Kvinnor: Känner ni er trygga utomhus?

[Red_Chili]

Generellt sett är jag trygg. Jag undviker varken specifika platser eller att vara ute vissa tidpunkter pga rädsla, däremot är jag mer vaksam i vissa situationer än i andra. Känner jag mig inte helt trygg, då har jag inte i hörlurar, håller lite extra koll på omgivningen och vid behov ringer jag någon eller låtsas prata i telefon.

Jag bor mitt bland diverse dårar, så att jag känner mig trygg är inte pga avsaknaden av sådana utan mer det faktum att jag insett att tid och plats inte spelar någon större roll för hur tryggt något ska vara.

Det händer tex då och då att jag ser droghandel i närmsta parken, i fullt dagsljus soliga sommardagar. När jag blivit vittne till stölder (dator/datorväska samt cykel) så har det visserligen varit kväll och mörkt, men ena gången var mitt i centrum där det ändå var folk i rörelse. När jag blev vittne till ett mord, då var det också en solig sommardag mitt på ett torg och folk igång överallt.

Likadant med händelserna som jag bara hör talas om, som vänner/grannar råkar ut för eller som jag läser om, de verkar hända lite då och då vid alla tänkbara tidpunkter vid alla möjliga platser. Det är i centrum, i bostadsområdena och någon gång ibland ute vid skogen. Mest sällan är det dock vid just skog, så där känner jag mig mest trygg. Eftersom jag är ute väldigt mycket och har lätt(!) för att känna igen folk så har jag generellt sett god koll på hur läget brukar vara, vilka som rör sig i vilka områden på vilka sätt och oroar mig inte förrän jag ser något som avviker från det vanliga.

 

[FeatherCloud]

Jag känner mig tyvärr ganska ofta otrygg (ibland rädd) när jag rör mig inne "i stan", både dag som kväll. Det beror inte (enbart) på saker som hänt mig, men jag har livlig fantasi och hamnar snabbt i olika katastroftankar. Jag är medveten om att min otrygghet inte riktigt matchar "riskbilden" alla gånger, och försöker jobba med att tänka mer rationellt. Är dock alltid vaksam och ganska snabb med att reagera på sådant som avviker.

Är mer trygg ute på landet, både där jag bor men också generellt, helt enkelt pga avsaknaden av människor.

 

[escodobe]

Ja, jag har liksom alltid rört mig ensam utomhus på kvällar och nätter sen jag fick börja vara ute sent. Dom få perioder jag inte bott i förorten har jag bott på mer brottsbelastade ställen. Eller jobbat tex natt i Nordstan. Jag har inte haft pengar till taxi eller bil, så det har inte ens varit ett alternativ att "inte gå ut".

Utomlands så beror det på, i Sverige har jag fördelen vid att kunna läsa situationer,platser och människor vilket är svårare när jag saknar lokalkännedom och kulturell förståelse.

Sist jag blev rejält sexuellt antastad var mitt på dagen, mitt på en välbesökt gata av en tokpåtänd dansk snubbe...

 

[Görel]

Jag känner mig aldrig otrygg. Går ofta i Stockholms innerstad, både dagtid nykter och på kvällar eller nätter efter en krogkväll. Men jag tänker på att jag går på de större gatorna, håller koll på om det verkar oroligt någonstans och har aldrig lurar i öronen.
Det värsta jag har råkat ut för är svarttaxiförare vid Kungsan och det har aldrig varit hotfullt bara irriterande påträngande.

 

[Tonto]

Jag är rädd. Människor är skitäckliga.

Går jag med hundarna så är jag dock inte rädd. Folk brukar inte komma fram om man har ett knippe stora hundar.

 

[Masqueradee]

Jag kan vara lite otrygg i större folkmassor på nätter, typ när barer och så stänger. Kan liksom gå samma sträcka en tisdagsnatt och ha hög volym i hörlurarna, men skulle aldrig göra det samma en natt mot lördag liksom.

 

[Petruska]

Jag rör mig obekymrat i stan och i förorterna ensam och vid alla tider på dygnet.

På landet tycker jag att mörkret är jobbigt, och (omotiverat) blir jag lite rädd för de väldigt få människor jag mökligen möter.

Stadsmiljöer upplever jag som trygga i normalfallet. Jag känner inte till någon stadsmiljö i Sverige där jag inte vågar gå ensam nattetid.

 

[PathOfClovers]

Jag känner mig ofta otrygg och ibland rädd faktiskt, tyvärr.. mest på kvällar/nätter när jag ska gå där det är mörkt/inte mycket folk. Kan även tycka att det är obehagligt på dagtid ibland när jag går/springer i elljusspår i skogen och möter nån jag får dålig känsla av. Har aldrig lurar vid dessa tillfällen, pausar tar ut minst den ena om jag möter/ser nån i skogen. Ibland låser jag bilen inifrån om jag måste stanna på skumt ställe vid rödljus på kvällen tex, eller vänta på nån man ska hämta.

När jag var 18-25 typ var jag helt orädd, gick hem själv från krogen ofta och lyssnade på musik/kunde börja prata med okända på nattbussen/hemvägen från stationen. Jag har aldrig egentligen varit i fara på riktigt vad jag kan minnas men rädslan har kommit med åldern typ..? Är snart 33 år nu.

 

[Badger]

Diskuterade ämnet med en bekant. Är du som kvinna trygg utomhus, oberoende av plats och tid på dygnet? Om inte, när, var och varför känner du dig otrygg?

I år har jag rört mig mycket mer ute på olika platser, vid olika tider på dygnet än vad jag någonsin gjort tidigare. Samtidigt har jag insett att jag känner mig trygg oavsett var jag är och vilken tid på dygnet det än är, om två faktorer är uppfyllda; Det finns människor i rörelse och det inte är halt ute. Mitt lokalsinne är nämligen totalt obefintligt, och mitt ena knä är rätt trasigt....
Oavsett om jag ska till stallet en onsdag kl. 14, eller är på väg hem från Stureplan en lördag kl. 03, så är det liksom inga problem, har jag gladeligen insett. Bästa är att ta med partykänslan från klubben hem till dörren med musiken dånande i öronen på högsta volym!

Min bekanta blev alldeles chokad, speciellt som jag bor i en kommun som är riks-ökänd för kriminalitet, misär, segregation o.dyl. Hen kunde inte för sitt liv förstå hur jag som ung kvinna, och dessutom rätt liten till växten, kunde känna mig trygg någonstans efter mörkrets inbrott, och dessutom med musik i hörlurarna på högsta volym.
Kom i samma veva även att tänka på att flera av mina tjejkompisar faktiskt känner obehag eller rent av rädsla över att röra sig utomhus efter mörkrets inbrott. De tar taxi från dörr till dörr, aldrig i livet att de skulle gå ens 100 m eller än mindre åka kommunalt ute på kvällstid. Oavsett var de befinner sig någonstans och om det finns människor kring eller inte. Man hör ju inte heller helt sällan på nyheterna att statistisk bekräftar detta, att många tjejer och kvinnor känner en stor otrygghet kring att röra sig utomhus, särskilt efter mörkrets inbrott.

Men hur ser det ut här på Buke? Är det lika dystert som statistiken säger?

Jag känner mig helt ok på stan oavsett tid på dygnet. Men jag joggar inte själv i skogen sent på kvällen i mörker. Vilket tyvärr nog är rationellt med tanke på ett joggarmord 2 mil härifrån för ett år sedan.

Men jag brukar försöka hålla koll på var jag är och vart andra är och inte försvinna in i dagdrömmeri.

 

[escodobe]

Jag kom på en grej till. OM jag får en otrygg känsla är det mycket värre om jag har hundarna med, eftersom de är så oerhört snälla och ALDRIG skulle göra en människa något, så jag kan få katastroftankar i stil med "tänk om nån skulle göra nåt dumt mot dem, vad gör jag då?". Det skrämmer mig mycket (MYCKET!) mer än vad nån skulle kunna försöka sig på mot mig

Jag måste erkänna att Rottweilern var rena idiotmagneten jämfört med knähunden.
Speciellt i kollektivtrfiken och på kvällar och nätter.
Var det inte missbrukare som ville snacka hund , allmänna "förstådigpåare", Så var det unga grabbar som ville visa sig tuffa inför varandra eller tjejer.

Det är extremt mycket lugnare att ha tibbenterriern , honom är det oftast ingen som uppmärksammar alls.

 

[Sofie.S]

Jag känner mig otrygg när jag går i det upplysta elljusspåret på kvällarna, där går jag inte utan sällskap. Går jag i samhället med hunden går jag på sådan ställen som är upplysta och lugna.
Tyvärr.
Som ungdom rände vi/jag ute halva nätterna utan att känna otrygghet.

 

[Badger]

Det är likadant för min man dock, bortsett från joggandet. Dvs om han går på stan mitt i natten håller han koll och är inte helt avspänd. Killar blir tillräckligt ofta nedslagna på stan för att det är värt att inte vara helt avslappnad. Gissar dock att ensam person inte skulle hoppa på honom i mörk skog utan det är mer lättprovocerade ungdomsgäng i så fall.

 

[escodobe]

Det är likadant för min man dock, bortsett från joggandet. Dvs om han går på stan mitt i natten håller han koll och är inte helt avspänd. Killar blir tillräckligt ofta nedslagna på stan för att det är värt att inte vara helt avslappnad.

Faktum med att det är mycket större risk för en man att råka ut för våld av okända män än det är för kvinnor.

Det är männen man har någon slags relation till som är farligast för kvinnor.

 

[Badger]

Faktum med att det är mycket större risk för en man att råka ut för våld av okända män än det är för kvinnor.

Det är männen man har någon slags relation till som är farligast för kvinnor.

Jo precis, det var också så i min klass på gymnasiet och högstadiet att killarna var mycket mer rädda för att gå ut, för det hade hänt att ett par hade blivit nedslagna men ingen tjej hade råkat illa ut.

Samtidigt var vi kanske naivt lugna och så. Dvs det är nog väl värt att hålla ett öga på vart man är och se ilsken ut om det behövs och inte följa med flera killar hem på "te och video" kl 03 på morgonen om man är ensam tjej.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag känner mig trygg i innerstan nattetid, har inga problem alls att åka tunnelbana eller nattbuss eller dylikt. Däremot går jag väldigt ogärna ensam nattetid där jag bor tyvärr, i alla fall åt ena hållet mot centrum. Det har varit många väpnade rån det senaste året och ett och annat knivmord.

För min del spelar det noll roll att statistiskt sett är mannen man är i en relation med farligast för kvinnor, den man jag lever med (och de män jag känner) är helt ofarliga för mig så därför blir risken de facto alltid större när jag är ute och rör mig.

 

[durachiny]

Jag är lite för stolt och arg för att bli direkt rädd men det finns platser som inte är så roliga som jag helst undviker sent på kvällar/helger (medis/björns trädgård)

 

[Sel]

Jag känner mig allra tryggast mitt ute i skogen/ingenmansland. Inga människor = ingen hotbild.
Näst därefter kommer en lagom busy storstad, och allra otryggast en större stad fast sporadiskt befolkad. Stockholms tunnelbana framåt småtimmarna var vansinnigt läskig tyckte jag... liksom att gå busrutten hem i Edinburgh efter att bussarna slutat gå. Det skulle alltid hänga ett par obehagliga typer vid stopparna.
Rent generellt känner jag mig otrygg mittemellan "hyfsat mycket folk" och "Inte folk alls." Men ja, jag är klart otrygg ganska ofta som ensam kvinna.

Hundarna hjälper dock trots att mina är små. Shiban är knappt en tvärhand hög men hon kan låta som en stor, på gott och på ont.... fast mest tror jag att de hjälper min egen framtoning och självförtroende.

 

[gul_zebra]

Jag känner mig trygg tills jag möter män. Män tenderar att kunna vara jävligt elaka verbalt, och när de är skräniga kan jag ha svårt att bedöma om de är arga eller glada. Arga män skrämmer skiten ur mig då min erfarenhet säger att man åker på stryk av såna, så det blir att alla skräniga män är sjukt obehagliga, vilket innebär att typ alla män är just obehagliga. Än mer så när de druckit.

 

[stjarnhimmel]

Ja ibland.
Beror på område. Känner mig otryggast när jag är tex vid stationer i de sthlmsförorter jag bor i /har bott i om det är folktomt.
Däremot aldrig om jag är på tunnelbanan, mitt inne i stan eller där jag bor på landet.

 

[nullo-modo]

Inne i stan är jag inte rädd eller nervös oavsett tid på dygnet.

I utsatta områden vet jag inte, har aldrig fått anledning att testa men troligen nervös och nycklarna i handen första gångerna just för att det är nytt för mig i så fall.

Hemma rör jag mig inte längre bort än soptunnorna och brevlådorna utan en bra pannlampan, vill upptäcka vildsvinen innan jag står mitt i flocken.