Hjälp, vad har jag gjort?

Han är schysst. Men räcker det?

Jag gjorde så en gång...blev ihop med någon som verkade "lämplig".
När jag sen klagade över hur tråkigt förhållandet var sa min mormor åt mig "Man kan inte ha en gris i köket bara för att den är snäll".

Hon menade väl med det att det trots allt var fel person på fel plats även om det inte nödvändigtvis var fel på personen.
 
Om du har gått och tänkt på honom mycket så finns det ju någon form av känslor. Jag säger ge det en chans så får du se hur det utvecklas. Jag tror du har fått kalla fötter.
 
Jag har gjort precis samma sak som dig, inte mindre än två gånger :o. I båda fallen hade killarna haft känslor för mig ett tag, vi var vänner, och jag sa att vi skulle ge ett förhållande en chans.

Kille 1 började jag att dejta, någon form av känslor började växa fram och vi hade sedan ett ganska kort förhållande där jag gjorde slut när jag insåg att det faktiskt inte fanns så mycket känslor från min sida som jag hade önskat.

Kille 2 var jag kk och pluggade med, under sommaren när vi bodde i olika städer började jag fundera på om jag nog inte hade känslor för honom ändå och berättade det för honom. Vi sågs aldrig under sommaren ändå och när vi träffades igen i början av hösten insåg jag rätt snabbt att det nog bara var önsketänkande från min sida.

Men gillar du killen och tror att det kanske bara är kalla fötter så ge det en chans, ni kanske inte behöver gå "all in" i ett förhållande innan du, eller för den delen han, är lite mer säkra på era känslor för varandra?
 
Har sagt till en man i min bekantskapskrets att jag vill testa att ha ett förhållande med honom. Han bor i Örebro, så det blir ju på distans i början. I flera veckor har jag tänkt mycket på honom och eftersom jag vet att han i många år haft känslor för mig så gjorde jag detta.
Han svarade att han gärna vill testa och nu mår jag illa och vill absolut inte!
Jag har aldrig känt nått djupare för honom, och nu funderar jag på om det var ren desperation som resulterade i detta? :confused:
Är det här ett vanligt sätt att inleda en relation på? För mig blir det som en korsning mellan prepubertalt "bli ihop" och tvångsgifte.
 
Jag kan säga att varenda gång jag blivit ihop med någon (förutom min nuvarande sambo), så har jag alltid fått panik. Alltså precis efter man bestämt att ja, vi är ett par - då får jag panik och känner mig trängd och vill bara bryta mig loss. Men förhållandena har hållt i flera år ändå, även om jag aldrig var riktigt lycklig. Så jag tror det är din magkänsla helt enkelt. Tillägger att jag egentligen inte är förhållandetypen.
 
Jag kände det som att det var bra för mig med först. Nu är jag inte lika säker :/
Alltså - nu vet jag ju inte hur du brukar reagera och hur många gånger du verkligen varit kär. MEN - jag tänker gå lite tvärs med alla andra i tråden.

Testa. Se hur det känns. Flyt med ett tag. Händer det inget med dina känslor, om det inte djupnar eller helt enkelt inte känns bra så avsluta.

Jag blev tillsammans med min man av ungefär samma orsaker. Han ar den första som visat allvarligt intresse för mig och jag tyckte ganska bra om honom. Men inte var det några fyrverkerier inte. Inte från min sida.

Men det kom att bli den man jag älskat djupast och mest besinningslöst.
Nu sprack det, men det berodde inte på att min kärlek svalnade utan på att den försvann av andra orsaker. Men det är en annan historia.
 
Jag tycker du kan testa eftersom du känner dig osäker om du vill vara med personen eller itne. Kan du inte börja umgås med honom på ett lättsamt sätt..hitta på lite aktiviteter eller ngt att umgås kring.
Du kan ju också säga till honom att du vill ta det försiktigt och se vart det utvecklas till.

Ibland kan saker också utveklas ur vänskap även om det inte är fyrverkerier direkt från början.
 
Har sagt till en man i min bekantskapskrets att jag vill testa att ha ett förhållande med honom. Han bor i Örebro, så det blir ju på distans i början. I flera veckor har jag tänkt mycket på honom och eftersom jag vet att han i många år haft känslor för mig så gjorde jag detta.
Han svarade att han gärna vill testa och nu mår jag illa och vill absolut inte!
Jag har aldrig känt nått djupare för honom, och nu funderar jag på om det var ren desperation som resulterade i detta? :confused:

Ähm.
Du fick för dig att säga till en person att du vill ha ett förhållande med honom. Men egentligen har du inte den typen av känslor för honom?
Nej, inte så hyggligt mot mannen i fråga.
Och rätt obehagligt, förstås, att backa ur när du var den som föreslog förhållandet. Men det ärliga är nog att backa ur.
 
Ähm.
Du fick för dig att säga till en person att du vill ha ett förhållande med honom. Men egentligen har du inte den typen av känslor för honom?
Nej, inte så hyggligt mot mannen i fråga.
Och rätt obehagligt, förstås, att backa ur när du var den som föreslog förhållandet. Men det ärliga är nog att backa ur.

Håller med och tycker att det är lite märkligt agerat av en vuxen individ.
Om man känner att man börjar utveckla starkare känslor, varför inte bara föreslå att ses istället?
Tycker inte att det långa avståndet är en ursäkt, snarare gör det bara förslaget ännu konstigare.
 
När jag sen klagade över hur tråkigt förhållandet var sa min mormor åt mig "Man kan inte ha en gris i köket bara för att den är snäll".

Mormor :up::bow:

@MissFideli Jag tror att du får lite förvånade svar för att förhållanden inte brukar komma till på det sättet. Det du beskriver låter mer som en affärstransaktion.

Om du inte känner dig kär i honom alls så förstår nog inte jag heller varför ni ska ha ett förhållande.
 
Mormor :up::bow:

@MissFideli Jag tror att du får lite förvånade svar för att förhållanden inte brukar komma till på det sättet. Det du beskriver låter mer som en affärstransaktion.

Om du inte känner dig kär i honom alls så förstår nog inte jag heller varför ni ska ha ett förhållande.

Jag är 36 år gammal, har aldrig haft ett förhållande (utöver ett med en gift numera skild man, vilket råkar vara den jag menar i tråden) och det är inte direkt så att männen springer efter mig. Jag känner mig j*kligt ensam och pinsam som inte lyckas med kärleksbiten.
 
Jag är 36 år gammal, har aldrig haft ett förhållande (utöver ett med en gift numera skild man, vilket råkar vara den jag menar i tråden) och det är inte direkt så att männen springer efter mig. Jag känner mig j*kligt ensam och pinsam som inte lyckas med kärleksbiten.

Känner du ingen kärlek, då? Vad fick dig att vara tillsammans med honom förra gången?
 
Känner du ingen kärlek, då? Vad fick dig att vara tillsammans med honom förra gången?

Självklart kände jag nått, men eftersom han var gift så blev det ju aldrig några djupa känslor. Men nej, ingen direkt kärlek. Jag undrar bara om jag nånsin kommer känna kärlek, eller om jag är för rädd.
 
Nej, och tanken var mer att ni skulle komma med idéer om känslobiten.

Ja, alltså jag skulle inte heller vara på topp om jag var tillsammans med någon jag inte var kär i. I och med att det känns trist så initialt i förhållandet samt det faktum att du känt mannen i snart 15 år, så skulle jag nog tyvärr inte våga hoppas på att attraktion och kärlek kommer att uppstå heller.

Vänskapliga, varma känslor, visst, men det kan man ju inte bygga en kärleksrelation på?
 
Självklart kände jag nått, men eftersom han var gift så blev det ju aldrig några djupa känslor. Men nej, ingen direkt kärlek. Jag undrar bara om jag nånsin kommer känna kärlek, eller om jag är för rädd.

Isåfall kan du ju pröva att vara tillsammans med honom och se vilka känslor som uppstår. Det är nog svårare att beordra fram dem.
 
Jag är 36 år gammal, har aldrig haft ett förhållande (utöver ett med en gift numera skild man, vilket råkar vara den jag menar i tråden) och det är inte direkt så att männen springer efter mig. Jag känner mig j*kligt ensam och pinsam som inte lyckas med kärleksbiten.

Har du provat på nätdejting? Det är många som har hittat sina partners på det sättet och du är inte alls ensam om att inte "lyckas" med kärleksbiten. Jag inbillar mig att tanken att män kommer springande efter kvinnor som de anser vara attraktiva är rätt förlegad. Det är sällan på det viset som kärlek uppstår (tack och lov, kanske?) - utan det handlar om att få till möten med andra människor. Som vuxen kan det vara svårt att möta människor utanför arbetet och bekantskapskretsen och då är nätdejting kanske inte så dumt?
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag väljer att skriva det här inlägget här, då jag trots allt är lite "halvanonym" här. I alla fall så till vida att jag inte är öppen...
2 3 4
Svar
66
· Visningar
3 860
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 226
Senast: Whoever
·
Hästhantering Hej, jag har en unghäst som nyligen blivit inriden och det har verkligen gått jättebra, vi har haft hjälp av en underbar tjej som...
Svar
13
· Visningar
1 336
Senast: MiniLi
·
Skola & Jobb Som en uppdatering på gamla tråden, så blev jag "av med jobbet". Fick besked om detta idag, att jag inte fick en tillsvidareanställning...
Svar
19
· Visningar
2 724

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp