Höstföräldrar 2017

[Jordgubblime]

Idag går vi in i v 30! Nu känns det som att nedräkningen börjar på riktigt
Sambon har börjat noja lite "en sån där väska till BB, borde vi inte fixa det typ nu?!". Han hade pratat med en kollega vars bebis fötts tidigt och de tyckte det var jobbigt att de inte hunnit förbereda sig helt psykiskt på grund av detta. Så vi får väl börja packa en väska för att lugna alla nerver Har ju redan börjat skriva lite lista på vad som kan vara bra att ha med. Här har de visningar på förlossningen en gång i veckan, så det tänkte jag vi skulle gå på minst en gång. Tror att vi båda blir lite lugnare om vi känner till lokalerna och får träffa lite personal osv.
Sambon är mest rädd för att svimma och inte klara av situationen då han tycker det är jobbigt med situationer där andra har ont, skadar sig osv.
Jag började också på gravid/mamma-träning nu i veckan, hej muskler, hade glömt bort att ni fanns Träningsvärk nu dagarna efter

 

[MalanMjöl]

Idag går vi in i v 30! Nu känns det som att nedräkningen börjar på riktigt
Sambon har börjat noja lite "en sån där väska till BB, borde vi inte fixa det typ nu?!". Han hade pratat med en kollega vars bebis fötts tidigt och de tyckte det var jobbigt att de inte hunnit förbereda sig helt psykiskt på grund av detta. Så vi får väl börja packa en väska för att lugna alla nerver Har ju redan börjat skriva lite lista på vad som kan vara bra att ha med. Här har de visningar på förlossningen en gång i veckan, så det tänkte jag vi skulle gå på minst en gång. Tror att vi båda blir lite lugnare om vi känner till lokalerna och får träffa lite personal osv.
Sambon är mest rädd för att svimma och inte klara av situationen då han tycker det är jobbigt med situationer där andra har ont, skadar sig osv.
Jag började också på gravid/mamma-träning nu i veckan, hej muskler, hade glömt bort att ni fanns Träningsvärk nu dagarna efter

Hoppar in från sommartråden! Min sambo kände precis likadant och även om jag försökte intala honom att man klarar mycket mer än vad man tror i en situation som en förlossning så menade han att det gör man kanske men om man svimmar först spelar det ju ingen roll..
Vi gick en privat förlossningsförberedningskurs här i dk och en av gångerna var tillägnat papporna. De gick igenom händelseförloppet med utvidgning, krystfas osv och på mycket vikt på vad männens till var. Såsom att klocka värkar, ha koll på allt praktiskt, se till att du äter och dricker osv. De poängterade att vi för det mesta var höga på hormoner och inte helt med i nuet samt att det var fullt normalt att vi kom till att säga både en och två otrevligheter till dom . Min sambo så direkt efteråt att han kände sig mycket lugnare och inte lika orolig längre. Han klarade det också galant och höll mig i handen igenom varje värk, mätte mitt blodsocker var annan timme och tryckte på bäckenet vid behov. Barnmorskorna var också jätteduktiga på att också få involverat han i arbetet.
Så mitt tips är att gå på så mycket förberedelse ni kan, prata igenom hur du/ni vill ja det så han vet och kan svara för dig om det behövs. Han kommet säkert klara det galant han med!

 

[Rhinos]

Hoppar in från sommartråden! Min sambo kände precis likadant och även om jag försökte intala honom att man klarar mycket mer än vad man tror i en situation som en förlossning så menade han att det gör man kanske men om man svimmar först spelar det ju ingen roll..
Vi gick en privat förlossningsförberedningskurs här i dk och en av gångerna var tillägnat papporna. De gick igenom händelseförloppet med utvidgning, krystfas osv och på mycket vikt på vad männens till var. Såsom att klocka värkar, ha koll på allt praktiskt, se till att du äter och dricker osv. De poängterade att vi för det mesta var höga på hormoner och inte helt med i nuet samt att det var fullt normalt att vi kom till att säga både en och två otrevligheter till dom . Min sambo så direkt efteråt att han kände sig mycket lugnare och inte lika orolig längre. Han klarade det också galant och höll mig i handen igenom varje värk, mätte mitt blodsocker var annan timme och tryckte på bäckenet vid behov. Barnmorskorna var också jätteduktiga på att också få involverat han i arbetet.
Så mitt tips är att gå på så mycket förberedelse ni kan, prata igenom hur du/ni vill ja det så han vet och kan svara för dig om det behövs. Han kommet säkert klara det galant han med!

Det där är jättebra att de börjat ta med mer och mer i förlossningsberedande kurser. Just vilka praktiska aspekter man bör ha koll på, och att den andra föräldern inkluderas i detta. Förstår att det annats är svårt att föreställa sig hur det kommer att bli, och vilka bitar man själv kan bidra med när man inte är den som själv ska föda.

 

[Jordgubblime]

Hoppar in från sommartråden! Min sambo kände precis likadant och även om jag försökte intala honom att man klarar mycket mer än vad man tror i en situation som en förlossning så menade han att det gör man kanske men om man svimmar först spelar det ju ingen roll..
Vi gick en privat förlossningsförberedningskurs här i dk och en av gångerna var tillägnat papporna. De gick igenom händelseförloppet med utvidgning, krystfas osv och på mycket vikt på vad männens till var. Såsom att klocka värkar, ha koll på allt praktiskt, se till att du äter och dricker osv. De poängterade att vi för det mesta var höga på hormoner och inte helt med i nuet samt att det var fullt normalt att vi kom till att säga både en och två otrevligheter till dom . Min sambo så direkt efteråt att han kände sig mycket lugnare och inte lika orolig längre. Han klarade det också galant och höll mig i handen igenom varje värk, mätte mitt blodsocker var annan timme och tryckte på bäckenet vid behov. Barnmorskorna var också jätteduktiga på att också få involverat han i arbetet.
Så mitt tips är att gå på så mycket förberedelse ni kan, prata igenom hur du/ni vill ja det så han vet och kan svara för dig om det behövs. Han kommet säkert klara det galant han med!

Igår gav jag honom avsnittet för partnern i Gudrun Abascal ena bok att läsa. Han var väldigt blek om nosen efter det
Jag har sagt till honom att det ju borde vara lättare att läsa på och förbereda sig istället för att få en chock när vi väl är där Vi ska gå lite kurser nu de sista veckorna och börja prata genom själva förlossningen lite mer. Jag har redan sagt till honom att hans uppgifter är att se till att jag äter, dricker, kissar och inte slår ihjäl någon typ Sedan vet han ju om min skräck för nålar.
Tänkte att vi får börja fundera på förlossningsbrevet så går det att prata lite mer om hur vi vill ha det. Även om det är svårt första gången och ingen av oss vet vad vi egentligen har att förvänta oss

 

[Emtherlia]

@Jordgubblime Nu gick allt så fort för oss men jag hade skrivit en liten lista på vad jag ville att han skulle göra under förlossningen, typ 5 punkter eller nåt.

Förlossningsbrevet visade vi inte ens upp eftersom det bara var att krysta direkt

Men jag tror det är bra att gå igenom dina önskemål vad gäller smärtlindring och liknande. Så han kan tala för dig om du blir helt låst av smärtorna.

 

[Jordgubblime]

@Jordgubblime Nu gick allt så fort för oss men jag hade skrivit en liten lista på vad jag ville att han skulle göra under förlossningen, typ 5 punkter eller nåt.

Förlossningsbrevet visade vi inte ens upp eftersom det bara var att krysta direkt

Men jag tror det är bra att gå igenom dina önskemål vad gäller smärtlindring och liknande. Så han kan tala för dig om du blir helt låst av smärtorna.

Precis! Jag vet ju inte riktigt själv ännu, men har börjat skriva ner lite saker som jag tror kan passa mig under förlossningen efterhand nu som jag läser lite böcker osv. Jag tänker att jag sedan ska försöka göra någon liten lista eller så till honom så jan får något att "koncentrera" sig på. Men även skriva till personalen attde gärna får guida och komma med tips på saker som kan vara bra för oss båda att göra/tänka på Om det hinns med vill säga
Ja just smärtlindringen får vi också prata lite närmare om, just nu vet han bara att jag vill slippa nålar, som sagt, men jag kan ju ändra mig om det blir för jävligt

 

[turbofling]

Det är väldigt svårt att veta första gången, jag tror att det bästa är att vara påläst om vad som händer och vad som finns. Sen ta det som det kommer. Kommer ihåg att på föräldra/förlossningskursen inför första barnet var det mkt fokus på massage, hur partnern skulle massera för att ta bort det onda.
Men vid ingen av barnen har jag velat bli rörd alls, jag vill vara i fred och gå in i mig själv, annat har bara stört mig. Självklart vill jag att min man ska vara med men han ska bara vara där i bakgrunden, ännu mer frustreande för honom att inte kunna göra ngt men han är nog van nu

Förlossningsbrev har jag bara skrivit för mig och min man. Deg har vi sen gått igenom som förberedelse och för att han ska veta vad jag vill eller snarare inte vill. Hans funktion under förlossningen är att föra min talan om jag inte kan uttrycka den själv. Eftersom tyska inte heller är mitt modersmål så kräver det extra koncentration att få fram min vilja och den koncentrationen kan jag behöva på annat.

 

[FengurLaugar]

Igår gav jag honom avsnittet för partnern i Gudrun Abascal ena bok att läsa. Han var väldigt blek om nosen efter det
Jag har sagt till honom att det ju borde vara lättare att läsa på och förbereda sig istället för att få en chock när vi väl är där Vi ska gå lite kurser nu de sista veckorna och börja prata genom själva förlossningen lite mer. Jag har redan sagt till honom att hans uppgifter är att se till att jag äter, dricker, kissar och inte slår ihjäl någon typ Sedan vet han ju om min skräck för nålar.
Tänkte att vi får börja fundera på förlossningsbrevet så går det att prata lite mer om hur vi vill ha det. Även om det är svårt första gången och ingen av oss vet vad vi egentligen har att förvänta oss

Min man fick en liten chock när första barnet föddes. Han hade inte läst på något alls och jag hade fullt upp med mig så jag tyckte väl han kunde ha tänkt lite själv, jag tänker inte tänka åt honom
När andra barnet kom visste han ju mera såklart och då gick det bättre

 

[Guldaskig]

Vi försöker ha inställningen att vi tar det som det kommer. Vi är såklart pålästa, dock inte grottat ner oss, men väljer att inte skriva ett förlossningsbrev utan diskuterar mest sinsemellan hur det kan komma att bli. Jag har ju ingen aning om hur jag kommer reagera på smärtan och tänker därför inte heller säga att jag vill eller inte vill ha någon specifik smärtlindring. Tänker lyssna på personalen och låta dem vägleda och råda vad som är bäst. Inför nästa besök hos barnmorskan ville hon att vi skulle tänka ut om det var något speciellt vi ville skulle stå i journalen inför förlossningen så det ska vi väl försöka komma på

Vi har nog tänkt att om vi skulle skriva ett förlossningsbrev och ha specifika önskningar så kommer vi bara bli så sjukt besvikna om det inte skulle bli så. Allt kan ju hända och det försöker vi förbereda oss på.

Jag har dock en hemlig önskan om att vattnet ska gå eller att värkarna ska börja när sambon är på jobbet. Hade varit så himla roligt att ringa till honom och säga: "nu får du komma hem, vattnet har gått" haha!

 

[lil-sis]

Jag har dock en hemlig önskan om att vattnet ska gå eller att värkarna ska börja när sambon är på jobbet. Hade varit så himla roligt att ringa till honom och säga: "nu får du komma hem, vattnet har gått" haha!

Det var lite roligt

 

[lil-sis]

Min sambos insats i den aktiva delen av förlossningen var att trycka på larmet när första krystvärken kom

Alla timmarna innan var han mest sällskap, jobbade per telefon och handlade mat, godis och dricka.

 

[MalanMjöl]

Igår gav jag honom avsnittet för partnern i Gudrun Abascal ena bok att läsa. Han var väldigt blek om nosen efter det
Jag har sagt till honom att det ju borde vara lättare att läsa på och förbereda sig istället för att få en chock när vi väl är där Vi ska gå lite kurser nu de sista veckorna och börja prata genom själva förlossningen lite mer. Jag har redan sagt till honom att hans uppgifter är att se till att jag äter, dricker, kissar och inte slår ihjäl någon typ Sedan vet han ju om min skräck för nålar.
Tänkte att vi får börja fundera på förlossningsbrevet så går det att prata lite mer om hur vi vill ha det. Även om det är svårt första gången och ingen av oss vet vad vi egentligen har att förvänta oss

Vi Fick aldrig skrivit ett förlossningsbrev, jättesvårt första gången när man inte vet hur man reagerar..

 

[Jordgubblime]

@MalanMjöl @Guldaskig
Nej jag är också rätt öppen för förslag från personalen, som sagt, de har gjort detta flera gånger än mig Det som är viktigt för mig är att de vet hur pass rädd jag är för nålar, då det är något av det som jag nog är mest rädd för inför förlossningen. Jag kan nästan tänka mig att de får lov att sätta en i armvecket men verkligen inte i handen En bekant blev totalt överkörd i den frågan "Lilla vän, du ska föda barn, var nålen sitter är dit minsta bekymmer"...
För min del så läser jag på rätt mycket nu, men det handlar mer om att jag har min sjukvårdsskräck och den lugnas när jag vet åtminstone på ett ungefär vad jag har att förvänta mig. Att ha lite koll på normalförloppet, vanligaste komplikationerna, smärtlindring osv gör att jag känner lite mer kontroll över en situation som jag vet att jag inte kommer kunna kontrollera

För övrigt vill jag också ringa det samtalet Typ det roligaste av allt ju!
Speciellt eftersom jag inte fick visa gravtestet på något roligt sätt som jag först ville, utan det blev mer ett "Vad betyder detta?!" och upp under näsan på sambon

 

[Imogen]

Det är väldigt svårt att veta första gången, jag tror att det bästa är att vara påläst om vad som händer och vad som finns. Sen ta det som det kommer. Kommer ihåg att på föräldra/förlossningskursen inför första barnet var det mkt fokus på massage, hur partnern skulle massera för att ta bort det onda.
Men vid ingen av barnen har jag velat bli rörd alls, jag vill vara i fred och gå in i mig själv, annat har bara stört mig. Självklart vill jag att min man ska vara med men han ska bara vara där i bakgrunden, ännu mer frustreande för honom att inte kunna göra ngt men han är nog van nu

Precis så var det för mig också. Jag går väldigt mycket in i mig själv och massage var ungefär det sista jag ville just då.

Däremot tycker jag efteråt att när värkarna var som värst tappade jag fokus (och lyckades överdosera lustgasen ) och kände att jag inte hade riktigt kontroll. Så denna gång skulle jag vilja att maken försökte hålla mer "koll" på mig och värkarna och lustgasen osv. Alltså inte medicinskt såklart utan mer berätta när de kommer och går osv. Vilket inte direkt är lätt med någon som helst går in i sig själv

 

[Guldaskig]

@Jordgubblime Jag sätter mängder med nålar i jobbet och kan på nåt sätt köpa personalens tänk när de säger att "nålen är ditt minsta bekymmer" för den kan verkligen vara livsnödvändig. Har dock full respekt för att man kan vara nålrädd och jag hoppas att de kan bemöta din rädsla på ett bra sätt

Fick den här skickad till mig av en kompis, fantastiskt roligt! (en förlossningsfilm om det är någon som vill ha en varning)

 

[pulkaskurk]

@MalanMjöl @Guldaskig
Nej jag är också rätt öppen för förslag från personalen, som sagt, de har gjort detta flera gånger än mig Det som är viktigt för mig är att de vet hur pass rädd jag är för nålar, då det är något av det som jag nog är mest rädd för inför förlossningen. Jag kan nästan tänka mig att de får lov att sätta en i armvecket men verkligen inte i handen En bekant blev totalt överkörd i den frågan "Lilla vän, du ska föda barn, var nålen sitter är dit minsta bekymmer"...
För min del så läser jag på rätt mycket nu, men det handlar mer om att jag har min sjukvårdsskräck och den lugnas när jag vet åtminstone på ett ungefär vad jag har att förvänta mig. Att ha lite koll på normalförloppet, vanligaste komplikationerna, smärtlindring osv gör att jag känner lite mer kontroll över en situation som jag vet att jag inte kommer kunna kontrollera

För övrigt vill jag också ringa det samtalet Typ det roligaste av allt ju!
Speciellt eftersom jag inte fick visa gravtestet på något roligt sätt som jag först ville, utan det blev mer ett "Vad betyder detta?!" och upp under näsan på sambon

Fast jag har nog aldrig varit med om att vårdpersonalen bråkar om vart nålen ska sitta.
Mig sätter de nålar på minst varannan vecka året om...
Dock om du inte väldigt gärna vill ha nålen i armvecket så tycker jag att det är bättre att ha den på insidan av underarmen.
Då blir du inte lika lägesberoende med armen som den blir i armvecket.
Om du mot förmodan träffar på någon som hävdar att det är ditt minsta problem vart nålen sitter så tycker jag att du ska ifrågasätta varför det är så viktigt att ha den i handen och inte där du önskar.
När det är dags för nål så lägger jag alltid fram min "stick-arm" (vänster) och säger vårt jag vill ha nålen och det brukar aldrig vara något krångel med det.
Vill sköterskan/bm/läkare köra över dig ändå så ta sambon till hjälp och stå på dig!
Byt BM om det inte känns bra.
Personalen är där för din skull och ska hjälpa dig, inte skälpa.
Men de allra flesta vårdpersonal är supergulliga och lyhörda om de vet att du tycker att något är jobbigt

 

[Blueberry]

Jag är rätt glad att jag bad barnmorskan på MVC att skriva in den där meningen om "förväntat snabbt förlopp" överst i min sammanfattning när jag var där i måndags.

Angående partner och stöd så har vi haft såpass snabba förlossningar att det inte har funnits så mycket utrymme för alternativ, men min man är duktig på att serva med vatten (med sugrör, mycket viktigt) och att klappa på mig både fysiskt och själsligt. Jag har nog inte sagt mer än ett par meningar till honom under hela förlossningen eftersom det mer är något "mellan mig och kroppen" där jag går helt in i mig själv och min "kapsel". Jag blundar till exempel i princip hela tiden. Vi har däremot pratat om vad jag INTE vill ha/prova/göra, så att han kan sätta stopp för förslag innan jag uppfattar dem, om det skulle behövas.

Minns visserligen att jag fräste "20 veckor, din idiot!!" till honom mitt under en värk. (Han ba: "senast mådde hon ju väldigt illa i över en månad..." Det uttalandet lyckades tydligen ta sig in i kapseln och irritera mig ) Och att jag vrålade ett argt "NEEEJ!" till honom i masken när han föreslog att jag skulle ta en paus från lustgasen mitt i krystkaoset. Annars har vi inte haft någon vidare kommunikation mellan oss, men det är liksom inte säkert att jag ens hört/lyssnat på vad han säger pga rätt busy med annat.

Jag är väldigt glad att han tog en del bilder under förlossningen, och skulle rekommendera andra att ge det i uppdrag till partnern. Det är fint att ha, tycker jag - som blundar hela förlossningen och därmed knappt har några minnesbilder själv.

 

[MalanMjöl]

@MalanMjöl @Guldaskig
Nej jag är också rätt öppen för förslag från personalen, som sagt, de har gjort detta flera gånger än mig Det som är viktigt för mig är att de vet hur pass rädd jag är för nålar, då det är något av det som jag nog är mest rädd för inför förlossningen. Jag kan nästan tänka mig att de får lov att sätta en i armvecket men verkligen inte i handen En bekant blev totalt överkörd i den frågan "Lilla vän, du ska föda barn, var nålen sitter är dit minsta bekymmer"...
För min del så läser jag på rätt mycket nu, men det handlar mer om att jag har min sjukvårdsskräck och den lugnas när jag vet åtminstone på ett ungefär vad jag har att förvänta mig. Att ha lite koll på normalförloppet, vanligaste komplikationerna, smärtlindring osv gör att jag känner lite mer kontroll över en situation som jag vet att jag inte kommer kunna kontrollera

För övrigt vill jag också ringa det samtalet Typ det roligaste av allt ju!
Speciellt eftersom jag inte fick visa gravtestet på något roligt sätt som jag först ville, utan det blev mer ett "Vad betyder detta?!" och upp under näsan på sambon

Ja om man har några specifika rädslor såsom nålar är det säkert jättebra att det står någonstans så personalen kan ta så mycket hänsyn som möjligt!

 

[Guldaskig]

Fast jag har nog aldrig varit med om att vårdpersonalen bråkar om vart nålen ska sitta.
Mig sätter de nålar på minst varannan vecka året om...
Dock om du inte väldigt gärna vill ha nålen i armvecket så tycker jag att det är bättre att ha den på insidan av underarmen.
Då blir du inte lika lägesberoende med armen som den blir i armvecket.
Om du mot förmodan träffar på någon som hävdar att det är ditt minsta problem vart nålen sitter så tycker jag att du ska ifrågasätta varför det är så viktigt att ha den i handen och inte där du önskar.
När det är dags för nål så lägger jag alltid fram min "stick-arm" (vänster) och säger vårt jag vill ha nålen och det brukar aldrig vara något krångel med det.
Vill sköterskan/bm/läkare köra över dig ändå så ta sambon till hjälp och stå på dig!
Byt BM om det inte känns bra.
Personalen är där för din skull och ska hjälpa dig, inte skälpa.
Men de allra flesta vårdpersonal är supergulliga och lyhörda om de vet att du tycker att något är jobbigt

Beroende på situation vill man ha nålen så centralt som möjligt, armvecket är alltså att föredra framför handryggen i en akut situation. Är man dock en uppegående patient inneliggande på en avdelning är det många som tycker att det blir krångligt att ha den i armvecket då eventuella dropp kan avstanna om man böjer armen. Är det livsavgörande och patienten är medvetslös och svårstucken händer det att nålen sätts i ett kärl på halsen. Väldigt OT dock

Jag brukar alltid fråga patienten om det är någonstans det brukar vara lättare att sticka, oftast vet många det och gör precis som du, räcker fram rätt hand/arm. I det läget är det ju bara korkat att som personal propsa på att sätta nålen någon annanstans.

 

[Nixehen]

Jag är grymt nålrädd, och upplever att de flesta tar det på fullt allvar och respekterar ens vilja. Har varit med om sköterskor som fullkomligt köttat sönder mig också dock, när de varit kassa på att sticka. (Jag är extremt lättstucken, mina kärl ligger på utsidan i stortsett).
Men har tuffat till mig med åren och säger numera ifrån och kräver någon som är erfaren när det ska stickad.

Jag föredrar alla gånger att ha nålen i handen än i armvecket, tycker det senare gör grisont när man rör sig.