Jämställdhet och föräldraledighet

[sassiball]

jag tycker det är så himla tråkigt att alla kvinnor (utom kanske en) i min närhet har sån traditionell uppläggning av föräldraledigheten. Pappan är hemma högst 2 mån medan kvinnan tar ut så få dagar som möjligt för att vara hemma läääänge. Vissa pappor tar till och med fp på sommaren samtidigt som mamman är hemma....

Och jag tycker det är förbannat tråkigt att mer eller mindre alla blir förvånade när min man säger att vi delar lika. HUR kan det vara så 2018?

Om pappan tjänar så mycket bör det kanske gå att spara undan pengar innan barnet föds för att ha under föräldraledigheten?

Ironin när pappan undrar varför deras barn är så mammiga...

Men familjen själv kanske inte tycker det är tråkigt? Visst man kan se det i ett större perspektiv med att jämställdheten ska gå framåt men för min egen del så ser jag på min egen familj i första hand och jag är oerhört tacksam att jag kunde vara hemma så länge som jag kunde. Våra barn är precis lika pappiga som de är mammiga.
Man tycker olika helt enkelt och båda varianterna kan vara lika rätt.

 

[Ja88]

Men hejsan hoppsan så dömande ton i trådstart?

För har det passat bäst att jag tar den huvudsakliga ledigheten första perioden, detta både pga behov av återhämtning efter graviditet och födsel, amning och våra respektive sysselsättningar vid de tillfällena. Mannen har varit hemma några månader här och där parallellt. Men sedan hör och häpna har han ändå tagit ut mer föräldradagar än vad jag har gjort i slutändan eftersom han haft sin långa del av ledigheten senare och vi skolat in barnen sent. Är det alltså mindre värt att vara hemma med en ett-tvååring?

Fungerande amning kräver ofta en hel del tid och närhet till bebisen, två av våra har inte kommit igång ordentligt med mat förrän vid bortåt 10 mån ålder och alla kan öht inte pumpa ordentligt (jag är en sån) så hur man kan påstå amningsargumentet vara struntprat fattar jag inte. Ekonomin är ju också rätt väsentlig vad en än tycker om det.

Allt är som sagt inte svartvitt och alla familjer är olika.

 

[falukorw]

Om pappan tjänar så mycket bör det kanske gå att spara undan pengar innan barnet föds för att ha under föräldraledigheten?

Allt är inte så enkelt. Vi blev oplanerat gravida innan vi ens bodde ihop. Att bosätta sig hos någon av oss var inte heller något alternativ pga de barn som redan fanns. Vi var helt enkelt tvungna att köpa ett gemensamt boende.

 

[Lazy Lady]

Nu kan inte alla pumpa och vissa barn ville amma mycket och ofta.

Jag som till exempel har ett jobb där jag sitter i telefon i ett stort kontorslandskap och inte kan ta rast närsomhelst, hade haft det lite kämpigt kan jag säga. Plus att jag har ca 2,5 mil till jobbet enkel väg. Om min man skulle kört 3-4 ggr fram och tillbaka för att lämna bebis till amning så hade vi nog gått under allihop..
Speciellt barn nummer två, skulle man ta med barn nummer ett på släptåg då oxå?

Allt e inte så svart eller vitt...

Mina chefer och medarbetare hade fått krupp om min man hade kommit in med ett spädbarn som skulle ammas till kontoret (pumpa gick inte och 3mil enkel till min arbetsplats)

 

[Modest]

Om pappan tjänar så mycket bör det kanske gå att spara undan pengar innan barnet föds för att ha under föräldraledigheten?

Så oerhört trött på mannen-tjänar-för-mycket-för-att-vara-föräldraledig-argumentet.

 

[Emtherlia]

Men familjen själv kanske inte tycker det är tråkigt? Visst man kan se det i ett större perspektiv med att jämställdheten ska gå framåt men för min egen del så ser jag på min egen familj i första hand och jag är oerhört tacksam att jag kunde vara hemma så länge som jag kunde. Våra barn är precis lika pappiga som de är mammiga.
Man tycker olika helt enkelt och båda varianterna kan vara lika rätt.

Uppenbarligen så tycker dom det är bra, men jag håller inte med. Jag ser problemet dels ur ett samhällsperspektiv men även ett familjeperspektiv där jag tycker det är viktigt att båda föräldrarna är lika delaktiga och att båda är primärföräldrar. Både för barnets skull men även för de vuxna.

Det är svårt att lära känna sitt barn om man inte är ensamt med det. Det är svårt att bli trygg i sin föräldraroll om man aldrig får använda den.

I min närhet är liksom många mammor alltid med sina barn, de får dåligt samvete av att vara iväg EN TIMME om barnet inte är med. Så är det inte för papporna.

 

[sassiball]

Uppenbarligen så tycker dom det är bra, men jag håller inte med. Jag ser problemet dels ur ett samhällsperspektiv men även ett familjeperspektiv där jag tycker det är viktigt att båda föräldrarna är lika delaktiga och att båda är primärföräldrar. Både för barnets skull men även för de vuxna.

Det är svårt att lära känna sitt barn om man inte är ensamt med det. Det är svårt att bli trygg i sin föräldraroll om man aldrig får använda den.

I min närhet är liksom många mammor alltid med sina barn, de får dåligt samvete av att vara iväg EN TIMME om barnet inte är med. Så är det inte för papporna.

Jag kan förstå det perspektivet att även papporna behöver ensamtid med barnen för att växa i sin föräldraroll. För oss har det aldrig varit något problem då jag har varit iväg hela dagar på tävling tex och pappan då varit hemma med barnen.
Min man har också alltid varit den som tagit ut mest tillfällig föräldrapenning, jag har tagit ut högst en tredjedel, kanske ner mot en fjärdedel, resten har min man tagit. Det har varit mest praktiskt för oss.

 

[Emtherlia]

Allt är inte så enkelt. Vi blev oplanerat gravida innan vi ens bodde ihop. Att bosätta sig hos någon av oss var inte heller något alternativ pga de barn som redan fanns. Vi var helt enkelt tvungna att köpa ett gemensamt boende.

Så kan det absolut vara men helt ärligt tror jag de flesta planerat att bli gravida och därmed har minst 9 mån på sig att spara lite.

Eller så kanske man inte måste ha ett superdyrt hus eller kan spara in på annat? (Tänker ej på din situation). En hel del flyttar ju till dyrare boenden när de funderar på barn trots att platsen finns i det billiga boendet som de redan har.

 

[WildWilma]

Jag blir så uppgiven men samtidigt vill jag inte trampa runt i gravidtrådarna.

Alltså hur kan det vara möjligt att det fortfarande finns mammor som går och väntar på föräldraledigheten för då ska de äntligen vara hemma minst ett år och ha det mysigt och slippa jobba. Sen kanske pappan är hemma också då barnet är lite större.

Hur tänker man? Vilka är dom här papporna som inte strider med näbbar och klor för att få vara hemma med sitt barn, och vilka är kvinnorna som bildar familj med dehär männen?

Det är en norm att man gör så. Det enklaste är normalt att bara följa normen. Att bryta normen är ofta svårare. Det finns enormt många förklaringar varför kvinnan ska vara hemma längre med barnet oavsett vilken situation familjen utgår ifrån. Resultaten blir att kvinnor generellt får det svårare att hävda sig på arbetsmarknaden och sämre ekonomi och pension. Och att män får det svårare att hävda sig som likvärdig förälder vid ev. separation. Undantag på båda punkterna finns så klart!

Det finns en del som ifrågasätter och bryter normen men de flesta följer den utan att ens fundera på varför på en djupare nivå trots att det är 2018 och inte 1950.

 

[BernT]

Amningen är ofta mer komplex än så.
Om man ammar sitter bebisen gärna fast i bröstet de första månaderna, kanske till och med halvåret. Att blanda in flaska är alltid en risk, då barnet kan börja föredra flaskan som ofta ger snabbare mat, så är man rädd om amningen vill man inte alltid äventyra det. Alla kan inte heller pumpa, alla släpper inte till pump. Ju mer man är ifrån barnet, ju större risk att mjölkproduktionen minskar. Det är inte bara för att få igång mjölkproduktionen som det kan behövas stimulering och kroppskontakt med sin bebis, det kan även behövas i fortsättningen för att inte mjölken ska sina. Sen finns ju risken för mjölkstockning, vilket är sjukt obehagligt. Man brukar tala om ”food before one is just for fun”, att fram till att barnet är ungefär ett år är huvudfödan bröstmjölk (eller ersättning).

Läkare säger väl även att det tar över ett år för kroppen att återställa sig efter graviditet och förlossning, då kan jag också förstå om man inte börjar jobba efter 2-3 månader om man t ex har ett tungt jobb.

Jag började efter ca 2 månader. På ett tungt lager/logistikjobb och då blev jag ändå akut/katastrofsnittad. Så är man i bra form innan graviditet tar det absolut inte ett år att återhämta sig fysiskt. Jag var som vanligt efter några veckor. Jag var iväg 0430-1430 dvs 10 timmar utan att mjölken sinade. Så det kan ju gå iaf, för vissa.

 

[Imogen]

Jag blir så uppgiven men samtidigt vill jag inte trampa runt i gravidtrådarna.

Alltså hur kan det vara möjligt att det fortfarande finns mammor som går och väntar på föräldraledigheten för då ska de äntligen vara hemma minst ett år och ha det mysigt och slippa jobba. Sen kanske pappan är hemma också då barnet är lite större.

Hur tänker man? Vilka är dom här papporna som inte strider med näbbar och klor för att få vara hemma med sitt barn, och vilka är kvinnorna som bildar familj med dehär männen?

Jag fattar inte. Så om man är hemma länge och gillar att vara föräldraledig så har man automatiskt en man som inte vill vara hemma med sina barn?

Jag gick definitivt och väntade på föräldraledigheten.
Jag har varit hemma i 2 x 1 år (två barn) och jag har tyckt att det har varit Supermysigt. Jag skulle gärna vara hemma längre. Ja hur är det möjligt att jag finns?

Ja just det. Om en vecka byter vi. Då ska min man vara hemma drygt 10 månader. Med första barnet var han hemma lika länge.

Är det mer okej att gilla att vara föräldraledig då?

Jag tycker också att det är skrattretande att alla ”speciella omständigheter” gör att mannen inte kan vara hemma så länge och inte tvärtom. Men jag är också rätt trött på att även den här delen av jämställdhetsdebatten går ut på att kvinnorna borde ta sitt ansvar och bli mer som männen.

 

[Sedna]

Så kan det absolut vara men helt ärligt tror jag de flesta planerat att bli gravida och därmed har minst 9 mån på sig att spara lite.

Eller så kanske man inte måste ha ett superdyrt hus eller kan spara in på annat? (Tänker ej på din situation). En hel del flyttar ju till dyrare boenden när de funderar på barn trots att platsen finns i det billiga boendet som de redan har.

Kan man inte försöka jämna ut skillnaderna i lön mellan kvinno- och mansdominerande yrken istället för att hacka på dem som har svårt att bryta sig ur normen för att hela samhällets kretsar kring dessa strukturer. Man måste ju förändra på samhällsnivå i första hand, inte lägga över hela ansvaret på att individerna ska sluta anpassa sig efter de samhällsstrukturer vi väljer att ha.

 

[Imogen]

Vad gäller amning så lär det ju vara extremt ovanligt att amningen gör att mamman måste vara hemma ett år. Men hur man fixar att helamma/pumpa och jobba från start det fattar jag verkligen inte. Rent fysiskt alltså.

 

[Schleten]

Det är inte du. (jag vet inte vilken tråd du skriver i), utan det är år efter år av trådar med blivande mammor som skriver.

Egentligen borde denhär inte ligga på barn kanske. Det här är nog mer politik.


De vanligaste sakerna man skyller på är pengar och amning. Jag tycker att det är struntprat.

Nej, jag trodde inte att det var mig du syftade på eftersom jag inte skrivit något om att se framemot att vara hemma eller ens något om hur vi planerat (iofs lite om att vi ännu inte planerat, men det är en annan sak).

Jag tyckte bara att det var synd om en så viktig fråga landade i att de som skrivit att de vill vara hemma länge bara svarar med försvar och läget blir en låst skyttegravssituation istället för en intressant diskussion. Men jag hade kanske fel och reagerade kanske eftersom jag just läst och skrivit i en tråd där flera just skrivit saker som dem du nämner i din trådstart och tyckte att det kändes som en uppenbar känga åt dem, en känga som jag tänkte skulle leda till ett låst läge. Det ser ut som att jag hade fel, tror jag, och det är ju bra.

 

[vinkelina]

Jag började jobba efter 5,5 månader med första. Min man har varit mer ledig än jag. Kommer vi göra om det? Nej. ”Tack vare” det gick jag in i väggen. Mina dagar såg ut som följande. Vakna 5 för att hinna amma. Cykla till jobbet kl 6 (mannen behövde bilen då man inte får cykla med en sådan liten) jobba 7-15 men oftast 30 min övertid. Pumpade 1-3 gånger under en arbetsdag. Cykla hem. Amma. Kvällsammade rut 19. Sedan åt han ungefär varannan timme på natten. Troligen pga att jag var borta dagtid och han behövde MIN närhet också.

Är det värt för att få en rättvis fördelning? Och är inte ”bara” att vara hemma. Idag åt jag lunch 13:30. Tre timmar senare än normalt. Lunchen blev två smörgåsar. Hann Inte gå på toaletten på 7 timmar.

 

[Is]

För mig fanns det inget alternativ - skulle någon tvingat iväg mig att jobba hade jag nog brutit ihop. Jag hade ett extremt närhetsbehov av mitt barn. Sambon hanterade att vara hemifrån mycket bättre än jag (men även han tyckte det var jobbigt naturligtvis). Jag hade det pissjobbigt när det väl var dags att börja jobba trots att sambon då var hemma i 8 månader till med barnet innan vi skolade in = jag visste att det absolut inte gick någon nöd på barnet.
Blir det fler barn kan jag (när jag sitter här utan amningshormner i kroppen) tänka mig att gå tillbaka tidigare till jobbet om det finns möjlighet att dela dagarna/veckorna så att jag inte måste jobba 45timmar/veckan som jag gjorde nu. Den kontrasten från att ha hela dagarna med barnet till att jobba så att jag vissa dagar inte ens träffade honom i vaket tillstånd gjord att jag gungade väldigt nära bristningsgränsen.

 

[Sedna]

Nej, jag trodde inte att det var mig du syftade på eftersom jag inte skrivit något om att se framemot att vara hemma eller ens något om hur vi planerat (iofs lite om att vi ännu inte planerat, men det är en annan sak).

Jag tyckte bara att det var synd om en så viktig fråga landade i att de som skrivit att de vill vara hemma länge bara svarar med försvar och läget blir en låst skyttegravssituation istället för en intressant diskussion. Men jag hade kanske fel och reagerade kanske eftersom jag just läst och skrivit i en tråd där flera just skrivit saker som dem du nämner i din trådstart och tyckte att det kändes som en uppenbar känga åt dem, en känga som jag tänkte skulle leda till ett låst läge. Det ser ut som att jag hade fel, tror jag, och det är ju bra.

Ja trådstarten är ju som upplagd för skyttegravadiskussion, sedan behöver inte diskussionen bli så för det. Men denna fråga har ju varit uppe för diskussion här både en, två och fler gånger. Så vad den här diskussionen ska leda till som de andra inte avhandlat tycker jag är oklart, i synnerhet då trådstarten lätt uppfattas som en känga.

 

[Is]

För mig fanns det inget alternativ - skulle någon tvingat iväg mig att jobba hade jag nog brutit ihop. Jag hade ett extremt närhetsbehov av mitt barn. Sambon hanterade att vara hemifrån mycket bättre än jag (men även han tyckte det var jobbigt naturligtvis). Jag hade det pissjobbigt när det väl var dags att börja jobba trots att sambon då var hemma i 8 månader till med barnet innan vi skolade in = jag visste att det absolut inte gick någon nöd på barnet.
Blir det fler barn kan jag (när jag sitter här utan amningshormner i kroppen) tänka mig att gå tillbaka tidigare till jobbet om det finns möjlighet att dela dagarna/veckorna så att jag inte måste jobba 45timmar/veckan som jag gjorde nu. Den kontrasten från att ha hela dagarna med barnet till att jobba så att jag vissa dagar inte ens träffade honom i vaket tillstånd gjord att jag gungade väldigt nära bristningsgränsen.

Förtydligande: jag var hemma 11 månader, hade också valp samtidigt och trots hormon dimman var jag så pass klar att jag, när sambon klev innan för dörren, provade avskärma mig genom att lämna över barnet och ägna mig åt mina intressen så att sambon fick känna sig självständig.

 

[Linn-Nora]

Håller med @Sedna
Vill minnas att jag skrev i en sån här tråd för bara några veckor sen..

Nåväl.. jag kommer vara hemma mer än min man. Dels för att jag ammar, min dotter har inte flaska, och dels för att jag vill det. Japp, så enkelt är det. Jag tjänar betydligt bättre än min man.

 

[TeamLundVer]

Jag blir så uppgiven men samtidigt vill jag inte trampa runt i gravidtrådarna.

Alltså hur kan det vara möjligt att det fortfarande finns mammor som går och väntar på föräldraledigheten för då ska de äntligen vara hemma minst ett år och ha det mysigt och slippa jobba. Sen kanske pappan är hemma också då barnet är lite större.

Hur tänker man? Vilka är dom här papporna som inte strider med näbbar och klor för att få vara hemma med sitt barn, och vilka är kvinnorna som bildar familj med dehär männen?

Min man har inte stridit för några föräldradagar, tvärtom.
Jag har dock sett till att han var föräldraledig 9 av de totalt 15 månader vi var lediga med dottern (3 månader ihop) och det har han tackat mig för.