Men vi är ju överens. Det finns massor av duktiga viltspårchampions av sällskapsraserna som man sällan eller aldrig ser på bruks- eller lydnadstävlingar. Alltså är det inte nosarna eller spårlusten som brister.
Varför, varför finns det så få av dem som har startat i bruksets appellklass och ens blivit godkända? Jag tror att en anledning är att hundarna inte finner det meningsfullt att göra appellklassens hela lydnadsprogram, i varje fall inte utan regelbundna materiella belöningar. Jag tror inte det beror på att de hundarnas förare är tråkigare eller oskickligare.
Har haft en medelstor sällskapshund som var duktig på personspår, mycket spårnoga med låg nos hela tiden, behagligt tempo, hela tiden med sträckt lina utan att dra eller bli stark. Den tunnpälsade hunden tävlade jag aldrig med, dels för att hon inte ville spåra om vädret inte passade, vägrade att sitta, ligga eller lägga sig om det var det minsta fuktigt eller kallt på marken, och för att vi inte kom till slutet på vart tredje spår. Då skulle vi ändå fått säkra tior på inkallning, apportering, budföring och hopp, (förutsatt att marken var torr och inte kall för då hade hon inte satt sig).
Min nästa hund blev en brukshund. Vi har visserligen bara startat en spårtävling, men det blev uppflytt till högre och pallplats, så jag tycker att vår spårkarriär har varit lyckad om än väl kort på grund av pandemin. Det tog tid innan jag kunde starta eftersom hon vill spåra i söktempo som är hennes huvudgren, och är jättestark. Finvädershunden var trevligare och bekvämare att spåra med. Eftersom brukshunden är hård, energisk och mycket entusiastisk vill jag kanske inte att hon tycker att pinnarna är superintressanta, för då går de sönder. Det räcker så bra med att hon noterar dem.
Jag tycker att det är roligt att nose-work är en sport för många olika raser, för det är ju som jag redan har skrivit inget fel på nosarna och lusten att använda dem. Fast min tes var att det är väldigt få icke-arbetande raser som lyckas bra i brukset, jag vet om någon amstaff, några cane corso, någon pudel, och några terrierraser, (och tydligen några akitor!). Och jag tycker att om man inte själv bruksutbildat, tränat och tävlat bruks med en ovanlig ras, så är det fånigt och överlägset att hävda att det bara handlar om att träna mer och roligare så kan man lyckas med den sortens ras.
Eftersom det är hur lätt som helst att gå in i hunddata och ta fram hur många polarhundar, vinthundar och drivande hundar som har bruksmeriter, tycker jag att du ska göra det och övertyga mig om att jag har fel.