Jag kommer förmodligen aldrig få barn

[susanne]

@susanne Jag tycker det låter hemskt. Hur i helvete tänker man där? Jag ser inte så stort problem i att förhållandet inte är speciellt jämlikt, jag tänker alltså på barnet som har en pappa som "gått med på" att skaffa barn. Åt mamman.

Det är inte riktigt så jag menar. Pappan har då andra förutsättningar att ta ställning till. Om han vet att han kommer att få sitta och spela en stund de flesta dagarna så vill han kanske ha barn.

 

[susanne]

@susanne Jag tycker det låter hemskt. Hur i helvete tänker man där? Jag ser inte så stort problem i att förhållandet inte är speciellt jämlikt, jag tänker alltså på barnet som har en pappa som "gått med på" att skaffa barn. Åt mamman.

Det är inte riktigt så jag menar. Pappan har då andra förutsättningar att ta ställning till. Om han vet att han kommer att få sitta och spela en stund de flesta dagarna så vill han kanske ha barn.

Ja, det är väldigt många par som inte lever jämställt. Det ser vi ju frukterna av också - kvinnor tar vab, jobbar deltid, är mer sjukskrivna, har sämre löner, svårare att avancera.

Varför skulle man med öppna ögon vilja bidra till de problemen?

För att alternativet är sämre för en själv.

 

[Gimlan]

@Gimlan : visst, men det var en fingervisning. Som jag skrev, han har själv sagt att han har velat ha barn tidigare och att han skulle älska sina barn.
Bara för att man inte vill ha barn betyder inte det att man inte skulle älska dem om man väl fick dom. Min syster behöll sitt barn mot pappans vilja, men nu är hans dotter hela hans liv och han älskar henne till döds. Men ja - jag påpekade för henne att det var orättvist mot honom.

Fast älska och vara en bra eller villig förälder är inte heller samma sak, jag skulle säkert älska min unge om jag fick en. Men jag vill inte ha,

 

[em-pirre]

Det är inte riktigt så jag menar. Pappan har då andra förutsättningar att ta ställning till. Om han vet att han kommer att få sitta och spela en stund de flesta dagarna så vill han kanske ha barn.

Ja? Det är det jag tycker är så sorgligt.

 

[hier]

Fast älska och vara en bra eller villig förälder är inte heller samma sak, jag skulle säkert älska min unge om jag fick en. Men jag vill inte ha,

Nej, jag förstår det. Och som jag har sagt: jag tänker inte tjata på honom eller tvinga honom att bli pappa. Det skulle ju vara ett regelrätt övergrepp. Om han inte vill ha barn så ska han inte ha barn.

Min ursprungsfråga var ju trots allt att jag behövde råd i hur jag ska hantera sorgen i insikten om ett barnlöst liv, så jag har redan accepterat det hela. Visst kan man inte veta om han om 3-5 år helt plötsligt ändrar sig, men då är det ju troligen för sent för mig att alls bli gravid.

 

[OutOfService]

Jag kan ju bara tala utifrån mig själv och jag har inte någon diagnos på att jag har endometrios men flera läkare misstänker det då jag haft väldiga problem med såkallade chokladcystor.
Gjorde en abort för snart 1 år sedan för att jag vart oplanerat gravid med en kille jag dejtat i 6 veckor, han ville absolut inte ha barnet och jag kände att jag ville ha någon att dela lyckan med.

Men jag skulle inte göra det igen och jag skulle inte kunna vara tillsammans med någon som inte vill ha barn. För min önskan om barn är så himls stark och har alltid varit det. Och jag tror att skulle jag välja bort barn för att min partner inte vill ha så riskerar jag att bli bitter senare i livet när det är för sent.

skulle jag va i din sits och välja bort barn för min partners skull och han om några år ändrar sig och jag då inte blir gravid..så tror jag att jag skulle älta det och fundera på om jag hade kunnat bli gravid om vi försökt tidigare.

Jag hoppas verkligen att ni tar ett gemensamt beslut och att ni fortsätter vara lyckliga. Men tänk en gång till innan du väljer bort barn enbart för att din partner inte vill, fundera på om det verkligen är värt det. Är din kärlek till honom större än viljan att få barn?

 

[Lejonelle]

Min ursprungsfråga var ju trots allt att jag behövde råd i hur jag ska hantera sorgen i insikten om ett barnlöst liv, så jag har redan accepterat det hela. Visst kan man inte veta om han om 3-5 år helt plötsligt ändrar sig, men då är det ju troligen för sent för mig att alls bli gravid.

I all sorg tycker jag det kan vara till hjälp att träffa andra som delar en liknande sorg och att hitta en samtalskontakt som du kan avlasta dig hos. För om du verkligen vill ha barn men bestämt dig för att följa din partners önskan att avstå från det, kommer det att blossa upp ibland och då finns risken att du t ex blir arg på din partner eller börjar känna bitterhet. Det förgiftar stora delar av ditt liv så ta hjälp, inte bara för stunden, är mitt råd.

Så kan jag säga att jag hade inte klarat den uppoffringen du är beredd att göra.
Att jämföra sig med kvinnor som inte vill ha barn eller kvinnor som inte kan få barn är en annan sak. Du vill ha barn och du kan få barn, ändå stängs dörren till det liv du vill leva. Jämförelsen är banal men jag och min man har väldigt olika syn på det här med våra djur. Han skulle helst vilja vara utan. Jag kan inte tänka mig ett liv utan djur - det vore helt enkelt inte mitt liv. I så fall vore det inte mig min man var gift med, utan någon annan icke-djurmänniska. Jag vill leva mitt liv som mig själv.

 

[hier]

Visst. Det är ju inte som det är fysiskt omöjligt för mig att få barn, och än så länge är jag bara 27. Så om jag verkligen ville skulle jag kunna lämna honom och försöka hitta en man som vill ha barn. Men jag menar - ärligt talat. Rent praktiskt - visst kan jag. Men jag skulle aldrig i hela mitt liv vilja göra det. Jag lever hellre utan barn än utan honom.

Vad är det för mening med att ha barn om man har lämnat sitt livs kärlek för det? Och dessutom få barn med en man man inte älskar? Helt galet. Visst är det en tung uppoffring, men jag är beredd att göra den. Eller rättare sagt, jag har redan fattat det beslutet.

Men jag ska försöka hitta någon att prata med. Jag har kontakt med psykiatrin, men har precis bytt mottagning och de har bara KBT-terapeuter där, har dessutom inte blivit tilldelad en psykolog ännu. Så jag vet inte om jag ska försöka få tid hos en kurator via vårdcentralen kanske?

 

[Lovisaleonora]

Har inte kliniken där de konstaterat din endometrios någon samtalsterapeut?

 

[hier]

Sjukhuset som fastställde min endo går jag inte till längre, då jag har flyttat. Men jag ska se om jag hittar någon mottagning.

 

[Lejonelle]

Visst. Det är ju inte som det är fysiskt omöjligt för mig att få barn, och än så länge är jag bara 27. Så om jag verkligen ville skulle jag kunna lämna honom och försöka hitta en man som vill ha barn.

Vad är det för mening med att ha barn om man har lämnat sitt livs kärlek för det?

Att välja mellan ditt livs kärlek och att bli förälder känns onekligen som en riktig loose-loose-situation. Du är ung och det är han också. Så jag skulle inte ta ett sånt beslut baserat på hur ni båda känner just nu.

Du känner dig säker på att såhär kommer livet bli. Jag känner mig inte alls säker på att sådär kommer ditt liv bli. Det kommer hända en väldig massa saker i ditt liv, som kommer påverka hur ni båda två tänker kring den här och många andra viktiga saker i livet. Och med detta menar jag INTE att säga "lugna dig så kommer han att ändra sig", det finns många som av olika skäl väljer att inte ha barn och din man kanske är en av dem som verkligen inte vill.

Men jag ska försöka hitta någon att prata med.

Om du redan har en samtalskontakt inom psykiatrin känns det väl naturligt att ta upp frågan där. Annars kan det vara ett tips att vända dig till en diakon i svenska kyrkan, vi jobbar enormt mycket med alla möjliga typer av sorg både efter dödsfall och av andra anledningar. Där kan du få bearbeta hur du känner.

 

[hier]

Att välja mellan ditt livs kärlek och att bli förälder känns onekligen som en riktig loose-loose-situation. Du är ung och det är han också. Så jag skulle inte ta ett sånt beslut baserat på hur ni båda känner just nu.

Du känner dig säker på att såhär kommer livet bli. Jag känner mig inte alls säker på att sådär kommer ditt liv bli. Det kommer hända en väldig massa saker i ditt liv, som kommer påverka hur ni båda två tänker kring den här och många andra viktiga saker i livet. Och med detta menar jag INTE att säga "lugna dig så kommer han att ändra sig", det finns många som av olika skäl väljer att inte ha barn och din man kanske är en av dem som verkligen inte vill.




Om du redan har en samtalskontakt inom psykiatrin känns det väl naturligt att ta upp frågan där. Annars kan det vara ett tips att vända dig till en diakon i svenska kyrkan, vi jobbar enormt mycket med alla möjliga typer av sorg både efter dödsfall och av andra anledningar. Där kan du få bearbeta hur du känner.

Visst, ingenting är hugget i sten. Men i dagsläget mår jag väldigt dåligt av detta. På psykmottagningen har de inga regelrätta samtalsterapeuter eller "vanliga psykologer" man kan "prata av sig" med, de jobbar bara med KBT där. Och de tror inte att KBT är rätt för mig, så de ska som sagt utvärdera och förmodligen skicka mig vidare. Så psykiatrin är lite flytande just nu.

Diakoner och liknande i kyrkan är säkert toppen på att bemöta människor i sådana här situationer, men det skulle kännas väldigt konstigt för mig som ateist att gå till kyrkan. Men tack ändå för tipset

 

[hier]

Jag funderar vidare. Jag tror att jag kanske borde gå till en ny gynekolog och få en second opinion på om det verkligen kommer vara så nästintill omöjligt att bli gravid efter 30. Om jag kanske borde behandla min endometrios med någon annan metod för att svälta ut den, har hört att det har funkat för vissa. @Shetlandskusk visst har du koll på det? Tror att du har skrivit i någon tråd att du också har endo.

 

[Lovisaleonora]

Jag tycker absolut att du ska ta en ny läkarkontakt för utredning, och kanske också för att få samtalskontakt via en ny klinik. Väljer du specialistklinik kan du säkert få bra fakta och råd kring hela situationen.

 

[hier]

Jag gör så. Har inte tid att ringa runt idag, men ska googla lite över helgen och ta kontakt med någon klinik nästa vecka. Om inte annat kanske jag kan få remiss.

 

[lil-sis]

Jag funderar vidare. Jag tror att jag kanske borde gå till en ny gynekolog och få en second opinion på om det verkligen kommer vara så nästintill omöjligt att bli gravid efter 30. Om jag kanske borde behandla min endometrios med någon annan metod för att svälta ut den, har hört att det har funkat för vissa. @Shetlandskusk visst har du koll på det? Tror att du har skrivit i någon tråd att du också har endo.

Tycker jag låter som en bra plan!

 

[Lovisaleonora]

Under helgen kan ni ju passa på att diskutera dessa förutsättningar, så har du ännu mer på fötterna inför en samtalskontakt. Ni måste ju trots allt börja bearbeta detta hemma.

 

[hier]

Under helgen kan ni ju passa på att diskutera dessa förutsättningar, så har du ännu mer på fötterna inför en samtalskontakt. Ni måste ju trots allt börja bearbeta detta hemma.

Det måste vi. Visst har vi pratat om det ett par gånger tidigare, framförallt när jag kom hem uppriven för 1 år sen efter gynbesök då jag fick höra att jag inte får vänta för länge. Men den gången sa han som sagt att han inte är säker på om han vill ha barn alls.
Men nu måste vi verkligen sätta oss ner och prata igenom det här ordentligt. Tyvärr är jag bortrest i helgen, men jag ska ta en kväll med honom nästa vecka.

 

[ancan]

Jag vet inte riktigt. Det känns rätt dödfött ändå när man inte orkar städa, tvätta, laga mat, diska, ta hand om hunden eller hästarna och då pratar jag inte om allt på en dag, utan en sak på en dag. Just nu orkar jag bara kliva upp ur sängen, vilket brukar hända någon/några månader om året.

fast jag lovar dig, man lär sig hantera sjukdomen, man blir bra på att hushålla med sina krafter och enbart lägga dom på det man faktiskt tycker är viktigast.
Jag vet många fler med ME som är föräldrar, och som är fantastiska med sina barn.

 

[ajdidodii]

fast jag lovar dig, man lär sig hantera sjukdomen, man blir bra på att hushålla med sina krafter och enbart lägga dom på det man faktiskt tycker är viktigast.
Jag vet många fler med ME som är föräldrar, och som är fantastiska med sina barn.

Jag vet, jag har varit sjuk sedan jag var 13. Jag har bara inte haft någon diagnos på det.