Kvinnor: Känner ni er trygga utomhus?

[macbeth]

Fy vad hemskt! Det är min stora rädsla när jag åkt taxi ensam och därav anledningen till att jag avskyr det samt undviker det

Ja, det är obehagligt, bäst att se till att ha någon att dela med om man behöver åka taxi.
Det "lustiga" är att taxi ofta framställs som det säkrare alternativet, främst för tjejer pyttsan!
Och att lifta framställs som livsfarligt, men det har jag gjort långt mycket oftare (ensam) än att åka taxi och jag har aldrig varit med om något obehaglit. Skulle dock inte rekommendera det som ett säkert alternativ...

 

[Pancakes]

Jag gillar INTE att gå själv ute på kvällarna. Jag är både mörkrädd och blir oroad av okända män i närheten. Förr pratade jag alltid med min dåvarande sambo om jag gick någonstans själv, nu har jag oftast någon kompis i telefon. Måste jag gå utan telefonsällskap går jag snabbt, har full koll på allt runtomkring och tar en omväg hem eftersom jag bor på andra sidan av en park där det skett både överfall och våldtäkter. Törs inte åka taxi själv, här stannar de ofta till och rullar sakta, sakta förbi. Antagligen för att se om jag vill åka med pga ensam tjej men jag tycker det är sjukt obehagligt.

Tidigt i våras var jag hundvakt åt en stor jämthund, kände mig mycket tryggare då så jag passade på att gå några av de vägar jag inte vågar gå annars

 

[em-pirre]

Jag är inte rädd alls, men jag inser att jag nog borde vara det.

 

[athena_arabians]

Jag är inte rädd men mer vaksam i vissa situationer än andra.

Ute i skogen (oavsett tid på dygnet) är jag inte rädd, enbart trygg Det finns inget där som vill mig illa så länge jag uppför mig. Då har jag ändå ramlat på björn när jag varit ute och jobbat samt klivit över helt färska björnskitar (det var efter björnmötet, efter det var jag mer noggrann med att för oväsen... min sångröst jagar bort vem som helst ).

Här i byn är jag heller inte rädd även om jag vet att det finns en mindre klick otrevligare klientel här.

I en stad är jag mer vaksam och har mer koll på omgivningen än annars men fortfarande inte generellt rädd. Ska jag gå upp i rädsla ska det vara att något specifikt händer, tex att någon/några uppträder väldigt aggressivt eller att jag ser ett vapen.

 

[Halfrek]

Känner mig oftast trygg, går ut sent med hunden och hem från krogen också. Är i stort sett aldrig rädd, däremot riskmedveten dvs väljer upplysta vägar, genar inte genom parker osv. Bor i centrala Malmö.

 

[Magnum]

Jag känner mej absolut inte alltid trygg.

När jag var yngre och delvis bodde i stan kändes det bättre (ung och dumorädd?) men var ändå lite vaksam. Idag skulle jag väl inte kliva ut ensam där hur som helst.

I ena grannstaden och ena grannorten finns områden man undviker när mörkret faller och till viss del även dagtid. Tyvärr.

Jag bor så nu att jag känner mej trygg när jag är ute i mörkret, men då finns annat än människor som kan skrämmas

 

[fejt]

Nej, jag känner mig inte trygg i miljöer där jag ensam riskerar att möta okända män.

 

[tanten]

Generellt är jag nästan aldrig rädd.
I naturen är jag verkligen aldrig rädd. Där är jag ju oftast ensam och det är väl mäniskor som kan vara skrämmande.

Senast jag bodde i stan gick jag ofta ut på sena kvällspromenader innan jag la mig. Aldrig bekymrad. I större staden tog jag oftast taxi hem från centrum men det var mest för att mina vänner vill det. Det var ett par dåligt upplysta viadukter på vägen och där hade det skett överfall.

Så - inte rädd och har nog aldrig haft vett att vara det.

 

[Dressyrtjejen_97]

Oj, det var ändå en inte helt obetydlig andel som verkar känna sig väldigt otrygga ute. Vad ledsamt att läsa Ni som (jag uppfattar det), uttrycker att ni är "90% trygga på 99% av alla platser och tidpunkter" kan jag helt och hållet relatera till, så var jag i viss mån tidigare. Däremot ni som anger att ni är allmänt otrygga och rädda för att gå ute när det är mörkt, är det inte väldigt begränsande och jobbigt att ständigt känna så? Och framförallt, varför känner ni så? Har ni något trauma i bagaget som gör att ni känner så? Jag vet att rädsla är allt annat än rationellt, men att liksom känna sig så rädd bara det finns risk att möta män ute, måste ju vara helt fruktansvärt. Kan knappt föreställa mig hur det måste kännas.

Inser samtidigt hur extremt lyckligt lottad jag är som trots otaliga trauman under flertal år, med killar som gärningsman, kan ha en så totalt obrydd inställning idag...

 

[Magnum]

Oj, det var ändå en inte helt obetydlig andel som verkar känna sig väldigt otrygga ute. Vad ledsamt att läsa Ni som (jag uppfattar det), uttrycker att ni är "90% trygga på 99% av alla platser och tidpunkter" kan jag helt och hållet relatera till, så var jag i viss mån tidigare. Däremot ni som anger att ni är allmänt otrygga och rädda för att gå ute när det är mörkt, är det inte väldigt begränsande och jobbigt att ständigt känna så? Och framförallt, varför känner ni så? Har ni något trauma i bagaget som gör att ni känner så? Jag vet att rädsla är allt annat än rationellt, men att liksom känna sig så rädd bara det finns risk att möta män ute, måste ju vara helt fruktansvärt. Kan knappt föreställa mig hur det måste kännas.

Inser samtidigt hur extremt lyckligt lottad jag är som trots otaliga trauman under flertal år, med killar som gärningsman, kan ha en så totalt obrydd inställning idag...

Jag kan bara svara för mej själv, jag är ju inte extremrädd men i n t e bekväm.
Det har aldrig hänt mej något (än) men jag är antagligen rädd för vad som kan hända.
Och saker som händer känns råare och råare.
Jag vill skydda mej själv liksom.

Klart det ÄR lite begränsande men inte värre än att det inte KÄNNS begränsande.
För samtidigt är det inte så besvärande att tänka runt.
Ta skjuts/sällskap/ta en annan väg etc.


—————
Har vänner som gick i ett gäng när de mötte ett gäng som var betydligt färre. När de mötts så vänder det andra gänget och muckar och startar slagsmål. Från ingenstans.
Mina vänner måste försvara sej och har problem med det trots att de utövar både kampsport och boxning osv, de trodde ju att de skulle kunna försvara sej enkelt...

Man är aldrig säker men nu hade de varann, är man ensam är man ensam liksom.

 

[tanten]

Oj, det var ändå en inte helt obetydlig andel som verkar känna sig väldigt otrygga ute. Vad ledsamt att läsa Ni som (jag uppfattar det), uttrycker att ni är "90% trygga på 99% av alla platser och tidpunkter" kan jag helt och hållet relatera till, så var jag i viss mån tidigare. Däremot ni som anger att ni är allmänt otrygga och rädda för att gå ute när det är mörkt, är det inte väldigt begränsande och jobbigt att ständigt känna så? Och framförallt, varför känner ni så? Har ni något trauma i bagaget som gör att ni känner så? Jag vet att rädsla är allt annat än rationellt, men att liksom känna sig så rädd bara det finns risk att möta män ute, måste ju vara helt fruktansvärt. Kan knappt föreställa mig hur det måste kännas.

Inser samtidigt hur extremt lyckligt lottad jag är som trots otaliga trauman under flertal år, med killar som gärningsman, kan ha en så totalt obrydd inställning idag...

Mörkerrädsla är väl inte förvärvad? Jag har uppfattat det som att man är mörkrädd eller inte. Oavsett liv man levt. Ingen av de mörkerrädda jag känner har något som helst trauma bakom.

Otaliga trauman - Det låter fruktansvärt. Har du fått hjälp?

 

[Dressyrtjejen_97]

Jag kan bara svara för mej själv, jag är ju inte extremrädd men i n t e bekväm.
Det har aldrig hänt mej något (än) men jag är antagligen rädd för vad som kan hända.
Och saker som händer känns råare och råare.
Jag vill skydda mej själv liksom.

Klart det ÄR lite begränsande men inte värre än att det inte KÄNNS begränsande.
För samtidigt är det inte så besvärande att tänka runt.
Ta skjuts/sällskap/ta en annan väg etc.


—————
Har vänner som gick i ett gäng när de mötte ett gäng som var betydligt färre. När de mötts så vänder det andra gänget och muckar och startar slagsmål. Från ingenstans.
Mina vänner måste försvara sej och har problem med det trots att de utövar både kampsport och boxning osv, de trodde ju att de skulle kunna försvara sej enkelt...

Man är aldrig säker men nu hade de varann, är man ensam är man ensam liksom.

Tack för din förklaring! Nu förstår jag mycket bättre.

 

[Buck]

Jag jobbar som tidningsbärare och är då ute mellan 2 och 6 på morgonen och springer i trapphus , är sällan jag känner mig otrygg men så är det också sällan jag möter folk så tidigt på morgonen.

Är inte mörkrädd och har aldrig blivit utsatt för ngt utanför jobbet, men har ändå alltid handen om mobilen i fickan när jag går ensam hem från stan sent på kvällen.

Dvs trygg ca 90% men det betyder inte att jag inte försöker hålla koll på omgivningen hela tiden.

 

[lady_vip]

Jag är väldigt orädd, korkat orädd troligtvis.

Jag går gärna i mörker, förvisso har jag nästan alltid hundarna med mig, men det är smidigt att gå i mörker för då möter jag aldrig någon annan. Jag är inte rädd för vissa områden, inte när vi bodde i Malmö heller.
Jag gick hem från en utekväll (7-8 km) i början på sommaren och passerade då ett område som har en del kriminalitet, blev så utskälld av andra människor efter det pga ”risken”. Men nej, jag tänker inte begränsas av rädsla.

 

[Dressyrtjejen_97]

Mörkerrädsla är väl inte förvärvad? Jag har uppfattat det som att man är mörkrädd eller inte. Oavsett liv man levt. Ingen av de mörkerrädda jag känner har något som helst trauma bakom.

Otaliga trauman - Det låter fruktansvärt. Har du fått hjälp?

Det kanske är ren mörkerrädsla det handlade om alltså? Jag fattade det på flera svar som att de mer var rädda för att stöta på okända män, än rena mörkret? Men jag kan ha missuppfattat något!

Alltså inte i just trauman i den här kontexten, men jag har ju ett helt oräkneligt antal hot med knivar/tändare varav en gång jag bara var centimetrar från att bli knivhuggen i magen, ett 30-tal misshandlar varav en grövre och ett överfall, i bagaget sedan min miserabla grundskoletid, bara för att nämna några av de grövre sakerna. Det är ju, iaf i någon mån, "trauman" anser jag. Tyvärr fick jag ju aldrig hjälp eller stöd, utan jag fick klara mig helt själv och resa mig ur askan själv. Som tur var lyckades jag ju, även om det tog sin lilla tid, och idag mår jag bättre än vad jag någonsin gjort tidigare. Det var också det jag åsyftade med att vara "lyckligt lottad"; trots de traumana i bagaget så är jag idag helt orädd för killar, rör mig helt obehindrat var som helst, oavsett tid på dygnet.

 

[escodobe]

Jag tycker att det är en jätteproblem att så många kvinnor känner sig rädda och därför begränsar sitt liv.

Jag uppskattar att det börjar ske förbättringar. Man har börjat jobba mer med ljus och funktionell design för att öka känslan tryggheten på vissa ställen. Tex ljusätta mörka gångtunnlar osv

 

[Pancakes]

Oj, det var ändå en inte helt obetydlig andel som verkar känna sig väldigt otrygga ute. Vad ledsamt att läsa Ni som (jag uppfattar det), uttrycker att ni är "90% trygga på 99% av alla platser och tidpunkter" kan jag helt och hållet relatera till, så var jag i viss mån tidigare. Däremot ni som anger att ni är allmänt otrygga och rädda för att gå ute när det är mörkt, är det inte väldigt begränsande och jobbigt att ständigt känna så? Och framförallt, varför känner ni så? Har ni något trauma i bagaget som gör att ni känner så? Jag vet att rädsla är allt annat än rationellt, men att liksom känna sig så rädd bara det finns risk att möta män ute, måste ju vara helt fruktansvärt. Kan knappt föreställa mig hur det måste kännas.

Inser samtidigt hur extremt lyckligt lottad jag är som trots otaliga trauman under flertal år, med killar som gärningsman, kan ha en så totalt obrydd inställning idag...

Begränsande skulle jag absolut inte säga att det är. Jag avstår inget på grund av det. Finns inget trauma bakom. Jag känner så eftersom mörkerrädslan är irrationell och jag kan inte styra den.

 

[Monkie]

Jag tycker att det är en jätteproblem att så många kvinnor känner sig rädda och därför begränsar sitt liv.

Jag uppskattar att det börjar ske förbättringar. Man har börjat jobba mer med ljus och funktionell design för att öka känslan tryggheten på vissa ställen. Tex ljusätta mörka gångtunnlar osv

Inte riktat till dig, mer allmän reflektion.
Det är bra med ljus och att människor ska känna sig trygga.. Tänker också att detta inte gäller bara kvinnor. Jag är orolig för min snart myndiga son som inte "får" gå ensam genom stan för att det sker så mycket rån och oprovocerat våld. Jag tycker det finns anledning att, om inte vara rädd, ha ökad vaksamhet och vara medveten om riskerna. Jag känner iallafall att min rädsla är befogad tyvärr.

Edit : nu fick jag upp reklam för områdesskydd med stängsel

 

[Raderad medlem 6459]

@Dressyrtjejen_97 Du har ju även skrivit en tråd om hur du blir utsatt för sexuella ofredanden varje gång du åker buss - inklusive på dagtid. Har det upphört eller är du fortfarande utsatt men blir inte rädd?

 

[Emtherlia]

Jag är rädd. Jag har alltid varit rädd för mörker och jag gillar inte alls att gå ensam när det är mörkt ute. Jag litar inte på random män och tycker alltid det är obehagligt att möta ensamma män samt män i grupp oavsett var vi är. Känner mig dock tryggare på landet än i stan.

Sedan jag var med om en sak så har jag blivit räddare än jag var innan dess tyvärr.