Flytt, partner, svärföräldrar

Surrealistiskt

Trådstartare
Jag behöver hjälp i att reda ut mina tankar kring en sak.

Min man är oerhört snäll, omtänksam, osjälvisk och mån om att andra ska må bra. Det är flera fina egenskaper som jag älskar honom för, men precis som med allt annat så kan det bli problematiskt när det går till överdrift.

Vi pratar så smått om att flytta till hans hemstad. Min man vill väldigt gärna hem. Jag flyttar gärna, jag älskar den stan. Hans föräldrar bor där, men det är inget problem i sig (jag tycker mycket om dem och vi spenderar mycket tid tillsammans). Det finns dock en sak jag tror kan bli problematisk. Min mans pappa har inte något som helst "eget liv", inga intressen och inget socialt liv utanför arbetet. Det enda han gör är att arbeta och se fotboll på TV. Jag tror han förlorade en stor roll (pappa-rollen, den som skjutsar, fixar m.m.) när alla barn flyttade hemifrån. Han tycker därför mycket om när de nu vuxna barnen kommer hem så han får någonting meningsfullt och lustfyllt i vardagen igen.

Jag vet att om vi skulle flytta till min mans hemstad så skulle hans pappa vilja fylla sin tid genom att hitta på allehanda "onödiga" saker som han kan dra med min partner på (åka och titta på stans alla fotbolls- och hockeymatcher, åka till stora varuhus, hitta på byggprojekt eller andra göromål osv osv). Han skulle ringa om nya saker JÄMT.

Min man tycker redan hans tid är knapp. Han har mängder av saker han vill göra men som han inte känner att han hinner med. Samtidigt är han väldigt familjekär, lojal mot sina föräldrar och framförallt väldigt mån om att göra andra nöjda och glada (som nämndes i början). Detta till den gräns att jag ibland uppfattar det som att han tappar bort sig själv och vad HAN vill. Jag VET att min partner aldrig kommer kunna säga nej till sin pappa när han hör av sig och ligger på.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig kring det här. Det går såklart att tänka att min sambo är den som blir lidande av hans alldeles för "snälla" inställning, men det påverkar ju även mig. Min tid med min partner kommer bli än mer knapp när hans pappa kommer kräva så pass mycket tid. Min partner kommer känna sig än mer stressad i vardagen. Vår relation lär också bli mer konfliktfylld när jag känner att jag måste "sätta ner foten" för att jag tycker att hans pappa tar för mycket tid från vår familj, våra barn och vår relation. Jag vet att jag kommer bli irriterad när min partner själv inte kan säga ifrån. Allt detta kommer också bidra till att min partner kommer må dåligt där han kommer slitas och försöka tillgodose både sin pappas behov och mina/vår familjs. Min sambons egna behov överskuggas av viljan att tillfredsställa oss andra. Jag har tidigare frågat honom, vid liknande situationer: "Men det viktiga är väl vad DU vill göra. Om du tänker efter vad DU vill lägga din tid på, vad är det?" men då ser han besvärad ut och svarar uppgivet efter en stund: "Jag vet inte! Det enda jag vill göra är att det som gör alla andra nöjda och glada."

När jag pratar med min sambo om det här så håller han med om problemet. Han är medveten om hur situationen skulle bli om vi flyttar till hans hemstad, men tror ändå att han kommer kunna upprätthålla en viss distans till sin pappa. Jag är ganska övertygad om att han resonerar naivt här - det har funnits liknande situationer tidigare och min mans vilja att vara andra till lags tar alltid överhanden. Han går runt med konstant dåligt samvete om han tackar nej eller agerar "själviskt" mot personer han älskar.

Allt det här får mig att känna mig som en riktig ragata och häxa. Som att jag försöker kontrollera och stoppa min sambo från att umgås med sin pappa. Jag känner mig liksom hemsk. Är jag hemsk? Jag tror mig känna min partner tillräckligt väl för att veta att han i grund och botten egentligen inte vill umgås med sin pappa i den utsträckning som han kommer "tvingas" göra. Samtidigt, om jag lyfter det, känns det som att jag sätter press på honom från annat håll och han kommer bli ännu mer upptagen om att göra inte bara sin pappa nöjd, utan även mig. Och någonstans där kommer han tappa bort sig själv och sina egna behov, vilket i slutändan bara kommer leda till bitterhet och konflikter.

Hur ska jag tänka kring allt det här?
 
Men gud! Är ni inte två individer? Det låter ju som om du går in fullständigt i hans känsloliv, tar över relationen till pappan, ser problemen med den och vill lösa dem.

HAN måste skaffa sig lite ryggrad mot pappan, om han inte mår bra av deras umgänge. Men DU kan inte skaffa honom den.
 
Du nämnde nått om att ni har egna barn, kanske farfar vill hitta på saker med dom? Tänker att barnvakt är ju ofta uppskattat och om hans pappa saknar pappa-rollen så kanske det kan vara vara något, kanske farfar-tid några fasta dagar i veckan?

Annars så håller jag med tidigare inlägg om att han nog själv måste säga till.
 
Är det så vattentäta skott mellan familjegenerationerna att han måste skilja så tydligt på "er" familj och sina föräldrar och ställa dem mot varandra kan jag verkligen förstå att han blir stressad. Han ska ha tid för dig, för era barn och för er familj. Det är naturligtvis självklart, men som du framställer det här känns det för mig som att gränserna och definitionerna är så fasta att jag blir stressad bara av att läsa inlägget.

Du skriver att ni har en god relation till dina svärföräldrar. Utifrån det ser jag ingen motsättning att låta en del av din mans "uppgifter" (det är inte ett passande ord på det hela, men det är intrycket (obs!) jag får av att läsa ditt inlägg) flyta in i varandra. Om han och pappan vill gå på hockey kanske något av barnen vill gå med. Om han ska göra något med barnen kanske pappan vill hänga på etc. Och som @Gotthard skrev ovan kan det ju hända att farfar vill göra något med barnen. Jag har själv mycket ljusa minnen av min farfar som brukade ta med oss och åka skidor om vintrarna till han var runt 80. Eller gå och bada när båda föräldrarna av någon anledning var upptagna med annat.

Det viktigaste är nog ändå det @mandalaki skrev - din man måste lära sig att ta ansvar för sina relationer själv.
 
Jag kan inte låta bli att reflektera över könsstereotypen i det här. Ett sådant praktexempel på hur kvinnor tar på sig ansvaret för relationerna i familjen.

Och jag har (vilket bör vara bekant på Buke:p) en hang-up på kärnfamiljsnormen och det är nog den hang-upen som får mig att reagera. Att familjen framställs som en så fast enhet att till och med den äldre generationen måste vägas mot tvåsamhet-med-barn-familjen och räknas in i tidplanen.

.
 
Och jag har (vilket bör vara bekant på Buke:p) en hang-up på kärnfamiljsnormen och det är nog den hang-upen som får mig att reagera. Att familjen framställs som en så fast enhet att till och med den äldre generationen måste vägas mot tvåsamhet-med-barn-familjen och räknas in i tidplanen.

.
Samtidigt: om jag hade en partner som gärna ville tillbaka till sin uppväxtort så skulle jag extremt misstänksamt försöka reda ut varför. Även om jag håller med dig om kärnfamiljsnormen så blir jag ibland lite chockad när jag läser på Buke hur gränslöst folks familjer beter sig. Jag skulle ALDRIG våga bosätta mig på något slags familjegård med svärföräldrarna som grannar. Det jag läst här om vad det kan leda till ger mig strypkänslor.

Så visst, kärnfamiljsnormen gillar inte jag heller. Men därmed inte sagt att de med blodsband automatiskt ska något slags företräde i mitt nätverk. Om jag hade barn hade jag hellre haft ett nätverk kring dem av folk som jag själv valt. En del kanske jag har blodsband till, andra kanske är vänner och kompisar.

Ts man vill ju flytta tillbaka. Han kanske VILL ha närmare kontakt med sina föräldrar. Och det är ju inte givet vems vilja som ska stå tillbaka då, ts eller hans.
 
@mandalaki - nej, allt kan ju bli för mycket. En förutsättning för nära generationsboende/umgänge måste vara att man a) trivs tillsammans (inte nödvändighet bara för att man är släkt) och b) har vuxen-rollerna klart för sig. D v s att man landat och lämnat förälder - barn-relationen bakom sig. Annars tror jag det hela är a disaster waiting to happen. Som jag skrev i mitt första inlägg utgick jag ifrån att relationen i detta fall beskrevs som jag uppfattade som god.
 
Är det så vattentäta skott mellan familjegenerationerna att han måste skilja så tydligt på "er" familj och sina föräldrar och ställa dem mot varandra kan jag verkligen förstå att han blir stressad. Han ska ha tid för dig, för era barn och för er familj. Det är naturligtvis självklart, men som du framställer det här känns det för mig som att gränserna och definitionerna är så fasta att jag blir stressad bara av att läsa inlägget.

Du skriver att ni har en god relation till dina svärföräldrar. Utifrån det ser jag ingen motsättning att låta en del av din mans "uppgifter" (det är inte ett passande ord på det hela, men det är intrycket (obs!) jag får av att läsa ditt inlägg) flyta in i varandra. Om han och pappan vill gå på hockey kanske något av barnen vill gå med. Om han ska göra något med barnen kanske pappan vill hänga på etc. Och som @Gotthard skrev ovan kan det ju hända att farfar vill göra något med barnen. Jag har själv mycket ljusa minnen av min farfar som brukade ta med oss och åka skidor om vintrarna till han var runt 80. Eller gå och bada när båda föräldrarna av någon anledning var upptagna med annat.

Det viktigaste är nog ändå det @mandalaki skrev - din man måste lära sig att ta ansvar för sina relationer själv.
Jag tänker snarare: TS måste klara av att låta andra - sin man, sin svärfar - själva ta ansvar för sina egna relationer!

Om jag tänker mig att min partner skulle ägna sig åt långa, djuplodande resonemang om mina relationer och hur jag psykologiskt sett relaterar med andra, skulle jag bli rasande.
 
Jag tänker snarare: TS måste klara av att låta andra - sin man, sin svärfar - själva ta ansvar för sina egna relationer![...]

Håller helt med. Jag tycker inte att det motsäger vad jag skrev. Jag funderar på hur jag ska formulera vad jag menar. För mig är det nog så att jag uppfattar strukturen runt relationerna som väldigt fast och det tror jag kan vara värt att fundera över. Nu kanske det inte alls är så. Typ. Min formuleringsförmåga är inte på topp.
 
Jag behöver hjälp i att reda ut mina tankar kring en sak.

Min man är oerhört snäll, omtänksam, osjälvisk och mån om att andra ska må bra. Det är flera fina egenskaper som jag älskar honom för, men precis som med allt annat så kan det bli problematiskt när det går till överdrift.

Vi pratar så smått om att flytta till hans hemstad. Min man vill väldigt gärna hem. Jag flyttar gärna, jag älskar den stan. Hans föräldrar bor där, men det är inget problem i sig (jag tycker mycket om dem och vi spenderar mycket tid tillsammans). Det finns dock en sak jag tror kan bli problematisk. Min mans pappa har inte något som helst "eget liv", inga intressen och inget socialt liv utanför arbetet. Det enda han gör är att arbeta och se fotboll på TV. Jag tror han förlorade en stor roll (pappa-rollen, den som skjutsar, fixar m.m.) när alla barn flyttade hemifrån. Han tycker därför mycket om när de nu vuxna barnen kommer hem så han får någonting meningsfullt och lustfyllt i vardagen igen.

Jag vet att om vi skulle flytta till min mans hemstad så skulle hans pappa vilja fylla sin tid genom att hitta på allehanda "onödiga" saker som han kan dra med min partner på (åka och titta på stans alla fotbolls- och hockeymatcher, åka till stora varuhus, hitta på byggprojekt eller andra göromål osv osv). Han skulle ringa om nya saker JÄMT.

Min man tycker redan hans tid är knapp. Han har mängder av saker han vill göra men som han inte känner att han hinner med. Samtidigt är han väldigt familjekär, lojal mot sina föräldrar och framförallt väldigt mån om att göra andra nöjda och glada (som nämndes i början). Detta till den gräns att jag ibland uppfattar det som att han tappar bort sig själv och vad HAN vill. Jag VET att min partner aldrig kommer kunna säga nej till sin pappa när han hör av sig och ligger på.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig kring det här. Det går såklart att tänka att min sambo är den som blir lidande av hans alldeles för "snälla" inställning, men det påverkar ju även mig. Min tid med min partner kommer bli än mer knapp när hans pappa kommer kräva så pass mycket tid. Min partner kommer känna sig än mer stressad i vardagen. Vår relation lär också bli mer konfliktfylld när jag känner att jag måste "sätta ner foten" för att jag tycker att hans pappa tar för mycket tid från vår familj, våra barn och vår relation. Jag vet att jag kommer bli irriterad när min partner själv inte kan säga ifrån. Allt detta kommer också bidra till att min partner kommer må dåligt där han kommer slitas och försöka tillgodose både sin pappas behov och mina/vår familjs. Min sambons egna behov överskuggas av viljan att tillfredsställa oss andra. Jag har tidigare frågat honom, vid liknande situationer: "Men det viktiga är väl vad DU vill göra. Om du tänker efter vad DU vill lägga din tid på, vad är det?" men då ser han besvärad ut och svarar uppgivet efter en stund: "Jag vet inte! Det enda jag vill göra är att det som gör alla andra nöjda och glada."

När jag pratar med min sambo om det här så håller han med om problemet. Han är medveten om hur situationen skulle bli om vi flyttar till hans hemstad, men tror ändå att han kommer kunna upprätthålla en viss distans till sin pappa. Jag är ganska övertygad om att han resonerar naivt här - det har funnits liknande situationer tidigare och min mans vilja att vara andra till lags tar alltid överhanden. Han går runt med konstant dåligt samvete om han tackar nej eller agerar "själviskt" mot personer han älskar.

Allt det här får mig att känna mig som en riktig ragata och häxa. Som att jag försöker kontrollera och stoppa min sambo från att umgås med sin pappa. Jag känner mig liksom hemsk. Är jag hemsk? Jag tror mig känna min partner tillräckligt väl för att veta att han i grund och botten egentligen inte vill umgås med sin pappa i den utsträckning som han kommer "tvingas" göra. Samtidigt, om jag lyfter det, känns det som att jag sätter press på honom från annat håll och han kommer bli ännu mer upptagen om att göra inte bara sin pappa nöjd, utan även mig. Och någonstans där kommer han tappa bort sig själv och sina egna behov, vilket i slutändan bara kommer leda till bitterhet och konflikter.

Hur ska jag tänka kring allt det här?
Jag tycker det låter som en win-win-situation, hans pappa vill få känna sig behövd och ni får hjälp med barnpassning, husrenovering mm och kan ägna mer tid åt enbart er själva. Äldre människor har mer tid och det brukar vara det barn önskar.
 
Intressanta perspektiv som lyftes. Jag har aldrig tänkt att jag tar ansvar för hans relationer men uppenbarligen gör jag det. Det blir kanske så i detta fall för att hans relation så tydligt skulle påverka mig och vårt liv tillsammans. Jag kommer inte stanna kvar i en relation där min partners liv cirkulerar kring att tillfredsställa sin pappas behov på bekostnad av andra saker, så för mig är det naturligt att detta är något att lyfta och prata om. Vilka alternativ har jag förutom detta? Hur kan jag påverka utan att "falla in i kvinnonormen och ta ansvar för min partners relationer" som ni kallar det? Hur skulle ni göra?

Självklart ingår svärföräldrarna i vår familjekonstellation. Jag skulle tro att våra gränser är mindre avgränsade än hos andra familjer. Men för mig finns också en gräns någonstans. Jag vill även ha ett "eget liv" med min partner där hans föräldrar inte ständigt måste ha en plats i allt vi gör i vardagen. Farföräldern finner självklart mycket glädje i barnbarnet och får också mycket tid med detta, men helst ska min man alltid vara med så det "räcker inte" med bara barnbarnet. Min man är nog sin pappas enda vän eller hur man ska uttrycka det.
 
Senast ändrad:
@Surrealistiskt Jag tror att du behöver försöka leva ditt vanliga familjeliv, eller hur jag ska uttrycka det. Göra det du/ni gör, planera det du/ni planerar. Och sedan överlåta åt din partner att avgöra vad han har tid/lust med. Om det då visar sig att han aldrig har tid att delta i familjens aktiviteter för att han hänger med farsan till Bauhaus så är det klart att det är ett problem. Men det är ju ett val han gör och då är det han som är problemet, inte farsan.

Edit: obs jag menar INTE att det är du som ska planera familjelivet och sedan ska han ta ställning till dina planer i efterhand. Jag inser att det jag skrev kan tolkas så.
 
@mandalaki Förstår vad du menar, tack! Och när det här problemet med partner uppstått, vad gör ni/du då? Lämnar direkt? Pratar om det? Hur pratar ni om det?

Skulle du/ni flytta med vetskap om att dessa problem kommer uppstå? Att stanna här kommer aldrig skapa några problem kring detta, men att inte flytta och stanna på några mils avstånd löser ju inte grundproblemet heller. Men allt kanske inte måste "lösas" utan kanske bara kan "undvikas"? Göra det lätt för sig. Jag vet inte.
 
@Surrealistiskt Alltså jag vet inte. OM problemet skulle uppstå, vilket vi ju faktiskt inte vet, så finns grundproblemet där redan nu: han har inte klippt navelsträngen. Det enda som hindrar det från att verkligen ställa till det är att ni bor långt isär.

Samtidigt verkar du väldigt dubbel. Du säger att hans månande om andra är en av de saker du älskar honom för, och att ni redan har rätt dåliga gränser mot hans föräldrar verkar du inte ha något emot.

Jag förstår nog inte riktigt hur du ska kunna avgöra exakt var gränsen ska gå utan att ta på dig ansvaret för hans relationer. Vore jag han skulle jag reagera starkt mot det.
 
@mandalaki Förstår vad du menar, tack! Och när det här problemet med partner uppstått, vad gör ni/du då? Lämnar direkt? Pratar om det? Hur pratar ni om det?

Skulle du/ni flytta med vetskap om att dessa problem kommer uppstå? Att stanna här kommer aldrig skapa några problem kring detta, men att inte flytta och stanna på några mils avstånd löser ju inte grundproblemet heller. Men allt kanske inte måste "lösas" utan kanske bara kan "undvikas"? Göra det lätt för sig. Jag vet inte.
Det jag kan tänka mig är att NÄR PROBLEMET HAR UPPSTÅTT skulle jag säga till partnern exakt vad som är problemet från MITT håll sett.Tex "vi ses ju aldrig, tycker jag". Sen blir det väl en oförutsägbar diskussion därifrån.

INFÖR den flytt du beskriver skulle jag säga till partner att jag känner oro för att hans pappa kommer att dominera mitt liv om/när vi flyttar. Sedan en oförutsägbar diskussion därirån.
 
Jag behöver hjälp i att reda ut mina tankar kring en sak.

Min man är oerhört snäll, omtänksam, osjälvisk och mån om att andra ska må bra. Det är flera fina egenskaper som jag älskar honom för, men precis som med allt annat så kan det bli problematiskt när det går till överdrift.

Vi pratar så smått om att flytta till hans hemstad. Min man vill väldigt gärna hem. Jag flyttar gärna, jag älskar den stan. Hans föräldrar bor där, men det är inget problem i sig (jag tycker mycket om dem och vi spenderar mycket tid tillsammans). Det finns dock en sak jag tror kan bli problematisk. Min mans pappa har inte något som helst "eget liv", inga intressen och inget socialt liv utanför arbetet. Det enda han gör är att arbeta och se fotboll på TV. Jag tror han förlorade en stor roll (pappa-rollen, den som skjutsar, fixar m.m.) när alla barn flyttade hemifrån. Han tycker därför mycket om när de nu vuxna barnen kommer hem så han får någonting meningsfullt och lustfyllt i vardagen igen.

Jag vet att om vi skulle flytta till min mans hemstad så skulle hans pappa vilja fylla sin tid genom att hitta på allehanda "onödiga" saker som han kan dra med min partner på (åka och titta på stans alla fotbolls- och hockeymatcher, åka till stora varuhus, hitta på byggprojekt eller andra göromål osv osv). Han skulle ringa om nya saker JÄMT.

Min man tycker redan hans tid är knapp. Han har mängder av saker han vill göra men som han inte känner att han hinner med. Samtidigt är han väldigt familjekär, lojal mot sina föräldrar och framförallt väldigt mån om att göra andra nöjda och glada (som nämndes i början). Detta till den gräns att jag ibland uppfattar det som att han tappar bort sig själv och vad HAN vill. Jag VET att min partner aldrig kommer kunna säga nej till sin pappa när han hör av sig och ligger på.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig kring det här. Det går såklart att tänka att min sambo är den som blir lidande av hans alldeles för "snälla" inställning, men det påverkar ju även mig. Min tid med min partner kommer bli än mer knapp när hans pappa kommer kräva så pass mycket tid. Min partner kommer känna sig än mer stressad i vardagen. Vår relation lär också bli mer konfliktfylld när jag känner att jag måste "sätta ner foten" för att jag tycker att hans pappa tar för mycket tid från vår familj, våra barn och vår relation. Jag vet att jag kommer bli irriterad när min partner själv inte kan säga ifrån. Allt detta kommer också bidra till att min partner kommer må dåligt där han kommer slitas och försöka tillgodose både sin pappas behov och mina/vår familjs. Min sambons egna behov överskuggas av viljan att tillfredsställa oss andra. Jag har tidigare frågat honom, vid liknande situationer: "Men det viktiga är väl vad DU vill göra. Om du tänker efter vad DU vill lägga din tid på, vad är det?" men då ser han besvärad ut och svarar uppgivet efter en stund: "Jag vet inte! Det enda jag vill göra är att det som gör alla andra nöjda och glada."

När jag pratar med min sambo om det här så håller han med om problemet. Han är medveten om hur situationen skulle bli om vi flyttar till hans hemstad, men tror ändå att han kommer kunna upprätthålla en viss distans till sin pappa. Jag är ganska övertygad om att han resonerar naivt här - det har funnits liknande situationer tidigare och min mans vilja att vara andra till lags tar alltid överhanden. Han går runt med konstant dåligt samvete om han tackar nej eller agerar "själviskt" mot personer han älskar.

Allt det här får mig att känna mig som en riktig ragata och häxa. Som att jag försöker kontrollera och stoppa min sambo från att umgås med sin pappa. Jag känner mig liksom hemsk. Är jag hemsk? Jag tror mig känna min partner tillräckligt väl för att veta att han i grund och botten egentligen inte vill umgås med sin pappa i den utsträckning som han kommer "tvingas" göra. Samtidigt, om jag lyfter det, känns det som att jag sätter press på honom från annat håll och han kommer bli ännu mer upptagen om att göra inte bara sin pappa nöjd, utan även mig. Och någonstans där kommer han tappa bort sig själv och sina egna behov, vilket i slutändan bara kommer leda till bitterhet och konflikter.

Hur ska jag tänka kring allt det här?

Du tror inte det lugnar sig efter ett tag då, typ när nyhetens behag med sonen i stan blir vardag? Är pappan normalt funtad förstår han väl att sonen inte kan ses hela tiden. sonen behöver jobba med sig själv, komma till rätta med sin konflikträdsla och börja tänka på vad han vill och inte bara leva för att glädja andra! Du ska inte behöva vara mamma /lekledare åt både sonen och hans far!
 

Liknande trådar

Relationer Vet inte ens vart jag ska börja. Fick starta ett anonymt konto för jag känner att jag måste få skriva av mig lite just nu. Igår blev...
2 3 4
Svar
69
· Visningar
14 169
Senast: Bulldoozer
·
Relationer Hejhopp. Bönar och ber efter nått svar från någon klok människa med lite livs erfarenhet. Har visserligen lite själv betoning på lite...
2 3
Svar
52
· Visningar
3 754
Senast: Mabuse
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 155
Senast: Whoever
·
Kropp & Själ Nu måste jag få skriva av mig lite. Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som...
2 3
Svar
51
· Visningar
7 545
Senast: sjoberga
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp