Bukefalos 28 år!

Hjälp mig bli klok på mitt förhållande.

Kan berätta att det går alldeles utmärkt att spela dataspel som 40+are. Ålder har inget med vilket nöje det faktiskt ger. :)
Normen kanske är att "sakta ned tempot" o planera för barn-volvo-villa..men långt ifrån alla är ens intresserade av den normen.
Min personliga åsikt i ämnet är att människor är sociala varelser o du kan påverka en människa så pass mkt genom dina handlingar att personen blir sjuk. Så absolut att du kan få igenom ett destruktivt beteende hos din part genom ditt agerande. Finns massor att läsa inom socialpsykologin om ämnet.

TS, utöver vad "alla andra" redan har sagt o tyckt. Jag kan ha missat, hur gammalt är förhållandet? O sedan är jag fundersam över hur hans o din uppväxt ser ut. Våra habitus spelar en stor roll i hur vi agerar.

Åh jag vill verkligen inte det där. Jag vill (och det säger jag till honom igen och igen) att han ska må bra OCH att jag ska må bra. Jag har frågat honom flertalet gånger vad han vill och om han verkligen vill ha barn och familjeliv och JA har han hävdat, han har bara inte haft ro till det förut. Jag har inte fördömt hans dataspelande mer än när vi hade ett riktigt bråk för några veckor sedan (andra i vårt förhållande) då han kallade mig barnslig. Då sa jag faktiskt, fel eller ej, att jag tyckte det var ganska barnsligt att sitta och spela dataspel hela dagarna stället för att ta hand om hemmet (jag har likso stått och lagat mat, fixat och donat vid flera tillfällen, sagt att maten är klar om 20 minuter, "jaadå" säger han glatt och efter 20 minuter har han minst en kvart kvar innan han kan komma ifrån, maten kallnar och jag känner mig som en tonårsmorsa som tjatar). Annars har jag tyckt att det varit kul att han haft en hobby. Han har varit total spelnörd i yngre år (spenderade flera år med att stänga in sig, röka gräs och spela dataspel enligt egen utsago) men tills för några månader sedan var det inget överdrivet.

Förhållandet är 2 år gammalt, lite mer. Det var liksom PANG kärlek direkt för oss, det tog ett par veckor och sen var vi fast. Båda har svårt att bli kära. Vi går omkring med fjärilar rätt ofta fortfarande, förutom de här dusterna då. Han har haft en väldigt stökig uppväxt utan mkt stöd där han fått klara sig mkt själv och varit väldigt strulig, och jag har haft det otryggt på andra vis, jag fick bli vuxen väldigt fort.
 
Det där skall du INTE tro på. Det kommer med största sannolikhet inte hända.

Jag hade aldrig orkat med ett sånt beteende som din sambo har. Mitt ex var precis likadan. Tom "Jag vill att du skall vara mamma till mina barn"-snacket är likadant. Finns en anledning till att han är ett ex.

Min erfarenhet är att det i ett förhållande är lättast om man har samma grundvärderingar och det verkar ni inte ha.
(fortfarande inte läst hela tråden :) ) -"jag vill att du ska vara mamma till mina barn" snacket får mina feministiska antenner att fladdra. Låter som -"Vill ni ha ett litet barn med mig, fröken Bosse?" och kvinnor klarade inte den typen av män ens på 1800-talet utan att bli tokdeprimerade. :D

(Han verkar lägga mycket fokus på könsspelet i relationer även med vänner menar jag bara.)

Jag bara markerar ord, det är inte ett svar på ts eller ett yttrande om pojkvännen utan på fenomenet ;). Självklart kan män säga det så utan att det är vad det låter som.
 
Fast han kanske tänker att även om ni får barn o h hus så vill han fortfarande gå på krogen, ha mkt egen tid och göra saker själv eller med sina vänner. Krogen kanske byts ut till andra aktiviteter och du sitter fortfarande hemma och väntar
Även begreppet hus och barn innehåller ju stora variationer
Red ut detta innan barnet och huset kommer tänker jag

det ska ABSOLUT redas ut innan barn kommer, jag vill inte skaffa barn i en relation som inte är trygg.
Grejen är att jag tycker det skulle vara jättekul om han började med segelflyg eller plocka svamp eller spela schack eller tennis eller vad det nu kan vara och var borta mycket. Kul för honom. Jag funderar på att ta upp min ridning, det tar ju också tid. Det är kroghänget 23-02 på lördagar som jag vänder mig emot. Absolut ibland men som livsstil, nej. Drinkar, shots, dansgolv, träffa fulla människor(tjejer). Jag mår dåligt av det. Och jag förstår inte vad han får ut av det om jag ska vara ärlig... Och jag känner mig otillräcklig. Men han menar ju att det inte är ett medvetet val han gör utan att han tycker det är trevligt då och då (vilket jag kan köpa), men att han aldrig tar initiativ utan det är hans kompisar. Och jag vet att det är så. Han har jättesvårt att ta initiativ själv och då blir det deras förslag. På samma sätt som det blivit mina initiativ på andra plan ofta. Och nu har han "tagit tag i sig" (jättebra) och då är det 100% åt andra hållet.
 
Sen dömer jag inte hans livsstil, jag dömer hans sätt att hålla kvar henne genom att lova dyrt och heligt att det är hans önskan att ha det som hon vill ha.

Fast det är ju inte det du skriver. Du skriver att det är normalt att "vara klar med krogen och det livet och växa upp".

Det är helt normalt/fungerande att vilja leva sitt liv så som man önskar. Så länge det inte strider mot lagar i det land man lever. Då blir det kanske mindre lätt att få det att fungera.
 
Det är kroghänget 23-02 på lördagar som jag vänder mig emot. Absolut ibland men som livsstil, nej. Drinkar, shots, dansgolv, träffa fulla människor(tjejer). Jag mår dåligt av det. Och jag förstår inte vad han får ut av det om jag ska vara ärlig...

Och här är ju det icke-kompatibla. Ska han ändra sig för att göra dig till lags, eller ska du ändra dig för att göra honom till lags?
 
Och jag ser den totala motsatsen? Jag tycker TS har så himla rätt i allt hon skriver, det ÄR normalt att växa upp, speciellt när man är 40 år??, det är helt normalt att vilja ta det lite lugnare och stanna hemma, planera familj och att vad det innebär när man är 30. Tycker inte TS har några bergfasta föreställningar alls utan hon hör till oss som gör som folk mest. När det kommer till sambon däremot så verkar han oerhört barnslig. Vem över 40 sitter fast i dataspel för att sen skylla det beroendet på sin sambo? Hur tänkte han där?? Och att gå ut o festa varenda helg och prompt stanna ute tills ställena stänger är ju faktiskt nåt som de flesta har slutat med när de är 30, för att inte nämna 40...så för mig är TS en helt vanlig tjej med helt vanliga förväntningar som tyvärr träffat en kille som aldrig vuxit upp o som lär få svårt att göra det nu. Jag har också svårt att se att detta kommer fungera, tror också att han säger att han vill ha barn och familj för det är det som förväntas av honom men jag ser många långa kvällar när TS sitter där själv med barnen innan han växt upp. Om han nånsin gör det. Så mitt råd är att hitta en som vill samma som du, TS, nu.
Fast man måste faktiskt inte skaffa en massa barn och ordna sitt liv bara för att man fyllt år. Däremot måste man ta hand om barn om man skaffat dem. Skaffa dem och ordna livet däremot är ju ett helt fritt val.

Det är ju ett jätteproblem (för barnen) om det är en press att skaffa barn och ordna liv om man inte vill ha barn och ordning.

(Jag har hört att kvinnor måste klippa håret kort efter 30 också ;) hehe, men det måste man faktiskt inte.)
 
(Han verkar lägga mycket fokus på könsspelet i relationer även med vänner menar jag bara.)

Ja, det är nog därför jag är obekväm med det tror jag. Hade jag känt att han såg sina tjejkompisar exakt som sina killkompisar hade jag inte brytt mig (har haft det så innan) men det här med att tycka det är viktigt att verkligen se att de är kvinnor, ge komplimanger varje gång man ses osv, jag tycker det känns märkligt. Kommenarer om att de är söta osv när vi pratar om dem som väl borde vara helt ovidkommande. Fast jag litar på honom, det gör jag faktiskt. Men jag är obekväm med beteendet. Nu tror han att jag inte vill att han ska krama kvinnor ens vilket är så fel det kan bli...
 
det ska ABSOLUT redas ut innan barn kommer, jag vill inte skaffa barn i en relation som inte är trygg.
Grejen är att jag tycker det skulle vara jättekul om han började med segelflyg eller plocka svamp eller spela schack eller tennis eller vad det nu kan vara och var borta mycket. Kul för honom. Jag funderar på att ta upp min ridning, det tar ju också tid. Det är kroghänget 23-02 på lördagar som jag vänder mig emot. Absolut ibland men som livsstil, nej. Drinkar, shots, dansgolv, träffa fulla människor(tjejer). Jag mår dåligt av det. Och jag förstår inte vad han får ut av det om jag ska vara ärlig... Och jag känner mig otillräcklig. Men han menar ju att det inte är ett medvetet val han gör utan att han tycker det är trevligt då och då (vilket jag kan köpa), men att han aldrig tar initiativ utan det är hans kompisar. Och jag vet att det är så. Han har jättesvårt att ta initiativ själv och då blir det deras förslag. På samma sätt som det blivit mina initiativ på andra plan ofta. Och nu har han "tagit tag i sig" (jättebra) och då är det 100% åt andra hållet.
Jag kan säga att jag förstår dig väldigt väl. Det handlar ju om att älska någon men ändå se att det finns olikheter och fråga sig själv om det går att leva ihop med de olikheterna.
Och det kan bara du och mannen bestämma.
Min erfarenhet är att det är lätt att tro att man kan förändra någon
 
Jag kan säga att jag förstår dig väldigt väl. Det handlar ju om att älska någon men ändå se att det finns olikheter och fråga sig själv om det går att leva ihop med de olikheterna.
Och det kan bara du och mannen bestämma.
Min erfarenhet är att det är lätt att tro att man kan förändra någon

Ja, jag ser inte olikheter som sådana som något negativt utan det är ju om det gör den andra ledsen det blir problem. Han vill ABSOLUT inte göra mig ledsen, det är jag helt övertygad om. Och jag vill inte begränsa någon.

Jag har sagt det förut och jag sa det igen idag, JAG VILL INTE BEGRÄNSA DIG. Jag har tagit ansvar för mig själv och berättat hur jag vill ha det (eller hur jag inte vill ha det), för jag vill inte leva i en relation där det inte känns 100% bra. Eller där det känns som att den andre längtar till något annat. Jag har sagt det flera gånger. Jag vill att han ska göra detsamma. Så jag bad honom både igår och idag att fundera över hur han vill ha det, hur han vill leva sitt liv och vad han mår dåligt av att "försaka". Frågade honom flera gånger om han verkligen vill bli "svensson" och vad det innebär för honom. Han sa att "helt svensson" kanske han aldrig blir, för han vill kunna träna, träffa vänner, ta hem vänner på middag, och ibland gå på krogen, fast utan att supa sig dyngrak. Jag sa att det låter väl som ett utmärkt svenssonliv... Han drar nog på lite för höga växlar i sin hjärna med vad han tror att jag inte vill och jag drar nog på lite för höga växlar i min kring vad jag tror att han vill...
 
Nej, ingen här i tråden har dömt TS för hennes önskan om vovve, villa, volvo. Läs om läs rätt!

Grejen är att jag knappt vet om jag vill ha hus, det är han haha. Jag trivs i hyresrätt. Hund blir det nog ingen och jag har inte ens körkort... :D. Det jag vill ha är en trygg, lugn familjebild med mamma, pappa, barn, jag längtar efter en kärnfamilj. Sen får väl jag (och det har jag ändå gjort endel) omvärdera vad det sen innebär, han har kanske andra sociala behov än jag. Även om jag inte förstår dem (som att han måste känna frihet att krama och umgås med sina tjejkompisar hur han vill), han förstår ju inte allt med mig heller...
 
det ska ABSOLUT redas ut innan barn kommer, jag vill inte skaffa barn i en relation som inte är trygg.
Grejen är att jag tycker det skulle vara jättekul om han började med segelflyg eller plocka svamp eller spela schack eller tennis eller vad det nu kan vara och var borta mycket. Kul för honom. Jag funderar på att ta upp min ridning, det tar ju också tid. Det är kroghänget 23-02 på lördagar som jag vänder mig emot. Absolut ibland men som livsstil, nej. Drinkar, shots, dansgolv, träffa fulla människor(tjejer). Jag mår dåligt av det. Och jag förstår inte vad han får ut av det om jag ska vara ärlig... Och jag känner mig otillräcklig. Men han menar ju att det inte är ett medvetet val han gör utan att han tycker det är trevligt då och då (vilket jag kan köpa), men att han aldrig tar initiativ utan det är hans kompisar. Och jag vet att det är så. Han har jättesvårt att ta initiativ själv och då blir det deras förslag. På samma sätt som det blivit mina initiativ på andra plan ofta. Och nu har han "tagit tag i sig" (jättebra) och då är det 100% åt andra hållet.

Jag säger som @Lovisaleonora : här visar du att ni inte är väldigt olika.

Varför ska du överhuvudtaget förstå vad han får ut av något?

För mig är det direkt obehagligt hur du beskriver och analyserar honom i tråden. (Det tycker jag är omoget, jag hade gissat att du var runt 20 snarare än runt 30 pga det.) Jag tycker att det är rätt enkelt: ni är olika. Ingen är bättre eller sämre. Kan ni leva ihop trots olikheterna?

Från mitt håll ser det ut som att era liv är svåra att förena och för mig som utomstående är det svårt att se varför ni ens skulle försöka. Att ni blev pang bom kära, betyder ju inte på något vis att ni passar ihop. Det kan man ju tvärtom lika gärna tolka som ett av de spratt våra känsloliv ibland spelar oss.

Förälskelse är en sak. Längtan efter villa-volvo-vovve en annan.
 
Ja, det är nog därför jag är obekväm med det tror jag. Hade jag känt att han såg sina tjejkompisar exakt som sina killkompisar hade jag inte brytt mig (har haft det så innan) men det här med att tycka det är viktigt att verkligen se att de är kvinnor, ge komplimanger varje gång man ses osv, jag tycker det känns märkligt. Kommenarer om att de är söta osv när vi pratar om dem som väl borde vara helt ovidkommande. Fast jag litar på honom, det gör jag faktiskt. Men jag är obekväm med beteendet. Nu tror han att jag inte vill att han ska krama kvinnor ens vilket är så fel det kan bli...
De här grejerna hade varit en dealbreaker för mig. Lever han på 50-talet? Varför ser han det som sin uppgift att belräfta kvinnor (mer än män), ge komplimanger samt kommentera deras utseende? Grottman. Bekräfta sin egen kvinna då om det nu är så viktigt att bekräfta en kvinna. :meh:
 
Han vill ABSOLUT inte göra mig ledsen, det är jag helt övertygad om. Och jag vill inte begränsa någon.

Och hur ska ni få ihop det, då? Rent praktiskt?

Som ni båda fungerar just nu fungerar ni inte tillsammans. Någon/båda måste faktiskt ändra sig om förhållandet ska fungera. Tänker du att han kommer att "se ljuset" och bli som du alldeles spontant? Utan att det är... ditt fel?
 
Men... Vänd på det. Säg att du får kritik för att du är tråkig, överdrivet konservativ, försiktig och gör inget äventyrligt. Du ser de här sidorna hos dig själv men har väl inte haft något problem med det förrän din partner kritiserar det. Självklart vill du bli (lite) mer äventyrlig och rolig, du ska ändra dig jajjemän! ... Eller?

Man är som man är för att det är så man gör. Får man kritik för vem man är av någon man bryr sig om (ihop med att den man är till och med skadar/sårar den andre) så kan man verkligen få för sig att man vill förändras. Men för det mesta vill man det inte alls, man vill bara att den andre ska sluta tycka illa om en.

Du lägger en jäkla massa press och förväntningar på att han ska bli någon han inte är. Det är orealistiskt. Du verkar inte lägga någon som helst press och förväntan på dig själv att du ska förändras åt hans håll. Det är orättvist. Förhållandet som du beskriver det är ickefungerande, och att det skulle bli något annat håller jag för extremt osannolikt. Fortsätter ni gnaga på varandra kommer ni bara att sakta lära er avsky varandra.

Jag kan absolut tänka mig att det är jättejobbigt att få kritik för sin livsstil. Han vill inte ändra på något med mig och det ger ju mig dåligt samvete, för det vill ju uppenbarligen jag. Kvinnofälla? Att man vill "styra upp" mannen?

Jag har sagt till honom att vissa saker har jag velat förändra (flörtandet med kvinnor etc) men det enda jag vill förändra är sånt som gör mig ledsen. Då sa han att han hoppas att jag inte blir ledsen av något som är HAN. Och det hoppades jag också...

Men jag har faktiskt ändrat mig åt hans håll. Kan jag så följer jag med ut när jag blir tillfrågad, jag vill gärna umgås med hans vänner och vi ska på festival i sommar tex, ngt jag aldrig kommit på själv men vill göra för att han vill göra det. Jag är intresserad av hans hobbies och jag är intresserad av honom. Jag vill lära mig om honom och förstå hur han tänker och varför. Jag är ganska vänligt inställd överlag till sånt han gör som är olikt mig, förutom tjejkompisarna och festerna. Men jag försöker ändå förstå och jag vill ju att han ska fortsätta umgås med sina vänner (även kvinnliga, och gärna lära känna dem själv) men kanske inte på samma sätt som när han var singel. Och det säger han att han inte heller vill, men han blir rädd för att göra något alls för att han tror jag ska bli ledsen, och det blir ju superfel.
 
Ja, det är nog därför jag är obekväm med det tror jag. Hade jag känt att han såg sina tjejkompisar exakt som sina killkompisar hade jag inte brytt mig (har haft det så innan) men det här med att tycka det är viktigt att verkligen se att de är kvinnor, ge komplimanger varje gång man ses osv, jag tycker det känns märkligt. Kommenarer om att de är söta osv när vi pratar om dem som väl borde vara helt ovidkommande. Fast jag litar på honom, det gör jag faktiskt. Men jag är obekväm med beteendet. Nu tror han att jag inte vill att han ska krama kvinnor ens vilket är så fel det kan bli...
Jo jätteudda, men det kanske är supernormalt (De tjejkompisar jag har som har nära killkompisar (med eller utan man) har lite mer av ett hörrudu ska vi ta en öl (ta en fika), vänskap. Inte en pusspuss kramkram ooohsåsexigduär jag bjuder på drinkar vänskap.)
 
Jo jätteudda, men det kanske är supernormalt (De tjejkompisar jag har som har nära killkompisar (med eller utan man) har lite mer av ett hörrudu ska vi ta en öl (ta en fika), vänskap. Inte en pusspuss kramkram ooohsåsexigduär jag bjuder på drinkar vänskap.)

Jag har frågat honom varför det är viktigt att ge en lång varm kram, pussa på kinden och säga hur fin en tjej är. Då säger han att det är sån han är, han tycker de är fina och det vill han säga till dem. "Vad är det för fel på att vara snäll och säga det man tycker". Alltså, det kan han väl få göra om det är superviktigt, men jag tycker det är märkligt och det ser märkligt ut. Det får han till att han inte ens får krama sina tjejkompisar för då blir jag sur. Och det blir ju en indirekt (eller direkt) pik om att jag inte gillar att han gör det och då gör han det kanske inte men mår dåligt. Och ingen är glad...

Han är utåt sett väldigt osvartsjuk och påstår att han inte hade haft några problem alls om jag hade killkompisar på samma sätt. Jag är inte helt övertygad...
 
Fast det är ju inte det du skriver. Du skriver att det är normalt att "vara klar med krogen och det livet och växa upp".
Ja jag ser att en del av er tolkar det så, gissar på er som inte har livsstilen med familj och barn, men jag vill ställa motfrågan då, hur många av er är 40 plus o springer på krogen som ni gjorde när ni var 20? Jag tippar på att det är en minoritet. Om det då är en minoritet, vilken typ av liv levs det då mest? Jo det jag beskrev som "normalt" och värderingen jag la i det ordet var då att majoriteten lever sina liv såsom TS har en önskan att göra.
 
Åh jag vill verkligen inte det där. Jag vill (och det säger jag till honom igen och igen) att han ska må bra OCH att jag ska må bra. Jag har frågat honom flertalet gånger vad han vill och om han verkligen vill ha barn och familjeliv och JA har han hävdat, han har bara inte haft ro till det förut. Jag har inte fördömt hans dataspelande mer än när vi hade ett riktigt bråk för några veckor sedan (andra i vårt förhållande) då han kallade mig barnslig. Då sa jag faktiskt, fel eller ej, att jag tyckte det var ganska barnsligt att sitta och spela dataspel hela dagarna stället för att ta hand om hemmet (jag har likso stått och lagat mat, fixat och donat vid flera tillfällen, sagt att maten är klar om 20 minuter, "jaadå" säger han glatt och efter 20 minuter har han minst en kvart kvar innan han kan komma ifrån, maten kallnar och jag känner mig som en tonårsmorsa som tjatar). Annars har jag tyckt att det varit kul att han haft en hobby. Han har varit total spelnörd i yngre år (spenderade flera år med att stänga in sig, röka gräs och spela dataspel enligt egen utsago) men tills för några månader sedan var det inget överdrivet.

Förhållandet är 2 år gammalt, lite mer. Det var liksom PANG kärlek direkt för oss, det tog ett par veckor och sen var vi fast. Båda har svårt att bli kära. Vi går omkring med fjärilar rätt ofta fortfarande, förutom de här dusterna då. Han har haft en väldigt stökig uppväxt utan mkt stöd där han fått klara sig mkt själv och varit väldigt strulig, och jag har haft det otryggt på andra vis, jag fick bli vuxen väldigt fort.

Spelar han WoW? Som spelare kan jag bekräfta att man inte alltid kan lämna spelet på ett lämpligt o vettigt sätt. Sitter du i en instans o en dropp kommer som du verkligen behöver är behovet större att sitta kvar än världen IRL.

Min fundering är hur det kommer sig att du känner ett behov av att tjata? Är det inte bara att göra maten, äta maten o så får han äta kall mat när han sen önskar. Det är liksom hans val på något sätt. Att välja spelet kan också vara en flykt från att inte såra dig, han är ju då hemma iaf. Att göra ingenting som människa är inget alternativ. Vi är alla människor aktivitetsvarelser. Som jag ser det, hans återupptagande av spelandet kommer av att något har hänt, att han känner sig trängd o nu försöker lösa sitt eget utlopp av energi o görande av något.

Nu säger jag inte att det är så. En amatörgissning. Han har haft en stökig uppväxt o saknat stöd, hans vänskapskrets som jag har uppfattat det är stor o att han har nära till dem är för honom ett sätt att känna stöd. Att det finns många omkring honom. Att han inte är ensam. Du istället, om jag förstått rätt, har haft otryggt på annat sätt o därför nu söker EN människa att hitta tryggheten hos. Någon som ska vara din sten. Men som sagt, enbart en amatörs gissning.
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
19 785
Senast: Whoever
·
L
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
4 267
Senast: LiviaFilippa
·
Kropp & Själ Jag väljer att skriva det här inlägget här, då jag trots allt är lite "halvanonym" här. I alla fall så till vida att jag inte är öppen...
2 3 4
Svar
69
· Visningar
5 528
Senast: Blyger
·
Fritid Vi hoppas kunna göra en "minisemester" i sommar - bara en natt eller två. "Vi" i det här fallet är min man och jag, vår 17-åriga...
2
Svar
33
· Visningar
1 497

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp