Jag kommer förmodligen aldrig få barn

[Lovisaleonora]

Jag känner flera män som valt att bo bort i veckorna sedan barnen kom. Just för att de inte vill ta del av allt det där jobbiga med barn. De ser inget värde i att vara en del av barnens uppväxt, utan nöjer sig fint med att komma hem fredag kväll, åka måndag morgon. Några veckor på sommaren och mellandagarna.

Precis lagom, enligt dessa. Anledningen till att jag känner många av dessa och deras inställning, är för att jag jobbat i bransch där borta-i-veckorna-fäder duggar tätt.

Genom detta har jag också absolut lärt mig att man inte tycker om sina barn bara man får dem...

 

[mandalaki]

Jag undrar om du inte behöver diskutera med honom på allvar. Pga din sjukdom har frågan kommit i skarpt läge, så att säga. Du behöver kanske säga att pga endometrios så måste ni börja försöka nu om ni vill ha barn.

Att vara orolig att man inte ska kunna spela på datorn låter antingen a) omoget eller b) som att han inte riktigt svarar på allvar, inte har tänkt igenom varför han vill vänta med barn, utan mest känner ett allmänt motstånd och så är datorspelandet liksom det första han kommer på.

Jag tror att ni behöver ha ett allvarligt samtal. Samtidigt måste det kanske få bölja lite fram och tillbaka under några veckor.

Och för din egen del får du nog bestämma dig för om du vågar ta "risken" att bli gravid snabbare än beräknat, dvs innan du får det där fasta jobbet du vill ha.

 

[Lillgrådis]

@Houdinie Man måste ju acceptera till slut, men vägen dit kan ju vara mer eller mindre lång. Jag tror dock inte heller att TS ska ge upp hoppet ännu. Men om det blir ett slutligt "inte", så får man också ge sig lov och en del tid att sörja det om man känner att man behöver. För mig var det några jobbiga år strax före och runt 40 och det är fortfarande en svacka kring jularna med allt familjefokus. Även om jag aldrig har känt det där att det till precis varje pris måste skaffas barn, egna eller adopterade, för att livet ska ha någon mening. Utan att skulle det vara, så skulle förutsättningarna åtminstone vara rätt från början, och så förväntade jag mig lite naivt att de någon gång skulle bli det. Men - så blev det nu aldrig.

Jag tror att det åtminstone - om det blir eller närmar sig ett slutligt "inte" - underlättar lite om man har någon att prata med som tar sig tid och ork att lyssna på ens tankar och känslor i ämnet. Och som försöker förstå att det faktiskt kan vara en djup och plågsamt utdragen sorg för många med barnlöshet. Sedan får man förstås gå vidare i alla fall, som efter all sorg, och försöka ordna sitt liv så bra det går under givna förutsättningar. Och så hoppas att man har vänner eller syskon med barn som man kan ha på något sätt i sitt liv.

 

[Mabuse]

Jag tycker det känns lite löjligt att hans största argument är att han inte kommer kunna slappna av framför datorn och spela efter jobbet. Det är nog mer än så, men han kan vara lite sluten att försöka prata om känsliga saker med.

Jag har två barn, och jag tycker inte alls det låter löjligt. Tvärtom låter det som en ganska vettig anledning, för det är det något som verkligen förändras när man får småbarn, så är det just det: man kan inte längre komma hem och ta det lugnt, och ha hemmet som ställe att vila upp sig. Om man vilar genom att spela dataspel eller något annat spelar ju mindre roll, poängen är att den tiden kommer att reduceras drastiskt eller försvinna helt.

 

[Retro]

Jag är i nästan precis samma situation. Min sambo och jag pratar om det väldigt mycket men han vet inte om han vill ha barn alls och definitivt inte nu.

Jag har heller inte något intresse av att tvinga någon som inte vill ha barn att skaffa barn, då är jag hellre barnlös själv även om det gör jävligt, jävligt ont.

Vi står faktiskt i kö till familjerådgivning, inte för att vårt förhållande är i kris men jag vet inte hur jag ska komma vidare i det här rent mentalt just nu. Vet inte om det kommer att hjälpa alls men något måste jag prova.

Pm:a om du vill prata mer.

 

[ancan]

Livet är fullt av svåra val, självvalda eller som i ditt fall, påtvingade.
Jag förstår din sorg, och jag förstår absolut din panik över att ni måste börja nu, eftersom utgångsläget inte är så bra.
Vad det gäller din sambo, så är det nog bara du själv som kan få honom att förstå.
Steg nr 2( om han håller fast vid sin åsikt) är att fundera om han betyder mer än att bli mamma i framtiden.
Själv fick jag barn väldigt ung. En läkare uppmärksammade redan under första graviditeten att jag har en svår sjukdom, dessutom en mkt ovanlig blodgrupp , vilken svårgjorde framtida graviditeter väldigt mycket.
Han sa att om vi ville ha fler barn, så skulle han råda oss att börja direkt efter första barnets födsel( i princip).
Jag hade 8 missfall emellan mina barn. och efter nr 2 så har jag enbart haft oskyddat sex och aldrig blivit gravid ( jag är 50 år iår)
Jag tackar den läkaren varje dag, för utan hans ord hade jag aldrig haft min son.
Så jag förstår verkligen hur du oroar dig. och jag kan bara råda dig, att om du verkligen, verkligen vill bli mamma, och inte kan tänka dig ett liv utan egna barn... dra inte ut på det .
Jag hoppas så för din skull att det ordnar sig för er

 

[ajdidodii]

Ni som är barnlösa - hur hanterade ni situationen?

Nu vet jag inte om du vill ha mitt svar, eftersom mitt tåg inte gått än, så att säga. Men jag är också mitt i processen acceptera att det kanske aldrig blir något barn. Jag tror inte att jag skulle ha några problem att skaffa barn, men att ta hand om dom däremot... Jag är under utredning för ME/CFS, en kronisk sjukdom som gör att jag har fått lägga så gott som alla planer jag hade för mitt liv på hyllan, inklusive barn. I dagsläget finns det ingen bot, knappt ens någon lindring.
Jag har alltid velat ha barn och som 22 åring (ja, jag är för ung för senior, förlåt) kan man inte direkt skylla på att man vill det för att den biologiska klockan tickar. Jag vill helt enkelt ha barn för att jag vill, för att jag saknar ett barn som inte finns och för att jag tror att jag skulle bli en bra mamma (om jag bara hade varit frisk).

Hur jag hanterar det? Jag låtsas att det regnar tills jag bryter ihop och sen låtsas jag att det regnar igen. När jag har tillräckligt med ork lär jag leta upp en terapeut av något slag för att reda ut alla tankar och känslor runt hur min sjukdom påverkar mig, till exempel att jag aldrig kommer bli frisk nog för att ta hand om ett barn.

 

[Dandylinn]

Jag kan inte tänka mig ett liv utan min sambo. Vi har varit tillsammans i 7 år och jag älskar honom till döden... Men vill han inte så vill han inte. Jag kan ju inte tvinga honom. Eller göra något drastiskt och separera i panik och fort som attan försöka hitta en annan avelshingst "bara för att". Det blir barn med min sambo eller inte alls

Visst har jag tänkt på adoption, men min ekonomi är så kass att jag inte skulle bli godkänd.

Fast jag måste hålla med att största hindret om din önskan att ha ett barn är din sambo faktiskt.

Jag och min sambo har varit tillsammans i 7 år men ska gå isär och det är av anledningen att vi helt enkelt fått olika syn på saker i livet och då finns det ingen mening att stanna kvar - det går liksom inte att ångra sig när det är för sent och man lever bara en gång, då får man älska varandra hur mycket man vill men har man inte samma syn så går det inte.
Kärleken finns hos oss absolut men vi inser att det kommer inte gå..jag kommer inte ändra mina önskemål på livet och inte han heller.

Så du kan visst ställa kravet barn eller jag måste leva mitt liv med någon som delar samma önskan.

 

[ancan]

dubbelsänt
'

 

[ancan]

Nu vet jag inte om du vill ha mitt svar, eftersom mitt tåg inte gått än, så att säga. Men jag är också mitt i processen acceptera att det kanske aldrig blir något barn. Jag tror inte att jag skulle ha några problem att skaffa barn, men att ta hand om dom däremot... Jag är under utredning för ME/CFS, en kronisk sjukdom

Hur jag hanterar det? Jag låtsas att det regnar tills jag bryter ihop och sen låtsas jag att det regnar igen. När jag har tillräckligt med ork lär jag leta upp en terapeut av något slag för att reda ut alla tankar och känslor runt hur min sjukdom påverkar mig, till exempel att jag aldrig kommer bli frisk nog för att ta hand om ett barn.

Om det kan trösta dig, så har jag också ME, och tycker mig nog ha varit/är en riktigt bra mamma trots min sjukdom

 

[Luff]

TS min släkting hade också svår endometrios. 36 år gammal gjorde hon slut med sin sambo sen 17 år. 40 år gammal träffade hon sin nya sambo. 42 år gammal födde hon sitt första barn.
Allt kan hända.

 

[kolblakkur]

Hur har du fått din endometrios fastställd?

 

[hier]

Hur har du fått din endometrios fastställd?

Ja, för ca 3 år sedan. Haft hormonspiral sedan dess vilket har hjälpt med smärtorna, åtminstone till den grad att jag inte behöver morfin längre utan det räcker med Naproxen och Alvedon numera, vilket är jätteskönt. Men tar jag ut spiralen så kommer smärtorna garanterat att komma tillbaka, vilket också skrämmer mig, så tar jag väl ut den skulle jag förstås vilja bli gravid så fort som möjligt.

 

[kolblakkur]

HUR har du fått det fastställt?

 

[hier]

HUR har du fått det fastställt?

Titthålsoperation, hurså?

 

[susanne]

Jag har två barn, och jag tycker inte alls det låter löjligt. Tvärtom låter det som en ganska vettig anledning, för det är det något som verkligen förändras när man får småbarn, så är det just det: man kan inte längre komma hem och ta det lugnt, och ha hemmet som ställe att vila upp sig. Om man vilar genom att spela dataspel eller något annat spelar ju mindre roll, poängen är att den tiden kommer att reduceras drastiskt eller försvinna helt.

Det går att ha en pappa som spelar om man inte har ett jämnlikt förhållande. Om mamman alltid tar hand om barnet när hon är hemma, alltid nattar osv så visst kan han spela. Det går att ha det så några (3) år innan barnet blir så självständigt att man får lite egentid. Har man stöd från omgivningen så funkar det, att ha sina föräldrar eller svärföräldrar nära underlättar med en sån pappa, så att man får vila upp sig emellanåt. Det skulle nog vara slitigt med två barn tätt på varandra, men annars så går det.

Kanske din sambo måste smälta det hela en tid, bara för att han sagt nej direkt betyder det inte att det är för alltid så.

 

[em-pirre]

Men varför i hela friden vill man ge sina barn en sån pappa?

 

[hier]

Men varför i hela friden vill man ge sina barn en sån pappa?

OM vi får barn skulle han aldrig sticka. Aldrig. Han skulle vara 110 % pappa och inte lämna sina barn. Han älskar sina syskonbarn, han skulle självklart älska sina egna barn, det har han själv sagt när han själv funderade på barn. Så den kommentaren tar jag illa vid mig av och framförallt är den orättvis mot honom.

 

[Gimlan]

OM vi får barn skulle han aldrig sticka. Aldrig. Han skulle vara 110 % pappa och inte lämna sina barn. Han älskar sina syskonbarn, han skulle självklart älska sina egna barn, det har han själv sagt när han själv funderade på barn. Så den kommentaren tycker jag var orättvis av dig.

Fast syskonbarn och andras barn är ju något annat än egna barn - framförallt om man inte vill ha dem.

 

[Lovisaleonora]

Jag uppfattade det som att em-pirre svarade susanne.

F ö tycker jag inte det är rätt att tvinga på människor barn, med hänvisning till att man själv vill ha barn. Utan att ta hänsyn till att andra parten inte känner sig redo/vill ha barn.

Är hans motstånd att skaffa barn så stort att han är beredd att förlora dig för att slippa ha barn?