Lek med grannar

[Tuvstarr]

Gjordes runt 5-6 årsåldern. Men det är inga barn ute och leker nu, de är på aktiviteter som fotboll alla dagar i veckan så de som återstår får spela dataspel med vänner längre bort.

Om någon ser ett gäng 12-14 åriga killar på cykel/vid ICA el dylikt så får de svår nervchock och skriver det på Facebookgruppen att det är -oroligt- i grannskapet och barnen måste bort typ.

Lite liknande då en kollega precis meddelade mig att hon sett min son i går.
Jaha?
Gående.
Ja?
Med ryggsäck. Skulle han på träning?
Nej, hur så?
Han gick på X-gatan.
Klockan 17?
Ja.
Ja han gick till sin pappa då för att lämna en grej.
Men bor inte han på Y-gatan där precis bredvid?
Ja?
Och sedan såg jag honom en kvart senare på Z-gatan.
Jaha, han tog väl en längre väg hem, det var ju fint väder.
Ja man börjar ju undra när man ser barn på konstiga ställen....


Alltså alla de här ställena ligger i bostadsområden inom 2 km radie från vårt hem Och så klagas det på att ungdomar sitter still i ställe för att vara ute och röra på sig. Sonen är 14.

 

[Lingon]

Lite liknande då en kollega precis meddelade mig att hon sett min son i går.
Jaha?
Gående.
Ja?
Med ryggsäck. Skulle han på träning?
Nej, hur så?
Han gick på X-gatan.
Klockan 17?
Ja.
Ja han gick till sin pappa då för att lämna en grej.
Men bor inte han på Y-gatan där precis bredvid?
Ja?
Och sedan såg jag honom en kvart senare på Z-gatan.
Jaha, han tog väl en längre väg hem, det var ju fint väder.
Ja man börjar ju undra när man ser barn på konstiga ställen....


Alltså alla de här ställena ligger i bostadsområden inom 2 km radie från vårt hem Och så klagas det på att ungdomar sitter still i ställe för att vara ute och röra på sig. Sonen är 14.

Vilken märklig reaktion från kollegan! Mitt barn har rört sig inom ungefär den radien sin 10-års åldern. Inget märkligt med det!

 

[Tuvstarr]

Vilken märklig reaktion från kollegan! Mitt barn har rört sig inom ungefär den radien sin 10-års åldern. Inget märkligt med det!

Ja jag fattade inte att fråga, vad hon tyckte var konstigt. Att det är konstigt att tonåringar går på promenad bara för att? Att hon trodde han begick inbrott i husen på gatan och gömde bytet i ryggsäcken? Att han rymt hemifrån? Att han inte hittade til sin pappas lägenhet?

 

[Rosett]

Det skulle jag också ha blivt, fy farao så hemskt! Att barnen leker ihop när de träffas ute (om de vill) är en sak, men knacka dörr känns gränslöst.

Men det är ju barn? Deras sätt att skapa kontakt är oftast enkla - säga hej till nån eller knacka på hos en kompis. När jag var liten gick vi in hos grannar (de flesta var iofs släktingar), ibland utan att ens knacka först, det lärde man sig som lite äldre.

Edit: Nu som vuxen kan jag nog tycka att det vore gränslöst om en vuxen ringde på och frågade om jag vill leka.

 

[Rosett]

Så är det ju! Och jag är glad att det fungerar bra för vissa, lika glad som jag är att det inte förekom hos oss! Illa nog att det kom vuxna och knackade på för fika med föräldrarna.

Där jag kommer ifrån brukade man inte låsa dörren när man skulle hemifrån en sväng, utan man satte sopen på dörren för att visa att "vi är inte hemma men gå in och vänta om du vill". En del hade även kaffe i termos ifall det kom gäster när man var borta. Hände väl att gästerna fixade kaffe själva också medan de väntade.
Fast det där med att sätta sopen på dörren går ju inte numera med alla skumma typer som kör runt på landsbygden.

 

[Sel]

Men det är ju barn? Deras sätt att skapa kontakt är oftast enkla - säga hej till nån eller knacka på hos en kompis. När jag var liten gick vi in hos grannar (de flesta var iofs släktingar), ibland utan att ens knacka först, det lärde man sig som lite äldre.

Edit: Nu som vuxen kan jag nog tycka att det vore gränslöst om en vuxen ringde på och frågade om jag vill leka.

Det gjorde som sagt inte vi i samhället där jag växte upp. Därav min förvåning över att det anses normalt. Jag har inte fått känslan av att det går till så här heller, bland yngre barn. Umgänget är mer planerat än så.

 

[Sel]

Där jag kommer ifrån brukade man inte låsa dörren när man skulle hemifrån en sväng, utan man satte sopen på dörren för att visa att "vi är inte hemma men gå in och vänta om du vill". En del hade även kaffe i termos ifall det kom gäster när man var borta. Hände väl att gästerna fixade kaffe själva också medan de väntade.
Fast det där med att sätta sopen på dörren går ju inte numera med alla skumma typer som kör runt på landsbygden.

Min bror är sådan. "Grannarna kan ju behöva låna nåt." Jag får rysningar!

 

[skiesabove]

Lite liknande då en kollega precis meddelade mig att hon sett min son i går.
Jaha?
Gående.
Ja?
Med ryggsäck. Skulle han på träning?
Nej, hur så?
Han gick på X-gatan.
Klockan 17?
Ja.
Ja han gick till sin pappa då för att lämna en grej.
Men bor inte han på Y-gatan där precis bredvid?
Ja?
Och sedan såg jag honom en kvart senare på Z-gatan.
Jaha, han tog väl en längre väg hem, det var ju fint väder.
Ja man börjar ju undra när man ser barn på konstiga ställen....


Alltså alla de här ställena ligger i bostadsområden inom 2 km radie från vårt hem Och så klagas det på att ungdomar sitter still i ställe för att vara ute och röra på sig. Sonen är 14.

14 ahahahhahaha jag trodde det skulle vara typ 6 år .

 

[Rosett]

Ja jag fattade inte att fråga, vad hon tyckte var konstigt. Att det är konstigt att tonåringar går på promenad bara för att? Att hon trodde han begick inbrott i husen på gatan och gömde bytet i ryggsäcken? Att han rymt hemifrån? Att han inte hittade til sin pappas lägenhet?

När jag var 19 (nitton) och nyligen hade flyttat hemifrån så råkade jag möta min farbrors fru i en mataffär. Hon kollade liksom runt och frågade: "var har du mamma?"
Jag svarade typ "vet inte, hon är väl hemma". (Hur ska jag veta var hon är, liksom?)
Farbrors fru: *ser märkbart orolig ut*

 

[Mois]

När jag växte upp låste vi aldrig ytterdörren och många grannbarn besökte oss även när vi inte var hemma. Det var liksom ingen big deal. Vi hade stort hus och många serietidningar och många av grannarna bodde mer trångt.
Jag bodde i en mindre stad.

Nu bor jag i en villaförort till en större stad. Vi låser alltid så inga grannbarn är hemma hos oss när vi inte är hemma. Men barnen går själva till närmsta grannarna från 4-5 års ålder och nu är ena tjejen 7 år och springer runt i grannskapet. Det knackar ofta på vår dörr, oanmält, med frågor om att leka. Min 7-åring tackar 8 av 10 ggr nej pga inte så social (tror jag) och det är inga bekymmer, varken för henne eller kompisarna. De fortsätter fråga ändå, som tur är. Jag har dock valt att berätta för föräldrarna hur det ligger till så att de kan hjälpa till att förklara för kompisarna om det skulle behövas.
Vi hjälper fortfarande till att styra upp playdates när så önskas (särskilt med barn som inte bor så nära) och när mina barn var 5 år så var majoriteten av playdates uppstyrda av oss föräldrar.

 

[soom]

Ja alltså jag antog att ni vet vilka som bor vars och att det redan hejats utomhus. Jag skulle inte hellre knacka på hos någon jag inte hejat på utomhus först.

Är ni nyinflyttade? Bor några från förskolan i närheten?

5 år är inte så mycket, när min dotter var så liten följde jag fortfarande med på lekdejterna. Runt 6 år följde jag henne till dörren. Vid 7 började hon gå runt själv.

Byn har ca 100 invånare och inte så många barn, men dom finns. Jag känner till sex hus som det bor barn under 9 i. En har jag försökt få till lek med men misslyckats (mycket att göra enl förälder men jag uppfattar snarare ointresse), övriga har jag ingen kontakt med och ser aldrig ute (var dom är? Vet ej. Kanske passerar vi vid fel tid). Förskolan ligger i huvudorten, där det finns 9 förskolor. Ingen annan på vår förskola bor här såvitt jag vet. Gå själv skulle hon kunna få göra till vissa delar av byn men inte alla, men jag tror att det är närhet som är grejen. Att inte behöva ta bilen och att kunna vara spontan. Att kunna leka en timme en vardagskväll. Hon leker hos kompisar utan oss, så det ser jag inte som nåt problem, fast vi skulle givetvis vara med första gångerna.

5-åringar är ändå ganska små. En del 5-åringar, som din, kan vara redo att leka med kompisar på det sättet, men många är inte riktigt där än. Att som 5-åring behövs vuxet sällskap ser jag som helt normalt.

Sedan kan det lossna i skolåldern från 6-7 år. Barn blir då generellt mer självständiga och har dessutom ett allt större behov av kompisar och just stabila kompisrelationer.

Vad grundar sig behovet av att gå själv till kompisar i? När uppstod det och varifrån kommer det? ”Att gå själv till kompisar” låter för mig mer som en idé än ett faktiskt behov hos en 5-åring, men idén kan ju komma någonstans ifrån? Låter som Bullerbyn.

Men det är inte vuxennärvaro som är problemet, det är att ens få kontakt. Jag har inga problem med vuxennärvaro och uppstyrning, det kommer ju ge sig med tiden, men det hjälper ju inte om det inte finns nån att leka med. Antalet barn här är så pass litet att man inte kan vara ålderskräsen utan man får nog leka med både äldre och yngre barn. Men vi ser alltså varken treåringar, femåringar eller sjuåringar. Eller tioåringar eller nån annan ålder.

Hon har en kompis som bor i ett villaområde där det kryllar av barn och mängder med spontan lek uppstår. Hon leker ofta hos den kompisen och har upplevt det där. Ursprungsfrågan var ju hur vanligt detta är, och svaren tyder på att det är vanligt. Behov eller idé, inte vet jag, men det är en stark önskan hos henne iaf.

 

[Sedna]

Byn har ca 100 invånare och inte så många barn, men dom finns. Jag känner till sex hus som det bor barn under 9 i. En har jag försökt få till lek med men misslyckats (mycket att göra enl förälder men jag uppfattar snarare ointresse), övriga har jag ingen kontakt med och ser aldrig ute (var dom är? Vet ej. Kanske passerar vi vid fel tid). Förskolan ligger i huvudorten, där det finns 9 förskolor. Ingen annan på vår förskola bor här såvitt jag vet. Gå själv skulle hon kunna få göra till vissa delar av byn men inte alla, men jag tror att det är närhet som är grejen. Att inte behöva ta bilen och att kunna vara spontan. Att kunna leka en timme en vardagskväll. Hon leker hos kompisar utan oss, så det ser jag inte som nåt problem, fast vi skulle givetvis vara med första gångerna.

Men det är inte vuxennärvaro som är problemet, det är att ens få kontakt. Jag har inga problem med vuxennärvaro och uppstyrning, det kommer ju ge sig med tiden, men det hjälper ju inte om det inte finns nån att leka med. Antalet barn här är så pass litet att man inte kan vara ålderskräsen utan man får nog leka med både äldre och yngre barn. Men vi ser alltså varken treåringar, femåringar eller sjuåringar. Eller tioåringar eller nån annan ålder.

Hon har en kompis som bor i ett villaområde där det kryllar av barn och mängder med spontan lek uppstår. Hon leker ofta hos den kompisen och har upplevt det där. Ursprungsfrågan var ju hur vanligt detta är, och svaren tyder på att det är vanligt. Behov eller idé, inte vet jag, men det är en stark önskan hos henne iaf.

Jag förstod det som att du organiserat lekdejt och att barnet fortsatt leker med två barn som bor utanför byn? Det får man eventuellt vara nöjd med om man bor i en mindre by, tror jag. Jag bor själv i ett betydligt större bostadsområde, men inte som att det finns massor av barn att leka med här heller. Sedan räcker det inte med att det finns barn som visar sig utomhus, barnen ska ju trivas ihop också.

Jag tycker det låter jättefint att ha en kompis hon leker ofta med som bor i ett sådant område, då har hon ju redan detta i viss mån. Nu tycker du säkert att jag låter överdrivet positiv kring det ni redan har, som ni uppenbarligen inte är nöjda med, men att se det man det man har ( istället för det man saknar) brukar vara nyckeln till att också uppskatta det man har.

Vad som är vanligt och inte går det nog inte att dra några slutsatser om utifrån en sådan här tråd, men att det förekommer-absolut.

 

[skiesabove]

Jag bor ju lantligt i en by men vi har byaskola och litet villaområde runt den, och även de gamla bondgårdarna ligger tätt. Jag skulle inte säga att det kryllar av barn men inom gångavstånd för min 8-åring bor det kanske 10 st i åldrarna 6-9 år. Två i hennes klass. Så det är lite andra förutsättningar, jag bor liksom nästan i villaområde. Attraktivt område för barnfamiljer.

Ditt barn är ju bara 5 år, så det löser sig kanske längre fram när dom själva kan gå runt mer. En femåring skulle jag inte släpps själv på byn. Om inte annat får ni flytta till där det är tätare bebyggt och populärt barnfamiljsområde, om det är det livet ni vill ha.

 

[Roheryn]

Men det är ju barn? Deras sätt att skapa kontakt är oftast enkla - säga hej till nån eller knacka på hos en kompis. När jag var liten gick vi in hos grannar (de flesta var iofs släktingar), ibland utan att ens knacka först, det lärde man sig som lite äldre.

Där går min gräns - ingen klampar in i mitt hem utan att knacka på, det är HELT uteslutet. De som har försökt (ett barn, tidigare nämnda grannbarn) har blivit upplysta om att man knackar OCH inväntar svar. Får man inget svar får man inte gå in. Skulle det inte respekteras kommer min dörr att vara ständigt låst. Förutom att jag är extremt obekväm med den sortens beteende så har jag djur inne som inte får släppas ut hur som helst.

 

[Badger]

Lite liknande då en kollega precis meddelade mig att hon sett min son i går.
Jaha?
Gående.
Ja?
Med ryggsäck. Skulle han på träning?
Nej, hur så?
Han gick på X-gatan.
Klockan 17?
Ja.
Ja han gick till sin pappa då för att lämna en grej.
Men bor inte han på Y-gatan där precis bredvid?
Ja?
Och sedan såg jag honom en kvart senare på Z-gatan.
Jaha, han tog väl en längre väg hem, det var ju fint väder.
Ja man börjar ju undra när man ser barn på konstiga ställen....


Alltså alla de här ställena ligger i bostadsområden inom 2 km radie från vårt hem Och så klagas det på att ungdomar sitter still i ställe för att vara ute och röra på sig. Sonen är 14.

Jätteknasigt!

 

[WildWilma]

Vår dotter på 4 år går numera själv och frågar om granntjejen vill leka. Får hon nej vilket ofta händer så är det ju inget problem då vet hon ju att hon inte kan leka med granntjejen pga. snuva eller nåt annat.

Det brukar även komma kompisar till vår dotter och ringa på och fråga om hon vill leka. Ibland kan och vill hon och ibland inte. Har aldrig varit med om att någon blivit ledsen om de fått nej i dörren. Det är ju något man behöver lära sig att hantera redan som barn, att få ett nej ibland.

 

[Pengy]

När det är lite yngre barn 5-7 år tror jag ibland att det också är lite grejen över att få prova på att gå iväg själv och ringa på. Min son 5 år fick gå iväg till grannen igår och fråga om hon ville leka (kan se honom nästan hela vägen dit). Han kom tillbaka strålande glad och berättade att tjejen inte hade velat, det verkar inte bekomma honom alls utan det var nog bara en så stolt känsla över att få ha provat på