Jobba tills man dör?

[Kakis]

Ingen av mina äldre anhöriga har till slut gått hemma. De har skaffat sig en ny tillvaro med aktiviteter och rutiner. Men om det är vad du sett omkring dig förstår jag varför du tänker så, jag har helt andra erfarenheter och ser det därför på ett annat sätt.

Jag håller med, det finns massor med aktiva pensionärer i min närhet, de bygger hus, är ordföranden i föreningar, är god man och hittar på en massa kul saker och hinner vila emellan

 

[Unafraid]

Sambon är 12 år äldre än mig, så jag hoppas verkligen att jag kan gå tidigt i pension så vi hinner njuta tillsammans. Vi är duktiga på att spara privat och fortsätter vi i samma takt i 20-30 år till och säljer gården borde vi kunna ha en hyfsat bekväm pension. Men det är ju enormt svårt att planera något 30 år framåt. Livet är ju verkligen inte rättvist, det finns tyvärr flera exempel på det här forumet, folk rycks bort från livet alldeles för tidigt. Jag försöker leva på ett sätt som jag kan njuta av både nu och sen.

 

[Tuvstarr]

Vad tänker du dig då efter det här ekonomiska systemet? Det är fascinerande med andras tankegångar och jag uppfattar dig ofta som dystopisk.

Jag har hört något liknande ett flertal gånger de senaste åren, att folk liksom antar att samhället på ett eller annat vis kommer att sluta existera inom en nära framtid.
T.ex. sade en person till mig att cyklar nog inte mera kommer att gå att köpa efter några år, därför måste hon nu köpa en cykel som är så enkel att den inte ens behöver reparation, för sådant kommer inte heller att gå att ordna.
Alltså cykelreparationer går ju att åstadkomna under de enklaste förhållanden i de värsta slumer med hjälp av typ en tång, ståltråd och lite påhittighet.

 

[Enya]

För mig personligen känns det mentalt fattigt att inte lyckas hitta något annat innehåll i tillvaron än att jobba. Det betyder inte att jag klankar ner på någon annan med en annan syn på det, men det är så här som jag ser det.

Har en jämnårig kompis, vi är 55, som alltid velat jobba och har blivit rastlös lätt. Till och med hon har börjat prata om att kunna gå ner i arbetstid om några år och har hittat andra saker än arbete att sysselsätta sig med.

Är det verkligen mentalt fattigt att inte ha hittat något annat innehåll i tillvaron än att jobba eller är det mentalt fattigt att inte hittat ett jobb som man känner att man verkligen trivs med och vill ägna sitt liv till att göra? Jag skulle vilja säga det senare. Tänk att jobba så många år som man är yrkesverksam- och längta till pensionen, det känns främmande för mig, ett trist yrkesliv så att säga. Eller precis som du själv uttryckte det så väl, mentalt fattigt, faktiskt. Kan tycka det är intressant hur olika man känner!

Inte jag heller klankar ner på någon annans syn. Tänker ofta bara att det måste vara jobbigt att jobba för jobbandet skull och inte för att man tycker om att göra det man gör. Och sorgligt, om det är så att man inte hittat rätt i sitt yrkesliv till något man verkligen trivs med så väl. Fast det kanske man har, men man ser det bara annorlunda än vad jag gör.

(Rent krasst är jag glad över att jag faktiskt tycker så mycket om att jobba som jag gör. När livet krymper pga syn och hörsel och det blir fler och fler saker jag inte "kan" göra längre, så håller jag stenhårt fast vid det jag fortfarande kan och älskar- jobba )

 

[Eurydome]

Det kom en ny kollega till mig i tisdags. Hennes första mening var: Ni är också gammal. Hur gammal är ni"?

Lite udda. Särskilt som hon inte är "du" med mig utan kör på "ni". Jag är typ du med alla kollegor och en del chefer.

Nåväl. Hon är 68 år och tänker jobba 3 år till pga ekonomin. Stackars människa. Hon är i dåligt skick dessutom. Går illa och kan inte stå.

Jag hoppas att jag inte ska behöva jobba in i kaklet, dvs 67 år, men det lär väl bli svårt att klara ekonomin om man går i pension tidigare.

Hur tänker du om detta?

Jag räknar kallt med att behöva jobba till minst 67 år med tanke på att pensionsåldern har höjts flera gånger de senaste åren.

Det känns ok ändå, jag gillar mitt jobb. Skulle trivas helt ok med att jobba deltid upp till 70 eller så, så som det känns nu.

 

[Görel]

Är det verkligen mentalt fattigt att inte ha hittat något annat innehåll i tillvaron än att jobba eller är det mentalt fattigt att inte hittat ett jobb som man känner att man verkligen trivs med och vill ägna sitt liv till att göra? Jag skulle vilja säga det senare. Tänk att jobba så många år som man är yrkesverksam- och längta till pensionen, det känns främmande för mig, ett trist yrkesliv så att säga. Eller precis som du själv uttryckte det så väl, mentalt fattigt, faktiskt. Kan tycka det är intressant hur olika man känner!

Inte jag heller klankar ner på någon annans syn. Tänker ofta bara att det måste vara jobbigt att jobba för jobbandet skull och inte för att man tycker om att göra det man gör. Och sorgligt, om det är så att man inte hittat rätt i sitt yrkesliv till något man verkligen trivs med så väl. Fast det kanske man har, men man ser det bara annorlunda än vad jag gör.

(Rent krasst är jag glad över att jag faktiskt tycker så mycket om att jobba som jag gör. När livet krymper pga syn och hörsel och det blir fler och fler saker jag inte "kan" göra längre, så håller jag stenhårt fast vid det jag fortfarande kan och älskar- jobba )

Man kan ledsna, oavsett hur intressant yrket var när man valde det, arbetet kan förändras eller försvinna. Det finns många anledningar till att man inte tycker att jobbet är det intressantaste i tillvaron. En del lyckas inte få jobb inom det de tycker är allra mest intressant. Där tänker jag på alla vänner som spelar i band som aldrig slår så pass att de kan försörja sig på det. Eller de som älskar att skriva men blir refuserade. Och de som skadar sig så att de inte kan arbeta med det de helst vill, tänker på hästbranschen t ex.
Jag tänker att det finns många anledningar till att man inte tycker att det man försörjer sig på är det mest intressanta i hela livet.

 

[IzeUnicorn]

Är det verkligen mentalt fattigt att inte ha hittat något annat innehåll i tillvaron än att jobba eller är det mentalt fattigt att inte hittat ett jobb som man känner att man verkligen trivs med och vill ägna sitt liv till att göra? Jag skulle vilja säga det senare. Tänk att jobba så många år som man är yrkesverksam- och längta till pensionen, det känns främmande för mig, ett trist yrkesliv så att säga. Eller precis som du själv uttryckte det så väl, mentalt fattigt, faktiskt. Kan tycka det är intressant hur olika man känner!

Inte jag heller klankar ner på någon annans syn. Tänker ofta bara att det måste vara jobbigt att jobba för jobbandet skull och inte för att man tycker om att göra det man gör. Och sorgligt, om det är så att man inte hittat rätt i sitt yrkesliv till något man verkligen trivs med så väl. Fast det kanske man har, men man ser det bara annorlunda än vad jag gör.

(Rent krasst är jag glad över att jag faktiskt tycker så mycket om att jobba som jag gör. När livet krymper pga syn och hörsel och det blir fler och fler saker jag inte "kan" göra längre, så håller jag stenhårt fast vid det jag fortfarande kan och älskar- jobba )

Vissa lever för att jobba och andra jobbar för att leva. Oavsett hur nöjd man är med sitt jobb kan det finnas andra saker man hellre gör. Någon kanske vill gå i pension för att kunna spendera mer tid med sina barnbarn, någon annan kanske äntligen har tid att resa runt i europa som de drömt om. Man kan hitta på jättemycket roligt som inte är jobb.

Edit: Och för att svara på trådstarten så planerar jag att bli dement innan det är dags för pension så jag slipper tänka på det.

 

[GoldieII]

Jag la ner vid 58 och har inte ångrat mig en dag. Min privata sjuksköterska ska jobba 1 år till för
att hon ska få bra pension hon blir 66 nästa år.

 

[Gnist]

Är det verkligen mentalt fattigt att inte ha hittat något annat innehåll i tillvaron än att jobba

Ja.

 

[Motacilla]

Min pappa som är 70+ brukar ta lite uppdrag då och då för att han tycker det är kul. Officiellt gick han i pension för 10 år sedan.
En bekants pappa är 77 och är mycket efterfrågad som expert.

Min svärfar är 78 och verkligen i toppform både fysiskt och psykiskt, skulle garanterat kunna jobba om han så önskade.

Jag räknar med att jobba till 70, har ett "skrivbordsjobb" och hoppas verkligen att jag inte blir dement i 60-årsåldern.

 

[JohannaB]

Som jag skrev innan så har jag ett roligt jobb, men jag ska heller inte sticka under stolen med att jag gillar att få BETALT för att jobba
Det är betydligt roligare att jobba när man kan räkna in betalningen för det och vad man kan göra med den. Så jag tror fortfarande att jag kommer jobba längre än till min pensionsålder (som de tror är 68 år just nu) men jag kommer bara delvis göra det för att jag tycker mitt jobb är roligt, till största del gör jag det ju för att få betalt och kunna göra roliga saker med pengarna

 

[nullo-modo]

Och hur är ländernas ekonomi? Hur mycket statlig pension får de ut, klarar de sig utan privat sparande?
Enligt den här artikeln (från 2015) är grekiska pensionssystemet ett av Europas sämsta:
https://www.gp.se/nyheter/världen/g...ldern för pension är i,8 300 kronor per månad.

Att den är så dålig kan ju bero på att många Greker ser skatt som stöld och många driver små företag som det är lätt att få in svarta pengar på.
Sedan har jag ingen aning om hur mycket man får på 8300kr i månaden.

Ser det som positivt att det nu mer betalas in till pensionen redan från första lönen och inte som innan först när du fyllt 25.

 

[nullo-modo]

Min pappa som är 70+ brukar ta lite uppdrag då och då för att han tycker det är kul. Officiellt gick han i pension för 10 år sedan.
En bekants pappa är 77 och är mycket efterfrågad som expert.

Min svärfar är 78 och verkligen i toppform både fysiskt och psykiskt, skulle garanterat kunna jobba om han så önskade.

Jag räknar med att jobba till 70, har ett "skrivbordsjobb" och hoppas verkligen att jag inte blir dement i 60-årsåldern.

Har själv en pappa som är 72 och är frisk i kroppen och mentalt helt med men det är nog lika många som inte kan ha ett fysiskt jobb som snickare eller jobba i äldreomsorgen vid den åldern

 

[sassiball]

Min pappa är 75 år och jobbar fortfarande som lantbrukare. Medan vi anhöriga oroligt ser på och undrar hur länge.. men han är hur pigg som helst, och det är tidiga morgnar, lägga ut bevattningsrör mm.

Själv är jag jätteglad om jag uppnår pensionsålder så jag tycker inte det spelar så stor roll om jag jobbar eller vad jag gör - om jag bara lever.

 

[sjoberga]

Jag ser pensionen som något gradvis i värderingen som går från att uppskatta till att det känns roligt och intressant att gå till jobbet varje måndag-fredag till att kräva att det gör det, annars minskar man engagemanget i just det jobbet. Men det kan likaväl vara något annat intressant jobb som man kan göra till del, som att helt sluta.

Att säga att man har ett fattigt liv för att man gillar att göra saker som man kan få betalt för är ganska konstigt.

 

[Enya]

Man kan ledsna, oavsett hur intressant yrket var när man valde det, arbetet kan förändras eller försvinna. Det finns många anledningar till att man inte tycker att jobbet är det intressantaste i tillvaron. En del lyckas inte få jobb inom det de tycker är allra mest intressant. Där tänker jag på alla vänner som spelar i band som aldrig slår så pass att de kan försörja sig på det. Eller de som älskar att skriva men blir refuserade. Och de som skadar sig så att de inte kan arbeta med det de helst vill, tänker på hästbranschen t ex.
Jag tänker att det finns många anledningar till att man inte tycker att det man försörjer sig på är det mest intressanta i hela livet.

Visst är det så. Men det känns som om det "vanligaste" är att vilja gå i pension och att jobba för jobbandets skull, inte för att man egentligen vill- vad jag menar är att om man hade sluppit hade man inte jobbat, tex om man haft gott om pengar att klara sig utan jobb osv. Den inställningen verkar vanligare än den jag har.

 

[Enya]

Vissa lever för att jobba och andra jobbar för att leva. Oavsett hur nöjd man är med sitt jobb kan det finnas andra saker man hellre gör. Någon kanske vill gå i pension för att kunna spendera mer tid med sina barnbarn, någon annan kanske äntligen har tid att resa runt i europa som de drömt om. Man kan hitta på jättemycket roligt som inte är jobb.

Edit: Och för att svara på trådstarten så planerar jag att bli dement innan det är dags för pension så jag slipper tänka på det.

Jag förstår det.
Jag tänker mer att en tillvaro där allt det där får plats i vore att föredra- jobba, barnbarn, resa, vänner, intressen, i lagom portioner så att säga, så att det inte blir antingen eller bara för att man uppnått en viss ålder. Det är min tanke om det.

 

[Takire]

Visst är det så. Men det känns som om det "vanligaste" är att vilja gå i pension och att jobba för jobbandets skull, inte för att man egentligen vill- vad jag menar är att om man hade sluppit hade man inte jobbat, tex om man haft gott om pengar att klara sig utan jobb osv. Den inställningen verkar vanligare än den jag har.

För många är det kanske svårt att få det jobb man riktigt trivs med . Det kanske är en del i det hela.

 

[orientalkatten]

Jobbar 3 dagar i veckan och fortsätter ett tag till. Chefen fyller 80 i år. Precis kommit hem från Californien och är nu i London innan han åker till Finland nästa vecka. Hade aldrig orkat med hans resetempo.Maken har gick i tidig pension i våras.

 

[Migo]

Jag kommer inte få pension
Jag är rätt säker på att systemet har fallerat innan dess.
Men jag kommer jobba tills jag inte står upp

Jag tänker detsamma.