Era svärföräldrar! Är det jag som är konstig?

@TryMe men alltså... det låter ju inte alls kul. Blir inte din kille arg på henne när hon säger sånt? I början gillade min svärmor inte mig alls. När vi skulle flytta ihop sa hon bara "är inte det lite väl tidigt?"

Jovisst blir han det, men tyvärr är det som att prata med en vägg när det gäller henne. Det som är hennes sanning och verklighet är det som gäller, inget annat.

Dock så tror jag inte att det har med mig personligen att göra, och jag har slutat ta åt mig eftersom det inte går att prata med henne. Tror inte hon har en enda vän hon inte snackar illa om så fort de är utom hörhåll, hon har aldrig något positivt att säga om någon. Sorgligt, men sant.
Hon mår inte bra och har inte gjort på länge pga privata saker som hänt (som jag inte vill nämna här). Det ursäktar visserligen inte hennes beteende, men det finns anledningar till det.
 
Det där med att inte ge hunden godis känner jag igen.

En person i min dåvarande bekantskapskrets ville inte att hennes svärfar skulle mata hunden vid bordet. Trots påminnelser så gjorde han det, tills bekanten slutligen blev fly förbannad och gav svärfadern en rak höger. Slutdiskuterat :D
<snip>

Sjalv larde jag mina hundar att ligga en bra bit fran bordet nar jag sager till. Tur det da jag inte ar kapabel att ge nagon "en rak hoger".;)
 
Jag har världens underbaraste svärföräldrar :love:
Mer än så behöver jag inte säga.
Dom är fantastiskta människor. Hur underbara Som helst. Ställer alltid upp.
Tänk om man haft dom när man växte upp :love:
Dom är helt suveräna.
 
Min svärmor är det något seriöst fel på. På allvar. Hon framstår som normal vid en ytlig kontakt, men ju mer man pratar med henne ju underligare blir det. Hon kan exempelvis oroa sig över att sladdarna ska börja brinna om de ligger i en byrålåda. Utan att dom är inkopplade. Minsta förändring är enormt svårt för henne. Samtidigt verkar det inte vara fobiska rädslor utan bara helt utan förmåga att förstå hur saker fungerar. För att inte tala om männskliga relationer..

Hon lyckas visserligen ha ett arbete som hon nog är rätt okey på. Det är å andra sidan inte så krävande.
Dessutom är väldigt passivt aggressiv. Hon vill egentligen väl och försöker vara så tillags att man istället blir provocerad.
Typiskt citat "Nä, jag var här hemma på semestern, jag tänkte om ni kanske skulle hälsa på" hon har alltså inte ens pratat med oss om saken...

Som tur är så är sambon väl medveten om problemet och vi hälsar Bara på när vi orkar.
 
Jag älskar mina svärföräldrar :love: De är alltid snälla och ställer upp men lägger sig inte i. Jag kommer faktiskt bra överrens med alla i hans familj jag träffat. Vi har alla våra egenheter men så länge inte någon går in för att vara elak är det bara att se till att fixa att umgås. Nu har jag som sagt tur, jag behöver inte anstränga mig för att umgås med hans släkt.

Särbon var väldigt förtjust i min pappa och jag vet att pappa tyckte mycket om honom (nästan så om vi hade gjort slut hade han hellre velat ha kvar svärsonen :p).

Jag skulle däremot aldrig tillåtit någon av mina föräldrar att lägga sig i och/eller kritisera min partner. Det är mina föräldrar dvs mitt ansvar att säga ifrån om något gnisslar mellan dem och min partner. Nu kommer det ju aldrig att hända eftersom pappa gått bort och mamma är dement.
 
Min svärmor är det något seriöst fel på. På allvar. Hon framstår som normal vid en ytlig kontakt, men ju mer man pratar med henne ju underligare blir det. Hon kan exempelvis oroa sig över att sladdarna ska börja brinna om de ligger i en byrålåda. Utan att dom är inkopplade. Minsta förändring är enormt svårt för henne. Samtidigt verkar det inte vara fobiska rädslor utan bara helt utan förmåga att förstå hur saker fungerar. För att inte tala om männskliga relationer..

Hon lyckas visserligen ha ett arbete som hon nog är rätt okey på. Det är å andra sidan inte så krävande.
Dessutom är väldigt passivt aggressiv. Hon vill egentligen väl och försöker vara så tillags att man istället blir provocerad.
Typiskt citat "Nä, jag var här hemma på semestern, jag tänkte om ni kanske skulle hälsa på" hon har alltså inte ens pratat med oss om saken...

Som tur är så är sambon väl medveten om problemet och vi hälsar Bara på när vi orkar.

Väldigt jobbigt, kan det finnas någon underliggande sjukdom? Det låter liksom bortom vad som är normalt.
 
Väldigt jobbigt, kan det finnas någon underliggande sjukdom? Det låter liksom bortom vad som är normalt.
Vi vet ju inte det, men det är som om hon har svårt med vissa grundläggande kognitiva funktioner när det gäller att lösa problem. Hon klarar av sitt arbete och sin vardag men hon har svårt både för att resonera och/eller prova sig fram för att lösa även mycket enkla problem.
 
Vi vet ju inte det, men det är som om hon har svårt med vissa grundläggande kognitiva funktioner när det gäller att lösa problem. Hon klarar av sitt arbete och sin vardag men hon har svårt både för att resonera och/eller prova sig fram för att lösa även mycket enkla problem.

Låter lite som extremt svår ångest eller tidig demens. Eller en kombination.
 
Låter lite som extremt svår ångest eller tidig demens. Eller en kombination.
Nä, hon har varit sådan sedan hon varit ung. Vi har funderat på om hon är lågbegåvad och/eller med autistiska drag. Min Sambon är intelligent men har en del av hennes personlighets drag, om än betydligt mildare. Men om det är arv eller miljö är nog omöjligt att ta reda på. Han är iallafall medveten om problemet och jobbar på saken ;)
Han har all förståelse om jag inte orkar träffa henne alla gånger.
 
Nä, hon har varit sådan sedan hon varit ung. Vi har funderat på om hon är lågbegåvad och/eller med autistiska drag. Min Sambon är intelligent men har en del av hennes personlighets drag, om än betydligt mildare. Men om det är arv eller miljö är nog omöjligt att ta reda på. Han är iallafall medveten om problemet och jobbar på saken ;)
Han har all förståelse om jag inte orkar träffa henne alla gånger.
Hon köper på tok för många och dyra presenter. En jul var vi lite pressade att komma på fler saker vi önskande oss så vi föreslog att hon skulle köpa oss ett par äggkoppar eftersom hon brukar ha vara bra på husgeråd. Hon köpte 24 stycken.
24 stycken äggkoppar.
TJUGOFYRA ÄGGKOPPAR!
Jag vet inte riktigt hur hon tänkt sig att vi ska äta frukost med 22 vänner i vår lägenhet, men generöst var det i allfall.

Men träffar man henne ytligt så framstår hon som trevlig och fullt normal om än något tråkig.
 
Senast ändrad:
Spännande att höra hur alla andra har det - och mycket roligt med alla er som har fantastiska relationer till era svärföräldrar!

Jag tror att mina problem bottnar i att min sambos mamma inte tyckte om mig i början. Eller att hon ville markera revir på något sätt. Hon lade hela tiden kommentarer om att "ja men jag känner min son bäst" eller "en mamma vet alltid bäst vad hennes son behöver" och liknande. Som om hon ville påpeka att jag inte skulle komma här och komma liksom. Nu gör hon inte så längre men det tog ett bra tag.

Hans syster har man och de har varit tillsammans i 10 år så det är inte så att jag är den första "utomstående" direkt. Jag vet att hennes barn stör sig på att hon alltid är lite martyrig dock. Istället för att säga "vad kul att ni kunde komma" så säger hon "vad tråkigt att ni inte kunde stanna längre". De är inte heller så bra på att prata om känslor i sin familj. Så fort det uppstår en diskussion som kan bli intressant (läs: lite hetsig kanske men en diskussion) så är det alltid någon som säger "vi behöver inte prata om det där nu, nu pratar vi om något trevligare".

Måste varit jobbigt för sambon när han kom till oss då vi pratar politik och liknande med yviga rörelser stup i kvarten...

Som sagt, jag kommer nog behöva säga ifrån så småningom, eller vara ännu tydligare med hur jag känner för jag tycker att det är jobbigt samtidigt som jag inte vill vara otacksam. Det är en sådan berömd fin linje liksom. Jag får så himla mycket av dem i form av välkomnande, middagar och annat, men det är liksom lite jobbigt att aldrig känna sig helt bekväm eftersom att jag har lite gnissel gentemot hans mamma konstant.
 
Sambon har en bra relation till min föräldrar och även jag tills hans! Inga problem där, vilket är en oerhörd lättnad.
Min relation med syrrorna hans kan vi dock diskutera!:meh::cautious:

Där har jag tur då min sambos syster är oändligt trevlig och hennes man likaså! Tråkigt att ha problem med syskonen som man kanske egentligen skulle vilja kunna umgås mer med. :/
 
Hon köper på tok för många och dyra presenter. En jul var vi lite pressade att komma på fler saker vi önskande oss så vi föreslog att hon skulle köpa oss ett par äggkoppar eftersom hon brukar ha vara bra på husgeråd. Hon köpte 24 stycken.
24 stycken äggkoppar.
TJUGOFYRA ÄGGKOPPAR!
Jag vet inte riktigt hur hon tänkt sig att vi ska äta frukost med 22 vänner i vår lägenhet, men generöst var det i allfall.

Men träffar man henne ytligt så framstår hon som trevlig och fullt normal om än något tråkig.


Haha, alltså, förlåt... men 24 äggkoppar! Priceless.
 
Där har jag tur då min sambos syster är oändligt trevlig och hennes man likaså! Tråkigt att ha problem med syskonen som man kanske egentligen skulle vilja kunna umgås mer med. :/
Skönt för dig!:) Ja, jag hade ju "hoppats" på det, att jag skulle bli vän med dem!:(
 
Kl
Om ni åker till svärmors hem, sommarstuga, så tycker jag att du ska bita ihop. Problemet löses enkelt genom att inte umgås, så mycket.

Vi umgås med utvalda i vår släkt. De övriga har vi lättare kontakt med. Jag har delat många somrar med min svärfar i hans lilla hem. Det har varit underbara dagar. Men det är också varit skönt att komma hem. Min svärmor, är en under själ. Jag har till och med tanke på att hitta ett hus med ett litet undantag, där vi kan inkvartera henne, så får vi henne nära. Hon är en rar människa.
 
Kommer inte jättebra överens med dem. Svärfar och jag går inte alls bra ihop, vi kan vara trevliga mot varandra när situationen kräver det men annars undviker jag honom. Blir bara arg av att ha med honom att göra så det skippar jag så långt det är möjligt.
Svärmor är bättre men lite speciell (i mina ögon). Vi kan ha trevligt tillsammans men ibland orkar jag inte riktigt med henne, men då är det ju inte värre än att jag stannar hemma vissa gånger sambo vill åka hem till henne.
Jag säger också ifrån om jag tycker de beter sig illa och de tycker förmodligen att jag betett mig mindre trevligt vid flera tillfällen.

Jag tycker inte att man är tvingad att umgås med sina svärföräldrar hela tiden. Kommer man inte överens så mår nog alla bättre av att man håller viss distans när det är möjligt.
 
Jag har svårt för svärmor och hon för mig. Jag vet att hon bara vill väl men jag har så fruktansvärt svårt för hennes sätt då det är tvärtemot hur jag är och fungerar.
Hon behandlar ofta min sambo som om han vore 10 år.
Ska krama lääänge och pussa godnatt och godmorgon.
Mig pussar hon inte men hon ska absolut kramas :wtf:
Jag kramas gärna när man ses eller ska sluta ses, men varje morgon å varje kväll.. har lite svårt för närkontakt :cautious:

När vi ska iväg nånstans ihop så tar hon med sig handdukar och sånt till min sambo och mig.
Jag tycker det är märkligt, var och en tar väl med sig det den behöver? Varför ska hon ta med sina handdukar och bära åt oss? Veeeeeet att jag inte borde störa mig men hela den här "förminskningen" av honom gör mig illamående.

Sen är hon rätt flummig, har en mycket speciell kost men äter sötsaker hela tiden, man ska fika hela tiden och då är man konstig om man inte vill ha (jag har problem med sötsug och ätstörningar och försöker äta cleant för då mår jag och magen bra). Man är konstig om man inte vill följa med till affären och handla. Man är konstig om man röker eller dricker (hon har aldrig gjort något av det). Inget av detta säger hon är konstigt, men det blir knäpptyst, så jag förstår ju vad det betyder. Min sambo har druckit TVÅ glas vin framför henne i hela sitt liv, båda gångerna har jag varit med. Han skulle väl hellre dö än att hon skulle få reda på att han feströker.

Sen så säger hon att hon är synsk (jag tror inte på sånt men vill hon tro på det så får hon väl göra det), men när hon i kombination med det sitter och säger att psykiska diagnoser inte finns och att alla passar in på de "kända", och att läkemedel inte hjälper, att det är fullkomligt normalt att höra röster och att se saker.. samtidigt kan hon säga "Ja, han begick självmord så han hade nog bipolär". Jag har själv en sån diagnos och har gått på medicinering långa perioder, som har hjälpt mig. Jag vet återigen att hon inte menar nåt illa men det känns olustigt.
Själv äter hon ca 20 olika piller av naturmedicin varje dag, det mesta mot magen. Ändå måste hon springa på toa stup i kvarten. Hon köper och ger massor till min sambo, som tar emot utan eftertanke. När jag googlat vissa av preparaten kan de vara rent skadliga, speciellt med de "problem" som han har. Jag VET återigen att hon inte menar nåt illa, men blir ändå less.

Jag har sömnproblem (när jag tar läkemedel blir det dock mycket bättre ;)), och är en sån som går upp en kvart innan jag ska iväg, för jag behöver den sömn jag får. Dagen innan vi skulle åka "hem" ihop med dem så frågar hon när vi ska gå upp, föreslår 2 h innan (en tidig morgon). Min sambo säger inget, jag vill inte låta ofin så jag säger "vi behöver inte mer än 45 min". Ändå kommer de och väcker oss innan? Kan inte vi bara få ha våra rutiner, så få de ha sina. När jag dessutom sagt vilken tid vi tänkt gå upp.

Sen får man alltid vänta på dom. Säger man en tid är de där 30-60 min senare. Jag tycker allmänt att det är respektlöst. De är sånna som ändrar sig heeela tiden om saker, och det gör mig stressad då jag är beroende av att ha koll på planen för att må bra. Jag försöker vara flexibel men ibland blir det bara för mycket.

Jag vill inte att min sambo ska ändra sin relation till henne, men ibland är det svårt att veta var man ska dra gränsen.. ens om man ska.

Tyvärr är det svårt att inte ses då dom vill göra det ofta, och det är självklart konstigt om min sambo träffar dem själva utan mig, mer än nån gång ibland. Ibland har jag bangat ur kvällen innan för jag haft sån ångest.
 
Jag har svårt för svärmor och hon för mig. Jag vet att hon bara vill väl men jag har så fruktansvärt svårt för hennes sätt då det är tvärtemot hur jag är och fungerar.
Hon behandlar ofta min sambo som om han vore 10 år.
Ska krama lääänge och pussa godnatt och godmorgon.
Mig pussar hon inte men hon ska absolut kramas :wtf:
Jag kramas gärna när man ses eller ska sluta ses, men varje morgon å varje kväll.. har lite svårt för närkontakt :cautious:

När vi ska iväg nånstans ihop så tar hon med sig handdukar och sånt till min sambo och mig.
Jag tycker det är märkligt, var och en tar väl med sig det den behöver? Varför ska hon ta med sina handdukar och bära åt oss? Veeeeeet att jag inte borde störa mig men hela den här "förminskningen" av honom gör mig illamående.

Vad gäller kramandet är du i din fulla rätt att säga ifrån och det tycker jag att du ska göra.

"Förminskandet" och att hon behandlar din sambo som om han vore tio år, det hade jag blivit väldigt fundersam på om sambon tillät fortsätta. Min sambo är vuxen, han ska bete sig därefter även med sina föräldrar. Jag hade annars blivit väldigt orolig för vad som händer med vår relation när modern går ut tiden. Eler så kanske jag läser in lite mer än vad som är meningen?

Sen får man alltid vänta på dom. Säger man en tid är de där 30-60 min senare. Jag tycker allmänt att det är respektlöst. De är sånna som ändrar sig heeela tiden om saker, och det gör mig stressad då jag är beroende av att ha koll på planen för att må bra. Jag försöker vara flexibel men ibland blir det bara för mycket.

Sätt gränser! Prata med sambon och säg gemensamt åt svärföräldrarna att det inte funkar med ständiga förseningar och ändrade planer. Vet de om att du blir stressad och mår dåligt av beteendet?

Jag vill inte att min sambo ska ändra sin relation till henne, men ibland är det svårt att veta var man ska dra gränsen.. ens om man ska.

Om jag tolkar ditt inlägg rätt hade jag verkligen velat att sambon skulle sätta gränser i sin relation mot sin mamma. Vad gäller DINA gränser så drar du dem precis där du vill.

Tyvärr är det svårt att inte ses då dom vill göra det ofta, och det är självklart konstigt om min sambo träffar dem själva utan mig, mer än nån gång ibland. Ibland har jag bangat ur kvällen innan för jag haft sån ångest.

Jag är ute hos mina svärföräldrar utan sambon rätt så ofta, sambon är där utan mig och min svåger och svägerska är inte heller alltid där tillsammans, så om du behöver banga så gör du det. Kanske blir en utmärkt tillfälle för sambon att förklara för föräldrarna varför du inte är där?
 

Liknande trådar

Träning Vi går rakt på sak: Jag, eller rättare sagt min häst, har stora problem och efter en olycka i lördags tycker folk att jag ska ta bort...
Svar
14
· Visningar
2 066
Senast: Riley
·
E
Övr. Barn Vet inte om jag hamnat rätt, men jag skriver ändå. Har ett litet problem som jag tacklats med i snart ett år. Min sambos dotter är...
2 3
Svar
41
· Visningar
4 084
Senast: ebba85
·
Övr. Hund Fick denna artikel i ett mail från en kompis, tyckte att den var så himla rolig, så jag bara MÅSTE posta den här! Någon som kanske rent...
Svar
3
· Visningar
965
Senast: Nikkis
·
M
Övr. Hund Läs! (Detta är hämtat från Canis.se) Vem är chefen? Text: Randi Helene Tillung Sammanfattning Länge har det varit...
Svar
2
· Visningar
1 176
Senast: millansnillan
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Kattsnack 10
  • Uppdateringstråd 29
  • Senast tagna bilden XV

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp