Inte bara nätdejting del 10

[Singoalla]

Jag tycker det låter som om ni inte kan kommunicera på samma plan (och att han verkar vara dum). Men samtidigt kan jag till viss del förstå honom, jag har reagerat på liknande sätt på "ursprungskonflikten" vid ett fåtal tillfällen när jag varit extremt pressad på jobbet/rest mycket och känt att någon lagt ytterligare press på mig genom att vilja ha mig tillgänglig/inte ge mig visst space/kräva att jag ska planera saker jag inte riktigt kan styra.

Det beror också på erfarenheter från tidigare relationer där jag känt mig ständigt kvävd och otillräcklig och där partnern var svartsjuk och utan eget liv.

Senaste gången jag kände mig på det viset var det fullt tillräckligt för att göra slut på "relationen" då vi precis som ni inte kunde kommunicera kring det på ett sätt där ingen blev ledsen/sårad/arg.

I min nuvarande relation är han visserligen en planerare men vi kan också prata om att jag inte kan planera saker som han kan göra då vi har olika förutsättningar. Jag har blivit irriterad vid något tillfälle och då sagt det vilket lett till att han kan tänka sig för och jag kan jobba på att inte läsa in saker som inte finns.

Summa summarum; kan man inte kommunicera blir det inte bra. Och jag tycker han verkar suga på det.

Ja, jag tror att båda våra erfarenheter spelar in här. Jag har uppfattat det som att han blivit åsidosatt både i familj och i hans senaste relation, där han ständigt har fått se efter andras behov och också "kvävts" av tjaj och gnäll. Så när jag blir ledsen så drar hans varningsflagg igång. Och jag har varit i en relation där jag själv har åsidosatt mina behov p.g.a mycket sjuk sambo, och vill aldrig hamna i en relation igen där mina behov alltid kommer i andra rummet. Så när mina känslor då förminskas så slår jag ifrån med full kraft.

Jag tror inte att han är en dålig person. Jag tror bara inte han har vad som krävs för en sund relation just nu.

 

[athena_arabians]

Min magkänsla säger tyvärr samma sak..

Jag messade honom nu och skrev "Det verkar inte som att vi kommer kunna mötas i det här. Jag verkar inte kunna tillgodose dina behov just nu, och du verkar inte kunna tillgodose mina. Vad gör vi?"

Du är snällare än vad jag är men jag är ju en gammal surkärring

 

[emma-vsm]

Min magkänsla säger tyvärr samma sak..

Jag messade honom nu och skrev "Det verkar inte som att vi kommer kunna mötas i det här. Jag verkar inte kunna tillgodose dina behov just nu, och du verkar inte kunna tillgodose mina. Vad gör vi?"

Vad tråkigt att konflikten gick åt det här hållet, men å andra sidan lär man ju känna varandra i situationer som denna och kan agera därefter. Jag tror att jag förstår precis din känsla av att få sina behov osynliggjorda och känslan av att tassa på tå för att inte mötas av ilska (vilket jag gjort hela min barndom och i en del kärleksrelationer. I andra relationer har mina partners känt samma sak om mig..)

Tyckte det var ett bra formerat meddelande, men har du tänkt efter vad du vill göra (oavsett vad han svarar)?

 

[Singoalla]

Men för helvete, ett förhållande går väl inte ut på att det ska vara så enkelt som möjligt! Någon kommer att få ett rejält uppvaknande när han inser att livet inte är enkelt och välordnat (eller rättar in sig i ledet efter hans önskemål...)

Jag förstår att det är jobbigt men bra att det här kom fram så pass tidigt ändå

Jag håller helt med dig. Till saken hör att han är sjukskriven just nu och har väldigt mycket på sitt bord. Jag förstår verkligen att han är mitt i en jobbig period just nu, och har mycket lite energi över till saker utanför rehabiliteringen. Men då kanske man ska ha självinsikt nog att förstå att man inte är redo att inleda en relation. Jag dejtade inte när jag var utbränd eller deprimerad, utan förstod att jag behövde lägga all min energi på mig själv just då. Om han nu behöver lägga allt fokus på sig själv så är det fine. Men då är inte jag med i bilden.

 

[tuaphua]

Jag tror inte att jag och M kommer att kunna mötas i den här konflikten, och jag vet inte hur jag ska hantera det. Vi beslutade i onsdags att inte prata om det mer, men sedan dess har det varit kyligt. Vi träffades igår, trots att jag är sjuk, och det var bara en väldigt märkligt stämning mellan oss. Han verkade kort och lättretlig. Sedan tog han upp konflikten på kvällen igen. Jag sa att jag trodde att han inte ville prata mer om det, men han sa att han fortfarande kände sig ledsen och ville reda ut det.

Sedan följde en två timmar lång diskussion där jag bara kände mig överkörd. Det handlade om hur han inte behövde onödigt tjats i sitt liv, att han tyckte att jag överreagerade och tog ut mina känslor på honom och att han inte hade tid eller energi med mina "skitproblem" Jag försökte förklara att det inte längre ens handlade om den ursprungliga konflikten, utan att jag i dagsläget är ledsen och arg över att han förminskar allt jag säger och viftar bort mina känslor som överreaktioner och "skitproblem". Men han förstod mig aldrig. Så fort han brusade upp så kände jag hur det bara frös till i hela kroppen, och det blev påtagligt hur påverkad jag fortfarande är av min förra relation där jag ständigt blev nedtystad av just ilska. Jag såg den där mardrömsdagen framför mig där det for saker runt i hela lägenheten, hunden låg och skakade under soffan och exet åkte iväg blodig med ambulans. M märkte att nåt inte stod rätt till och frågade var det var, och jag sa att jag borde berätta någonting för honom men att det är jobbigt. Sen blev jag helt torr i halsen och fick inte fram ett enda ord. Det var SKITJOBBIGT Sen lyckades jag ändå säga kort att den här konflikten är jobbig för mig. Att jag har varit i en längre relation förut där jag blivit tystad genom just ilska, och att jag har haft svårt att göra min röst hörd. Att jag tillslut tog strid en gång och att det gick jättesnett. Jättejättesnett. Därför är det svårt för mig just nu när jag upplever att jag inte får säga vad jag känner utan att han blir arg. M var tyst en stund, sen sa han någonting kort (jag minns knappt vad för det blev helt suddigt, men det var väl typ "Vi får väl se till att det inte blir ett problem" eller liknande) och sedan lämnade han rummet.

Jag blev så himla ställd. Jag kanske hade förväntat mig en motfråga. Kanske: "Vad var det som hände när det gick snett?" eller "Okej jag förstår, vad behöver du från mig för att du ska känna dig bekväm när vi är oense?" eller vad som helst. Men ingenting. Sen kom han tillbaka. Jag sa att jag inte vet om jag borde sova kvar eller åka hem. Han sa "Det är lugnt". Jag frågade "Vad är lugnt?" och han sa "Att du är kvar". Så jag frågade "Är det lugnt att jag stannar kvar eller vill du att jag stannar kvar?" Han svarade att han ville att jag skulle stanna.

Nu idag känns det hopplöst. Jag känner mig överkörd och förminskad. Jag har ingen aning om hur vi ska kunna mötas, alls. Det känns som att vi lever i helt olika verkligheter, där jag anser att han är förminskande och han tycker att jag bråkar med honom utan anledning. Det verkar helt hopplöst att få honom att förstå mig, och jag kan inte dejta någon som verkar tycka att saker jag känner är skitsaker

Fy vad tråkigt!
Just att han kallar dina problem för skitproblem tycker jag är väldigt oempatiskt och ego.
Och när du sen delar något så svårt och stort gör det mig förvånad att han om han nu vill vara med dig inte bryr sig mer. Antingen genom frågor eller genom att visa att han finns där.
Man är liksom inte kort och går iväg i det läget.

 

[Singoalla]

Tyckte det var ett bra formerat meddelande, men har du tänkt efter vad du vill göra (oavsett vad han svarar)?

Alternativ 1: Kovändning deluxe från hans sida, och fortsatt dejtande med garden uppe tills han både har bett om ursäkt och med tiden visat att han inte är den skitstövel han beter sig som just nu.
Alternativ 2: Ingen kovändning = tack för den här tiden och hejdå.

 

[Singoalla]

Fy vad tråkigt!
Just att han kallar dina problem för skitproblem tycker jag är väldigt oempatiskt och ego.
Och när du sen delar något så svårt och stort gör det mig förvånad att han om han nu vill vara med dig inte bryr sig mer. Antingen genom frågor eller genom att visa att han finns där.
Man är liksom inte kort och går iväg i det läget.

Jag blev också förvånad. Jag har inte berättat för någon som jag dejtat vad som hände med mitt ex, trots att det i hög grad påverkar hur jag agerar i relationer idag. Jag har tänkt att jag inte vill ge det onödig plats, och att jag i framtiden ska kunna prata om det med någon som jag är tillsammans med eller håller på att bli tillsammans med. Inte för att älta den gamla trasiga relationen, men för att kunna lära känna mig och mina erfarenheter. Det var som sagt jättejobbigt och jag fick knappt fram orden. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men att han lämnade rummet tog mig verkligen på sängen.

 

[tuaphua]

Jag blev också förvånad. Jag har inte berättat för någon som jag dejtat vad som hände med mitt ex, trots att det i hög grad påverkar hur jag agerar i relationer idag. Jag har tänkt att jag inte vill ge det onödig plats, och att jag i framtiden ska kunna prata om det med någon som jag är tillsammans med eller håller på att bli tillsammans med. Inte för att älta den gamla trasiga relationen, men för att kunna lära känna mig och mina erfarenheter. Det var som sagt jättejobbigt och jag fick knappt fram orden. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men att han lämnade rummet tog mig verkligen på sängen.

Jag har dejtat folk som mått dåligt, jag har själv mått dåligt. Vi har trots det kunnat dela något som för oss är jobbigt och mötts av att det tas på allvar och fått ta plats sas oavsett vad den andra har på sin tallrik för stunden.

Precis som jag kunnat dela saker med någon vän som mått dåligt och vice versa.

För mig så finns alltid plats för de jag älskar även om jag inte mår bra.
Någon gång kanske någon inte orkar. Men då, som empatisk person, säger man det på ett justare sätt än att förminska andras problem. Man nöjer sig med att förklara att man faktiskt inte orkar.

De som uppför sig kallt har jag dålig erfarenhet av.

 

[Singoalla]

Vilket skitvecka. Först köper man Parisbiljetter, sen visar det sig att ens nya kärlek är two-face och så åker man på sjukan från helvetet och blir sängliggandes.

Jag hoppas nästa vecka blir bättre. Har troligtvis en ensamweekend att planera i Paris i oktober i alla fall

 

[tuaphua]

Vilket skitvecka. Först köper man Parisbiljetter, sen visar det sig att ens nya kärlek är two-face och så åker man på sjukan från helvetet och blir sängliggandes.

Jag hoppas nästa vecka blir bättre. Har troligtvis en ensamweekend att planera i Paris i oktober i alla fall

Du kan mycket väl hitta nytt trevligt resesällskap till dess! You never know!

 

[Singoalla]

Du kan mycket väl hitta nytt trevligt resesällskap till dess! You never know!

Mycket möjligt! Har en kompis som redan visat intresse och sagt att jag ska höra av mig direkt om jag dumpar skitstöveln.

Fasen, vilka vänner man har

 

[corzette]

Vilket skitvecka. Först köper man Parisbiljetter, sen visar det sig att ens nya kärlek är two-face och så åker man på sjukan från helvetet och blir sängliggandes.

Jag hoppas nästa vecka blir bättre. Har troligtvis en ensamweekend att planera i Paris i oktober i alla fall

¨
Gilla på Parisresan ändå...

ta med dej nån tjejkompis annars... Nu säger jag inte att man inte ska resa själv (de gör jag hela tiden) men måste erkänna att jag ibland saknar att ha nån (en vän oavsett kön) som man kan dela upplevelsen med... Delad glädje är dubbel glädje =)

 

[mandalaki]

Det är lite så det känns. Han hade fått en uppfattning av att jag är en glad och enkel tjej,

Har han uttryckt det så? Isåfall är risken att jag kräks upp lunchen, faktiskt.

 

[Singoalla]

Har han uttryckt det så? Isåfall är risken att jag kräks upp lunchen, faktiskt.

Nja, inte med just orden glad och enkel, och inte i samband med den här konflikten. Men han har sagt under tiden vi dejtat att jag verkar "så lättsam" och att saker och ting "känns så enkelt med mig". Jag vet exempelvis någon gång som vi skulle välja vad vi skulle äta och jag sa att han kunde välja, att vad som helst går bra för mig, och han svarade "Du är så okomplicerad! Skönt!". Typ.

Och ja, jag är både lättsam och enkel oftast. Och okomplicerad på många sätt. Men jag har också åsikter, kan vara svår ibland och är aningens känsligare än många andra. Ja ni vet, människa.

 

[mandalaki]

Nja, inte med just orden glad och enkel, och inte i samband med den här konflikten. Men han har sagt under tiden vi dejtat att jag verkar "så lättsam" och att saker och ting "känns så enkelt med mig". Jag vet exempelvis någon gång som vi skulle välja vad vi skulle äta och jag sa att han kunde välja, att vad som helst går bra för mig, och han svarade "Du är så okomplicerad! Skönt!". Typ.

Och ja, jag är både lättsam och enkel oftast. Och okomplicerad på många sätt. Men jag har också åsikter, kan vara svår ibland och är aningens känsligare än många andra. Ja ni vet, människa.

Aha. Ja, det lät inte riktigt lika illa i mina öron även om "så lättsam" skaver lite.

Men hade han uttryckt det som glad och enkel tjej, då hade det varit kåt, glad och tacksam-varning på honom.

 

[Singoalla]

Aha. Ja, det lät inte riktigt lika illa i mina öron även om "så lättsam" skaver lite.

Men hade han uttryckt det som glad och enkel tjej, då hade det varit kåt, glad och tacksam-varning på honom.

Just idag känns det inte så jävla långt ifrån ändå

 

[mandalaki]

Just idag känns det inte så jävla långt ifrån ändå

Då så

 

[tott]

Nja, inte med just orden glad och enkel, och inte i samband med den här konflikten. Men han har sagt under tiden vi dejtat att jag verkar "så lättsam" och att saker och ting "känns så enkelt med mig". Jag vet exempelvis någon gång som vi skulle välja vad vi skulle äta och jag sa att han kunde välja, att vad som helst går bra för mig, och han svarade "Du är så okomplicerad! Skönt!". Typ.

Trodde han möjligtvis att du var en tjej utan egen vilja? En som inte har åsikter? ...och då det sen visar sig att du har åsikter så är du inte rolig mera?

 

[Singoalla]

Trodde han möjligtvis att du var en tjej utan egen vilja? En som inte har åsikter? ...och då det sen visar sig att du har åsikter så är du inte rolig mera?

Jag tror att han möjligtvis trodde att jag var en tjej som hade ungefär samma uppfattning som honom när det kommer till vilka konflikter som är rimliga att ha och inte, och det blev jobbigt när det visade sig att vi hade olika uppfattning om det. Mao - det blev jobbigt när jag hade åsikter som blev obekväma för honom.

 

[emma-vsm]

Lite tankar om kommunikation.

Dejten menar vad han säger, och för honom är det självklart att det gäller tills han ev säger något annat (låter kanske självklart men för mig är det ovant). Om vi bestämde för en vecka sen att vi skulle ses imorgon vill jag gärna stämma av men det tycker han är konstigt (kan också hänga ihop med att jag är planerare och han är spontan). Om han har sagt att han tycker om mig så är det så tills han säger något annat (vilket skulle kunna bli jobbigt för mitt bekräftelsebehov). Om han har sagt en gång att jag ska ta för mig av vad jag vill äta i hans hem, så kan han nästan bli irriterad när jag vill vara artig och fråga om jag kan ta en macka.
Han minns ALLT jag säger och berättar. Jag har minne som en guldfisk. Ingen av oss har pratat känslor i familjen under uppväxten, men jag har gjort det mycket på annat håll vilket jag inte tror att han gjort. Han har ändå berättat en del privata och känsliga saker om sin bakgrund som gör att jag tror att det kanske inte är ett problem egentligen.

Jag tycker det är lite intressant (och förmodligen utvecklande) att vi är så olika, men det gäller ju att verkligen försöka förstå varandra, särskilt innan vi känner varandra så bra (det har blivit ett och annat missförstånd/konflikt också som jag tror beror på att vi kommunicerar olika). Utmanande men på ett bra sätt tror jag!