Ja, jag tror att så länge man vet att de tillgångar man äger är sammanlagt större än vad skulderna är så är det ju en balans. Då måste man givetvis också inse att om utifall det värsta händer (långtidssjuk, arbetslös eller annat) så får man också kanske vara beredd att sälja av tillgångarna (hus, båt, bil, annat).
Jag o min man kommer från väldigt olika familjer vad gäller ekonomi. Han från en sparsam sådan; där man sparar, sparar och sparar, helst är man helt fri från låneskulder överhuvudtaget (han var den som ansågs/anses som "slösaktig" i sin familj). Min familj (mest min far) har friskt lånat pengar, till hus, bilar, husbilar, husvagnar och annat (i min familj var jag "spara").
Vilket medförde att min respektive oroade sig väldigt mycket mer när vi skulle låna pengar till vårt hus på ca 1,2 miljoner. Lite oro för att vi kanske inte skulle kunna få lån ("men HALLÅ" var min reaktion... två vuxna med ett barn där båda har tillsvidaretjänster med totalt ca 55000 kr/månad bruttoinkomst... banken kommer slänga pengarna efter oss!"
) och en viss oro för "tänk om utifall att någon av oss blir sjuk/arbetslös....". Jag tänker istället såhär: ska man få äga hus så får man räkna med att låna pengar; om man först ska spara ihop 1,2 miljoner; tja, då har priset stigit till 2-3 miljoner för samma fastighet. Och då har det gått 10-15-20 år. Nästan alla lånar pengar till att köpa en villa. OM utifall att om det värsta händer; tja, då får man sälja och flytta. Under de åren som det värsta INTE händer så får man bo där och njuta av att man har det privilegiet.
Det som är kontentan av våra familjers syn (rättare sagt; mest våra pappors ytterligheter) är att båda sätten funkar. Jag tycker dock att min pappa verkar ha/har haft ett lite roligare liv faktiskt; och trots allt har det ändå funnits balans - ekonomin har gått ihop och de har inte haft några problem med kronolle. Svärfar lever betydligt mer sparsamt (fast han verkligen inte alls behöver egentligen; han har en HÖG inkomst) och unnar sig själv i princip nästan inget. Istället kommer hans vuxna, självförsörjande barn förmodligen få ett betydligt fetare arv än jag och min bror. Och tja, om det är en "merit" så har ju han gjort mer rätt. Jag ser hellre att mina föräldrar lever upp sina pengar när de är i livet; jag och mitt syskon klarar oss bra själva.