Hjälp mig bli klok på mitt förhållande.

[Lovisaleonora]

Ni står ju i två helt skilda världar. Ni är inte ens på samma planet. Ingen av er har fel, men varför försöka jämka ihop dessa två livsstilar? En av er måste ju bli en annan.

 

[tigerflicka]

Jag håller med övriga här. Ni verkar ha för olika syn på det mesta för att det ska fungera. Man ska inte behöva ändra sig eller tvinga sin partner att ändra sig så radikalt som krävs här för att det ska fungera, då är man fel ute.

 

[tanten]

Som jag läser det du skriver, så vet du exakt vilken sorts person du vill vara ihop med och vilken sorts saker som ska förena er. Den personen är inte din nuvarande och de sakerna förenar inte heller din nuvarande och dig.
.

Exakt så!

TS vill att han ska bli annorlunda för att passa in i dina drömmar.
Människor är aldrig projekt!!

TS är tillsammans med den man han är här och nu. Inte med den han skulle kunna bli om han bara ändrade sig efter TS önskemål.

 

[tanten]

Ni står ju i två helt skilda världar. Ni är inte ens på samma planet. Ingen av er har fel, men varför försöka jämka ihop dessa två livsstilar? En av er måste ju bli en annan.

 

[GardenAngel]

Känner tyvärr igen mig mycket i det du skriver från en av mina tidigare relationer. Han var/är en supersocial festprisse, jag trivs bäst med mina djur i tv-soffan. Hårt draget. I slutet av vårt förhållande mådde jag sämre än smuts! Inte för att han gjort något fel, utan för att otyggheten hos mig växte och jag tog ut det på mig själv. Min självkänsla var noll och intet när vi gjorde slut, jag var på botten. Det var ingens fel och vi tyckte jättemycket om varandra som personer. Men vi var helt enkelt inte kompatibla i livet som stort, vi hade helt olika intressen och definitioner av lycka.

I mina ögon är det inte en realistisk relation. Det spelar ingen roll egentligen hur mycket man älskar varandra om man är helt olika och vill olika saker. Att försöka förändra fundamentala delar av sig själv för en annans skull gör ingen lycklig.

 

[input]

Jag förstår absolut hur många av er tänker. Jag har sagt till honom upprepade gånger hur jag är, vad jag mår bra av och hur jag vill ha mitt liv. Han har innan sagt att han också vill det, att han är på väg däråt, att han är kvar i sin livsstil av gammal vana och att det inte är det han vill egentligen. Att han är så glad att han träffat mig där han äntligen känner sig lugn och trygg och att han vill ha barn och hus och hela köret.

Men jag undrar om han inte har sagt det för att han kanske VILL att det ska vara så eller för att det låter bra. Jag har sagt till honom flera gånger att jag vill ha barn och familj med någon som vill det lika mycket som jag, inte med någon som längtar bort till något annat. Ja det förstår jag och det vill jag också, har han sagt då...

Nu har han precis kommit ur en lång period av dataspelande (vi snackar all ledig vaken tid, förutom när någon kompis drog ut honom), slutat röka, börjat träna och "tar tag i sitt liv". Och då har väl allt det här kommit upp för honom.

 

[stjarnhimmel]

Jag förstår absolut hur många av er tänker. Jag har sagt till honom upprepade gånger hur jag är, vad jag mår bra av och hur jag vill ha mitt liv. Han har innan sagt att han också vill det, att han är på väg däråt, att han är kvar i sin livsstil av gammal vana och att det inte är det han vill egentligen. Att han är så glad att han träffat mig där han äntligen känner sig lugn och trygg och att han vill ha barn och hus och hela köret.

Men jag undrar om han inte har sagt det för att han kanske VILL att det ska vara så eller för att det låter bra. Jag har sagt till honom flera gånger att jag vill ha barn och familj med någon som vill det lika mycket som jag, inte med någon som längtar bort till något annat. Ja det förstår jag och det vill jag också, har han sagt då...

Nu har han precis kommit ur en lång period av dataspelande (vi snackar all ledig vaken tid, förutom när någon kompis drog ut honom), slutat röka, börjat träna och "tar tag i sitt liv". Och då har väl allt det här kommit upp för honom.

Fast han kanske tänker att även om ni får barn o h hus så vill han fortfarande gå på krogen, ha mkt egen tid och göra saker själv eller med sina vänner. Krogen kanske byts ut till andra aktiviteter och du sitter fortfarande hemma och väntar
Även begreppet hus och barn innehåller ju stora variationer
Red ut detta innan barnet och huset kommer tänker jag

 

[input]

Vi har pratat nu på morgonen också och han har sagt kanske 5 gånger att han älskar mig och vill ha mig och gör allt för mig. Jag har sagt att jag älskar honom. Hans definition på "frihet" menar han handlar om att han vill kunna träna, träffa vänner (av båda kön), bjuda hem folk på helgerna och gå ut på krogen ibland. Något jag inte motsätter mig överhuvudtaget. Självklart inte. Jag vet inte riktigt om jag kanske också förstorar upp hur olika vi är, är det verkligen så? Känner mig väldigt förvirrad just nu.

Har också sagt igen att det är jätteviktigt att vi mår bra och att ingen av oss försakar det som är viktigt för oss. Frågan är ju om det som är viktigt för honom och det som är viktigt för mig krockar för mycket...

 

[mandalaki]

Jag förstår absolut hur många av er tänker. Jag har sagt till honom upprepade gånger hur jag är, vad jag mår bra av och hur jag vill ha mitt liv. Han har innan sagt att han också vill det, att han är på väg däråt, att han är kvar i sin livsstil av gammal vana och att det inte är det han vill egentligen. Att han är så glad att han träffat mig där han äntligen känner sig lugn och trygg och att han vill ha barn och hus och hela köret.

Men jag undrar om han inte har sagt det för att han kanske VILL att det ska vara så eller för att det låter bra. Jag har sagt till honom flera gånger att jag vill ha barn och familj med någon som vill det lika mycket som jag, inte med någon som längtar bort till något annat. Ja det förstår jag och det vill jag också, har han sagt då...

Nu har han precis kommit ur en lång period av dataspelande (vi snackar all ledig vaken tid, förutom när någon kompis drog ut honom), slutat röka, börjat träna och "tar tag i sitt liv". Och då har väl allt det här kommit upp för honom.

Men tycker du inte själv att det låter väldigt ojämbördigt?

"Jag är X och vill ha X, så ska det vara, X är det enda rätta, jag kommer inte att ändra något"

"Jag vill också X men jag har hittills alltid varit Y och är det fortfarande men vänta bara så kommer jag nog till X jag också".

 

[stjarnhimmel]

Vi har pratat nu på morgonen också och han har sagt kanske 5 gånger att han älskar mig och vill ha mig och gör allt för mig. Jag har sagt att jag älskar honom. Hans definition på "frihet" menar han handlar om att han vill kunna träna, träffa vänner (av båda kön), bjuda hem folk på helgerna och gå ut på krogen ibland. Något jag inte motsätter mig överhuvudtaget. Självklart inte. Jag vet inte riktigt om jag kanske också förstorar upp hur olika vi är, är det verkligen så? Känner mig väldigt förvirrad just nu.

Har också sagt igen att det är jätteviktigt att vi mår bra och att ingen av oss försakar det som är viktigt för oss. Frågan är ju om det som är viktigt för honom och det som är viktigt för mig krockar för mycket...

Säger han det du vill höra för att inte förlora dig?

 

[Rialavargen]

Jag använder mig av ett anonymt nick och skulle uppskatta om någon som eventuellt misstänker vem jag är håller det för sig själv.

Jag är i ett förhållande sedan 2 år tillbaka med en man som är 10 år äldre än jag. Jag är snart 30 och han är snart 40. Vi bor tillsammans sedan ett år och ingen av oss har barn sedan innan.

Redan från början så har jag tyckt att det varit jobbigt att han haft en del kvinnliga vänner. De är alla i min ålder och har funnits med från start, så det är inga nya bekantskaper. De har umgåtts via gymmet flera gånger i veckan, på fester, ute på krogen, genom fikor på stan etc. Från början kände jag att det bara var jag som behövde vänja mig vid att män kan ha tjejkompisar och att de inte behöver utgöra något hot mot mig. Han är en öppen, trevlig och härlig människa som många vill vara vän med oavsett kön och han är social och tycker om att ha många människor omkring sig, oavsett kön. Ju längre vårt förhållande gått (från 6 månader in kanske) så har detta blivit en stor issue för mig. Jag fick reda på att den ena vännen var en gammal kk och det knöt sig direkt i magen på mig. Hon är 15 år yngre än honom och att hitta dem på stan på en uteservering gjorde mig så ångestfylld. De satt bara och fikade.

efter det tog jag ett tillfälle och pratade med honom om hur jag kände. Jag blev känslosam och erkände att detta är en svag punkt för mig och att jag har ångest över att han har så många kvinnliga vänner. Jag sa inte att det var fel (vilket jag inte tycker) men ville att han skulle veta varför och hur jag kände. Det blev ett ganska bra samtal där vi i princip kom fram till att jag skulle jobba på min självkänsla och han skulle försöka vara förstående. Någonstans där knöt det sig.

Vid ett par tillfällen har det blivit konflikter där jag tyckt att han betett sig fel. Över tiden vi varit tillsammans har jag framfört kritik till honom vid ett par tillfällen, som har med hans livsstil att göra. Han har (haft) en vana att gå ut de flesta helger på krogen med sina vänner och vid ett tillfälle när jag var med var han flörtig mot två andra tjejer på ett sätt som jag inte tyckte kändes okej. Inte så att han gjorde någonting, men var bara med dem på dansgolvet (fast jag stod ett par meter ifrån och dansade med våra vänner), gick iväg och bjöd dem på drinkar utan att inkludera mig eller presentera mig. En vän till honom och hennes väninna. Då reagerade två gemensamma vänner på hans beteende och undrade vad han höll på med. Ingenting han reflekterade över, utan tyckte att det var väl precis som om han hade träffat två killkompisar där. Såna grejer har det blivit ett par gånger.

Vi har olika syn på vad som är flörtigt och inte. Han menar att han måste få ge sina tjejkompisar en lång varm kram, en puss på kinden och berätta för dem att han tycker de är fina utan att det ska vara något mer, för det är sån han är. Han är en varm och öppen person som vill kunna vara sig själv. Det betyder inte att han vill ligga med dem. Jag är mer konservativ (och osäker?), och tycker att det är väldigt onödigt att vara för "kärvänlig" då det lätt leder till missförstånd. Inte så att en kram är att vara för kärvänlig utan att man kanske inte behöva lägga på det där extra. Han förstår mig inte.

Vi har också olika syn på otrohet och det tror jag är en anledning till att jag känner mig osäker. Jag vet att flera av hans vänskapsrelationer lett till kk-förhållanden (innan vi träffades, ska tilläggas). Han har en väldigt avslappnad syn på sex och tycker absolut inte att det behöver innehålla känslor. Och han tycker att man kan vara vän med de man legat med på samma sätt som någon man inte legat med. Han har också en mycket större förståelse för att folk är otrogna och menar att "det är inte så lätt att vara människa". Han dömer inte människor som är det utan menar att det finns oftast flera faktorer som spelar in. Han är absolut inte för det och tycker det är en riktigt dålig greja tt göra, men han har mer förståelse för det än jag. Nästan alla hans vänner är otrogna på ett eller annat vis eller har varit medans vi varit tillsammans. Både kvinnliga och manliga. Jag menar att det är förkastligt rent moraliskt och att det är det värsta man kan göra mot en annan människa. Absolut att det kan hända, men då ska det tas allvarligt på, man ska vara ärlig mot sin partner och man ska rannsaka sig själv och sitt beteende. Han tänker mer att han inte ska lägga sig i så mycket, han bryr sig inte om deras relationer, det är deras bekymmer och de är härliga människor utöver... Det handlar alltså om flera otrohetsaffärer utanför äktenskap, hans manliga vänner som hånglar med andra tjejer än sina flickvänner på dansgolvet mer än en gång etc... och det är ingen big deal för honom. Han hävdar ändå att han aldrig skulle vara otrogen mot mig (vilket jag tror på).

Vi har också olika syn på uteliv. Han tycker att det är trevligt att hänga på krogen var och varannan helg och jag är i princip färdig med det livet. Han hävdar att han egentligen inte har så stort intresse av det men det blir ofta så han umgås med sina vänner eftersom de tar initiativet att fråga honom om han vill gå ut och ta en öl (vilket 9 gånger av 10 slutar med att han är ute till stängning) och han vill umgås med dem och ta tillvara på sina vänskapsrelationer. Jag menar att det finns andra sätt att umgås på. Jag vill ABSOLUT att han ska ta tillvara på sina vänner men man kan umgås på andra sätt än på krogen. Jag vill leva ett liv där jag och min partner gör de flesta saker ihop på helgerna, jag vill inte sitta och vänta varannan fredag eller lördag på att han är ute på krogen. Mina vänner har familj och umgås med dem på helgerna. Absolut att man kan gå ut någon gång ibland, men jag vill inte ha det som livsstil, det är jag för gammal för. Men tydligen inte han, som är 10 år äldre... de flesta av hans vänner är i min ålder, både de kvinnliga och manliga. Han gick ut mycket mer innan vi träffades dock.

Nu igår blev det en lång diskussion där han tycker att jag inte vill att han ska vara sig själv, utan vill ändra på hans sätt att vara. Han känner sig begränsad och vill inte göra mig ledsen och därför drar han sig för saker. Jag säger att jag inte vill det men att det borde vara en naturlig reaktion för honom att inte hänga på krogen jämt och att han visst kan umgås med sina tjejkompisar men behandla dem som han behandlar sina killkompisar. Jag berättar också rakt ut väldigt tydligt (vilket jag gjort flera gånger förut) att jag är färdig med festlivet, jag vill ha familj och hitta på andra saker på helgerna MED min familj än att gå ut och festa och han menar att han också är där men att det ena inte behöver utesluta det andra. Självklart, en gång i månaden kanske eller vad det nu blir tycker jag också är helt okej (jag vill också kunna gå ut med mina kompisar) men när det är nästan varje helg så känns det inte så kul. Och det känns inte kul att han säger nej pga mig heller.

Nu känns det bara som att jag är en tråkig morsa som vill berätta för honom att han snart är 40 år och borde växa upp. Jag vill inte behöva berätta det för honom. Har jag förväntningar på vår relation som han inte kan uppfylla?

Det jag vill är att känna mig trygg, vara medräknad i hans planer, vara en självklar del i hans liv. Han vill samma sak, ändå krockar det uppenbarligen och han känner sig begränsad... nu vågar han knappt ta en promenad med en tjejkompis för att han tror att jag ska bli ledsen. Och jag är den där typiska tjejen som ska styra upp sin kille och säga till honom vad han kan och inte kan göra... Suck. Vill inte vara här. jag vill ha honom, och han vill ha mig, vi planerar barn och familj, hus osv och har inte någon önskan om någon annan. Varför är det såhär? Hur ska vi komma förbi?

Är du verkligen kär i honom, älskar du verkligen honom med alla hans fel och brister. Jag läser in motsatsen.

 

[input]

Fast han kanske tänker att även om ni får barn o h hus så vill han fortfarande gå på krogen, ha mkt egen tid och göra saker själv eller med sina vänner.
Även begreppet hus och barn innehåller ju stora variationer
Red ut detta innan barnet och huset kommer tänker jag

Jag vill också ha mycket egen tid, vi är absolut inte klistrade på varandra. Vi hörs typ en gång om dagen på sms MAX och när vi är hemma kramas vi och pussas och äter ihop men övriga tiden brukar var och en pyssla med sitt. Jag är ute och fikar med mina vänner och han har suttit vääldigt mycket framför datorn det senaste, något som han också (det är han som tagit upp det) tycker blivit destruktivt. Jag har uppmuntrat honom att hitta på saker med sina vänner, han tar aldrig initiativ till det utan det är dem (och då blir det oftast alkohol), och jag har försökt få oss att hitta på saker. Nu när han tagit sig ur databubblan menar han att han hamnat där pga mig, att han inte vågat umgås med folk (tjejer) av rädsla för att göra något "fel" och därför dragit sig undan och därmed känner sig begränsad. Och det är inget jag bett om eller vill...

Krogen kan han absolut också gå på även om vi har barn men inte varje helg.

 

[mandalaki]

Nu när han tagit sig ur databubblan menar han att han hamnat där pga mig, att han inte vågat umgås med folk (tjejer) av rädsla för att göra något "fel" och därför dragit sig undan och därmed känner sig begränsad. Och det är inget jag bett om eller vill...

Jag tycker inte att du verkar se ditt eget beteende i det här. Att han ska känna sig begränsad är inget du bett om eller vill - men samtidigt verkar du ha starka åsikter om det mesta han är och gör. Självklart begränsar det honom.

 

[input]

Men tycker du inte själv att det låter väldigt ojämbördigt?

"Jag är X och vill ha X, så ska det vara, X är det enda rätta, jag kommer inte att ändra något"

"Jag vill också X men jag har hittills alltid varit Y och är det fortfarande men vänta bara så kommer jag nog till X jag också".

Ja det kanske det är? Han menar ju på att han har varit singel så länge så han är ovan, och det är därför han levt som han gjort (och lever som han gör). Och har själv sagt att han betett sig klantigt ibland.Då släpper jag det och går vidare... (Nu har han ju tonat ner det något enormt dock vilket JAG tyckte kändes bra, och jag trodde inte att det var något han saknade. Men nu vet jag inte längre.) Jag vill möta honom också, varpå jag uppmuntrar att vi ska umgås ihop med hans vänner, han vill köpa bostadsrätt vilket jag är med på, jag uppmuntrar honom bara i detta med att han börjat träna... Han ska åka på en resa om några dagar och vara borta några veckor och det är inte heller något jag vill hindra.

Jag känner väl att han ibland blir så insnöad på sitt och vad han vill och vart att han inte ser mig och oss.

 

[Lovisaleonora]

JNu när han tagit sig ur databubblan menar han att han hamnat där pga mig, att han inte vågat umgås med folk (tjejer) av rädsla för att göra något "fel" och därför dragit sig undan och därmed känner sig begränsad. Och det är inget jag bett om eller vill..

Fast här får du nog inse att den du är påverkat honom. Bett om eller vill: jo, det har du ju beskrivit faktiskt. Att du tar illa vid dig när han lever som han vill.

Jag står fast vid åsikten att en av er måste göra våld på sin person för att er relation ska fungera. Han verkar redan ha gjort rätt kraftigt våld på sig själv, att sitta i en destruktiv databubbla är ju en bra väg in i depression.

 

[stjarnhimmel]

Jag vill också ha mycket egen tid, vi är absolut inte klistrade på varandra. Vi hörs typ en gång om dagen på sms MAX och när vi är hemma kramas vi och pussas och äter ihop men övriga tiden brukar var och en pyssla med sitt. Jag är ute och fikar med mina vänner och han har suttit vääldigt mycket framför datorn det senaste, något som han också (det är han som tagit upp det) tycker blivit destruktivt. Jag har uppmuntrat honom att hitta på saker med sina vänner, han tar aldrig initiativ till det utan det är dem (och då blir det oftast alkohol), och jag har försökt få oss att hitta på saker. Nu när han tagit sig ur databubblan menar han att han hamnat där pga mig, att han inte vågat umgås med folk (tjejer) av rädsla för att göra något "fel" och därför dragit sig undan och därmed känner sig begränsad. Och det är inget jag bett om eller vill...

Krogen kan han absolut också gå på även om vi har barn men inte varje helg.

I ditt första inlägg skrev du att
"Jag vill leva ett liv där jag och min partner gör de flesta saker ihop på helgerna, jag vill inte sitta och vänta varannan fredag eller lördag på att han är ute på krogen"

Jag undrar då varför du sitter och väntar när han är ute på krogen? Du vill göra det mesta ihop på helgerna och han vill inte det eller gör annat?

Sen skriver du att "han kan gå på krogen om ni har barn men inte varje helg." Då har du ju igen bestämt hur ni ska leva. Du kan inte ensamt säga hur ofta en annan människa ska gå på krogen.

 

[Novali01]

Jag gallskriker inombords när jag läser ditt inlägg. Har sällan sett något så fullt av "man ska". Man ska inte flirta, man ska inte vara vän med sina ex-kk, man ska fördöma andras otrohet (!), man ska vara färdig med kroglivet, man ska växa upp osv.

När man har så många bergfasta föreställningar om vad "man ska" i ett förhållande så måste man nog hitta någon som har exakt samma föreställningar som en själv. Annars blir bara båda olyckliga, som ni är just nu.

Mer allmänt blir jag halvt vanmäktig över det där med förhållandenormen. Den verkar så inkörd att många inte verkar reflektera över om de passar ihop eller inte, de träffar ett möjligt objekt för en tvåsamhet och sedan lägger de hela sitt vakna liv på att knö in honom i sin egen bild av hur tvåsamheten ska gå till. Jag får eksem.

Och jag ser den totala motsatsen? Jag tycker TS har så himla rätt i allt hon skriver, det ÄR normalt att växa upp, speciellt när man är 40 år??, det är helt normalt att vilja ta det lite lugnare och stanna hemma, planera familj och att vad det innebär när man är 30. Tycker inte TS har några bergfasta föreställningar alls utan hon hör till oss som gör som folk mest. När det kommer till sambon däremot så verkar han oerhört barnslig. Vem över 40 sitter fast i dataspel för att sen skylla det beroendet på sin sambo? Hur tänkte han där?? Och att gå ut o festa varenda helg och prompt stanna ute tills ställena stänger är ju faktiskt nåt som de flesta har slutat med när de är 30, för att inte nämna 40...så för mig är TS en helt vanlig tjej med helt vanliga förväntningar som tyvärr träffat en kille som aldrig vuxit upp o som lär få svårt att göra det nu. Jag har också svårt att se att detta kommer fungera, tror också att han säger att han vill ha barn och familj för det är det som förväntas av honom men jag ser många långa kvällar när TS sitter där själv med barnen innan han växt upp. Om han nånsin gör det. Så mitt råd är att hitta en som vill samma som du, TS, nu.

 

[micaelathegreat]

Och jag ser den totala motsatsen? Jag tycker TS har så himla rätt i allt hon skriver, det ÄR normalt att växa upp, speciellt när man är 40 år??, det är helt normalt att vilja ta det lite lugnare och stanna hemma, planera familj och att vad det innebär när man är 30. Tycker inte TS har några bergfasta föreställningar alls utan hon hör till oss som gör som folk mest. När det kommer till sambon däremot så verkar han oerhört barnslig. Vem över 40 sitter fast i dataspel för att sen skylla det beroendet på sin sambo? Hur tänkte han där?? Och att gå ut o festa varenda helg och prompt stanna ute tills ställena stänger är ju faktiskt nåt som de flesta har slutat med när de är 30, för att inte nämna 40...så för mig är TS en helt vanlig tjej med helt vanliga förväntningar som tyvärr träffat en kille som aldrig vuxit upp o som lär få svårt att göra det nu. Jag har också svårt att se att detta kommer fungera, tror också att han säger att han vill ha barn och familj för det är det som förväntas av honom men jag ser många långa kvällar när TS sitter där själv med barnen innan han växt upp. Om han nånsin gör det. Så mitt råd är att hitta en som vill samma som du, TS, nu.

Men kära nån. Hur fungerar livet när man är så otroligt dömande? Blir det inte jobbigt när man ska ha så starka åsikter om andras liv?

 

[stjarnhimmel]

Och jag ser den totala motsatsen? Jag tycker TS har så himla rätt i allt hon skriver, det ÄR normalt att växa upp, speciellt när man är 40 år??, det är helt normalt att vilja ta det lite lugnare och stanna hemma, planera familj och att vad det innebär när man är 30. Tycker inte TS har några bergfasta föreställningar alls utan hon hör till oss som gör som folk mest. När det kommer till sambon däremot så verkar han oerhört barnslig. Vem över 40 sitter fast i dataspel för att sen skylla det beroendet på sin sambo? Hur tänkte han där?? Och att gå ut o festa varenda helg och prompt stanna ute tills ställena stänger är ju faktiskt nåt som de flesta har slutat med när de är 30, för att inte nämna 40...så för mig är TS en helt vanlig tjej med helt vanliga förväntningar som tyvärr träffat en kille som aldrig vuxit upp o som lär få svårt att göra det nu. Jag har också svårt att se att detta kommer fungera, tror också att han säger att han vill ha barn och familj för det är det som förväntas av honom men jag ser många långa kvällar när TS sitter där själv med barnen innan han växt upp. Om han nånsin gör det. Så mitt råd är att hitta en som vill samma som du, TS, nu.

Men varför?
Varför ska du eller andra döma hur andra lever?
Varför ska alla tvingas in i att "växa upp och skaffa barn och villa etc"
Varför denna trångsynthet?

 

[Monstermom]

Jag förstår absolut hur många av er tänker. Jag har sagt till honom upprepade gånger hur jag är, vad jag mår bra av och hur jag vill ha mitt liv. Han har innan sagt att han också vill det, att han är på väg däråt, att han är kvar i sin livsstil av gammal vana och att det inte är det han vill egentligen. Att han är så glad att han träffat mig där han äntligen känner sig lugn och trygg och att han vill ha barn och hus och hela köret.

Men jag undrar om han inte har sagt det för att han kanske VILL att det ska vara så eller för att det låter bra. Jag har sagt till honom flera gånger att jag vill ha barn och familj med någon som vill det lika mycket som jag, inte med någon som längtar bort till något annat. Ja det förstår jag och det vill jag också, har han sagt då...

Nu har han precis kommit ur en lång period av dataspelande (vi snackar all ledig vaken tid, förutom när någon kompis drog ut honom), slutat röka, börjat träna och "tar tag i sitt liv". Och då har väl allt det här kommit upp för honom.

Men... Vänd på det. Säg att du får kritik för att du är tråkig, överdrivet konservativ, försiktig och gör inget äventyrligt. Du ser de här sidorna hos dig själv men har väl inte haft något problem med det förrän din partner kritiserar det. Självklart vill du bli (lite) mer äventyrlig och rolig, du ska ändra dig jajjemän! ... Eller?

Man är som man är för att det är så man gör. Får man kritik för vem man är av någon man bryr sig om (ihop med att den man är till och med skadar/sårar den andre) så kan man verkligen få för sig att man vill förändras. Men för det mesta vill man det inte alls, man vill bara att den andre ska sluta tycka illa om en.

Du lägger en jäkla massa press och förväntningar på att han ska bli någon han inte är. Det är orealistiskt. Du verkar inte lägga någon som helst press och förväntan på dig själv att du ska förändras åt hans håll. Det är orättvist. Förhållandet som du beskriver det är ickefungerande, och att det skulle bli något annat håller jag för extremt osannolikt. Fortsätter ni gnaga på varandra kommer ni bara att sakta lära er avsky varandra.