Jag kommer förmodligen aldrig få barn

[hier]

Jag uppfattade det som att em-pirre svarade susanne.

F ö tycker jag inte det är rätt att tvinga på människor barn, med hänvisning till att man själv vill ha barn. Utan att ta hänsyn till att andra parten inte känner sig redo/vill ha barn.

Gud nej, jag skulle aldrig tvinga på honom barn!

@Gimlan : visst, men det var en fingervisning. Som jag skrev, han har själv sagt att han har velat ha barn tidigare och att han skulle älska sina barn.
Bara för att man inte vill ha barn betyder inte det att man inte skulle älska dem om man väl fick dom. Min syster behöll sitt barn mot pappans vilja, men nu är hans dotter hela hans liv och han älskar henne till döds. Men ja - jag påpekade för henne att det var orättvist mot honom.

 

[hier]

Är hans motstånd att skaffa barn så stort att han är beredd att förlora dig för att slippa ha barn?

Ingen aning. Han är som sagt inte 110% på att han inte vill ha barn, bara att inte vill ha de närmsta åren åtminstone. Han har inte sagt ett definitivt "aldrig" - det är mest det att jag kan inte vänta i hur många år som helst.
Det är ju lättare för honom som inte behöver fundera på att man har svårare efter 30, som jag har. Han är ju stabilt fertil i vilket fall som helst, även långt efter 30, så han har inte gett det hela någon seriös eftertanke.

 

[Lovisaleonora]

HAN kanske inte kan få barn. Det vet ni ju inte om ni inte har provat tillverkningen.

Du får helt enkelt lägga fram det som det är. Om ni inte börjar nu får du ställa in dig på att inte ha barn ö h t. Börjar ni prova nu, kanske det ändå inte blir barn förrän om några år.

Tyvärr har jag sett motsatsen till det du beskriver. Både mamma och pappor som inte alls är särskilt förtjust i sina barn, inte ger dem ett bra liv utan är allt annat än kärleksfulla föräldrar.

Man behöver inte älska sina barn bara för att man får dem.

 

[hier]

HAN kanske inte kan få barn. Det vet ni ju inte om ni inte har provat tillverkningen.

Jo, för 5 år sen blev jag gravid med honom. Men det slutade i abort.

 

[Lovisaleonora]

Och ni vet inte alls om det fortfarande är så. Fem år kan vara en V Ä L D I G T lång tid, för nu är det ju troligt att du har svårt att bli gravid.

Mycket kan hända, på alla håll.

 

[hier]

Absolut, det kan man ju inte veta med säkerhet. Och det i kombination med att jag har svårt att bli gravid och inte "har råd" att vänta till efter 30, plus de dåliga praktiska förutsättningarna, gör att jag förlikas mer och mer med tanken på att det inte kommer bli barn. Det är ju honom jag älskar, det skulle vara helt bisarrt att försöka hitta en annan man bara för att jag vill ha barn. En man jag själv inte skulle älska, nej det går inte. Jag är jätteledsen över detta, såklart, men jag vill inte ge upp honom för det. Han är mitt livs kärlek, min själsfrände. Så jag får nog acceptera detta.

 

[em-pirre]

Jag svarade @susanne. Alltså att det går att skaffa barn i ett icke jämlikt förhållande. Liksom att mannen "går med på det" bara hon sköter jobbet. Det tycker jag är så sjukt. Inte direkt för föräldrarna, eftersom de väljer själva, men för barnet.

 

[rubytoo]

Det här har slagit mig de senaste veckorna av diverse anledningar.
Jag har endometrios och får därför höra av gyn att det är svårt att bli gravid då. Väldigt svårt. Att jag borde börja försöka redan nu om jag vill ha barn.
Jag kan inte ens tänka på att ta ut spiralen förrän jag har en fast anställning, och det kommer jag i bästa fall hitta om nästan ett år. Arbetstränar efter 2 års sjukskrivning för depression. Pluggat innan dess. Dessutom stora skulder med inkomstutmätning.

Min sambo är inte säker på om han vill ha barn alls. Vi har sex väldigt sällan nuförtiden.
Jag blir inte yngre. Men mina förutsättningar för att ha barn är total katastrof.

Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Jag har såklart själv velat fram och tillbaka om jag vill ha barn. Men jag vill ha barn. Så gärna. Och nu inser jag att det inte kommer gå.

Jag är så ledsen Bara gråter. Ni som är barnlösa - hur hanterade ni situationen?

Vad ledsamt att läsa, jag är väl inte i din sits men nära i vart fall. Ville så gärna ha ett barn till men insåg/inser att det är för sent. Började för sent och efter ett antal mf så inser jag att det nu inte går och det gör mig ledsen och ffa mot mitt barn som alltid kommer att vara ensam. Jag är dessutom för gammal för att få adoptera så det är rätt kört och en känsla av tomhet dyker upp var gång alla andra kommer på dagis och är gravida eller precis fått barn. Kombinationen att bli gammal och inse det är inte så kul och ibland så känns det som om livet är lite slut och att allt det där andra med glädje, kärlek, förälskelse är för de yngre.

 

[rubytoo]

Han är nog mest osäker. Han har själv velat mycket fram och tillbaka. Han säger att han inte känner sig redo att ge upp sin frihet och fritid. Inte känner sig mogen nog. Men när blir man det egentligen? Han är 32.

Jag var inte mogen fören jag var 38, men i efterhand så inser jag att det var lite för sent och att livet med barn faktiskt inte är så hemskt som jag trodde.

 

[hier]

Jag svarade @susanne. Alltså att det går att skaffa barn i ett icke jämlikt förhållande. Liksom att mannen "går med på det" bara hon sköter jobbet. Det tycker jag är så sjukt. Inte direkt för föräldrarna, eftersom de väljer själva, men för barnet.

Förlåt, missuppfattade

 

[Lejonelle]

Det är ju honom jag älskar, det skulle vara helt bisarrt att försöka hitta en annan man bara för att jag vill ha barn. Jag är jätteledsen över detta, såklart, men jag vill inte ge upp honom för det. Han är mitt livs kärlek, min själsfrände. Så jag får nog acceptera detta.

Livet innehåller ett mått av sorg, så är det bara. Om man får barn så finns det inga garantier för att du får en lycklig ålderdom omgiven av barn och barnbarn men eftersom jag jobbar med människor i alla åldrar vill jag påminna om hur långt beslutet att inte försöka få barn sträcker sig. Människor som vill men inte får barn sörjer detta inte en gång, utan gång på gång under hela livet. Som medelålders när omgivningens barn konfirmeras, tar studenten, bildar familj.. Som äldre, när de inte får barnbarn att hämta på dagis eller vara mormor åt. Som riktigt gamla när det inte finns någon att berätta för och släkten tar slut med den här grenen. Många gör det, inte alla förstås.

Man kan ha meningsfulla relationer med unga människor, syskonbarn, barn till vänner osv men glöm inte att i så fall verkligen odla och prioritera det.

 

[susanne]

Jag svarade @susanne. Alltså att det går att skaffa barn i ett icke jämlikt förhållande. Liksom att mannen "går med på det" bara hon sköter jobbet. Det tycker jag är så sjukt. Inte direkt för föräldrarna, eftersom de väljer själva, men för barnet.

Det är ganska många förhållanden som inte är jämnlika, ibland får man välja mellan dåligt och sämre. Hur många har en partner som är helt felfri egentligen? Bara för att mamman tar huvudansvaret behöver inte pappan vara helt frånvarande.
Jag ser denna obalans på flera håll i min omgiving. Det kan jag inte vara ensam om.

 

[Miiikaela_]

Jag undrar om du inte behöver diskutera med honom på allvar. Pga din sjukdom har frågan kommit i skarpt läge, så att säga. Du behöver kanske säga att pga endometrios så måste ni börja försöka nu om ni vill ha barn.

Att vara orolig att man inte ska kunna spela på datorn låter antingen a) omoget eller b) som att han inte riktigt svarar på allvar, inte har tänkt igenom varför han vill vänta med barn, utan mest känner ett allmänt motstånd och så är datorspelandet liksom det första han kommer på.

Jag tror att ni behöver ha ett allvarligt samtal. Samtidigt måste det kanske få bölja lite fram och tillbaka under några veckor.

Och för din egen del får du nog bestämma dig för om du vågar ta "risken" att bli gravid snabbare än beräknat, dvs innan du får det där fasta jobbet du vill ha.

Fast riktigt så kan man väl inte säga. Om man som person njuter av att ta det lugn och spela framför datorn så är det väl ett ypperligt argument.

Jag har fortfarande god tid på mig, men jag har aldrig känt att jag vill ha barn. Aldrig någonsin. Kan inte svära på att det inte kommer ändras men som jag känner nu. Så nej, jag vill inte ha barn. Av vilken anledning? Jag gillar min fritid och min möjlighet att lägga all min energi och mina pengar på saker som jag gillar istället för barn och de kommer att gilla/vilja göra. Jag är egoistisk där. Jag vill ha tid och pengar till att stå med mer än en häst, resa och umgås med människor utan att behöva prioritera/försaka barn och deras vilja/intressen och fritid. Nej jag vill inte sitta i spöregnet på en fotobollsmatch när jag kan rida en dressyrträning på min häst, nej jag vill inte lägga pengar på en charterresa med barn när jag kan åka över till USA med min sambo, nej jag vill inte roa barnen istället för att krypa ner i soffan framför en film. Jag vill inte ansvara över en annan människa och des välbefinnande 24/7.

Det är väl allas val. Att säga att det inte är en vettig orsak att inte vilja ha barn för att man vill slappa framför datorn är i mitt tycke fel. Jag accepterar folk som vill ha barn, jag kan absolut förstå hur fantastiskt det kan vara och att folk prioriterar att skaffa barn. Jag är dock himla trött på alla människor som anser att det är konstigt att inte vilja ha barn. Jag får ofta höra ”men skall du verkligen inte ha barn, du kommer växa upp och ändra dig, barn är det mest fantastiska, du borde verkligen tänka över det där med barn etc”. Alla gör som man vill och man skall inte tvinga på en annan människa barn. Man kan givetvis prata om det och komma fram till en lösning men man skall inte tvinga någon att skaffa barn. Jag tror inte det blir bra i slutändan.

 

[em-pirre]

@susanne Jag tycker det låter hemskt. Hur i helvete tänker man där? Jag ser inte så stort problem i att förhållandet inte är speciellt jämlikt, jag tänker alltså på barnet som har en pappa som "gått med på" att skaffa barn. Åt mamman.

 

[mandalaki]

Fast riktigt så kan man väl inte säga. Om man som person njuter av att ta det lugn och spela framför datorn så är det väl ett ypperligt argument.

Jag har fortfarande god tid på mig, men jag har aldrig känt att jag vill ha barn. Aldrig någonsin. Kan inte svära på att det inte kommer ändras men som jag känner nu. Så nej, jag vill inte ha barn. Av vilken anledning? Jag gillar min fritid och min möjlighet att lägga all min energi och mina pengar på saker som jag gillar istället för barn och de kommer att gilla/vilja göra. Jag är egoistisk där. Jag vill ha tid och pengar till att stå med mer än en häst, resa och umgås med människor utan att behöva prioritera/försaka barn och deras vilja/intressen och fritid. Nej jag vill inte sitta i spöregnet på en fotobollsmatch när jag kan rida en dressyrträning på min häst, nej jag vill inte lägga pengar på en charterresa med barn när jag kan åka över till USA med min sambo, nej jag vill inte roa barnen istället för att krypa ner i soffan framför en film. Jag vill inte ansvara över en annan människa och des välbefinnande 24/7.

Det är väl allas val. Att säga att det inte är en vettig orsak att inte vilja ha barn för att man vill slappa framför datorn är i mitt tycke fel. Jag accepterar folk som vill ha barn, jag kan absolut förstå hur fantastiskt det kan vara och att folk prioriterar att skaffa barn. Jag är dock himla trött på alla människor som anser att det är konstigt att inte vilja ha barn. Jag får ofta höra ”men skall du verkligen inte ha barn, du kommer växa upp och ändra dig, barn är det mest fantastiska, du borde verkligen tänka över det där med barn etc”. Alla gör som man vill och man skall inte tvinga på en annan människa barn. Man kan givetvis prata om det och komma fram till en lösning men man skall inte tvinga någon att skaffa barn. Jag tror inte det blir bra i slutändan.

Du har ju tänkt igenom dina känslor noga. Det är det jag inte tycker att TS sambo verkar ha gjort. Det låter så ... ytligt att bara säga att man är rädd att inte få sitta vid datorn i fred om man man barn. Eller rädd att man inte kan träna lika mycket fotboll. Eller lägga lika mycket tid på surdegsbak som tidigare. Eller något annat.

Det man bör noggrant tänka igenom när barnfrågan blir aktuell är väl ungefär: "Ok, skaffar vi barn nu så får vi räkna med att det mesta i vårt liv kommer att förändras. Är jag beredd på att göra en så stor förändring?" Dvs, ungefär så som du verkar resonera.

 

[Raderad medlem 6459]

Det är ganska många förhållanden som inte är jämnlika, ibland får man välja mellan dåligt och sämre. Hur många har en partner som är helt felfri egentligen? Bara för att mamman tar huvudansvaret behöver inte pappan vara helt frånvarande.
Jag ser denna obalans på flera håll i min omgiving. Det kan jag inte vara ensam om.

Ja, det är väldigt många par som inte lever jämställt. Det ser vi ju frukterna av också - kvinnor tar vab, jobbar deltid, är mer sjukskrivna, har sämre löner, svårare att avancera.

Varför skulle man med öppna ögon vilja bidra till de problemen?

 

[Lovisaleonora]

Det låter så ... ytligt att bara säga att man är rädd att inte få sitta vid datorn i fred om man man barn. Eller rädd att man inte kan träna lika mycket fotboll. Eller lägga lika mycket tid på surdegsbak som tidigare. Eller något annat.

Det är helt enkelt inte tillräckligt fina och motiverade anledningar, i dina ögon?

Jag vill inte ha barn för jag vill inte leva det livet. Det kryper i kroppen på mig efter 10 minuter med syrrans ungar t ex. Vad är tillräckligt bra motiv för att låta bli? Att få en lugn fritid är inte tillräckligt. Vad är?

 

[mandalaki]

Det är helt enkelt inte tillräckligt fina och motiverade anledningar, i dina ögon?

Jag vill inte ha barn för jag vill inte leva det livet. Det kryper i kroppen på mig efter 10 minuter med syrrans ungar t ex. Vad är tillräckligt bra motiv för att låta bli? Att få en lugn fritid är inte tillräckligt. Vad är?

Nu gör du som du brukar, spetsar till mina åsikter och lägger en ny variant i munnen på mig. Jag gillar inte det.

Dessutom redde jag ut redan i inlägget du svarar på hur jag resonerar.

 

[Lovisaleonora]

Jag spetsade väl inte ett dugg? Du ansåg inte att det var ytligt att tycka att man inte vill ha barn för att det inkräktar på ens fritid.

Jag anser att var och en bör arrangera sitt liv utan att någon annan kommer och talar om vad som är ytligt, fel och felprioriterat. Jag kan tycka vad jag vill, men jag inser också att det säger mer om mig än om den som vågar säga precis som det är, oavsett om det kanske kan värderas underligt i andras ögon. Mitt liv, mina regler.

Tycker snarare det verkar som TS sambo HAR tänkt igenom detta med barn, och kommit fram till att nej, inte värt uppoffringen just nu.

 

[ajdidodii]

Om det kan trösta dig, så har jag också ME, och tycker mig nog ha varit/är en riktigt bra mamma trots min sjukdom

Jag vet inte riktigt. Det känns rätt dödfött ändå när man inte orkar städa, tvätta, laga mat, diska, ta hand om hunden eller hästarna och då pratar jag inte om allt på en dag, utan en sak på en dag. Just nu orkar jag bara kliva upp ur sängen, vilket brukar hända någon/några månader om året.