Bukefalos 28 år!

Gifted children, intelligenta barn

Oftast (men inte alltid) är det väl lämpligt att ge svaret i enklast möjliga form så svaret är inte helt korrekt men att eleven kan det rätta svaret är uppenbart och som lärare hade jag nog sagt:

"Fyrans tabell! Vad är 36?"
"Roten ur 81!"
"Och 544?"
"136"
"Rätt"

Jag hade tolkat svaret som en vänlig utmaning och nog svarat upp för jag tycker sånt är kul och stimulerande för såväl lärare som elever.

(Kan tillägga att jag var ett vanartigt barn och inte särskilt duktig i skolan, det gick bättre för mig på universitetet.)

Jag förstår vad du menar. Min tanke var att slutsvaret skulle bli korrekt. Nu har jag inte läst så mycket matte, men när jag läste gymnasiematte (till och med D) på högskolan hade vi mycket duktiga lärare och vi räknade allt utan miniräknare. Då kunde ett slutsvar vara ett bråk med roten ur i, men alltid förkortat så långt det gick. Svarade man roten ur 81 hade man inte fått full poäng. Jag tror att en begåvad elev gärna vill följa regler och göra rätt om den får en chans till en stimulerande uppgift.

Jag tror att TS dotter kan vara så snabbtänkt att det blir svårt för läraren att hänga med i svängarna. Jag hade gärna haft en miniräknare själv för att kunna ge henne tillräckligt svåra uppgifter och själv kolla av dem så snabbt att det inte blev ett störmoment i gruppen. Det kan nog vara stressande att hålla koll på svar som kräver koncentration, när man är van att rabbla fyrans tabell upp till 40 och dessutom har 30 barn att hålla ordning på. Jag tror det är jätteviktigt som lärare att svälja stoltheten och vara flexibel i sådana här situationer. Lättare sagt än gjort från båda håll.
 
Jag vill börja med att be dig som upptäcker att du känner mig antingen slutar läsa eller berättar för mig att du läser... Det är ingen skryttråd, livet är inte lättare eller gräset grönare, det är väl vara så att vår sida oftast inte syns.

Jag är ensamstående till en dotter född november 06 dvs ska enligt svenska skolsystemet börja åk 4. Hon började läsa helt själv när hon var 4, skrev sitt eget namn före 3. Räknade lättare multiplikation under förskoletiden, hade underbar personal. Hon har däremot nästan aldrig lekt varesig med lego, Barbie eller något annat som hennes rum svämmat över i. Böcker, böcker och pennor och papper, lite pyssel ja pappersbunden är de flesta sysselsättningar förutom Ipad. Hon är tvåspråkig sedan spädbarn och egentligen var väl livet enkelt, ljust och perfekt så länge hon var i förskolan.

Första veckan i nollan rasade min värld. Hon hatade det!!!! Dom ramsade veckans bokstav och klippte röda bollar som nos till den röda räven och när hon kom hem grät hon och satte sig sedan och läste Harry Potter. Jag hade ett 40-tal möten under hösten där jag bönade och bad om uppflytt till 1:an men så gör man inte.

Tack vare tvåspråkigheten fick jag vid jul in henne på en privatskola. En privat IB-skola där man betalade terminsavgift. Resten av åk 0 var enkel, hon fick räkna mattematik på sin nivå och läsa och tänka.
Åk 1 fortsatte hon på samma skola men byte av lärare. Det blev katastrof! Läraren gillade inte hennes ifrågasättande, kunnande och viljan att veta MER! Hon fick åter börja med åk 1 i matte och blev vid jul lovad att hon skulle få åk 2 när hon var klar med åk 1. Hon längtande tillbaka till skolan, till efter jullovet. Dock drog läraren ut på det och hon fick åk 2 vid sportlovet, vid påsk var böckerna klara och hon lovades nya böcker tills efter påsk. Då fick hon åk 2 av ett annan fabrikat och lovades åk 3 när de var klart. Det tog mindre än 2 veckor men då ändrades villkoren igen. Möte med rektorn som menade att det bara var att skjuta problemen framför sig att ge henne mer så de tog bort ämnet. Jag insåg att jag inte kan betala ~40000kr för att de ska sluta lära min dotter så åter skolbyte.

Nya skolan ville testa henne och då främst hennes språkliga förmåga. Hon gick då i åk 1 var 7,4 och hade svenska som modersmål. Hennes poäng på motsvarande nationellt prov gav siffrorna 11år om hon var britt och 13år om amerikan. Skolan lovade uppflytt, hon skulle få börja i 3:an. Två veckor före skolstart ringde rektorn och meddelade att han ändrat sig efter att ha talat med sin assisterande, det är aldrig bra socialt var ursäkten. De lovade och svor att hon ändå skulle utmanas på sin nivå...

Japp ni gissar rätt, åk 2 blev en mardröm och nu började dottern må dåligt. I slutet av året kallades jag till ett akutmöte med specialpedagogen och skolkuratorn, de ville ha möte med vården för dottern mådde inte bra. Detta var något jag tjatat om sedan jul och bara veckan innan jag kallades hade vi varit hos en psykolog som skickade remiss för utredning. När jag påtalat för specialpedagogen att dottern inte mådde bra fick jag ofta höra (jo tyvärr nästan citat, jag kommer inte längre ihåg riktigt alla ord) "att hon (specpedagogen) hade jobbat i snart 30år och hon kunde se att mitt barn mådde bra i skolan" när jag påtalade att dottern visade en mask, skrattade specpedagogen åt mig och sa "att så var det inte, det visste hon, det SÅG hon. Däremot var nog dottern oärlig mot mig för att få min uppmärksamhet". Jag kände mig helt tom, jag är ensamstående och jobbar inte när dottern inte är i skolan, hon slåss inte om min uppmärksamhet med någon eller något. Därför var det så underbart på detta akutmottagning att meddela att det i dagarna skickas remiss för dottern och psykologen ser det jag säger. Plötsligt, var mina ord sanna, jo det är nog autism....

Åk 3, byte av lärare till en nästan nyexad. Det blev så fel det bara kunde, kolisions med fröken och jag går med på att ha nästan daglig mailkontakt med specialpedagogen och möten med densamma varje fredag. Dottern kunde ofta mer än fröken och fröken blev frustrerad på dotterns svar. Läraren kunde säga låt oss träna 4:ans tabell... vad är 36? dotterns svar blev då kvadratroten av 81 eller 3 i kvadrat. Vid jul fick vi diagnos "synnerligen särbegåvad" och Aspergers som troligtvis inte är verklig utan pga icke anpassad skola. Vid påsk hade jag en självmodsbenägen 9åring som hatade livet. Sjukskrevs lite och mycket intyg från vården men skolan ville inte fatta. Måste byta skola....

Hittade en skola med så kallade särskilda undervisningsgrupper. Möte där med rektorn som bara efter att ha träffat dottern säger att det är fel plats för henne. Skolans elever var mer på andra sidan i kunskapsspannet. Hon kunde dock inte neka så planen var om vi valde den 1år i mellanstadiet och sedan tills klar i 7/9. Dock vägrade rektorn anpassa till dotterns fysiska behov, hon hatar kyla och får kraftig värk av det, deltid beroende av rullstol. Jag kände bara NEJ!!!

Hittade en skola där hon fick provgå med åk6 i en vecka. Skolan hade inte längre årskurs utan ska starta kombinerad 4/5:à ni i augusti. Jag var från dag ett ärlig! Visade WISC, visade utredning, tester, alla intyg, allt. Många möten, berättade allt från dagis, alla skolor ja verkligen gick jag in med inställningen dom ska veta vad dom ger sig in på. Rektorn beslutade placering i åk 5, dvs hoppa åk 4 men hon skulle gå läsa med äldre i de ämnen det behövdes. Vissa delar av dagen med resurs och anpassad studiegång.

Idag ringdes vi igen. Några dagar kvar, bara en sista check. Då kommer chocken! Dottern har varit ämnet på två dagars möte och de har beslutat flytta henne till åk 6 och deltid sätta henne privat med en nyanländ kille i åk 9 som tydligen är synnerligen begåvad i mattematik. Jag är i chock, är det sant? Nu hoppas jag bara det blir så bra som allt verkar. Jag är dock lite orolig för lilla dottern som är 136cm, 26kg och nu kommer vara nära 3år yngre än sina klasskamrater.

Finns det några med erfarenheter? Tankar, snälla ord tack

Alldeles nyligen hörde jag ett program på P1 som handlade om begåvade barn. Det var vetenskapsradion tror jag. Kanske skulle du kunna få lite tips där.
Jag har en närstående som hela liten varit synnerligen begåvad och jag kan bara säga vad han anser om saken. Ibland behöva en broms som tvingar barnen att lugna sin kunskapshunger. Det spelar ingen roll hur mycket matte man kan om man aldrig lära sig vara barn.
Och som någon annan sade. Det går ju att släcka kunskapshungern hemma också. Det ger också möjlighet för barnet att känna sig normal i skolan.
 
Är det rätta svaret på "vad i fyrans multiplikationstabell blir 36?" "3 i kvadrat"?

Tre i kvadrat är också sant, men det är inte det rätta svaret. Det är svaret på en annan fråga.
Matematiskt kan väl problemet formuleras som en ekvation:
4 * x = 36
och man kan inte säga att x = 3^2 är fel om inte läraren inte sagt att svaret skall ges i enklast möjliga form. Men det var inte det jag syftade på, utan att eleven vet mycket väl att läraren vill ha svaret 9 men leker lite med talen.
 
Jag tycker det är uppenbart att barnet förstått frågan och kan det rätta svaret.


Aha, nu är jag med på hur du menar. Jag tänkte inte på att svaren blev nio, utan var inne på att det var andra sätt att uttrycka 36.

Typ: Vad är 36? Hälften av 72! - det är visserligen sant, men inte i kontexten "fyrans tabell", då svaret bör bli 9x4.

Då är väl snarare problemet att lära sig det där med att alltid uttrycka svaret så enkelt man kan i matematiken, som andra varit inne på.
 
Jobbig situation och hoppas det löser sig! Jag tycker att det är bra att hon får utmaning i skolan men det verkar som du vill skylla allt på att man inte velat flytta upp henne X antal årskurser...

Tror du inte att det för hennes framtid och för hennes mående är precis lika viktigt att ta Aspergerdiagnosen på allvar och hjälpa henne med hennes sociala kompetens? Och, i umgänget med henne själv, tona ner detta med att hon är särbegåvad på vissa områden (även om det såklart är viktigt att hon får undervisning på sin nivå). Vidare är jag inte alls säker på att det bästa är att du och hon umgås all tid hon inte är i skolan, hon behöver ju öva på annat socialt samspel också.
 
Matematiskt kan väl problemet formuleras som en ekvation:
4 * x = 36
och man kan inte säga att x = 3^2 är fel om inte läraren inte sagt att svaret skall ges i enklast möjliga form. Men det var inte det jag syftade på, utan att eleven vet mycket väl att läraren vill ha svaret 9 men leker lite med talen.

Men då är det ju mer visa sig på styva linan - varianten. Och den strategin kan jag av egen erfarenhet bara avråda från. Man skaffar sig inga vänner bland andra elever på det sättet, och knappt bland lärarna heller. Det är ingen bra strategi.
 
Men då är det ju mer visa sig på styva linan - varianten. Och den strategin kan jag av egen erfarenhet bara avråda från. Man skaffar sig inga vänner bland andra elever på det sättet, och knappt bland lärarna heller. Det är ingen bra strategi.
Kanske, vi kastade suddgummin och sköt gummiband (bl.a.) på lärarna och det gillade de inte heller så jag vet inte riktigt.
 
Orkar inte läsa tråden :D
Men man kan köpa matteböcker/skolböcker i välsorterade bokhandlar eller på nätet. Även om det kanske inte finns någon som kan rätta det räknade så ger det en utmaning.
 
Men då är det ju mer visa sig på styva linan - varianten. Och den strategin kan jag av egen erfarenhet bara avråda från. Man skaffar sig inga vänner bland andra elever på det sättet, och knappt bland lärarna heller. Det är ingen bra strategi.
Fast - nä. Det är knappast för att visa sig bättre som hon svarar så utan för att det är roligare.

Här har vi exakt varför det är problem i skolan - vi bor i SVERIGE, här råder JANTE. Såklart barnet inte kan få gå runt och visa sig på styva linan... för det är såklart det hon gör. (för de som inte förstår ironi, NEJ, knappast troligt att hon svarar så för att visa sig bättre än andra).
 
Orkar inte läsa tråden :D
Men man kan köpa matteböcker/skolböcker i välsorterade bokhandlar eller på nätet. Även om det kanske inte finns någon som kan rätta det räknade så ger det en utmaning.
Men du, läs tråden så ser du att den inte handlar om en förälder som inte fattat att man kan köpa skolböcker på nätet.
 
Jag tänker också att det blir orimligt att tappa livslusten för att skolan är tråkig.
Livet är tråkigt ibland, man måste Göra tråkiga saker, de flesta har enkla tråkiga jobb och får jobba sig upp därifrån. Det är nåt man behöver lära sig hantera
 
Alldeles nyligen hörde jag ett program på P1 som handlade om begåvade barn. Det var vetenskapsradion tror jag. Kanske skulle du kunna få lite tips där.
Jag har en närstående som från liten varit synnerligen begåvad (doktorsgrad vid 26 år t ex) och jag kan bara säga vad han anser om saken. Ibland behövs en broms som tvingar barnen att lugna sin kunskapshunger. Det spelar ingen roll hur mycket matte man kan om man aldrig lär sig vara barn. Han själv tränade in tyska dikter utantill för att hjärnan skulle ha något att göra (förr på 1920-talet så det var lite annat som gällde då).
Och som någon annan sade. Det går ju att släcka kunskapshungern hemma också. Det ger också möjlighet för barnet att känna sig normal i skolan.

Enligt radioprogrammet visade barnen en stor besvikelse när de började skolan för att de inte fick några utmaningar (och blev deprimerade pga det). De gick in med förväntningen att de skulle få lära sig en massa nya saker när de började skolan.

Jag vill nog inte påstå att det egentligen handlar om någon jantelag i skolan angående begåvade barn. Det ska ju fungera med resten av klassen också (man kan ju bara sprida kunskapsnivån i en klass till en viss gräns praktiskt sett).

Även om barnet är på samma kunskapsnivå intellektuellt med barn som är flera år äldre så ligger de troligen inte på samma sociala kunskapsnivå vilket, anser jag, är minst lika viktigt.
 
Fast - nä. Det är knappast för att visa sig bättre som hon svarar så utan för att det är roligare.

Här har vi exakt varför det är problem i skolan - vi bor i SVERIGE, här råder JANTE. Såklart barnet inte kan få gå runt och visa sig på styva linan... för det är såklart det hon gör. (för de som inte förstår ironi, NEJ, knappast troligt att hon svarar så för att visa sig bättre än andra).
Det där att man inte får vara duktig i Sverige är ju rena tramset. Vi har hög innovationsnivå och rätt många nobelpristagare relativt befolkningsstorleken.

Att sedan inte skolan i första hand är till för att odla specialbegåvningar ska vi vara glada för. Vi har istället en hög genomsnittlig utbildningsnivå.
 
Jag är inte överintelligent så som ditt barn är, men har nästan all min begåvning innom det vetanskapliga/teoretiska. Jag började också läsa och skriva vid 4 års ålder och läste kapitelböcker vid skolstart.
Jag har aldrig riktigt lärt mig plugga för jag har aldrig riktigt behövt. Det blev kämpigt på universitetet där även jag behövde plugga lite grann. Eftersom jag klarade mig bra även fast jag pluggade lite och med dålig teknik så gick det bra, men önskar att jag lärt mig studieteknik tidigare.

Det som varit tufft i mitt liv är dock att jag precis som din dotter har aspie-drag om än ej diagnos och dålig social kompetens. Det gjorde att under senare delen av mellanstadiet och upp genom högstadie och delvis gymnasie var jag väldigt ensam, jag hängde inte riktigt med när alla andra började sminka sig vara kära i killar å klistra upp posters på sina idoler. Jag hängde inte riktigt med i det sociala spelet och missade alltid nyanser.

Redan som liten satt jag hellre och läste än lekte när det tex var kalas och mkt barn samlade. Jag har livlig fantasi men var dålig på att leka. Dels oflexibel, dels hade jag en tendens att mer kategorisera strukturera och sätta upp regler än leka.

Det är lättare som vuxen! Jag har tränat massor och tränar fortfarande hela tiden, jag tycker om människor och vill gärna vara social men det är inte lika lätt för mig som för andra och mitt sociala självförtoende är mkt lågt. Jag har fortfarande svårt att få och behålla vänner.

Jag önskar att någon hade uppmärksammat detta tidigare och kanske ansträngt sig för att få in mig i mera sociala sammanhang. Men i ärlighetens namn hade det nog kanske inte hjälpt och jag kanske varit motsträvig...

Men idag kan jag tänka att min tonårstid inte hade varit lika tuff och jag lika förvirrad om jag haft bättre verktyg att hantera det sociala spelet.

Fick även jag en mindre identitetskris på universitetet när jag inte längre var smartast och lyckades bäst. Jag hade så mycket av mitt självförtroende och min identitet i att vara smart/duktig. (Just den delen kanske ditt barn slipper eftersom hon är överbegåvad och inte bara skolbegåvad/har sjukt lätt att lära som jag)
 
Mina tankar:
Sluta byt skola. Välj en skola och stanna där,ha en dialog med klasslärare och barnet om uppgifter som går att göra om/när man är klar med det som lektionen gäller. Sådana uppgifter kan vara att hjälpa andra elever (har varit väldigt värdefullt för min del), skriva berättelser (övar fantasin), läsa på mer om saker kring det man läser om (vet att jag fördjupade mig i bland annat indiska och arabiska matematiker).

Generellt så tänker jag gällande det som @Madick skriver om att släpp det där om att tvingas harva runt på en lägre nivå liksom det där om att "avancera i grupperna" och låt barnet förstå att ridning lika mycket kan vara glädjen i att en häst följer en utan grimma och grimskaft, att skritta runt i skogen eller fika och läsa Min häst i klubbrummet. Om ni kan öva på det så tror jag att skolsituationen också kommer att bli bättre.
 
Kanske, vi kastade suddgummin och sköt gummiband (bl.a.) på lärarna och det gillade de inte heller så jag vet inte riktigt.

Man tänker sig ju att det finns andra, mer konstruktiva sätt att förhålla sig i klassrummet än att kasta saker eller visa sig på styva linan. Och att om barnet inte kommer på det, så vill man kanske som förälder hjälpa dem se de andra alternativen.
 
Det där att man inte får vara duktig i Sverige är ju rena tramset. Vi har hög innovationsnivå och rätt många nobelpristagare relativt befolkningsstorleken.

Att sedan inte skolan i första hand är till för att odla specialbegåvningar ska vi vara glada för. Vi har istället en hög genomsnittlig utbildningsnivå.
Skolan tar inte hänsyn till någon, alla ska vara lika. Jag har ett barn som är rätt smart men har problem att läsa (dyslexi), hon får i den skola hon går nu hjälpmedel som skolböckerna i ljudboksform exempelvis. Det har inte alla skolor utan jag hör andra föräldrar som har barn med samma problematik som tvingas läsa och misslyckas för de ska vara som alla andra, ingen ska särbehandlas.

Mitten funkar inte för alla. Att vi har de som är smarta är knappast tack vare det här skolsystemet eller att man får "vara duktig" utan att de sett till att skita i vad folk tycker och gör ändå.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Min dotter har ärvt intelligens från båda föräldrar och än så länge (femte klass) har hon knappt någonsin behövt läsa på inför prov...
4 5 6
Svar
105
· Visningar
6 760
Senast: Inte_Ung
·
L
Skola & Jobb Dethär är inte aktuellt förmig NU utan det är mest för OM det blir det i fram tiden. Men jag skulle jätte gärna vilja få tips om nån här...
Svar
12
· Visningar
825
Senast: Rosett
·
Hundhälsa Vi i vår familj har under hösten hamnat i en fasansfull situation, som gjort och gör mig så upprörd och ledsen. Den 20:de september i år...
14 15 16
Svar
311
· Visningar
22 647
Tjatter Wohooo! Äntligen är sommaren slut och vi får gå tillbaka till skolan! Alla antagningsbesked har skickats ut och ett gäng förväntansfulla...
52 53 54
Svar
1 066
· Visningar
25 218

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp