Lära mig att springa

[marsve]

Håller med om det jag läste en gång: När jag ser en leende joggare ska jag börja jogga! (Alla som jag har sett hittills ser mer eller mindre plågade ut, och de som jag har hört samtala med varann talar om smärtor, skador etc). Så jag väntar på den leende joggaren...

 

[ameo]

Tack ska passa på att titta på lite Youtube klipp nu när snöar..
Lite OT igår på mitt jobb pratades det kompressions strumpor och byxor och detta var tydligen Guds gåva till alla löpare allt från nybörjare till maratonlöpare..
Vad säger ni är det något jag som nybörjare ska satsa på eller är det mer värt att satsa på ett par bra skor att springa i..

http://www.testfakta.se/tester/kropp-och-hälsa/snyggare-men-svettigare-med-kompressionstights

Jag skulle säga att bra skor är det allra viktigaste, allt annat är av underordnad betydelse

 

[vackerdag]

Håller med om det jag läste en gång: När jag ser en leende joggare ska jag börja jogga! (Alla som jag har sett hittills ser mer eller mindre plågade ut, och de som jag har hört samtala med varann talar om smärtor, skador etc). Så jag väntar på den leende joggaren...

Jag älskar att springa på riktigt. Får samma känsla som när jag som barn alltid sprang omkring. Lyckan är total MEN jag ler inte när du möter mig i löpspåret liksom jag inte ler när jag rider, äter god mat eller gör annat trevligt. Att må bra, vara lycklig och le är liksom inte samma sak för mig. Visst ler jag men det är ofta i samspel med andra människor. Lyckokänslor och att le är inte samma sak för mig. Jag var som allra lyckligast när jag födde mina barn, kämpade med och klarade prov i skolan osv men inte log jag just då heller.

 

[FengurLaugar]

Jag älskar att springa på riktigt. Får samma känsla som när jag som barn alltid sprang omkring. Lyckan är total MEN jag ler inte när du möter mig i löpspåret liksom jag inte ler när jag rider, äter god mat eller gör annat trevligt. Att må bra, vara lycklig och le är liksom inte samma sak för mig. Visst ler jag men det är ofta i samspel med andra människor. Lyckokänslor och att le är inte samma sak för mig. Jag var som allra lyckligast när jag födde mina barn, kämpade med och klarade prov i skolan osv men inte log jag just då heller.

Tänkte precis svara samma sak
Rida är något av det bästa jag vet men jag ler inte hela tiden utan ser nog oftast lite sur och arg ut pga koncentrerad. Samma när jag springer. Är inne min egna bubbla och tänker på allt möjligt, inte just löpningen i sig.

 

[Roheryn]

Tänkte precis svara samma sak
Rida är något av det bästa jag vet men jag ler inte hela tiden utan ser nog oftast lite sur och arg ut pga koncentrerad. Samma när jag springer. Är inne min egna bubbla och tänker på allt möjligt, inte just löpningen i sig.

Precis! Att le är ett socialt beteende människor emellan - är jag inne i min koncentrationsbubbla så ler jag inte, även om jag älskar det jag gör (rider, springer, jobbar etc...)!

 

[Zinfernia]

TS, du har ju fått många bra tips redan men här får du några till som jag använde mig av när jag började springa:
Börja med att springa på så plant underlag som möjligt. Långa uppförsbackar är rena döden för motivationen i början eftersom det lätt blir väldigt tungt. Jag gav mig ut i löparspåret och sprang endast på de plana sträckorna samt i nerförsbackarna tills konditionen var tillräckligt bra för att jag även skulle klara backarna uppför.
Om du har vandringsleder i närheten är de oftast utmärkta att träna kondition på. Du behöver inte springa hela leden utan att klättra bland berg och skog är kanon även om man bara går. Jag har en tretimmarsrunda som jag försöker ta några gånger i månaden, det är en lång vandringsled där jag springer och går om vartannat. Fördelen kontra joggingsspåret är att jag ytterst sällan stöter på någon annan och kan därför koncentrera mig helt på mitt.

 

[Zinfernia]

Och en sak till; Lyssna inte på de som säger att de aldrig sett en leende joggare. De har bara inte förstått att det är EFTERÅT man ler.

 

[ameo]

Och en sak till; Lyssna inte på de som säger att de aldrig sett en leende joggare. De har bara inte förstått att det är EFTERÅT man ler.

Jag drar till med en ytterlighet, en leende löpare...

Här är vår klubbkamrat när hon gick i mål som segrare i ultraloppet Transvulcania förra året. Hon har då varit ute och sprungit i åtta timmar och 14 minuter, på den tiden har hon sprungit 74 km med en sammanlagd höjdstigning på 8400 m (loppet går i vulkanbergen på en av kanarieöarna). Och hon ler!

 

[Kirre]

Jag drar till med en ytterlighet, en leende löpare...

Här är vår klubbkamrat när hon gick i mål som segrare i ultraloppet Transvulcania förra året. Hon har då varit ute och sprungit i åtta timmar och 14 minuter, på den tiden har hon sprungit 74 km med en sammanlagd höjdstigning på 8400 m (loppet går i vulkanbergen på en av kanarieöarna). Och hon ler!

Hon pryder framsidan av senaste numret av Vasalöparen. Inför Ultravasan till sommaren.

(Så otroligt att jag känner igen en löpare så var bara tvungen att kommentera. )

 

[Miran]

Jag började springa vid 54 års ålder. Orkade kanske 100 meter första gången och trodde seriöst att jag skulle dö. Numera springer jag 3-5 km varannan dag ungefär och jag har sprungit en mil några gånger. Har ökat långsamt och har inte haft några skador eller ont någonstans någon gång, trots åldern. Och numera blir jag glad av att springa. Jag känner mig stark och lycklig och duktig. Jag springer inte fort och jag lyssnar på ljudböcker under tiden. Är boken bra brukar jag glömma bort att jag springer.

 

[Rie]

För några år sedan lyckade jag komma igång litegrann. Så pass att jag kunde springa i 10 minuter....
Sedan föll jag och skadade mig i annat så jag kom av mig.
Jag har alltid haft problem med flåset - eller brist på flås. (läs näradödenupplevelse)
Hur får jag bättre?
Jag dansar fox o bugg 4-6 kvällar i veckan så jag tycker att senor o ledband bör vara någorlunda tränade.
Det innebär också att min tid för at springa är begränsad då jag även pendlar till jobbstad vilket också tar tid varför tips på effektiva övningar uppskattas.

 

[ameo]

Jag har alltid haft problem med flåset - eller brist på flås. (läs näradödenupplevelse)
Hur får jag bättre?

Intervaller är bra för att få upp flåset.
Har du en löparbana i din närhet (de flesta kommunala idrottsplatser är nog tillgängliga, så länge det inte pågår tävlingar/matcher där), spring 100 m så fort du orkar och gå resten av varvet runt till 100m-starten. Och upprepa några gånger.

(Ida, på bilden jag länkade till ovan, var topplöpare på kortare distanser som ung, hade sen ett flera år långt skadeuppehåll - då hon kom på sig själv att längta efter att springa 10x400 m på bana, men en minuts vila mellan varje löpvarv...)