Jegra
Trådstartare
Har roat mig med att skriva av vad herr DLG säger om ämnet terre à terre. Notera särskilt hans utläggning om folk som bara pratar mekanik och inte förstår sig på ridkonsten.
Andra delen, Femte kapitlet, Tredje avdelningen - "Om konstmässig gång":
Terre à Terre
Hertigen af Newcastle har ganska riktigt beksrifvit manégen terre à terre såsom en galopp i två tempon på två spår. I denna gång lyfter hästen frambenen på en gång, och sätter ned dem på en gång. Bakbenen följa frambenen, hvarigenom en kort, hastig, lifvlig och låg galopp uppkommer hvilken ser ut som några i en rad på hvarandra följande små, ganska låga, nära marken gående språng, hvilka alltjemt gå sidvärts framåt.
Änskönt terre à terre med rätta räknas ibland låga manégen, så ligger likväl denna manége till grund för all hög manége, emedan alla språng verkställas i allmänhet i två tempo liksom terre à terre.
Andra delen, Sjuttonde kapitlet, Femte avdelningen - "Terre à terre"
Om Terre à Terre
Terre à terre är ganska riktigt, enligt Hertigens af Newcastle beskrifning, en galopp i två taktafdelningar på två spår, samt kortare och mera samlad än vanlig galopp, från hvilken den äfven skiljer sig genom fötternas nedsättande, i det att hästen uti terre à terre på en gång lyfter och på en gång sätter ned båda framfötterna; bakfötterna följa de främsta med samma rörelse, hvilket bildar en kort, snabb och låg gång, under det hästen utmärker alla tempo med en muskelspänning (Triller) i hancherna, hvilken uppkommer liksom af en slags fjäderkraft. För att få ett ann tydligare grepp om denna gång, bör man föreställa sig den såsom en rad små, ganska låga, nära marken gående språng, under det hästen beständigt går något framåt sidvärts; men då hancherna i denna ställning icke bringas så mycket fram under buken, som i galopp, så blir deras böjning derigenom kortare, hastigare och bestämdare.
Vid terre à terre anmärkes ytterligare, att h ästen deri mer stöder sig på yttre än inre benen, hvilka stå något mer framom och taga för sig, likväl ej så mycket som i galopp. Då kruppan i denna med så mycken ansträngning förenade manége, hvari hancherna så kort och snabbt röras, hålles i mycket tvång, så går hästen vidare åtskild med framdelen än bakdelen, hvarigenom yttre bogen drages något tillbaka och den inre erhåller frihet.
Det inses lätt, att denna manége är våldsam genom det tvång, hvaruti hästen hålles, och att få hästar äro i stånd att med fullkomlig noggrannhet och behörig nätthet verkställa den. Hästen bör vara mycket senstark och ytterst böjlig, när denna manége kan fordras af honom. De åter, som hafva mindre styrka och öfning än lätthet och mod, frukta tvånget i dessa så konstalde reglor. Men på denna grund anse också goda ryttare denna mycket sällsynta manége som en probersten, på hvilken ryttarens färdighet och hästens skicklighet visa sig.
Man bör ej irra sig lika med dem, som utan åtskillnad gifva namn af terre à terre åt sådana hästars gång, hvilka lunka åstad i en låg nära marken gående usel galopp, utan den korta och snabba rörelse som anstränger deras hancher, och drifvere dem till den bestämda raska gång, hvars blotta muskelspänning (triller) redan visat skillnaden mellan terre à terre och en eländig galopp.
Ofta är man genom brist på noggrann kännedom om hvarje särskildt manége ej i stånd att bedömma hästens skicklighet, och ännu mindre dressera honom i en för hans anlag passande manége. Detta misstag att sålunda med hvarandra förblanda manéger, hvilka utgöra en god ridskolas prydnad, gör att man hos åtskilliga ryttare, hvilkas största skicklighet består i en mechanisk öfning förmodar en öfverdrfven kunskap, som likväl endast har sin tillvarelse i deras eget grundlösa skryt, och i andras blinda beundran, hvilka utan minsta kännedom af ridkonsten öfverdrfvet berömma dem.
Till en fullkomlig terre à terre hörer att h ästen håller yttre hanchen sluten. Fyrkanten i volterna af denna manége bör således vara fullkomligare än i vanlig galopp, som göres på två spår; men i hörnen får man passa opp, att inre bakbenet ej kommer före bogarnas, emedan hästen i det fallet kommer för vidt åtskild med hancherna, hvarigenom kruppan skulle komma före framdelen, och hästen kunde med detsamma han trängde på ryttarens hand, göra ett språng för att hjelpa sig ur denna falska ställning. Äfven bör man akta sig att hålla handen för högt, emedan hästen då ej kan gå så lågt, kort och snabbt, eller med lika skyndsamhet sätta hancherna under sig.
Vanligaste felen, som hästen begår i terre à terre, äro, att han blir tillbaka och kommer med kruppan före framdelen, samt att han lyfter framdelen för högt, eller släpar hancherna. Inträffa något av dessa fel, bör hästen till straff köras fram med begge sporrarne, för att låta honom förstå att han ska hålla sig mera samlad och anställa sina satser hastigare; men då alla hans kroppsdelar utomordentligt ansträngas i denna öfvning, bör man beständigt gifva akt på förhållandet med hans krafter och mod, så att reprisen slutas innan han af trötthet föranlåtes att sätta sig emot.
Reglorna för hästens dressering i terre à terre bero på kännedomen af hans temperament och af hans anlag för denna manége. Om han enligt konstens regler är smidig gjord, märkes detta lätt när han samlas och köres fram, och han då af sig sjelf antager ofvannämnde muskelspänningen (triller) i hancherna: utan tvifvel har han då anlag till denna manége. Likväl bör man hufvudsakligen i början skola hans krafter mycket, och på det högsta endast afforda honom fyra halfva volter efter hvarandra, hvilka han också ganska lätt verkställer, så vida han är förberedd genom de begynnelse grunder, som böra vägleda honom till denna manége. Sedermera, allt i den mån som hans krafter och anda tilltaga, och han blir böjlig och smidig, kan man, när han gjort fyra halfva volter, d.v.s. två åt hvar hand, låta honom hämta sig i en långsam kortgalopp, hvarefter man midt på fyrkanten samlar honom, låter honom göra två tre volter i sin manége, och arrêterar honom samt sitter af.
Andra delen, Femte kapitlet, Tredje avdelningen - "Om konstmässig gång":
Terre à Terre
Hertigen af Newcastle har ganska riktigt beksrifvit manégen terre à terre såsom en galopp i två tempon på två spår. I denna gång lyfter hästen frambenen på en gång, och sätter ned dem på en gång. Bakbenen följa frambenen, hvarigenom en kort, hastig, lifvlig och låg galopp uppkommer hvilken ser ut som några i en rad på hvarandra följande små, ganska låga, nära marken gående språng, hvilka alltjemt gå sidvärts framåt.
Änskönt terre à terre med rätta räknas ibland låga manégen, så ligger likväl denna manége till grund för all hög manége, emedan alla språng verkställas i allmänhet i två tempo liksom terre à terre.
Andra delen, Sjuttonde kapitlet, Femte avdelningen - "Terre à terre"
Om Terre à Terre
Terre à terre är ganska riktigt, enligt Hertigens af Newcastle beskrifning, en galopp i två taktafdelningar på två spår, samt kortare och mera samlad än vanlig galopp, från hvilken den äfven skiljer sig genom fötternas nedsättande, i det att hästen uti terre à terre på en gång lyfter och på en gång sätter ned båda framfötterna; bakfötterna följa de främsta med samma rörelse, hvilket bildar en kort, snabb och låg gång, under det hästen utmärker alla tempo med en muskelspänning (Triller) i hancherna, hvilken uppkommer liksom af en slags fjäderkraft. För att få ett ann tydligare grepp om denna gång, bör man föreställa sig den såsom en rad små, ganska låga, nära marken gående språng, under det hästen beständigt går något framåt sidvärts; men då hancherna i denna ställning icke bringas så mycket fram under buken, som i galopp, så blir deras böjning derigenom kortare, hastigare och bestämdare.
Vid terre à terre anmärkes ytterligare, att h ästen deri mer stöder sig på yttre än inre benen, hvilka stå något mer framom och taga för sig, likväl ej så mycket som i galopp. Då kruppan i denna med så mycken ansträngning förenade manége, hvari hancherna så kort och snabbt röras, hålles i mycket tvång, så går hästen vidare åtskild med framdelen än bakdelen, hvarigenom yttre bogen drages något tillbaka och den inre erhåller frihet.
Det inses lätt, att denna manége är våldsam genom det tvång, hvaruti hästen hålles, och att få hästar äro i stånd att med fullkomlig noggrannhet och behörig nätthet verkställa den. Hästen bör vara mycket senstark och ytterst böjlig, när denna manége kan fordras af honom. De åter, som hafva mindre styrka och öfning än lätthet och mod, frukta tvånget i dessa så konstalde reglor. Men på denna grund anse också goda ryttare denna mycket sällsynta manége som en probersten, på hvilken ryttarens färdighet och hästens skicklighet visa sig.
Man bör ej irra sig lika med dem, som utan åtskillnad gifva namn af terre à terre åt sådana hästars gång, hvilka lunka åstad i en låg nära marken gående usel galopp, utan den korta och snabba rörelse som anstränger deras hancher, och drifvere dem till den bestämda raska gång, hvars blotta muskelspänning (triller) redan visat skillnaden mellan terre à terre och en eländig galopp.
Ofta är man genom brist på noggrann kännedom om hvarje särskildt manége ej i stånd att bedömma hästens skicklighet, och ännu mindre dressera honom i en för hans anlag passande manége. Detta misstag att sålunda med hvarandra förblanda manéger, hvilka utgöra en god ridskolas prydnad, gör att man hos åtskilliga ryttare, hvilkas största skicklighet består i en mechanisk öfning förmodar en öfverdrfven kunskap, som likväl endast har sin tillvarelse i deras eget grundlösa skryt, och i andras blinda beundran, hvilka utan minsta kännedom af ridkonsten öfverdrfvet berömma dem.
Till en fullkomlig terre à terre hörer att h ästen håller yttre hanchen sluten. Fyrkanten i volterna af denna manége bör således vara fullkomligare än i vanlig galopp, som göres på två spår; men i hörnen får man passa opp, att inre bakbenet ej kommer före bogarnas, emedan hästen i det fallet kommer för vidt åtskild med hancherna, hvarigenom kruppan skulle komma före framdelen, och hästen kunde med detsamma han trängde på ryttarens hand, göra ett språng för att hjelpa sig ur denna falska ställning. Äfven bör man akta sig att hålla handen för högt, emedan hästen då ej kan gå så lågt, kort och snabbt, eller med lika skyndsamhet sätta hancherna under sig.
Vanligaste felen, som hästen begår i terre à terre, äro, att han blir tillbaka och kommer med kruppan före framdelen, samt att han lyfter framdelen för högt, eller släpar hancherna. Inträffa något av dessa fel, bör hästen till straff köras fram med begge sporrarne, för att låta honom förstå att han ska hålla sig mera samlad och anställa sina satser hastigare; men då alla hans kroppsdelar utomordentligt ansträngas i denna öfvning, bör man beständigt gifva akt på förhållandet med hans krafter och mod, så att reprisen slutas innan han af trötthet föranlåtes att sätta sig emot.
Reglorna för hästens dressering i terre à terre bero på kännedomen af hans temperament och af hans anlag för denna manége. Om han enligt konstens regler är smidig gjord, märkes detta lätt när han samlas och köres fram, och han då af sig sjelf antager ofvannämnde muskelspänningen (triller) i hancherna: utan tvifvel har han då anlag till denna manége. Likväl bör man hufvudsakligen i början skola hans krafter mycket, och på det högsta endast afforda honom fyra halfva volter efter hvarandra, hvilka han också ganska lätt verkställer, så vida han är förberedd genom de begynnelse grunder, som böra vägleda honom till denna manége. Sedermera, allt i den mån som hans krafter och anda tilltaga, och han blir böjlig och smidig, kan man, när han gjort fyra halfva volter, d.v.s. två åt hvar hand, låta honom hämta sig i en långsam kortgalopp, hvarefter man midt på fyrkanten samlar honom, låter honom göra två tre volter i sin manége, och arrêterar honom samt sitter af.
