Ensamma människor.

[nullo-modo]

Okej jag verkar ju vara en oempatisk och social klumpeduns i mångas ögon.
Och ändå så har jag vänner.
Det måste alltså vara någon annan egenskap som fungerar för det.

Har någon något förslag på vad det kan vara?

Nu när ni har låtit tråden bli en "kritisera Inte-Ung"-tråd så kör på bara.
Vi tar det väl till nästa nivå.

Jag tycker mig märka att vissa är det nästan som en statussymbol att ha som vän och även som ringar på vatten och folk som har vänner har lättare att få fler då många oxå vill ha den populära som sin vän.

Behöver inte ha det minsta att göra med hur den som har många vänner är som person öht.

 

[Grazing]

En liten fundering så här en bit in i tråden.

Om jag som har vänner och lätt för att skaffa nya vänner blir attackerad angående min personlighet så som ni gör här och nu.
Tror ni att det ger mig en enorm lust att ta kontakt med ensamma människor för att se om de vill göra mig sällskap i mitt händelserika liv?

Hej, det är mig du kallar otrevlig och oempatisk, skall vi hänga?
Jag tror inte det faktiskt.

Det låter på dig som det är någon slags ära att få ta del av ditt fantastiska liv.

Folk uppfattas för övrigt olika på nätet och irl.

 

[Inte_Ung]

För mig verkar det snarare som att du vill trycka ner folk som är ofrivilligt ensamma än att veta. Flera i tråden som är ensamma har skrivit jättefint hur de upplever det och ditt svar har varit "men det är ju bara att....." istället för att faktiskt försöka förstå.

Det är verkligen ett missförstånd.
Jag vill ingen illa alls.

Men om jag uppfattas så blir det ju svårt att bygga en vänskap.
De som inte uppfattar mig så eller klarar av att ha överseende med mina fel och brister blir ju tydligen mina vänner trots det.
Så det gör mig ju inte ensam.

 

[tott]

En liten fundering så här en bit in i tråden.

Om jag som har vänner och lätt för att skaffa nya vänner blir attackerad angående min personlighet så som ni gör här och nu.
Tror ni att det ger mig en enorm lust att ta kontakt med ensamma människor för att se om de vill göra mig sällskap i mitt händelserika liv?

Hej, det är mig du kallar otrevlig och oempatisk, skall vi hänga?
Jag tror inte det faktiskt.

Så nu blev du offret? Vårt fel att vi tycker du beter dig oempatiskt i tråden?

 

[Inte_Ung]

Det är väl inte dom som är inteligenta och kan ha med känsla för andras upp gift att förklara för dom som har svårt för det eller? Som du verkar tycka enligt hur du har skrivit så är det väl bara för dig att fatta det. Eller varför gör du inte nåt åt att du inte fattar?

Om man lever sitt liv gott och har det bra så känns det svårt att tänka att jag behöver lösa något problem.
Jag har ju inget problem, eller hur?
Det finns därför ingen motivation hos mig som individ att fixa det här.
Jag kan tralla vidare genom livet helt ovetande om problemet.

Det är ju så att man faktiskt äger sitt eget problem därför att alla andra kan gå därifrån.

Så svaret på din fråga är:
"Bristande motivation."

Eller rent krasst att jag har saker som är viktigare för mig att lägga energi på.
(Just nu borde jag egentligen göra min bokföring, men jag prokastinerar i stället.)

 

[Görel]

I åldern när mina vänner blrjade få barn och jag inte fick några började de. De har aldrig tid och det har kännts som de dragit sig undan. Jag ses gätna med barnen och har inget behov av alkohol men de har inte de nappat på..
Jag var nog den i kompisgruppen som drev på, tog intiativ och såg till att vi sågs.
När jag blev sjukskriven tog ingen annan tag i det…
Kompisarna i stallmiljön har jag endel men vi bor på olika ställen, de har hus/barn mm men när vi väl ses brukar de vara som vanligt
Även där är det främst jag som tar intiativ.
Där gled man ju isär när jag inte hade råd med häst/blev sjulskriven och de skaffade egna stall.

Jag är väl inte ensam men ibland känner jag mig väldigt ensam.

Men ja, ville väl mest förklara HUR de kan bli så.

Jag kommer ihåg den perioden i livet. Man hade inte längre så mycket gemensamt med sina vänner, man levde helt olika liv.

Själv hade jag fördelen att bo i en storstad och ha flera olika intressen, så jag hade möjligheten att knyta närmare kontakt med andra i bekantskapskretsen som inte heller fått barn och kände sig lite övergivna. Men jag förstår att väldigt långt ifrån alla har den möjligheten, utifrån bostadsort, intressen, personlighet och andra omständigheter.

 

[Inte_Ung]

Det är sällan som de som kallar sig själva galna (som något positivt) beskrivs som galna av andra. Det är min erfarenhet.

Då är jag ett sorts undantag då.
Eller åtminstone väldigt ovanlig.

 

[Rosett]

Gå med i en förening kring något som i alla fall är tillräckligt intressant och erbjuda sig att vara aktiv i föreningsarbetet.
Då lär man känna människor under aktivitet som smörjer umgänget.
Lämpligtvis så väljer man förening efter vilka som är medlemmar i den.

Det kan vara väldigt energikrävande att jobba ideellt i en förening och det finns ingen garanti för att man får vänner där. De vill väl oftast bara ha nån som gör det andra inte vill göra. (Har egen erfarenhet av det).
För mig känns det som en onödigt lång omväg.

Är själv aktiv på en internationell sajt där man kan hitta vänner/bekanta/chattkompisar/brevvänner etc.
Det känns enklare, alla där är inriktade på att hitta nya vänner och man kan skriva till varandra och se om man klickar.

 

[LiviaFilippa]

Om man lever sitt liv gott och har det bra så känns det svårt att tänka att jag behöver lösa något problem.
Jag har ju inget problem, eller hur?
Det finns därför ingen motivation hos mig som individ att fixa det här.
Jag kan tralla vidare genom livet helt ovetande om problemet.

Det är ju så att man faktiskt äger sitt eget problem därför att alla andra kan gå därifrån.

Så svaret på din fråga är:
"Bristande motivation."

Eller rent krasst att jag har saker som är viktigare för mig att lägga energi på.
(Just nu borde jag egentligen göra min bokföring, men jag prokastinerar i stället.)

Ja men du tyckte ju att jag skulle lägga min tid och energi på att förklara för dig. Och du har gjort denhär tråden antagligen för du vill ha svar från andra? Men det är väl ingen annans ansvar att förklara nåt för dig bara för du inte fattar. Utan det är väl ditt problem om du inte fattar?

 

[Vinur]

Om man lever sitt liv gott och har det bra så känns det svårt att tänka att jag behöver lösa något problem.
Jag har ju inget problem, eller hur?
Det finns därför ingen motivation hos mig som individ att fixa det här.
Jag kan tralla vidare genom livet helt ovetande om problemet.

Det är ju så att man faktiskt äger sitt eget problem därför att alla andra kan gå därifrån.

Så svaret på din fråga är:
"Bristande motivation."

Eller rent krasst att jag har saker som är viktigare för mig att lägga energi på.
(Just nu borde jag egentligen göra min bokföring, men jag prokastinerar i stället.)

Knappt någon har bett dig lösa problemet, men det vore klädsamt att vara lite ödmjuk inför att andra lider av det.

 

[skiesabove]

Okej jag verkar ju vara en oempatisk och social klumpeduns i mångas ögon.
Och ändå så har jag vänner.
Det måste alltså vara någon annan egenskap som fungerar för det.

Har någon något förslag på vad det kan vara?

Ja, det är några starka samhälssfaktorer här:

Urbanisering under några hundra år - många flyttar från den lilla byn med det sammanhang man fötts in i, till jättestaden där endast de med vissa förmågor och en bit tur lyckas karva sig nya sociala sammanhang.

Avkristnandet - don't get me wrong, jag tycker nästan allt med det är positivt, men ett socialt sammanhang försvann. Kyrkfika varje söndag, oavsett vem du är.

Föreningsdöden - det är lätt att säga "gå med i en förening så får du vänner", men föreningarna är inte vad dom en gång var. Och det har att göra med...

Arbetslinjen - såväl män som kvinnor förväntas jobba heltid, även efter man skaffat barn. Och de flesta orkar inte så mycket mer efter att dom 38-40 timmarna är jobbade. Då är sen tidigare etablerade sociala sammanhang viktiga, folk fortsätter umgås med de dom känner sen innan familjebildning och heltidsjobb.

Byaskolornas död - spelar också in. Socialdemokraterna har varit bra på mycket men denna ständiga centralisering leder till ökad atomisering.

It takes a village to raise a child - and it takes a village to care for the old. Men byn är död. Länge leve kapitalismen.

Att just du, inte_ung, har vänner, har att göra med tur och privilegie. För det börjar bli förbannat svårt att skapa stadiga vänskapsrelationer i dagens samhälle.

 

[Inte_Ung]

Fast nu pratar du om en vän du redan har.
Frågan är ju hur någon skaffar vänner. Inte hur man behandlar de man redan har.

Om jag tänker efter noga så vet jag nog inte vad som händer när en bekantskap övergår till vänskap.
Det går på ett kick och plötsligt så har det hänt.

Jag har gått igenom hur jag hittade mina senaste vänner och kan inte se vare sig någon tid eller händelse mellan bekantskap och vänskap.
Så jag vet nog inte egentligen hur man gör, förutom att se till att träffa folk då.
Om man inte träffar någon så händer det ju inte oavsett.

 

[stjarnhimmel]

Folk som vill träffa en partner eller vänner brukar ofta få tips att gå med i föreningar/gå kurser och liknande. Och jag kan förstå tanken. Men det är nog inte alltid så lätt i praktiken även om jag har fått vänner i såna sammanhang även om det inte var tanken från min sida från början.

Men det som kan bli svårt är ju dels att andra då ska vara mottagliga. Sen tror jag att man måste vara riktigt duktig på att känna av läget. En gång gick jag på en sångkurs och efter några gånger var vi några kvinnor som märkte att en kille på kursen hade frågat alla kvinnliga deltagare om de skulle gå på dejt. Alla kvinnorna hade blivit väldigt överrumplade och förvånade då de inte hade pratat med honom innan utan de hade kännt sig obekväma i situationen. Han hade helt enkelt inte känt av läget.

En annan gång satt jag på biblioteket och en man kom fram och satte sig ner och frågade vad jag läste och sen frågade han om vi kunde bli vänner. Jag har varit med om liknande saker några gånger där det känns som personen kanske fått höra att gå med I föreningar eller liknande för att träffa partner/vänner. Men det kändes inte bekvämt för mig som mottagare.
Och det är inte så enkelt.

Jag ska lägga till att jag alltså inte menar att folk utan vänner alltid beter sig så som jag skrev och inte känner av läget. Utan att kommunikation och det sociala inte alltid är så enkelt för någon. Man ska träffa på någon där personkemin stämmer och som är villig och intresserad av att lära känna en ny person.

 

[Inte_Ung]

Knappt någon har bett dig lösa problemet, men det vore klädsamt att vara lite ödmjuk inför att andra lider av det.

Så du tycker inte att visat intresse och frågeställning tyder på det.

Kan du inte tolka saken litet välvilligt?
Som att det faktum att jag intresserar mig och bryr mig om saken skulle tyda på att jag förstår att det är ett problem för andra?
Tro mig, jag ser och förstår lidandet.
Jag behöver bara titta på min Mamma för det.

 

[Lillo]

Ensamhet anses som ett folkhälsoproblem.
Vad är orsaken till att människor blir ensamma?
Och vad är det som hindrar dem att ta kontakt med andra människor?

Jag förstår helt ärligt inte hur det går till att bli ofrivilligt ensam.
Eftersom jag aldrig har drabbats av det.

När jag är ensam så har jag valt det själv.
Ofta så är det snarast svårt för mig att få tillräckligt med ensamhet.

https://www.regeringen.se/debattart...r-under-lang-tid-far-allvarliga-konsekvenser/

Tror en kombination av lite loja människor och människor som vill få allt serverat kan vara en faktor, sen beror det säkert på inom vilka kretsar man kommer ifrån.
Jag har bekanta precis överallt men hade kunnat tänka mig att det vore svårt om jag kom från ett mer slutet umgänge där det typ är parmiddagar som gäller.

 

[Inte_Ung]

Jag undrar igen om du läste texten om en nationell strategi för att minska ofrivillig ensamhet? Det känns inte som du utgått ifrån den alls, även om du länkade till den i TS.

Nej jag tog den som ett bevis på att problemet finns och har uppmärksammats.
För mig var omfattningen av problemet det som överraskade.
Jag skummade bara texten eftersom att jag inte ville färgas av den före diskussionen.
Men jag tar och läser den nu.
Det verkar dags.

 

[Vinur]

Så du tycker inte att visat intresse och frågeställning tyder på det.

Kan du inte tolka saken litet välvilligt?
Som att det faktum att jag intresserar mig och bryr mig om saken skulle tyda på att jag förstår att det är ett problem för andra?
Tro mig, jag ser och förstår lidandet.
Jag behöver bara titta på min Mamma för det.

Eller så kan du tolka saken lite välvilligt. Alla har inte samma privilegier som dig. Folk kämpar för att inte vara ensamma och när de berättar om det så svarar du med att "det är bara att x"
Att du frågar gör ingen skillnad om du inte kan lyssna på svaren.

 

[skiesabove]

Om jag tänker efter noga så vet jag nog inte vad som händer när en bekantskap övergår till vänskap.
Det går på ett kick och plötsligt så har det hänt.

Jag har gått igenom hur jag hittade mina senaste vänner och kan inte se vare sig någon tid eller händelse mellan bekantskap och vänskap.
Så jag vet nog inte egentligen hur man gör, förutom att se till att träffa folk då.
Om man inte träffar någon så händer det ju inte oavsett.

Det kan ju också vara så att du inte är så nogräknad.

Jag tillexempel, vägrar att umgås med folk som snackar skit. Det spelar ingen roll om man inte snackar skit om ens vänner, snackas det skit om någon människa alls blir jag obehaglig till mods. Avskyr skvaller.

Jag orkar inte heller umgås med folk som är intellektuellt oflexibla och inte kan ta till sig nya kunskaper och perspektiv. Det blir tröttsamt och jag kan inte prata om sånt jag tycker är intressant. Folk som bryr sig om karriärer och status - örk. Folk som tror att djur inte kan tänka och känna - miss me with that shit.

Men jag är social, och vältränad, och har varit på många äventyr. Min bekantsskapskrets är otroligt stor. Men min nära vänskapskrets är mycket liten. Liten men naggande god. Dom som jag släpper in nära är bara de som jag verkligen mår bra av. Och den enda jag för en daglig konversation med om hur jag mår och vad som hänt under dagen är min sambo.

Jag är också privilegierad, för att jag kan göra den sållningen. För att folk alltid blir intresserade av mig och vill prata med mig, främlingar på stan till och med.

Jag anser inte att det är mitt ansvar att söka upp ensamma människor och göra dom till nära vänner - men:

Jag anser absolut att det är mitt ansvar att vara trevlig, ödmjuk, flexibel och hänsynsfull i gruppsammanhang. Jag som kan göra det, kan se till att styra stämning och flöde i gruppkonversationer så att alla känner sig välkomna. Då skapas en miljö där det finns möjlighet för folk att känna sig trygga och börja knyta band till varandra.

Så om man ska säga att "vi sociala" har någon form av ansvar, så är det enligt mig att skapa ett trevligare samtalsklimat i de sociala sammanhang vi rör oss i. Att sprida en positiv kultur.

 

[Inte_Ung]

Jag undrar igen om du läste texten om en nationell strategi för att minska ofrivillig ensamhet? Det känns inte som du utgått ifrån den alls, även om du länkade till den i TS.

Nu så har jag läst.
Det är litet mycket av "betald personal" över det hela för min smak.
Men i övrigt är det ju att skapa platser för möte mellan människor.
Och då så är vi ju tillbaka på skillnaden mellan bekantskap och vän.

 

[Lilla]

Först käftsmällar och sen pissar man på folk. Förminskar, fördummar och provocerar.
Nej jag är inte personligt träffad men jag har turen att kunna känna empati och förstår inte hur man kan tillåtas sitta och göra ner folk. Jag mår illa och lämnar härmed tråden.
Stor kram till alla som kämpar med livet på ett eller annat sätt!