"Kufar" på jobbet?

[coolia]

Jag är tydligen en konstig person som inte passar in. Hur "tar" man hand om Kufar på din arbetsplats? Jag vill inget hellre än att passa in men tydligen är jag persona non grata för alla kollegor. Folk som inte hälsar och folk som ständigt "glömmer" mig när alla andra går på lunch. Varför kan folk inte integrera alla och acceptera alla? Man måste ju inte älska alla men man kan ju låta bli att mobba kollegor?

 

[Septicemia]

@coolia Utifrån det du beskriver så tycker jag snarare att det låter som att det är kollegorna som beter sig illa snarare än att det är du som är konstig.

Finns det något skyddsombud/arbetsmiljö/personalansvarig eller liknande som du känner förtroende för och kan prata med?

 

[sjoberga]

Jag är tydligen en konstig person som inte passar in. Hur "tar" man hand om Kufar på din arbetsplats? Jag vill inget hellre än att passa in men tydligen är jag persona non grata för alla kollegor. Folk som inte hälsar och folk som ständigt "glömmer" mig när alla andra går på lunch. Varför kan folk inte integrera alla och acceptera alla? Man måste ju inte älska alla men man kan ju låta bli att mobba kollegor?

På mitt jobb är vi alla kufar på olika sätt.

Mer allvarligt, det du beskriver är mobbning och måste tas itu med omgående. Gå till din chef och påtala problemet, finns det HR-avdelning, kontakta dem.

 

[monster1]

Jag är tydligen en konstig person som inte passar in. Hur "tar" man hand om Kufar på din arbetsplats? Jag vill inget hellre än att passa in men tydligen är jag persona non grata för alla kollegor. Folk som inte hälsar och folk som ständigt "glömmer" mig när alla andra går på lunch. Varför kan folk inte integrera alla och acceptera alla? Man måste ju inte älska alla men man kan ju låta bli att mobba kollegor?

Vi hälsar på och pratar med alla, nya anställda bjuds in att följa med på lunch med de som går ut och äter annars äter det en grupp i lunchrummet där är det ju bara att sätta sig så då väljer man själv det finns bara ett bord. Sedan kan de ju uppstå situationer där man uppfattar det som att personen inte vill delta själv och då kanske man inte drar i den för att den ska delta eller att den "glöms bort" för att den ändå alltid tackar nej. Vi är tex 3-5 personer som brukar gå ut och äta och träffar några andra vänner från andra ställen ute. Första dagarna talar vi om för nya att om de vill gå ut och äta så är de välkomna men vi tjatar inte utan utgår från att de som vill följa med säger till själva efter första inbjudan. En del är väldigt dåliga på att ta fika och då är det svårt att veta om man ska gå och tjata på dem eller om det är självvalt. Vi har ju specifika tider och där sitter alla i lunchrummet och fikar.

 

[Hyacinth]

På mitt jobb är vi ganska dåliga på det numer tycker jag. Jag väljer aktivt att inte fika med de flesta, men det finns de som skulle vilja men känner sig ovälkomna. Jag tar kaffe när jag känner dör det och det passar, andra är klockstyrda. Men, vill man socialisera måste man vara aktiv själv. Jag socialiserar utanför min avdelning främst och älskar att luncha ensam. Andra är sociala på lunchen och inte i jobbet. Men det du beskriver låter som aktiv uteslutning. Kan du prata med din chef eller Hr? Jag skulle inte vilja jobba kvar, men det är högst personligt.

 

[the_connemara]

Usch så elakt det låter

Vi är ganska bra på vårt jobb tror jag och upplever jag i div arbetsdagar tillsammans. Är typ som ett enda stor gäng med många varierande och luddiga smågrupper. Tror det hjälper mycket att vi jobbar skift och med olika väldigt ofta. Jag kan ärligt säga att det hade varit jobbigt för mig att alltid jobba lika nära samma personer (tror knappt vi i mitt kompisgäng stått ut med varandra så) av den anledningen att jag alltid vill att alla ska känna sig välkomna och jag hade lagt enormt mycket energi på bara det.

Vi är rätt många lite udda personer och ffa många starka viljor men upplever att de flesta av oss hanterar det genom att undvika lagom mycket och anstränga sig lite mer när man tex fikar ihop osv. Gillar verkligen min arbetsplats på det viset.

 

[Hippocampus]

Vi äter inte alltid ihop, vi frågar heller inte alla alla om de vill äta, fika osv. Upplever inte att det mobbas för det. På min arbetsplats förutsätts det att man tar plats, vill man följa med och äta så säger man det, det händer någongång då och då att nån frågar många men annars så går man kanske själv eller två och två ofta.

Har du frågat om du får följa med? De kanske inte ens vet att du vill?

 

[sjoberga]

Vi äter inte alltid ihop, vi frågar heller inte alla alla om de vill äta, fika osv. Upplever inte att det mobbas för det. På min arbetsplats förutsätts det att man tar plats, vill man följa med och äta så säger man det, det händer någongång då och då att nån frågar många men annars så går man kanske själv eller två och två ofta.

Har du frågat om du får följa med? De kanske inte ens vet att du vill?

Här har vi tydligt lunchtåg som går en viss tid och då är alla självklart välkomna, men det springs inte runt och frågas. Alla är väl informerade om att det är så det fungerar. Och sen en grupp som äter medhavd mat (jag äter 98% av dagarna medhavd låda), ungefär samma tid, och då finns bara ett bord som alla sitter vid.

Fika gemensamt sker vid 15.00 för de som vill. En del tar andra tider och det är inget konstigt.

Självklart hälsar man på alla.

(Har jobbat en del i Frankrike och där har man problemet att man måste hälsa och ta i hand med alla, varje dag, och exakt en gång. Det förutsätter alltså att man kommer ihåg exakt vilka man hälsat på med handtag just den dagen, vilket inte är min bästa förmåga. Det är en direkt förolämpning att inte hälsa med handtag och en direkt förolämpning att göra det mer än en gång per dag.)

Som ny får man försöka vara lite aktiv och lära sig hur det fungerar, men det är absolut inte OK att då ständigt bli avvisad och ignorerad. Det är där mobbningen kommer in.

 

[Görel]

Att hälsa tillhör vanligt hyfs. Man behöver inte säga hej varje gång man möts men åtminstone titta på personen man möter.

Rutiner vid raster är lite knepigare. Jag har varit på många arbetsplatser, vissa är styrda av klockan där det är självklart att man ses en viss tid medan andra tar man rast när det passar. På mina två senaste arbetsplatser drar man ihop alla för gemensam lunch och fika vilket är trevligt. På förmiddagen kollar vi upp vilka som har mat med sig och vilka som behöver handla och vilka som går ihop till centrum.

 

[Grazing]

Jag är tydligen en konstig person som inte passar in. Hur "tar" man hand om Kufar på din arbetsplats? Jag vill inget hellre än att passa in men tydligen är jag persona non grata för alla kollegor. Folk som inte hälsar och folk som ständigt "glömmer" mig när alla andra går på lunch. Varför kan folk inte integrera alla och acceptera alla? Man måste ju inte älska alla men man kan ju låta bli att mobba kollegor?

Passa in behöver man inte göra alltid, dock så hör det ju till allmänt hyfs att hälsa. Ska man gå med på luncher och så kanske man ibland måste bjuda in sig själv och ta för sig lite.

 

[Efwa]

Är du säker på att du är särbehandlad? Kan man se det från ett annat håll? Har du hela rutinen klart för dig?

Hälsa gör man alltid, dock. Att man glömmer någon är dock lätt hänt när man har ett minne som sträcker sig kortare än en guldfisks.

Nu kan jag bara relatera till den egna arbetsplatsen och det jag känner och upplever. Så behöver det ju givetvis inte vara på din, utan din verklighet är kanske som du ser den. Men, jag kan iallfall berätta hur jag på andra sidan känner det.

Jag har upplevt att några som tror att man utesluter dem också tror att man frågar alla utom just den när verkligheten ser helt annorlunda ut.

Oftast är det en person som frågar någon annan om den vill ut och äta. Svarar den personen ja så blir det de två om inte någon annan råkar komma ut i korridoren just när de ska åka och de frågar den också.

Ibland kan det ju bli några stycken bara av den anledningen men ingen går runt aktivt och frågar alla som kan tänkas vilja med. Det skulle bli ett jäkla jobb och ta en massa tid av lunchen eller arbetstiden före dess. Dock vet jag att någon enstaka person på arbetsplatsen känner att de inte blivit tillfrågade men alla andra har det och att vi inte vill ha med den personen och blivit anklagade för att frysa ut.

Då bör man också veta att lunchen i många år utgick från en punkt och alla som ville med träffades där. Var man inte där, eller var sen, blev man kvar på jobbet att äta i fikarummet, vilket många gör.
Trots det ville ofta någon att man personligen gick in till den personen, till deras kontor och gav en personlig inbjudan, bara till den. Annars kände de sig utfrysta.

För mig känns det bakvänt.......att jag varje dag ansvara för att en annan person själv inte kan ta sig ut till dörren i tid eller fråga själv om andra vill med och luncha. Jag är liksom för gammal och bekväm och tycker nog att personer i min ålder ska kunna ha ansvar för sitt eget lunchande utan att tro att allt är en konspiration.
Dessutom är min arbetstid lika mycket värd som den som hela tiden vill bli tillfrågad och tycker andra ska slösa med sin tid för att få med just den personen.
Jag har aldrig blivit tillfrågad om jag vill gå på lunch utom några få tillfällen och inte känner jag att jag är utfryst för det.

 

[kevina]

Jag är tydligen en konstig person som inte passar in. Hur "tar" man hand om Kufar på din arbetsplats? Jag vill inget hellre än att passa in men tydligen är jag persona non grata för alla kollegor. Folk som inte hälsar och folk som ständigt "glömmer" mig när alla andra går på lunch. Varför kan folk inte integrera alla och acceptera alla? Man måste ju inte älska alla men man kan ju låta bli att mobba kollegor?

Självklart hälsar man på alla - det är normalt hyfs.
men sen undrar jag om du är lite för passiv? Frågar du andra om lunch?
Sen undrar jag vad du menar med frågan om hur man tar hand om kufar? Varför skulle man ta hand om vuxna människor?

 

[_FiA_]

usch vilken jobbig sits! Det verkar vara idioter till kollegor du har, visst kan du gå till chefen och prata om detta, men jag skulle väl personligen inte vilja att mina kollegor hade blivit "tvingade" att umgås med mig, då är jag hellre själv liksom. Jag skulle se över om det gick att byta arbetsplats istället, låter inte som ett roligt/hälsosamt arbete att vara på.

 

[Lovisaleonora]

Jag blir väldigt frågande till inställningen "ta hand om". Ska vuxna människor "tas om hand"?

Brukar själv fråga mig hur mycket initiativ jag tar, är jag en rolig människa att ha med i gänget? Eller är jag en belastning för ett sällskap - och hur ändrar jag på det i så fall.

 

[TinyWiny]

Jag är tydligen en konstig person som inte passar in. Hur "tar" man hand om Kufar på din arbetsplats? Jag vill inget hellre än att passa in men tydligen är jag persona non grata för alla kollegor. Folk som inte hälsar och folk som ständigt "glömmer" mig när alla andra går på lunch. Varför kan folk inte integrera alla och acceptera alla? Man måste ju inte älska alla men man kan ju låta bli att mobba kollegor?

Vad menar du med "tar" man hand om? Ni är väl vuxna på en vanlig arbetsplats?
Hälsar gör man naturligtvis men på en stor arbetsplats kan man i vissa fall springa om varandra och det blir inte att man säger hej alla gånger. Menar du att dina kollegor tystnar och tittar bort alternativt låtsas som om de varken ser eller hör dig när du hälsar istället för att hälsa tillbaka så är det såklart något du ska ta upp med chefen eller hr.
Lunchen låter också märkligt. Vill du att andra ska fråga dig aktivt varje dag? Eller är det så att ni bestämt att ni ska äta ihop och dina kollegor typ smiter ut genom bakdörren när du är på toa? Jag tror att du får förtydliga lite vad du menar för det kan både vara ett helt normalt agerande av dina kollegor men att du hade önskat att de hade tagit hand om dig, något du faktiskt inte kan kräva, eller så handlar det om mobbning, att de verkligen fryser ut dig.

 

[Luff]

En del driver det ju till sin spets. Gick som vuxen på folkhögskola och bodde i korridor.
Den äldsta av oss i korridoren gjorde stor affär av att vi andra inte väntade på henne på morgonen.
Vi andra -totalt 10 st personer - gick som det kom sig. Ibland i grupp, ibland i par, ibland ensam. Vi hade två kompispar som alltid gick två och två men man var alltid välkommen att haka på. Jag väntade på den som kom metrarna efter mig om det föll sig så.
Det blev gruppsamtal med lärare (folkhögskola) och vi kom överens om att vänta då...där stod vi i hallen, 9 personer och väntade på en människa som ALDRIG skyndade sig och alltid var sist och alltid glömde något.
vi stod ut i 3-4 dagar. Hon bytte boende efter någon månad. Mycket märklig människa.

 

[nullo-modo]

Ta hand om? Själv försöker jag få lite egentid på rasterna (så mycket det går iallafall på en arbetsplats med över 1000 som har rast samtidigt).
Inte för jag ogillar mina kollegor men tycker det är skönt med lite lugn mellan passen.