Era svärföräldrar! Är det jag som är konstig?

[Sleepy]

Jag tror att det handlar mycket om att kunna lyfta relationen till en frivillig relation mellan vuxna. Finns inte den ömsesidiga respekten funkar det kasst.

Precis så. En jämbördig relation, där de inser att barnen vuxit upp och också är vuxna.

Jag har alltid tänkt så. Försökt utveckla mina barn till självständighet och uppmuntrat dem att hitta sin egen väg. De har alltid vetat att de har rätt att ifrågasätta, att jag inte alltid vet bäst per automatik. Jag kan delge min erfarenhet, men den är inte ett facit till hur ett liv ska levas. Något sånt finns inte.

 

[Sparkling]

Min svärmor är det något seriöst fel på. På allvar. Hon framstår som normal vid en ytlig kontakt, men ju mer man pratar med henne ju underligare blir det. Hon kan exempelvis oroa sig över att sladdarna ska börja brinna om de ligger i en byrålåda. Utan att dom är inkopplade. Minsta förändring är enormt svårt för henne. Samtidigt verkar det inte vara fobiska rädslor utan bara helt utan förmåga att förstå hur saker fungerar. För att inte tala om männskliga relationer..

Hon lyckas visserligen ha ett arbete som hon nog är rätt okey på. Det är å andra sidan inte så krävande.
Dessutom är väldigt passivt aggressiv. Hon vill egentligen väl och försöker vara så tillags att man istället blir provocerad.
Typiskt citat "Nä, jag var här hemma på semestern, jag tänkte om ni kanske skulle hälsa på" hon har alltså inte ens pratat med oss om saken...

Som tur är så är sambon väl medveten om problemet och vi hälsar Bara på när vi orkar.

Puh, det låter lite som min mamma. Hon kan liksom få för sig helt konstiga saker, som att det ska tränga ut dödlig gas ur väggarna när man ligger och sover, att blixten ska slå ner om det står ett glas vatten på bordet när det åskar och liknande. Svarar man inte i telefonen när hon ringer så ligger man mördad eller överkörd och krossad i ett dike någonstans, det finns liksom inte att man bara inte hörde telefonen. Ska man åka någonstans så kommer tåget att spåra ur/planet att störta/det blir jordbävning/krig/översvämning eller så kommer man att bli rånmördad, styckad, våldtagen. Spelar ingen roll om det är hon som ska åka eller någon hon känner, det går liksom inte att tycka att något ska bli roligt eftersom det "alltid" kommer att sluta med en katastrof på något sätt (och jo, jag fattar ju att det är jobbigast för henne att oroa sig så mycket för exakt allt, men det är ganska jobbigt att vara anhörig och försöka hantera detta också.)

Svärmor är inte heller någon hit. Hon kan inte respektera att man har en privat sfär, hon är svensk mästare i passiv aggressivitet och sen är hon också övertygad om att folk i allmänhet är ute efter att rånmörda henne. Att vara ute i trädgården och ha dörren olåst är rena vansinnet (hon bor långt ute på landet, men det vet man ju att tjuvar slår till när och var som helst), att stanna vid ett rödljus i en stad är i princip samma sak som att begå självmord (eftersom samma tjuvar då kommer att kasta sig över bilen, slita upp dörren och sticka kniven i henne) och sen vet hon dessutom att i samma sekund som man startar en dator så blir ens bankkonto länsat. Hade väl inte brytt mig om det inte hade varit så att allt man gör utan hennes "försiktighetsåtgärder" blir ifrågasatt och diskuterat. Och sen är det så tråkigt när hon berättar t ex att nu är plommonen mogna i hennes trädgård och "ni får gärna komma och plocka ifall ni skulle få för er att komma och hälsa på någon gång, men det vill ni väl förstås inte".

Lars Norén hade väl gillat en familjesammankomst med våra släkter, men jag och min man försöker undvika dom i möjligaste mån.

 

[Snurrfian]

I dagsläget så kan svärmor få en att bli irriterad, men det är hennes demens som är den stora boven, att bli väckt kl 06 enda sovmorgonen av svärmor som vill att man ska hjälpa henne att få hemtjänst och blir arg när man talar om att hon faktiskt bor på ett äldreboende, hon vet minsann var hon bor och inte finns det någon personal där, är sånt som kan göra att man behöver ta en hel del djupa andetag för att inte skrika rakt ut. Men jag tycker att det är väldigt skönt att i de lägena kunna ringa till avdelningen och be dem titta till henne.
Sen har vi haft våra duster innan hon blev dålig också, jag är inte den städ och bak maniska frun som hon hade önskat till sin man, och som min man i några svaga ögonblick skulle önska att jag var, men det har vi jobbat oss runt och jag har varit mest arg för att hon har haft perioder som hon har gått och slängt och stoppat undan mina saker. Nu i efterhand så inser jag till viss del var det sjukdomen som visade sig, men även hennes personlighet. Hon är utpräglad lillasyster som alltid har fått sin vilja fram...
Min man och hans syster är också rätt intressanta att studera, hans syster har helt klart drag av sin mor och även om hon själv inte ser det så finns det beteende mönster som går igen, där är jag hårdare och talar mer rakt på än vad deras familj är van vid, där går man och muttrar lite på sidan vilket kan driva mig till vansinne.

Min egen mamma är nog den som kan få mig riktigt arg... och maken som lugnar mig... Men hon har drag av katastroftänk, som ex när barnen är förkylda så har de antagligen drabbats av antingen allergi mot hunden och vi borde avliva den omg innan de dör. "Men mamma, ungarna har varit sjuka två dagar med feber och snor som hänger precis som alla andra i sina klasser, jag tror inte att det är allergi! " Och då upptäcker hon någon udda influensasjukdom som det har stått om i kvällspressen och genast är det det vi har drabbats av...

Innan har hon jobbat väldigt mycket och av den anledningen aldrig haft tid att vara med sina barnbarn, nu är hon pensionär och har ännu mindre tid att vara med sina barnbarn, så vidare jag inte åker till henne, fixar allt runt omkring och ser till att barnen inte låter för mycket från det de vaknar tills det de somnar och helst vara helt självgående på en ny plats... Sen undrar hon varför vi valde att sova hos kompisar istället för hos henne när vi var till stället där hon har sin sommarstuga....

 

[Sassy]

Gud så skön svärfar

Det som är ännu skönare är att han utan krångel sa detta till mig (som träffar honom max någon gång per år pga avstånd och djur). Ingen fasad, inget tjafs, bara ett "Jag begriper mig verkligen inte på det där" (gällande våra relationer och livsval som ändå kan vara ganska provocerande ämnen).

Så ska en slipsten dras.

Så har han också uppfostrat fyra (i övrigt löjeväckande olika) avkommor till människor som sätter välmående och omsorg högst, och struntar totalt i normer och måsten. Världen skulle bli så mycket bättre med fler sådana föräldrar. (Jaja, mina föräldrar är också bra på sina sätt, så det så! Andra svärisarna också, även om jag inte känner dem tillräckligt väl för att veta.)