lösningar. Det har krävts mycket styrka. Jag har i många år varit van vid att kavla upp ärmarna och ta i lite till.

Nu är jag tyvärr ganska trött, även om styrkan finns kvar. Min chef påpekade det där med min styrka här om dagen medan vi var mitt i en ganska het diskussion. Och läkaren jag träffade i tisdags tyckte ju inte att jag såg deprimerad ut. Jag liksom står upp ända tills jag fälls för gott. Det var inte förrän jag läste upp min A4 med symptom som läkaren medgav att det trots allt lät som om jag hade en depression.

Jag har mycket att vara nöjd över och vill inte direkt ändra min personlighet, men en del resultat jag får i livet är jag mindre nöjd med.

 

[Teilani]

Jag sökte ju hjälp, men hade inte hunnit det då än.

Sen var jag arg även ensam ute i skogen. Mina marginaler var verkligen minimala. Men jag kan lova att jag bet ihop så mycket jag förmådde när de var här. Jag försökte verkligen allt jag kunde!!!! Tyvärr är det extremt svårt när man är som en tryckkokare inombords så jag lyckades inte helt. Jag skulle ha avbokat deras besök innan de kom men kände då att det var för sent när alla resor var bokade så jag tänkte bara att jag skulle försöka överleva julen så jag kunde vila sen. Fel tänkt tydligen.

Nu är jag mest bitter över det som hände. Jag får också i panikkänslor vid vissa situationer p.g.a. detta.

Att jobba med sig själv är inte vad jag ser som "att slåss". Det jag tycker är att slåss, det är att klara livet; att klara mobbingen i skolan, att inte gå under i en osund familj där trygghet och förutsägbarhet inte fanns (men våld förekom), att bli frisk från "obotlig" panikångest, att få ett jobb fast jag saknade utbildning och hade väldigt lång sjukskrivningshistorik, att klara ett par ekonomiska katastrofer, att spara till ett hus, att köpa ett hus, att flytta 25 mil själv, att organisera hemmet, att hushålla med tid och energi, att prioritera o.s.v.

Jag har haft motvind hela livet. Att hela tiden slå från underläge, det är att slåss. En del av de där sakerna jag radade upp har ansetts som nästan omöjliga, medan andra kan anses vara vardag för de flesta. Jag har klarat det tack vare min målmedvetenhet och envishet och fokus på att hitta lösningar. Det har krävts mycket styrka. Jag har i många år varit van vid att kavla upp ärmarna och ta i lite till.

Nu är jag tyvärr ganska trött, även om styrkan finns kvar. Min chef påpekade det där med min styrka här om dagen medan vi var mitt i en ganska het diskussion. Och läkaren jag träffade i tisdags tyckte ju inte att jag såg deprimerad ut. Jag liksom står upp ända tills jag fälls för gott. Det var inte förrän jag läste upp min A4 med symptom som läkaren medgav att det trots allt lät som om jag hade en depression.

Jag har mycket att vara nöjd över och vill inte direkt ändra min personlighet, men en del resultat jag får i livet är jag mindre nöjd med.

Enligt en väldigt bra föreläsare som jag lyssnade på nyligen ska/kan man inte ända sin personlighet. Den är mer eller mindre permanent efter tonåren. Det man kan ändra är sitt beteende.

Det svåra är att hitta sina egna mönster där ett modifierat beteende skulle kunna ge en annan utdelning. Förhoppningsvis kan psykologen hjälpa dig att se dina mönster, och hjälpa dig till beteenden som i längden ger dig mer av det du vill ha i livet.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag kan tycka att även om man mår dåligt så får man till viss del uppföra sig lite mot folk iaf.

Men det som jag tror gjort att de är kvar än idag är att jag även när jag mått dåligt inte är otrevlig, inte lastar andra, inte avreagerar mig på andra.

Fast ibland när man mår totalt skit så kan man inte bete sig, även om man försöker, även om du kunde det. Jag tycker du lägger en onödig börda på TS.

Det jag tycker man kan fokusera på istället är: Ja, TS gjorde så gott hon kunde just då utifrån hur hon mådde. Kanske var det samma sak för hennes familj? Kanske tyckte de också att det var svårt att hantera allt och gjorde så gott de kunde? Man är inte alltid perfekt och hanterar saker till 100% som man ska. Vi är ju alla mänskliga.