Hur veta vilka gånger man ska sätta ner foten?

[mino]

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva mitt problem. Det hela handlar nånstans om att jag inte vet hur ofta jag ska bråka om saker och hur ofta jag ska låta bli, detta kan gälla privat men framför allt på jobbet. Jag upplever det som att antingen tjafsar jag för mycket (vilket tar alldeles för mycket energi och ger ganska lite, men då har jag i alla fall inte gått med på dumheter) eller så tjafsar jag för lite (enligt principen att "man kan inte tjafsa om allt" och går med sånt jag tycker är felaktigheter). Det är som att jag inte hittar balansen med detta.

I morgon tex, har jag två situationer som är typiska. Det ena är ett möte med några kollegor. Mötet är viktigt för en av våra arbetsuppgifter men jag har en stark misstanke om att två personer inte kommer att dyka upp på mötet eftersom de förmodligen så påpassligt har "glömt bort" det. Anledningen till detta har inte just med detta möte att göra, utan snarare en kultur vi har som inte är bra. Frågan är då: ska man tjafsa om detta? Vad leder det till? Ska man inte tjafsa om detta, vad leder det i sin tur till? Ska jag påminna dem fast de är vuxna människor? Jag avskyr att behöva täcka upp för slackers som har noll ordning och struktur och gömmer sig bakom den allmänna låt-gå-mentaliteten. Samtidigt vet jag att jag kan förändra ganska lite genom att tjafsa om detta.

Sedan har jag handledning med en student, denna mailade precis att hen tar med sig en annan student som också vill ha handledning, trots att jag har sagt att handledningen ska vara individuell. Dessa två studenter är lite allmänt förvirrade (viss språkförbistring) och risken är att de dyker upp båda två även om jag mailar att de inte ska göra så. Frågan är: ska jag ta igenom det jag har sagt tidigare och som jag egentligen tycker, eller ska jag skita i det och låta dem komma båda två och så får de mindre tid vardera? Samma sak här, jag gillar inte att vara låt-gå:ig, men jag orkar inte heller tjafsa varenda gång folk inte håller överenskommelser. Men vilka bör jag tjafsa om? Ska jag aldrig tjafsa och ge efter helt?

Så här håller mitt liv på hela tiden. Och det känns som om det bara blir värre och värre, folk blir alltmer "flexibla" med tider och löften. Känner nån igen det här, hur gör man för att slippa fundera kring om/när man ska säga ifrån eller inte??

 

[escodobe]

I det första fallet hade jag helt klart satt ned foten.

I det andre fallet så hade jag gått efter min dagsform om jag inte tror att det kommer ge fortsatta problem. Hur stor är risken att det upprepas osv

 

[sjoberga]

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva mitt problem. Det hela handlar nånstans om att jag inte vet hur ofta jag ska bråka om saker och hur ofta jag ska låta bli, detta kan gälla privat men framför allt på jobbet. Jag upplever det som att antingen tjafsar jag för mycket (vilket tar alldeles för mycket energi och ger ganska lite, men då har jag i alla fall inte gått med på dumheter) eller så tjafsar jag för lite (enligt principen att "man kan inte tjafsa om allt" och går med sånt jag tycker är felaktigheter). Det är som att jag inte hittar balansen med detta.

I morgon tex, har jag två situationer som är typiska. Det ena är ett möte med några kollegor. Mötet är viktigt för en av våra arbetsuppgifter men jag har en stark misstanke om att två personer inte kommer att dyka upp på mötet eftersom de förmodligen så påpassligt har "glömt bort" det. Anledningen till detta har inte just med detta möte att göra, utan snarare en kultur vi har som inte är bra. Frågan är då: ska man tjafsa om detta? Vad leder det till? Ska man inte tjafsa om detta, vad leder det i sin tur till? Ska jag påminna dem fast de är vuxna människor? Jag avskyr att behöva täcka upp för slackers som har noll ordning och struktur och gömmer sig bakom den allmänna låt-gå-mentaliteten. Samtidigt vet jag att jag kan förändra ganska lite genom att tjafsa om detta.

Sedan har jag handledning med en student, denna mailade precis att hen tar med sig en annan student som också vill ha handledning, trots att jag har sagt att handledningen ska vara individuell. Dessa två studenter är lite allmänt förvirrade (viss språkförbistring) och risken är att de dyker upp båda två även om jag mailar att de inte ska göra så. Frågan är: ska jag ta igenom det jag har sagt tidigare och som jag egentligen tycker, eller ska jag skita i det och låta dem komma båda två och så får de mindre tid vardera? Samma sak här, jag gillar inte att vara låt-gå:ig, men jag orkar inte heller tjafsa varenda gång folk inte håller överenskommelser. Men vilka bör jag tjafsa om? Ska jag aldrig tjafsa och ge efter helt?

Så här håller mitt liv på hela tiden. Och det känns som om det bara blir värre och värre, folk blir alltmer "flexibla" med tider och löften. Känner nån igen det här, hur gör man för att slippa fundera kring om/när man ska säga ifrån eller inte??

Jag tycker man alltid tydligt ska påtala när man är missnöjd med ett beteende. Men inte tjafsa eller älta. Bara påtala varje gång det inträffar. För de flesta trillar poletten ned. Har du chefsansvar för någon kallar man till samtal om det händer igen. Har du inte det, utan det är en kollega, påtalar man för chefen vid upprepningar.

 

[Mabuse]

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva mitt problem. Det hela handlar nånstans om att jag inte vet hur ofta jag ska bråka om saker och hur ofta jag ska låta bli, detta kan gälla privat men framför allt på jobbet. Jag upplever det som att antingen tjafsar jag för mycket (vilket tar alldeles för mycket energi och ger ganska lite, men då har jag i alla fall inte gått med på dumheter) eller så tjafsar jag för lite (enligt principen att "man kan inte tjafsa om allt" och går med sånt jag tycker är felaktigheter). Det är som att jag inte hittar balansen med detta.

I morgon tex, har jag två situationer som är typiska. Det ena är ett möte med några kollegor. Mötet är viktigt för en av våra arbetsuppgifter men jag har en stark misstanke om att två personer inte kommer att dyka upp på mötet eftersom de förmodligen så påpassligt har "glömt bort" det. Anledningen till detta har inte just med detta möte att göra, utan snarare en kultur vi har som inte är bra. Frågan är då: ska man tjafsa om detta? Vad leder det till? Ska man inte tjafsa om detta, vad leder det i sin tur till? Ska jag påminna dem fast de är vuxna människor? Jag avskyr att behöva täcka upp för slackers som har noll ordning och struktur och gömmer sig bakom den allmänna låt-gå-mentaliteten. Samtidigt vet jag att jag kan förändra ganska lite genom att tjafsa om detta.

Sedan har jag handledning med en student, denna mailade precis att hen tar med sig en annan student som också vill ha handledning, trots att jag har sagt att handledningen ska vara individuell. Dessa två studenter är lite allmänt förvirrade (viss språkförbistring) och risken är att de dyker upp båda två även om jag mailar att de inte ska göra så. Frågan är: ska jag ta igenom det jag har sagt tidigare och som jag egentligen tycker, eller ska jag skita i det och låta dem komma båda två och så får de mindre tid vardera? Samma sak här, jag gillar inte att vara låt-gå:ig, men jag orkar inte heller tjafsa varenda gång folk inte håller överenskommelser. Men vilka bör jag tjafsa om? Ska jag aldrig tjafsa och ge efter helt?

Så här håller mitt liv på hela tiden. Och det känns som om det bara blir värre och värre, folk blir alltmer "flexibla" med tider och löften. Känner nån igen det här, hur gör man för att slippa fundera kring om/när man ska säga ifrån eller inte??

Jag skulle nog sätta ner foten i princip varje gång det blir strul av den här sorten, och det drabbar dig. Studenter som tar med sig extrakompisar som också ska bli handledda skulle jag vara jättetydlig med, och förklara tydligt att det är en i taget som gäller, om det är så. Kommer de båda två ändå, så skulle jag be extrastudenten vänta på sin tur eller boka en egen tid.

Kollegan som struntar i mötet skulle jag inte ta ansvar för att påminna. Går mötet att hålla utan dem så skulle jag inte säga nåt utan köra på med mötet ändå, deras problem som missar. Går mötet inte att hålla utan dem så får man väl ställa in, och boka ny tid.

 

[FannyN]

Jag hade två personliga förbättringsområden 2014 och detförsta är att inte tjafsa alls. Med tjafsa menar jag stöta och blöta informera och känna in och förklara varför in absurdum. Detta kommer av att jag kom som chef till en stark spretig personalgrupp med mängder av historia med informella ledare och mobbing. Många hade extremt svårt för minsta lilla ändring och till saken hör att samtidigt med mig kom ett nytt avtal att arbeta efter så det blev en skön pyttipanna med mina ideer om hur det skulle vara och därtill ett nytt regelverk att bara följa oavsett vad jag personligen tyckte. Det blev typ som att jobba enligt det nya var mina ideer alltihop och det blev för mycket för några få som lät som betydligt flera. Så jag ältade och förklarade och skrev pm på detaljnivå till ganska liten nytta första året. när jag började förklara vad som gäller mer punkt slut så blev det väldigt mycket lugnare. Mest för de allra flesta som faktiskt lyssnat och jobbat rätt efter första informationen. De som inte fattat efter 10 fattar inte efter 20 heller så de jobbar inte kvar. Sedan så kräver jag numera att folk ska leverera. Till det hör att gå på inplanerade möten. Jag förutsätter att folk har en kalender. Om jag tar tid tll ett möten i onödan och andra missar så skulle jag ringa upp och säga att jag förutsätter att vi genomför det vi gemensamt planerar för och frågar vad som hände.

 

[Kattennizze]

Oj jag skulle lätt sätta ner foten båda gångerna. Det är helt oacceptabelt att göra så, att strunta i överenskommelser. Det skulle aldrig ske på min arbetsplats. Jag skulle inte tjafsa utan bara tala om vad som gäller, ungefär som Mabuse beskriver det.

 

[prinsessfeminist]

Så här håller mitt liv på hela tiden. Och det känns som om det bara blir värre och värre, folk blir alltmer "flexibla" med tider och löften. Känner nån igen det här, hur gör man för att slippa fundera kring om/när man ska säga ifrån eller inte??

Man slutar att tjafsa och berättar helt enkelt hur man vill ha det. När studenterna kommer så berättar du att du bara tar emot en eftersom det är individuell handledning.

Mötet håller du vare sig de som glömt bort det så påpassligt är där eller ej, och så skickar du minnesanteckningar från det.

Är det kollegor så berättar du att attityden/avsaknaden av respekt påverkar arbetet negativt och att det bekymrar dig. Om det inte respekteras så går du till chefen, men det behöver du knappast avisera innan.

Jag har precis haft en helt absurd vecka själv på jobbet, så jag har haft anledning att verkligen lägga var sak i rätt box. Vem är ansvarig, vem kan göra något åt det, vad är mina ansvarsuppgifter, vad stör respektive förstör?

När allt var sorterat och kommunicerat så blev allt mycket bättre.

 

[mino]

Kollegan som struntar i mötet skulle jag inte ta ansvar för att påminna. Går mötet att hålla utan dem så skulle jag inte säga nåt utan köra på med mötet ändå, deras problem som missar. Går mötet inte att hålla utan dem så får man väl ställa in, och boka ny tid.

Det irriterande är att för den enskilda personen så funkar det hjälpligt utan några samordnande möten. Men för den som vill ta ett helhetsgrepp för att skapa bättre kvalitet och en gemensam linje är det nödvändigt att samordna. Problemet hos oss handlar framför allt om fördelningen av timmar och vad man ska lägga sin tid på. Ett antal personer har som strategi att ducka möten för att spara tid (trots att de har tid för denna typ av möten). Det är en kultur som jag påtalat om och om igen är problematisk. Men nada händer.

 

[mino]

Man slutar att tjafsa och berättar helt enkelt hur man vill ha det. När studenterna kommer så berättar du att du bara tar emot en eftersom det är individuell handledning.

Mötet håller du vare sig de som glömt bort det så påpassligt är där eller ej, och så skickar du minnesanteckningar från det.

Är det kollegor så berättar du att attityden/avsaknaden av respekt påverkar arbetet negativt och att det bekymrar dig. Om det inte respekteras så går du till chefen, men det behöver du knappast avisera innan.

Jag har precis haft en helt absurd vecka själv på jobbet, så jag har haft anledning att verkligen lägga var sak i rätt box. Vem är ansvarig, vem kan göra något åt det, vad är mina ansvarsuppgifter, vad stör respektive förstör?

När allt var sorterat och kommunicerat så blev allt mycket bättre.

När jag läser detta så tänker jag att hade vi haft en bra grund så hade inte problemet varit så stort. Det finns problem i vår organisation som gör att det blir flummigare än vad det borde behöva vara. Det som så fint kallas "akademisk frihet" tolkas hos oss som "jag bestämmer själv och ska inte behöva anpassa mig". Det hjälper liksom inte att gå till chefen, hen har inte särskilt stark pondus i dessa frågor. Men jag får ta upp detta med hen igen. Ändå känns det som om jag som individ hamnar i en jäkla fälla: lägga kraft på att ta upp hur andra beter sig eller låta andras beteenden passera. Det hade varit en sak om det bara var nån gång i veckan, men jag upplever att det väldigt ofta är såna här irritationsmoment. Sjukt tröttsamt!