Bukefalos 28 år!

Gifted children, intelligenta barn

@Bambi Du har helt rätt att texten handlar om det. Jag var själv likt dig och hade samma prestationsångest. Jag försöker snarare lära henne "good enough". Texten handlar om prestation just för att ge bakgrund då jag vill ha råd från andra med samma bakgrund lite hur jag snarare behåller "good enough" tänker och inte får en jakt att bli bäst för det vill jag henne inte. Det skulle snarare vara motsatsen till lycklig.

Okej! Jag förstår. Då vet du själv lite hur det känns.

"Min önskan förutom hennes lycka är väl att hon lär sig just detta om tala på latin med de lärda och med bönder på bönders vis, fast det arbetar vi väl alla på."

Det här tror jag är en extrem målsättning för ett barn med sociala svårigheter. Hon behöver kanske snarare hitta sin egen röst.

Jag tror att det är viktigt att ta aspergern på allvar, precis som att du tar intelligenstesterna på allvar. Båda delarna har betydelse även om hon varken är sin Asperger eller sin IQ så har de betydelse för hennes liv.

Hon har uttryckt stor förtvivlan över sitt liv, skriver du. Får ni någon hjälp via psykiatrin att hantera olika svårigheter? Du skriver också att ni spenderar all tid tillsammans när hon inte är i skolan eller sover. Vilka alternativ finns det det? Har hon andra anhöriga?

 
Har inte så mycket att tillägga, annat än att jag hoppas att dottern ska trivas på sin nya skola och komma till ro.

Jag blir ledsen att läsa hur mycket du fått kämpa för att din dotter ska få stöd i sin utbildning. Jag tror föräldrar till barn med inlärningssvårigheter får kämpa minst lika mycket. Ibland känns det som om svensk skola är så inriktad på att alla ska behandlas lika att de jobbar utefter nån sorts mitt-i-precis-lagom-idealbarn som helt enkelt inte finns. Lite one-size-fits-nobody.

Men om man lyckas ta sig igenom de första åren så blir det bättre sen. Universiteten kan vara lite stelbenta, men då kan man lägga till extra kurser eller bara vara glad för all fritid man får när det inte är obligatoriskt att gå på föreläsningar som är för tråkiga.

Jag hade inte så starkt föräldraengagemang som din dotter, jag skolkade mig igenom mycket av grundskolan, gömde mig på alla möjliga ställen och satt och läste böcker. Jag har usla betyg och är oändligt tacksam för högskoleprovet annars hade jag fått jobba kvar på kassan i lokala matvarubutiken.
 
Förstår inte en sak.

Saknar din dotter helt intressen och kompisar? Gör hon inget annat än går i skolan? Gör du något annat för din dotter än att kämpa med skolsystemet?

Är det mest intressanta att dottern ska prestera mätbara skolkunskaper?
Eller är det att dottern ska må bra i största allmänhet, med eller utan snabbt intag av skolkunskaper?

Hur är det med fysisk aktivitet t.ex.?
Vår son är inte särbegåvad, men har legat lite före vid skolstarten. Han mådde jättedålig i både förskoleklass och ettan när det handlade om ramsor och dekorera bokstäver.
Jag kan känna igen mig i det, jag har känt mig jättedum när jag inte förstått meningen med vissa uppgifter i skolan. Som att jag missat något alla andra vet.
 
Hon rider nu bara sedan ett år men två gånger i veckan på lektion och har även där avancerat snabbt i grupperna och där är aldrig bråk eller tjafs. Varför är det så fult att vara akademiskt duktig i Sverige?

Jag måste bara säga att jag reagerar på ditt språk här. Har aldrig hört någon uttrycka sig så kring ridning och jag har ridit i hela mitt liv. "avancera snabbt i grupperna" - är det vad ridning handlar om? Jag är förbryllad. Jag har själv inte varit i din dotters situation, däremot har min man det. Men han gick i en av de sämsta skolorna i England och ändå känner han (eller jag) inte riktigt igen problemet. Är man överkvalificerad eller för duktig glider man väl bara igenom skolan? Och satsar på mer utmanade saker på fritiden? Så hade jag gjort. Och gör fortfarande. Varför skapa så enorma problem kring detta? Jag förstår om din dotter lider, för det gör hon ju uppenbarligen, men jag får känslan av att du faktiskt underblåser problemet.
 
@skogaliten men det är ju inte riktigt frågan här?

Tråden handlar om skolgången och vad den medför kring måendet, och med tanke på hur mycket av barnens dag som spenderas i skolan är det jäkligt viktigt att den fungerar och att man möts på sin nivå, vilken den än må vara.

@Helli
Jag hoppas att det blir bra denna gång och att din dotter blir bemött utefter sina behov.
Jo, det är precis frågan.

Skolan finns inte i ett vacum, utan är en del av en persons liv, inte hela livet.

Jag var sjäv ett sådant där "begåvat" barn, men mina föräldrar gjorde helt annorlunda än vad TS gör.

Därför upplevde jag inga större problem med skolan, utom att det bitvis var lite tråkigt.
 
Okej! Jag förstår. Då vet du själv lite hur det känns.

"Min önskan förutom hennes lycka är väl att hon lär sig just detta om tala på latin med de lärda och med bönder på bönders vis, fast det arbetar vi väl alla på."

Det här tror jag är en extrem målsättning för ett barn med sociala svårigheter. Hon behöver kanske snarare hitta sin egen röst.

Jag tror att det är viktigt att ta aspergern på allvar, precis som att du tar intelligenstesterna på allvar. Båda delarna har betydelse även om hon varken är sin Asperger eller sin IQ så har de betydelse för hennes liv.

Är hon diagnostiserad med asperger? I så fall förstår jag bättre. Då håller jag med dig - det är en mycket viktig sak att lägga energi på, för att hennes framtida relationers skull. Jag har en anhörig som jag misstänker har det och det är absolut inte intelligensen som är denna persons hinder i livet.
 
Men allt det
@Madick
Tack för ditt svar. Missade ditt inlägg, det visades först nu... Du sätter verkligen bra ord på situationen, helt rätt i hur det är. Dottern brukar säga just så "det är som att vänta på en buss som aldrig kommer".
I stallet där de flesta är äldre är hon en i gänget och hon funkar bra även med de yngre. De har en gemensam bas, hästarna. Hon rider nu bara sedan ett år men två gånger i veckan på lektion och har även där avancerat snabbt i grupperna och där är aldrig bråk eller tjafs. Varför är det så fult att vara akademiskt duktig i Sverige?
Allt det där du nämner är prestationsinriktade aktiviteter! Utanför hemmet dessutom, inget fel på dessa men: Det finns oändliga saker att göra, ensam eller i grupp som inte syftar till att prestera, utan som är till bara för sin egen skull.

Mitt eget exempel:
När jag var runt 10 så hade jag t.ex. ett tiotal (de flesta mindre) akvarier hemma, pluggade på allt som gick om akvariefiskar, läste böcker på om akvarier både på svenska och engelska senare även tyska och franska, skötte om fiskarna på olika sätt, försökte få fiskarna att yngla av sig. Fiskar höll jag sedan på med tills jag flyttade hemifrån, till en lägenhet där det kändes osäkert med fiskar. Intresset växte ut till ett allmänt biologi intresse så småningom.
Parallellt med detta så red jag en gång i veckan, hade nära till stallet, "hängde" där av och till, gick i Scouterna en gång i veckan, tränade skidor, och senare (högstadiet) spelade fotboll och ishockey.
Innan vi hittade akvariefiskarna som huvudintresse, så provades massor med saker: dans, teater, kör, flera sporter jag inte gillade m.m. Jag ville ha en hund, men pappa var pälsdjursallergisk. Hundägande, ger ju massor med träningsmöjligheter för hund och förare och kan bli ett stort och uppslukande fritidsintresse.

Skolan sket jag i. Var jag bara med på lektionerna, och satt rimligt still, så fick jag slätstrukna till bra betyg utan att behöva göra läxor. Det fanns så enormt mycket roligt att göra utanför skolan. Att gömma en annan bok i skolboken och läsa den istället på lektionerna var en specialitet som jag ägnade mycket tid åt.

Skolan och mina föräldrar klagade genom hela grundskoletiden på att jag borde "anstränga mig mer så att jag skulle få bättre (=maxade) betyg". Men varför det? Det räcker med att få tillräckligt bra betyg för att gå den gymnasieutbildning som är intressant.
Jag gick med mina jämnåriga i skolan hela tiden. jag tror att det var särskilt viktigt när puberteten började, då fanns det jämnåriga kompisar med samma problem.

Hitta formen för det som gör din dotter lycklig/nöjd/sysselsatt förutom att gå i skolan.
Det finns så mycket, slöjd, idrott, djur hemma, teater, olika instrument...
Mamma är musiklärare, och försökte få mig att spela och sjunga (hennes intresse). Jag hatade det...

Strunta i skolprestationen, den är ointressant på grundskolenivå, det enda som spelar roll är att komma in på en rätt gymnasieutbildning. Och vilken gymnasieutbildning som är rätt, får man lägga många år på att komma fram till. Såvitt jag vet så är det inte grundskolan som hjälper till med det, utan de egna intressena avgör.
 
Hon har många intressen, bland annat hästar, piano, språk. Kompisar ett par få och då många år äldre.

Vad jag gör för min dotter? Vi umgås all tid hon inte är i skolan eller sover. Gör utflykter, besöker bibliotek, museer, lekparker, lagar mat, bakar. Jag är mer med henne än någon annan förälder jag vet.

Mitt enda mål är att dottern är lycklig. Hon var sprudlande när hon gick i förskolan och har blivit mer och mer dämpad och deppig med åren. Med tiden som hon spenderar i skolans omsorg. JAG önskar inte några mätbara resultat eller prov utan försöker ge henne det hon behöver och själv önskar. Man kan inte tvinga någon lära, lika lite som man kan undanhålla kunskap för den som vill ha. Tro mig, jag har försökt leka med henne, olika leksaker, grejer och spel men hon vill hellre läsa och pyssla så.

Ditt inlägg var precis varför jag tvekade skriva, hur det är enklast att bemöta. Vad säger du till de på andra sidan spannet? De som har svårt att lära?

Jag hade ganska lätt för mig i skolan, inte på nivå med din dotters extrema begåvning, men tillräckligt för att det inte skulle vara så mycket nytt att lära i lågstadiet. En sak jag inte riktigt förstår är varför skolan, som uppenbart har svårt att leverera i dotterns tempo, behöver vara den enda källan till ny kunskap för dottern? Rimligen är hon ju pigg och utvilad i huvudet efter en dag i skolan som intellektuellt är superenkel för henne, varför inte ta fram utmaningarna när hon kommer hem? Alltså självstudier? Om det är så att hon är törstig på kunskap och vill lära sig mer.

Så länge hon inte sitter sysslolös på lektionerna, så borde det kanske gå att inte varje ögonblick i skolan måste vara sprängfullt av ny kunskap?

Att det blir konflikter med lärarna är en annan femma, där verkar det handla en del om att dottern inte riktigt hänger med i att förstå sammanhangen, och notera att vi verkar jobba med fyrans tabell just nu. Så i det här sammanhanget så är rätt svar på frågan "vad är 36?" inte "ett jämnt tal" eller "tre i kvadrat" utan "fyra gånger nio". Ett tal är ju många saker samtidigt, vilken av egenskaperna som är lämplig ges av sammanhanget. Det har ju egentligen inte med matte att göra, utan med skolsituationen, att man förstår vad som frågas efter. Blir det ofta fel av det här slaget, att dottern visserligen ger ett svar som är sant, men inte adekvat för sammanhanget, så kanske det kan vara något att resonera med henne om? Hur lärsituationer fungerar? Att det handlar lika mycket om att förstå vad frågan är, som att lösa problemet? Annars löser man ju fel problem.

Sen kan man förstås önska att hon får lärare som förstår vad som är problemet när hon svarar som hon gör, att hon inte säger 3 i kvadrat för att vara tyken eller visa sig på styva linan, utan för att hon helt enkelt inte förstod frågan. Och då kan hjälpa henne genom att förtydliga frågan så att hon förstår. För dottern är det ju uppenbarligen inte matten i sig som är det svåra, utan att förstå sig på frågorna, vad det frågas efter och vad sammanhanget är.
 
Jag hade ganska lätt för mig i skolan, inte på nivå med din dotters extrema begåvning, men tillräckligt för att det inte skulle vara så mycket nytt att lära i lågstadiet. En sak jag inte riktigt förstår är varför skolan, som uppenbart har svårt att leverera i dotterns tempo, behöver vara den enda källan till ny kunskap för dottern? Rimligen är hon ju pigg och utvilad i huvudet efter en dag i skolan som intellektuellt är superenkel för henne, varför inte ta fram utmaningarna när hon kommer hem? Alltså självstudier? Om det är så att hon är törstig på kunskap och vill lära sig mer.

Så länge hon inte sitter sysslolös på lektionerna, så borde det kanske gå att inte varje ögonblick i skolan måste vara sprängfullt av ny kunskap?

Att det blir konflikter med lärarna är en annan femma, där verkar det handla en del om att dottern inte riktigt hänger med i att förstå sammanhangen, och notera att vi verkar jobba med fyrans tabell just nu. Så i det här sammanhanget så är rätt svar på frågan "vad är 36?" inte "ett jämnt tal" eller "tre i kvadrat" utan "fyra gånger nio". Ett tal är ju många saker samtidigt, vilken av egenskaperna som är lämplig ges av sammanhanget. Det har ju egentligen inte med matte att göra, utan med skolsituationen, att man förstår vad som frågas efter. Blir det ofta fel av det här slaget, att dottern visserligen ger ett svar som är sant, men inte adekvat för sammanhanget, så kanske det kan vara något att resonera med henne om? Hur lärsituationer fungerar? Att det handlar lika mycket om att förstå vad frågan är, som att lösa problemet? Annars löser man ju fel problem.

Sen kan man förstås önska att hon får lärare som förstår vad som är problemet när hon svarar som hon gör, att hon inte säger 3 i kvadrat för att vara tyken eller visa sig på styva linan, utan för att hon helt enkelt inte förstod frågan. Och då kan hjälpa henne genom att förtydliga frågan så att hon förstår. För dottern är det ju uppenbarligen inte matten i sig som är det svåra, utan att förstå sig på frågorna, vad det frågas efter och vad sammanhanget är.
Vet du @Mabuse att jag håller med dig !!!
 
Jag tycker att @Mabuse och @Bambi har många poänger.

Jag var också det barn som kunde svara "tre i kvadrat" när det rimliga svaret vore 36. Så även min son. Den brist på social följsamhet som blottläggs av ett sådant svar är inte särskilt gynnsam för livskvaliteten, och där tycks den här tjejen behöva hjälp. Det är bra att vara lite mer socialt lyhörd än så och även det är ett kunskapsområde.
 
Jag tycker att @Mabuse och @Bambi har många poänger.

Jag var också det barn som kunde svara "tre i kvadrat" när det rimliga svaret vore 36. Så även min son. Den brist på social följsamhet som blottläggs av ett sådant svar är inte särskilt gynnsam för livskvaliteten, och där tycks den här tjejen behöva hjälp. Det är bra att vara lite mer socialt lyhörd än så och även det är ett kunskapsområde.

Fast det rimliga svaret borde väl ha varit nio ;)

På ett sätt förstår jag din dotter när det gäller matten, TS! Det är supertråkigt att sitta med jätteenkla övningar hela dagarna. När jag gick på lågstadiet gjorde jag ofta "fel" för att det var för enkelt, men jag gjorde det i smyg... Följde inte räknehjälpmedlen utan räknade i huvudet, slarvade mig igenom löjliga läsförståelseuppgifter för att istället läsa tio böcker till på samma lektion. Ibland blev jag påkommen och skälld på. Då fick jag ju acceptera det tråkiga ett tag, men livet gick vidare (även om jag tycker det var trist stil av läraren, just den läraren blev nästan glad när man bröt mot reglerna så hon fick chans att skälla ordentligt).

Att hitta en medelväg är en utmaning i livet. Din dotters svar är ju egentligen ett utmärkt sätt att anpassa uppgiften till sin nivå. Man måste också lära sig att vara "smidig" för att inte hamna i bråk och konflikt. Eftersom hon bytt skola så många gånger får jag intrycket att du kämpar för henne med näbbar och klor, men kanske att det fattas en bit i kompromissandet.

Vad tycker din dotter är värst? Tråkiga uppgifter eller bråk och mobbning? Vad är det som inte fungerar i skolan som fungerade på förskolan?
 
långt ifrån intelligent men hade det väldigt lätt i grundskolan, började inte plugga förens i 9an och då fick jag mestadels vg, orkade inte med mer då skolan var tråkig och jag var deprimerad.
hade aldrig lärt mig plugga innan dess, det som var enkelt räckte med att jag läste boken innan provet. har alltid tyckt om att lära mig men jag saknar grunderna i allt, då ingen brydde sig om att se att de satt, kunde ju redan det som var mer avancerat.
högre upp i utbildningen så blev saker därför svårt, det jag hade intresse för räknades inte öht och de saker jag hade svårt med fick jag ingen hjälp för (bad iofs inte om det heller då jag var/är väldigt blyg och har dålig självkänsla).
hade jag fått hjälp med att utmana mig själv i tidig ålder och lärt mig studera ordentligt så hade jag nog haft lättare senare i skolan också. men då grunden var så lätt så blev skolan tråkig och jag satt istället och drömde/klottrade/läste så tog jag inte till mig det som var viktigt för senare utveckling.
nu så har jag ingen ork till att studera öht, då jag bara känner mig värdelös när det gäller det som nu är "viktigt" dvs uppsats skrivning, och formulering.

kan hända att dottern inte har ngt problem med att dyka ner i grunderna och nöta på dem, men det är lätt att glömma bort när man lär sig så mycket roligt nytt om man kollar högre och högre upp.
 
Att det blir konflikter med lärarna är en annan femma, där verkar det handla en del om att dottern inte riktigt hänger med i att förstå sammanhangen, och notera att vi verkar jobba med fyrans tabell just nu. Så i det här sammanhanget så är rätt svar på frågan "vad är 36?" inte "ett jämnt tal" eller "tre i kvadrat" utan "fyra gånger nio". Ett tal är ju många saker samtidigt, vilken av egenskaperna som är lämplig ges av sammanhanget. Det har ju egentligen inte med matte att göra, utan med skolsituationen, att man förstår vad som frågas efter. Blir det ofta fel av det här slaget, att dottern visserligen ger ett svar som är sant, men inte adekvat för sammanhanget, så kanske det kan vara något att resonera med henne om? Hur lärsituationer fungerar? Att det handlar lika mycket om att förstå vad frågan är, som att lösa problemet? Annars löser man ju fel problem.

Sen kan man förstås önska att hon får lärare som förstår vad som är problemet när hon svarar som hon gör, att hon inte säger 3 i kvadrat för att vara tyken eller visa sig på styva linan, utan för att hon helt enkelt inte förstod frågan. Och då kan hjälpa henne genom att förtydliga frågan så att hon förstår. För dottern är det ju uppenbarligen inte matten i sig som är det svåra, utan att förstå sig på frågorna, vad det frågas efter och vad sammanhanget är.
Jag tycker du har helt fel och det är inte konstigt att kunskaperna i matematik försämrats med sådana lärare.
 
Jag tycker du har helt fel och det är inte konstigt att kunskaperna i matematik försämrats med sådana lärare.

I frågan om matteuppgiften håller jag delvis med. Jag tolkar det som en form av Jeopardy-lek där "vad är 36" ska besvaras med 9, och matematiskt är 3 i kvadrat eller roten ur 81 exakt samma sak. Men, matematiskt ska man också alltid svara i enklast möjliga form om man ska vara korrekt.

Jag kan tycka att det vore okej att modifiera leken så att man får svara på flera sätt. En lärare med lite humor hade kunnat spela med flickan och acceptera ett tvåstegssvar;
"Fyrans tabell! Vad är 36?"
"Roten ur 81!"
"Ja! Alltså..?"
"Nio!"
"Yes!"

Jag tror att det kan vara provocerande med ett intelligent och kanske lite socialt osmidigt barn. Hon är säkerligen smartare än de flesta av sina lärare. Men att som vuxen då "trycka till" henne rent socialt är vidrigt. Man kan väl unna henne att glänsa och samtidigt locka till socialt samspel.
 
Senast ändrad:
I frågan om matteuppgiften håller jag delvis med. Jag tolkar det som en form av Jeopardy-lek där "vad är 36" ska besvaras med 9, och matematiskt är 3 i kvadrat eller roten ur 81 exakt samma sak. Men, matematiskt ska man också alltid svara i enklast möjliga form om man ska vara korrekt.

Jag kan tycka att det vore okej att modifiera leken så att man får svara på flera sätt. En lärare med lite humor hade kunnat spela med flickan och acceptera ett tvåstegssvar;
"Fyrans tabell! Vad är 36?"
"Roten ur 81!"
"Ja! Alltså..?"
"Nio!"
"Yes!"

Jag tror att det kan vara provocerande med ett intelligent och kanske lite socialt osmidigt barn. Hon är säkerligen smartare än de flesta av sina lärare. Men att som vuxen då "trycka till" henne rent socialt är vidrigt. Man kan väl unna henne att glänsa och samtidigt locka till socialt samspel.
ja men samtidigt så ska ju alla barn behandlas exakt likadant utan minsta lilla marginal, precis som att alla lärare ska vara identiska i sitt lärande och följa läroplaner slaviskt. missar någon ngt så är det deras fel och allt ska vara så jämlikt och idylliskt som möjligt... (lägg gärna märke till sarkasmen i texten.. )
låter man sen ett barn "glänsa" eller showa så kan det väcka irritation hos andra elever och såklart deras föräldrar..
 
ja men samtidigt så ska ju alla barn behandlas exakt likadant utan minsta lilla marginal, precis som att alla lärare ska vara identiska i sitt lärande och följa läroplaner slaviskt. missar någon ngt så är det deras fel och allt ska vara så jämlikt och idealiskt som möjligt... (lägg gärna märke till sarkasmen i texten.. )

Tyvärr är det ju så att den senaste lärarreformen varit en katastrof och status för läraryrket är i botten. Man har kunnat komma in på lärarutbildningen med i princip hur låga betyg som helst.

Att vara lärare borde vara ett av de mest högaktade yrkena och kraven på lärare borde följaktligen vara mycket höga. Det krävs stor kunskap, intelligens och talang för att kunna matcha barn på olika nivåer. Jag känner till många bedrövliga exempel på lärare som inte kan skriva en accent rätt eller skilja på de och dem. Hur ska det då gå när det kommer ett smart och "kaxigt" barn...

Lyckad skolgång kräver både bra lärare, gott föräldraskap och även en del tur, tror jag.
 
I frågan om matteuppgiften håller jag delvis med. Jag tolkar det som en form av Jeopardy-lek där "vad är 36" ska besvaras med 9, och matematiskt är 3 i kvadrat eller roten ur 81 exakt samma sak. Men, matematiskt ska man också alltid svara i enklast möjliga form om man ska vara korrekt.

Jag kan tycka att det vore okej att modifiera leken så att man får svara på flera sätt. En lärare med lite humor hade kunnat spela med flickan och acceptera ett tvåstegssvar;
"Fyrans tabell! Vad är 36?"
"Roten ur 81!"
"Ja! Alltså..?"
"Nio!"
"Yes!"

Jag tror att det kan vara provocerande med ett intelligent och kanske lite socialt osmidigt barn. Hon är säkerligen smartare än de flesta av sina lärare. Men att som vuxen då "trycka till" henne rent socialt är vidrigt. Man kan väl unna henne att glänsa och samtidigt locka till socialt samspel.
Oftast (men inte alltid) är det väl lämpligt att ge svaret i enklast möjliga form så svaret är inte helt korrekt men att eleven kan det rätta svaret är uppenbart och som lärare hade jag nog sagt:

"Fyrans tabell! Vad är 36?"
"Roten ur 81!"
"Och 544?"
"136"
"Rätt"

Jag hade tolkat svaret som en vänlig utmaning och nog svarat upp för jag tycker sånt är kul och stimulerande för såväl lärare som elever.

(Kan tillägga att jag var ett vanartigt barn och inte särskilt duktig i skolan, det gick bättre för mig på universitetet.)
 
Jag tycker det är uppenbart att barnet förstått frågan och kan det rätta svaret.

Är det rätta svaret på "vad i fyrans multiplikationstabell blir 36?" "3 i kvadrat"?

Tre i kvadrat är också sant, men det är inte det rätta svaret. Det är svaret på en annan fråga.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Min dotter har ärvt intelligens från båda föräldrar och än så länge (femte klass) har hon knappt någonsin behövt läsa på inför prov...
4 5 6
Svar
105
· Visningar
6 760
Senast: Inte_Ung
·
L
Skola & Jobb Dethär är inte aktuellt förmig NU utan det är mest för OM det blir det i fram tiden. Men jag skulle jätte gärna vilja få tips om nån här...
Svar
12
· Visningar
825
Senast: Rosett
·
Hundhälsa Vi i vår familj har under hösten hamnat i en fasansfull situation, som gjort och gör mig så upprörd och ledsen. Den 20:de september i år...
14 15 16
Svar
311
· Visningar
22 653
Tjatter Wohooo! Äntligen är sommaren slut och vi får gå tillbaka till skolan! Alla antagningsbesked har skickats ut och ett gäng förväntansfulla...
52 53 54
Svar
1 066
· Visningar
25 221

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp