Hur ska jag hantera allt?

Givetvis ska man kunna prata om ex, varför skulle det vara hysch hysch om det? Älta, ja det är ju en annan sak. Jag och sambon har pratat en hel del om våra tidigare relationer, hans otrogna ex och mina manipulerande psychon som gick bakom ryggen till exempel. Vi vill ju veta allt om varandra och vad vi varit med om. Vi kan skrattat tillsammans över vissa puckon vi varit med innan. Låter snarare ohälsosamt att ha ämnen man aldrig rör vid. Inte heller har vi förpassat alla ex till ignorera-kategorin bara för att de är just ex. Man råkade inte passa ihop, helt enkelt. Det händer att vi båda fortfarande pratar med vissa och det ser jag inget bekymmer med.
 
Fast alltså, att aldrig prata om det "förgångna" låter för mig väldigt märkligt. Det handlar ju knappast om behov eller att man skulle leva i dåtid. Pratar man bara framtid med sina vänner då? Jag kanske missförstår men det låter helmysko att aldrig nämna sina egna erfarenheter eller dra en anekdot från en resa en varit på. Sitter du bara tyst bland kompisarna om de t ex pratar om var de brukade semestra med familjen när de var yngre?

Att inte vilja vara vän med något man inte kan tänka sig ett förhållande med kanske jag också missförstår men menar du alltså att din sambo är din enda vän...? :confused:

Jag har inget behov av att prata om det förgångna nej. Visst kan jag säga något om något som hände när barnen var små eller om de frågar hur det var med något men jag sitter inte och pratar om sådant med min sambo som hände när jag och ett ex var på semester. Jag pratar om det som händer här och nu. Jag pratar inte särskilt mycket om framtiden heller utan lever i nuet.

Semestrarna när jag var barn är verkligen inget jag brukar diskutera eftersom de mardrömmarna inte upptar mina tankar alls.

Mina vänner brukar inte heller diskutera resor de var på som barn, varför skulle de när livet vi lever idag är så mycket intressantare?

Nej min sambo är inte min enda vän men han är min bästa vän och utan det hade han inte varit min sambo. För mig är vänskapen det som gör att förhållandet överlever även vid svår sjukdom, olyckor och annat elände när varken kraft eller ork finns att upprätthålla vad man som annars är viktigt i ett förhållande. Mina övriga vänner tycker jag mycket om men ett ex är ett ex av en anledning och det är för att han inte längre är min vän och varför skulle jag då försöka ha någon form av vänskap med honom?
 
Jag har inget behov av att prata om det förgångna nej. Visst kan jag säga något om något som hände när barnen var små eller om de frågar hur det var med något men jag sitter inte och pratar om sådant med min sambo som hände när jag och ett ex var på semester. Jag pratar om det som händer här och nu. Jag pratar inte särskilt mycket om framtiden heller utan lever i nuet.

Semestrarna när jag var barn är verkligen inget jag brukar diskutera eftersom de mardrömmarna inte upptar mina tankar alls.

Mina vänner brukar inte heller diskutera resor de var på som barn, varför skulle de när livet vi lever idag är så mycket intressantare?

Nej min sambo är inte min enda vän men han är min bästa vän och utan det hade han inte varit min sambo. För mig är vänskapen det som gör att förhållandet överlever även vid svår sjukdom, olyckor och annat elände när varken kraft eller ork finns att upprätthålla vad man som annars är viktigt i ett förhållande. Mina övriga vänner tycker jag mycket om men ett ex är ett ex av en anledning och det är för att han inte längre är min vän och varför skulle jag då försöka ha någon form av vänskap med honom?
Det finns ju olika anledningar till att man väljer att inte leva ihop, alla beror inte ju inte på att man inte längre är vänner. Ibland kanske man bara inte vill samma sak eller har samma syn på förhållanden eller är på samma plats i livet.

Det jag blir lite nyfiken på är att du har ju uppenbarligen väldigt svåra upplevelser bakom dig, är det något du och din nuvarande sambo aldrig har pratat om?
 
Jag har inget behov av att prata om det förgångna nej. Visst kan jag säga något om något som hände när barnen var små eller om de frågar hur det var med något men jag sitter inte och pratar om sådant med min sambo som hände när jag och ett ex var på semester. Jag pratar om det som händer här och nu. Jag pratar inte särskilt mycket om framtiden heller utan lever i nuet.

Semestrarna när jag var barn är verkligen inget jag brukar diskutera eftersom de mardrömmarna inte upptar mina tankar alls.

Mina vänner brukar inte heller diskutera resor de var på som barn, varför skulle de när livet vi lever idag är så mycket intressantare?

Nej min sambo är inte min enda vän men han är min bästa vän och utan det hade han inte varit min sambo. För mig är vänskapen det som gör att förhållandet överlever även vid svår sjukdom, olyckor och annat elände när varken kraft eller ork finns att upprätthålla vad man som annars är viktigt i ett förhållande. Mina övriga vänner tycker jag mycket om men ett ex är ett ex av en anledning och det är för att han inte längre är min vän och varför skulle jag då försöka ha någon form av vänskap med honom?

Det känns lite som att du tolkar inläggen som djävulen läser bibeln. Att berätta om barndomssemestrar var givetvis bara ett exempel. Mig veterligen hör det till vanligheterna att man pratar om allt möjligt med sina vänner, "mellan himmel och jord" så att säga. Såväl dåtid, nutid som framtid. Det var det jag försökte få fram. Har man jobbiga upplevelser i bagaget är det ju en annan sak, men hade jag haft bekymmer att prata om dåtid av den anledningen så hade jag nog förklarat det från första början för att undvika missförstånd och höjda ögonbryn istället för att ifrågasätta varför andra diskuterar dåtid.

Sen stämmer jag in med @monster1 , att man blivit ovänner är ju bara en av många anledningar till att man bryter upp. Jag och en av mina, då nära, vänner hade fantastiskt kul tillsammans som kompisar men så fort vi försökte oss på ett förhållande blev det bara pannkaka av alltihop. Alltså passade vi bra som vänner, men inte som ett par. Varför skulle jag ha ett horn i sidan till honom för det?
 
Det finns ju olika anledningar till att man väljer att inte leva ihop, alla beror inte ju inte på att man inte längre är vänner. Ibland kanske man bara inte vill samma sak eller har samma syn på förhållanden eller är på samma plats i livet.

Det jag blir lite nyfiken på är att du har ju uppenbarligen väldigt svåra upplevelser bakom dig, är det något du och din nuvarande sambo aldrig har pratat om?

För mig har förhållandet tagit slut när jag inte längre kan vara vän med den personen. Jag kanske älskar honom fortfarande men han är inte längre min vän och då går jag så för mig är det så, för andra kan det självklart vara på andra sätt men jag svarar ju bara för mig själv.

Nej vi pratar inte om min barndom nu. Vi kanske pratade någon enstaka gång om det i början när det var något som kom upp men jag har inget behov av att prata om den och han vet det han behöver veta. Han är bra på att läsa mellan raderna och förstå så jag har inte behövt förklara allt för honom tack och lov. Han vet inte alla detaljer för det går jag inte in på men han vet tillräckligt för att hantera våran vardag ihop och det räcker.
 
Det känns lite som att du tolkar inläggen som djävulen läser bibeln. Att berätta om barndomssemestrar var givetvis bara ett exempel. Mig veterligen hör det till vanligheterna att man pratar om allt möjligt med sina vänner, "mellan himmel och jord" så att säga. Såväl dåtid, nutid som framtid. Det var det jag försökte få fram. Har man jobbiga upplevelser i bagaget är det ju en annan sak, men hade jag haft bekymmer att prata om dåtid av den anledningen så hade jag nog förklarat det från första början för att undvika missförstånd och höjda ögonbryn istället för att ifrågasätta varför andra diskuterar dåtid.

Sen stämmer jag in med @monster1 , att man blivit ovänner är ju bara en av många anledningar till att man bryter upp. Jag och en av mina, då nära, vänner hade fantastiskt kul tillsammans som kompisar men så fort vi försökte oss på ett förhållande blev det bara pannkaka av alltihop. Alltså passade vi bra som vänner, men inte som ett par. Varför skulle jag ha ett horn i sidan till honom för det?

Hur du tycker att jag läser får stå för dig. Bara för att jag inte fungerar som du så är det inte fel. Varför tycker du att det är fel med att leva i nuet? Jag och sambon diskuterar sällan saker som hände för 15 år sedan heller. Det är ointressant vad som hände då även fast vi var tillsammans då.

Visst pratar vi om allt möjligt men jag har inget behov av att prata om saker som hände förr. Möjligtvis saker som berör mina barns uppväxt men inte annars. Varför ska jag behöva förklara varför jag inte vill diskutera dåtid? Jag pratar väl om vad jag vill. Ingen annan har med att göra hur jag växte upp. Det är min ensak. Varför skulle någon höja på ögonbrynen för det? En sådan person hade jag aldrig blivit vän med. Jag ogillar starkt människor som lägger sig i saker de inte har med att göra. Jag berättar det jag vill, inget annat.

Jag har aldrig ifrågasatt varför andra diskuterar dåtid, folk får prata om precis vad de vill precis som jag pratar om vad jag vill. Jag kan bara svara för mig själv, inte för någon annan. Har verkligen folk så innehållslösa liv att de måste diskutera dåtid och framtid istället för nutid?

Nu pratar jag om personer som jag har haft ett förhållande med, inget annat.
 
Hur du tycker att jag läser får stå för dig. Bara för att jag inte fungerar som du så är det inte fel. Varför tycker du att det är fel med att leva i nuet? Jag och sambon diskuterar sällan saker som hände för 15 år sedan heller. Det är ointressant vad som hände då även fast vi var tillsammans då.

Visst pratar vi om allt möjligt men jag har inget behov av att prata om saker som hände förr. Möjligtvis saker som berör mina barns uppväxt men inte annars. Varför ska jag behöva förklara varför jag inte vill diskutera dåtid? Jag pratar väl om vad jag vill. Ingen annan har med att göra hur jag växte upp. Det är min ensak. Varför skulle någon höja på ögonbrynen för det? En sådan person hade jag aldrig blivit vän med. Jag ogillar starkt människor som lägger sig i saker de inte har med att göra. Jag berättar det jag vill, inget annat.

Jag har aldrig ifrågasatt varför andra diskuterar dåtid, folk får prata om precis vad de vill precis som jag pratar om vad jag vill. Jag kan bara svara för mig själv, inte för någon annan. Har verkligen folk så innehållslösa liv att de måste diskutera dåtid och framtid istället för nutid?

Nu pratar jag om personer som jag har haft ett förhållande med, inget annat.
:) Diskutera och diskutera, det kan ju räcka med att man pratar om något man skulle vilja göra. Typ ska vi inte åka ner och hälsa på NN igen, det var så länge sedan vi var där sist... Då har man ju pratat om både dåtid och nutid.

Att dela med sig av sin historia är ju ett sätt att skapa samhörighet. Jag har tex massor av arvegods från mina far- och morföräldrar saker som får mig att tänka på dom och som får mig att känna samhörighet med dem fastän de inte längre finns. För mig är det viktigt. När jag handarbetar, så tänker jag ofta både på min farmor och min mamma, min farmor är död sedan länge och min mamma bor en bit bort det får mig ändå att känna som att vi har en samhörighet. Jag skulle inte vilja vara historielös. Sen finns det väll delar av ens liv som man inte vill tänka på lika ofta. Men på vintern så kan jag tex planera min trädgård då lever jag ju också både i nutid och i dåtid och framtid. Jag fundera på vad jag odlade tidigare, vad jag har och vad jag vill odla nästa säsong. I trädgården har jag massor av ärvda och "fådda" växter när jag tittar på dom och pysslar med dom så tänker ag på givaren osv. Jag tycker att "min historia" är viktig, framför allt är den viktigt för mig och förhoppningsvis är den viktigt för en framtida partner och jag kommer att vara intresserad av partners historia. Så funkar jag.
 
:) Diskutera och diskutera, det kan ju räcka med att man pratar om något man skulle vilja göra. Typ ska vi inte åka ner och hälsa på NN igen, det var så länge sedan vi var där sist... Då har man ju pratat om både dåtid och nutid.

Att dela med sig av sin historia är ju ett sätt att skapa samhörighet. Jag har tex massor av arvegods från mina far- och morföräldrar saker som får mig att tänka på dom och som får mig att känna samhörighet med dem fastän de inte längre finns. För mig är det viktigt. När jag handarbetar, så tänker jag ofta både på min farmor och min mamma, min farmor är död sedan länge och min mamma bor en bit bort det får mig ändå att känna som att vi har en samhörighet. Jag skulle inte vilja vara historielös. Sen finns det väll delar av ens liv som man inte vill tänka på lika ofta. Men på vintern så kan jag tex planera min trädgård då lever jag ju också både i nutid och i dåtid och framtid. Jag fundera på vad jag odlade tidigare, vad jag har och vad jag vill odla nästa säsong. I trädgården har jag massor av ärvda och "fådda" växter när jag tittar på dom och pysslar med dom så tänker ag på givaren osv. Jag tycker att "min historia" är viktig, framför allt är den viktigt för mig och förhoppningsvis är den viktigt för en framtida partner och jag kommer att vara intresserad av partners historia. Så funkar jag.

Jag tror det är en förbaskad skillnad på att ha goda minne och svåra dito.

Harman som jag - och andra i tråden - minnen man helst undviker att ta upp så pratar man inte så mycket om dem. Och man pratar itne om känslorna som är förknippade med det.

Mitt ex gjorde mig illa i många bemärkelser. Aldrig fysiskt dock. Jag skulle aldrig kunna vara nära vän till honom. Vi har en "arbetsrelation" eftersom vi har barn ihop.

Skulle jag mot förmodan få någon ny i mitt liv ser jag ingen mening med att diskutera vad ont exet gjorde .
 
Varför då, nästan alla vuxna människor har ju haft förhållanden innan varför ska man låtsas som att det inte är så? Jag tycker det är jättespännande att prata om tidigare relationer, hur de fungerade eller inte fungerade, hur man upplevde relationen också sånt. Med tanke på hur relationer ser ut idag så är det ju stor sannolikhet att man själv någon gång kommer att vara den här personens ex också och då vill jag veta att det här är en person som klarar av att reda ut sina relationer även när de avslutas. En person som inte rett ut sia tidigare relationer på ett vettigt sätt är ett no-no för mig. Visst att man inte behöver vara bästis med sina ex men man bör åtminstone inte vara ovänner (annars har man i mina ögon inte lärt sig någonting av den tidigare relationen)..

Fast då låter det mer som att du letar ett nytt ex än att du letar en ny partner? För mig är det nog viktigare att min partner är en bra partner för mig än ett bra ex till andra, eller mig för den delen. Exen är väl ex av en anledning, uppenbarligen passade de inte så bra ihop, och förhoppningsvis passar vi bättre ihop?

TS: Jag tycker inte ex är bannlysta som samtalsämne, men i nuläget är ju killen en relationsmässig mardröm, och även om han inte menar det, så håller han ju på att göra sig själv till en omöjlig person att ha en nära relation till. Det funkar ju inte - det är inte ok att vara en emotionell fegis och vingelpelle bara för att man är öppen med det, vilket han tycks tro, att bara han är öppen med att han inte vågar satsa och är feg så är det ok. Nä, det är det inte, för han är ju fortfarande feg och omöjliggör er relation.

Att använda den nya kärleken som ventilation och bollplank för att analysera känslorna för sitt ex låter ju som en sällsynt dålig idé, förstår han inte att du har en ko i diket, och kanske inte tycker det är så kul att höra om exet hela tiden?
 
Fast då låter det mer som att du letar ett nytt ex än att du letar en ny partner? För mig är det nog viktigare att min partner är en bra partner för mig än ett bra ex till andra, eller mig för den delen. Exen är väl ex av en anledning, uppenbarligen passade de inte så bra ihop, och förhoppningsvis passar vi bättre ihop?
Nej jag skulle nog gärna leva lycklig i alla mina dagar och slippa fler uppbrott, men det är ju inte så realistiskt. Det är större sannolikhet att jag fungerar ihop med en person som klarar av att reda ut sina relationer även om de går lite snett och kan göra det på ett bra sätt än en person som som tänker "hämnas" för att den blivit illabehandlad (eventuellt) eller kallar tex sitt ex för olika tillmälen etc. Det känns väldigt omoget.
 
Jag tror det är en förbaskad skillnad på att ha goda minne och svåra dito.

Harman som jag - och andra i tråden - minnen man helst undviker att ta upp så pratar man inte så mycket om dem. Och man pratar itne om känslorna som är förknippade med det.

Mitt ex gjorde mig illa i många bemärkelser. Aldrig fysiskt dock. Jag skulle aldrig kunna vara nära vän till honom. Vi har en "arbetsrelation" eftersom vi har barn ihop.

Skulle jag mot förmodan få någon ny i mitt liv ser jag ingen mening med att diskutera vad ont exet gjorde .
Aha, jag pratar ganska mycket om sådant jag varit med om som inte varit bra i mitt liv, det är ett sätt för mig att hantera det. Det som händer är ju ofta (tyvärr) att andra har liknande erfarenheter, det gör ju att man inte känner sig så ensamen med sina känslor/trauman kring det som inträffat.

Men man är väll olika. Att prata om sina upplevelser är heller inte att använda sina nära och kära som terapeuter kan ju vara bra att tillägga här och med det menar jag inte heller att TS ska stå ut med sin nya pojkväns ältande av den gamla relationen (har han väldigt svårt att släppa den borde han kanske besöka en terapeut, de där det är ändå ingen idetankarna är inte så bra).
 
TS: Jag tycker inte ex är bannlysta som samtalsämne, men i nuläget är ju killen en relationsmässig mardröm, och även om han inte menar det, så håller han ju på att göra sig själv till en omöjlig person att ha en nära relation till. Det funkar ju inte - det är inte ok att vara en emotionell fegis och vingelpelle bara för att man är öppen med det, vilket han tycks tro, att bara han är öppen med att han inte vågar satsa och är feg så är det ok. Nä, det är det inte, för han är ju fortfarande feg och omöjliggör er relation.

Att använda den nya kärleken som ventilation och bollplank för att analysera känslorna för sitt ex låter ju som en sällsynt dålig idé, förstår han inte att du har en ko i diket, och kanske inte tycker det är så kul att höra om exet hela tiden?
Jag tycker inte det är samtalsämnet som sådant som är problemet. Det hade kunnat handla om en gammal kompis, en morbror eller ett tv-spel. Tröttsamt negativt gaggande är tröttsamt oavsett.
 
Nej jag skulle nog gärna leva lycklig i alla mina dagar och slippa fler uppbrott, men det är ju inte så realistiskt. Det är större sannolikhet att jag fungerar ihop med en person som klarar av att reda ut sina relationer även om de går lite snett och kan göra det på ett bra sätt än en person som som tänker "hämnas" för att den blivit illabehandlad (eventuellt) eller kallar tex sitt ex för olika tillmälen etc. Det känns väldigt omoget.

Absolut, men samtidigt, är det inte viktigare att en ny partner är vettig att ha en relation med, än att den är vettig att göra slut med? Att kalla folk för tillmälen och gå och fundera på att hämnas etc kan du iofs göra personen till en trist människa att leva med, men då är det ju därför man drar öronen åt sig.

Det verkade bara så uppgivet att gå in i relationer på det sättet. Det finns ju massor med människor som har livslånga relationer, så jag vet inte om det är särskilt orealistiskt? Uppenbarligen händer det ju hela tiden att folk inte gör slut utan fortsätter vara tillsammans jättelänge.
 
Jag tycker inte det är samtalsämnet som sådant som är problemet. Det hade kunnat handla om en gammal kompis, en morbror eller ett tv-spel. Tröttsamt negativt gaggande är tröttsamt oavsett.

Jag skulle nog tycka att tröttsamt gaggande om ett ex man ännu inte släppt taget om är värre i början av en relation, än att gagga om ett tv-spel. Det senare låter mer tradigt, det förra skulle få mig att fundera på hur viktig jag är för personen ifråga i relation till exet.
 
Absolut, men samtidigt, är det inte viktigare att en ny partner är vettig att ha en relation med, än att den är vettig att göra slut med? Att kalla folk för tillmälen och gå och fundera på att hämnas etc kan du iofs göra personen till en trist människa att leva med, men då är det ju därför man drar öronen åt sig.

Det verkade bara så uppgivet att gå in i relationer på det sättet. Det finns ju massor med människor som har livslånga relationer, så jag vet inte om det är särskilt orealistiskt? Uppenbarligen händer det ju hela tiden att folk inte gör slut utan fortsätter vara tillsammans jättelänge.
Det hänger ihop och visar på hur man ser på sig själv och andra i svåra situationer. Ett uppbrott är ju på ett sätt en av de största prövningar man utsätts för, hur man hanterar det visar på väldigt mycket tycker jag.
 
Jag skulle nog tycka att tröttsamt gaggande om ett ex man ännu inte släppt taget om är värre i början av en relation, än att gagga om ett tv-spel. Det senare låter mer tradigt, det förra skulle få mig att fundera på hur viktig jag är för personen ifråga i relation till exet.
Så om din nuvarande sa att han träffade på sitt ex och dennes nya bäbis vid ica, så skulle du börja undra vad du betydde för den personen?
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Då jag inte är direkt anonym här på forumet så vill jag inte gå in i detaljer kring min egen situation. Men jag startar ändå en tråd med...
Svar
1
· Visningar
337
Senast: sjoberga
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 331
Senast: Whoever
·
S
Relationer Hej. Jag har har en relation med en man sedan 21 månader. Väldigt mkt kärlek mellan oss. Vi bor på olika orter men träffas så ofta vi...
4 5 6
Svar
112
· Visningar
4 300
Senast: Sassy
·
Kropp & Själ Kan inte sova utan ligger och snurrar i sängen och funderar på något som psykoterapeuten sa till mig i dag. Jag ska besluta mig. För...
2
Svar
21
· Visningar
1 396
Senast: tuaphua
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp