När "behöver" barn ett eget rum?

Jag har ett mycket tydligt minne av den dagen då sonen (äldsta barnet) fick eget rum för att han var så otroligt charmig då, som en liten femåring kan vara. Mina barn delade rum på övervåningen, där även föräldrasovrummet var. Så en dag föreslog jag att om han ville kunde han ta ett rum på nedervåningen och ha till sitt. Ett förslag som nappades på omgående. Så när vi började bära ner grejer, så frågade jag om det kändes ok att sova själv nere och så då? "Ja, äntligen." blev svaret av den lille tuffingen och så stövlade han iväg före mig ner för trappan. :D :love:
 
Att dela rum med föräldrar eller samsova gör ingen skillnad på självständigheten, sånt kommer med mognad oavsett. Tvärtom så blir barn trygga av att ha god tillgång till sina föräldrar, och kan därför bli självständiga snabbare om de inte behöver känna sig långt borta från föräldrar :)

Om din sambo kände sig osjälvständig dom barn hade det förmodligen med andra faktorer att göra, sovsituationen lär inte ha inverkat.
 
Detta tror jag att du har helt rätt i, men tänker samtidigt att hos barn är ju grupptrycket och viljan att passa in så himla starkt att det kanske blir viktigt med ett eget rum just för att (om) alla kompisar har det. Det kan man ju tycka vad man vill om såklart, men eftersom vi ändå egentligen är ganska privilegierade och egentligen har möjlighet att köpa större lägenhet och ge barnet ett eget rum utan att behöva vända på slantarna så känns det i det läget barnet lider av det taskigt att inte göra det bara för att vi är lata och inte orkar flytta en extra gång ;) Typ. Fast grupptrycket och det där behovet av att passa in kanske kommer först ännu högre upp i åldrarna?

Kanske är dum som ens tänker sådär, har så himla svårt att resonera med mig själv kring just detta eftersom jag verkligen känner mig helt lost i ämnet och inte har en aning om hur det kommer att bli eller hur det kommer att kännas när vi väl är där.
Alltså puberteten börjar ju idag någonstans vid 9 år så jag skulle kallt tänka att fram till skolåldern är det inga problem med att dela sovrum.
Däremot kanske barnet inte ska behöva att aldrig ha en egen yta. Om nu föräldrarna har krav på att alltid allting ska vara "visningshus" så kanske barnet vill ha en egen hörna att kunna bre ut sitt lego och sina halvfärdiga teckningar.
 
  • Gilla
Reactions: ako
Att dela rum med föräldrar eller samsova gör ingen skillnad på självständigheten, sånt kommer med mognad oavsett. Tvärtom så blir barn trygga av att ha god tillgång till sina föräldrar, och kan därför bli självständiga snabbare om de inte behöver känna sig långt borta från föräldrar :)

Om din sambo kände sig osjälvständig dom barn hade det förmodligen med andra faktorer att göra, sovsituationen lär inte ha inverkat.

Tackar för detta svaret, känner mig genast lite lugnare angående just det :) (hänger här ganska mycket även om jag sällan skriver och vet att du har bra koll inom ämnet och brukar skriva mycket vettigt, så jag litar på dig! ;))

Jag har själv känt att andra faktorer i sambons uppväxt nog hade större inverkan precis som du säger, men han själv var som sagt inne på att just sovsituationen hade påverkat en hel del och jag har långt ifrån tillräckligt bra koll för att kunna uttala mig. Men då släpper jag den oron i alla fall!
 
Alltså puberteten börjar ju idag någonstans vid 9 år så jag skulle kallt tänka att fram till skolåldern är det inga problem med att dela sovrum.
Däremot kanske barnet inte ska behöva att aldrig ha en egen yta. Om nu föräldrarna har krav på att alltid allting ska vara "visningshus" så kanske barnet vill ha en egen hörna att kunna bre ut sitt lego och sina halvfärdiga teckningar.

Du menar alltså då att grupptrycket/rädslan att sticka ut börjar först i samband med puberteten? Menar inte ifrågasättande, jag minns inte hur det var för mig och det är en ärlig undran. Lite sidospår, men ett intressant sådant tycker jag så jag frågar i alla fall :)
 
Här föll det sig ganska naturligt pga platsbrist i vårt sovrum men äldsta barnet ville ha ett eget lekrum/sovrum som var mer än en säng när lillasyster började krypa och aldrig lämnade henne ifred :D då blev det rum på övervåningen där det fanns lite möjlighet till pyssel när hon kom hem från förskolan.

Vi hade lätt kunnat bo 2 vuxna 1 barn i en 2:a även om jag tycker att det är tight. Jag har gärna någonstans att stänga in min partner när han pratar i headset ;) barnet är inga bekymmer!
 
Min äldsta dotter blir 9 i mars och andra dottern har precis fyllt 7ar. Jag skulle säga att fram till skolaldern skulle de utan problem kunna ha delat rum med oss under förutsättning att de har plats att leka. Tredje barnet är 3,5 ar och hon har inget behov alls av ett eget rum, hon har ett eget men det är mer förvaringsplats, hon är väldigt sällan där.
 
Jag delade rum med mina föräldrar helt och hållet tills vi flyttade till det hus jag sen är uppväxt i, då var jag ett och ett halvt. Det är ju inget som jag har några som helst minnen av.

Huset vi flyttade till hade två sovrum, varav föräldrarna hade det ena och jag det andra. Dock föddes min bror ett halvår senare, så jag hade det inte ensam länge. Vi delade rum tills jag var tio och han åtta. Där någonstans började det bli jobbigt att ha kompisar hemma, men innan dess var det inga konstigheter alls.
 
Eget rum eller i alla fall en shysst lekhörna börjar väl vara bra att ha när barnet börjar ha kompisar hemma att leka med i lite större omfattning, kanske i fyra, femårsåldern tänker jag. Eget sovrum är väl bra att få möjlighet till från skolåldern ungefär
Jag och sambon väntar vårat första barn i januari och bor i dagsläget i en tvåa på 55 kvadratmeter. Graviditeten var oplanerad och sambon pluggar fortfarande, han blir färdig med sin utbildning i juni 2018. Lägenheten vi bor i är min bostadsrätt som jag bodde i redan innan sambon kom in i bilden, han flyttade sedan in hos mig, och tanken är att skaffa någonting tillsammans i framtiden, men det blir ju inte aktuellt innan han är färdig med sin utbildning och har fått fast jobb så att lånedelen löser sig för honom. När vi nu blir ytterligare en person i familjen inom kort har dock boendefrågan blivit allt mer aktuell och jag har börjat fundera lite på hur man smidigast löser det.

Första tiden känns det inte som att det lär bli något problem, vad jag kunnat läsa mig till utnyttjar barn sällan sina egna rum ändå första åren och då känns det inte som att det gör så mycket att den lilla får dela sovrum med oss, och innan dess bör ju sambon ha ordning på jobb osv. Kan väl också tillägga att planen är att försöka undvika samsovning och låta barnet ha sin egen säng från start, om det gör någon skillnad.

Det som framförallt får mig att fundera är att jag förutom min bostadsrätt äger en tomt som ligger väldigt fint där vi har pratat om att bygga hus i framtiden, det kräver ju dock ytterligare lite tid för att spara innan vi har råd att göra det, och dessutom tar det ju ett tag att genomföra även när ekonomin är på plats. Dessutom älskar jag min lilla tvåa som jag renoverat så att den är precis som jag vill ha den och det gör att det egentligen inte känns speciellt lockande att flytta till en annan lägenhet i väntan på att husbygget skall bli aktuellt, med försäljning av nuvarande lägenhet, ev. renovering, flytt och allt som hör till.

Tiden lär väl utvisa tänker jag, men för mitt mentala välbefinnande känner jag att jag vill ha åtminstone en lös plan, om inte annat så för att trösta mig med när jag får klaustrofobi i min lilla lägenhet ;) Till saken hör att jag har NOLL erfarenhet av barn och har ingen aning om hur de fungerar, och det är där jag tänker att buke kan hjälpa mig!

Jag ska sätta mig och räkna lite på när det kan bli aktuellt med husbygge, så kan väl ni hjälpa mig att resonera lite kring när barn egentligen behöver/har nytta av ett eget rum? Om man hade kunnat välja helt fritt - när hade ni tyckt att det var helt optimalt för barnet att få ett eget rum? Och på andra hållet - hur länge hade man kunnat stå ut med att dela sovrum utan att det drabbar varken barnet eller de vuxna allt för mycket om man är motiverad just av att slippa ytterligare en flytt innan det är dags för hus? Vid den senare frågeställningen bör man väl också väga in att det framtida husbygget väl mest är motivation för oss vuxna och knappast för barnet, så barnet bör ju trivas med situationen utan att ha den motivationen. Hur hade ni resonerat om ni var i min/våran sits?

Alla tankar, funderingar och synpunkter är välkomna![/QUOT
 
Senast ändrad:
Ja, jag vet om att det förr var vanligt att bo trängre. Min sambo bodde med båda sina föräldrar i en liten etta tills han var närmare 10 år, vilket har gjort att han är betydligt mindre oroad över boendefrågan än jag är. Jag har motsatt bakgrund och växte upp på 300 kvm med min mamma och min bror, när jag var i tidiga tonåren flyttade min (7 år äldre) bror hemifrån och då var det bara jag och mamma kvar på samma yta. Har ibland, säkert av den anledningen (att jag är van vid stora ytor), känt att det är trångt bara med mig och sambon i min tvåa :D Tror att sådant också kan spela in en hel del och att jag oroar mig onödigt mycket. Sambon oroar sig mest över mig tror jag. ;)

Någonting som sambon däremot tagit upp när vi pratat om detta var att han trodde att det hade gjort honom lite mer osjälvständig som barn, även efter att de flyttade till större sov han väldigt länge med sina föräldrar och tyckte att det var läskigt att sova i eget rum ända tills han var närmare 15 år. Han har haft en rätt speciell/strulig uppväxt överlag vilket säkert också spelar in, men han själv tror att en stor anledning är just att han "tvingades" sova med föräldrarna såpass länge. Detta är också något som satt sig lite i huvudet på mig som värderar självständighet högt och hoppas på att lyckas uppfostra en liten individ som vågar ta för sig av livet och testa på och tro på sig själv och sin egen förmåga, vill liksom inte binda barnet onödigt mycket till oss. Låter det åtminstone lite logiskt? :angel:
All forskning som gjorts visar på att barn som FÅR sova med föräldrarna om de vill och får så mycket närhet som de bara önskar växer upp till mycket trygga individer, ofta tryggare än de som inte fått det, så just den aspekten kan du helt släppa
 
Senast ändrad:
Min lilleman är 1,5 år och än känns det avlägset med eget rum. Han får syskon i maj och jag räknar kallt med att de båda kommer sova hos oss i alla fall till bästa jul, eller längre. Vi är mest i kök/vardagsrum och där har han sina leksaker. Så eget lekrum känns också som det dröjer tills han använder.

Haft bekanta som bott i tvåa med två barn, äldsta sju då. Då delade barnen på sovrummet och föräldrarna hade byggt en loftsäng (gamma lght m högt i tak).

En annan vän bodde i tvåa med två tonårsbarn varannan vecka. Hon sov i vardagsrummet, bäddsoffa typ, äldsta i sovrummet och yngsta i ombyggs klädkammare.

Tänker att allt går bara man planerar och är beredd på konsekvenserna. Med små barn (och säkert även äldre) blir det mkt grejer, så smarta förvaringslösningar är ett måste.

Tänker att vid en viss ålder bör barnen få ett rum skiljt från föräldrarna. Men jag tror barn överlever utan större men om de får dela rum upp i tonåren också. Det blev ju folk av våra föräldrar och även deras också.
 
Du menar alltså då att grupptrycket/rädslan att sticka ut börjar först i samband med puberteten? Menar inte ifrågasättande, jag minns inte hur det var för mig och det är en ärlig undran. Lite sidospår, men ett intressant sådant tycker jag så jag frågar i alla fall :)
Nä, jag menar att man vill kunna stänga om sig. Och ha ett eget space man bestämmer över. Frigörelseprocessen startar.
 
Vi bodde i en tvåa på 61 kvm till dottern var 9 månader, sen flyttade vi till en fyra. Dottern sov i vårt sovrum till hon var nästan 1,5 år sen var det väldigt skönt att flytta in henne till eget rum. Hon hade kunnat sova hos oss längre men varken jag eller sambon ville det. Nätterna var inga problem, hon har alltid sovit bra. Nu har vi en liten son som sover hos oss, han är 9 månader nu. Han får sova kvar till han sover hela nätter iaf sen flyttar han in till storasyster. Dottern sov i egen säng från start och likaså sonen. Dock är det nån typ av fas nu så han sover första rundan själv, sen vill han ha sällskap och får sova i vår säng :)
 
Någonting som sambon däremot tagit upp när vi pratat om detta var att han trodde att det hade gjort honom lite mer osjälvständig som barn, även efter att de flyttade till större sov han väldigt länge med sina föräldrar och tyckte att det var läskigt att sova i eget rum ända tills han var närmare 15 år. Han har haft en rätt speciell/strulig uppväxt överlag vilket säkert också spelar in, men han själv tror att en stor anledning är just att han "tvingades" sova med föräldrarna såpass länge. Detta är också något som satt sig lite i huvudet på mig som värderar självständighet högt och hoppas på att lyckas uppfostra en liten individ som vågar ta för sig av livet och testa på och tro på sig själv och sin egen förmåga, vill liksom inte binda barnet onödigt mycket till oss. Låter det åtminstone lite logiskt? :angel:
I så fall skulle större delen av världens barn vara osjälvständiga, liksom tidigare generationer i Sverige. Tvärtom tror jag att det är vanligare att trångboddhet "driver ut" barnen ur huset vilket gör dem självständiga. Se bara på hur det var förr när alla barn lekte ute på gatan/gården för att det helt enkelt inte fanns rum inomhus. Inte blev de (vi) mindre självständiga av det.
 
Sonen var väl strax under ett när jag kände behov att fixa hans rum för att alla leksaker ska ha nån plats, innan jag blev galen på dem. Snart två år gammal sover han inne hos oss fortfarande och för hans del tror jag knappast han har något behov att flytta på länge (sen blir det förhoppningsvis så ändå under vintern).
 
Jag och sambon väntar vårat första barn i januari och bor i dagsläget i en tvåa på 55 kvadratmeter. Graviditeten var oplanerad och sambon pluggar fortfarande, han blir färdig med sin utbildning i juni 2018. Lägenheten vi bor i är min bostadsrätt som jag bodde i redan innan sambon kom in i bilden, han flyttade sedan in hos mig, och tanken är att skaffa någonting tillsammans i framtiden, men det blir ju inte aktuellt innan han är färdig med sin utbildning och har fått fast jobb så att lånedelen löser sig för honom. När vi nu blir ytterligare en person i familjen inom kort har dock boendefrågan blivit allt mer aktuell och jag har börjat fundera lite på hur man smidigast löser det.

Första tiden känns det inte som att det lär bli något problem, vad jag kunnat läsa mig till utnyttjar barn sällan sina egna rum ändå första åren och då känns det inte som att det gör så mycket att den lilla får dela sovrum med oss, och innan dess bör ju sambon ha ordning på jobb osv. Kan väl också tillägga att planen är att försöka undvika samsovning och låta barnet ha sin egen säng från start, om det gör någon skillnad.

Det som framförallt får mig att fundera är att jag förutom min bostadsrätt äger en tomt som ligger väldigt fint där vi har pratat om att bygga hus i framtiden, det kräver ju dock ytterligare lite tid för att spara innan vi har råd att göra det, och dessutom tar det ju ett tag att genomföra även när ekonomin är på plats. Dessutom älskar jag min lilla tvåa som jag renoverat så att den är precis som jag vill ha den och det gör att det egentligen inte känns speciellt lockande att flytta till en annan lägenhet i väntan på att husbygget skall bli aktuellt, med försäljning av nuvarande lägenhet, ev. renovering, flytt och allt som hör till.

Tiden lär väl utvisa tänker jag, men för mitt mentala välbefinnande känner jag att jag vill ha åtminstone en lös plan, om inte annat så för att trösta mig med när jag får klaustrofobi i min lilla lägenhet ;) Till saken hör att jag har NOLL erfarenhet av barn och har ingen aning om hur de fungerar, och det är där jag tänker att buke kan hjälpa mig!

Jag ska sätta mig och räkna lite på när det kan bli aktuellt med husbygge, så kan väl ni hjälpa mig att resonera lite kring när barn egentligen behöver/har nytta av ett eget rum? Om man hade kunnat välja helt fritt - när hade ni tyckt att det var helt optimalt för barnet att få ett eget rum? Och på andra hållet - hur länge hade man kunnat stå ut med att dela sovrum utan att det drabbar varken barnet eller de vuxna allt för mycket om man är motiverad just av att slippa ytterligare en flytt innan det är dags för hus? Vid den senare frågeställningen bör man väl också väga in att det framtida husbygget väl mest är motivation för oss vuxna och knappast för barnet, så barnet bör ju trivas med situationen utan att ha den motivationen. Hur hade ni resonerat om ni var i min/våran sits?

Alla tankar, funderingar och synpunkter är välkomna!
 
Jag och sambon väntar vårat första barn i januari och bor i dagsläget i en tvåa på 55 kvadratmeter. Graviditeten var oplanerad och sambon pluggar fortfarande, han blir färdig med sin utbildning i juni 2018. Lägenheten vi bor i är min bostadsrätt som jag bodde i redan innan sambon kom in i bilden, han flyttade sedan in hos mig, och tanken är att skaffa någonting tillsammans i framtiden, men det blir ju inte aktuellt innan han är färdig med sin utbildning och har fått fast jobb så att lånedelen löser sig för honom. När vi nu blir ytterligare en person i familjen inom kort har dock boendefrågan blivit allt mer aktuell och jag har börjat fundera lite på hur man smidigast löser det.

Första tiden känns det inte som att det lär bli något problem, vad jag kunnat läsa mig till utnyttjar barn sällan sina egna rum ändå första åren och då känns det inte som att det gör så mycket att den lilla får dela sovrum med oss, och innan dess bör ju sambon ha ordning på jobb osv. Kan väl också tillägga att planen är att försöka undvika samsovning och låta barnet ha sin egen säng från start, om det gör någon skillnad.

Det som framförallt får mig att fundera är att jag förutom min bostadsrätt äger en tomt som ligger väldigt fint där vi har pratat om att bygga hus i framtiden, det kräver ju dock ytterligare lite tid för att spara innan vi har råd att göra det, och dessutom tar det ju ett tag att genomföra även när ekonomin är på plats. Dessutom älskar jag min lilla tvåa som jag renoverat så att den är precis som jag vill ha den och det gör att det egentligen inte känns speciellt lockande att flytta till en annan lägenhet i väntan på att husbygget skall bli aktuellt, med försäljning av nuvarande lägenhet, ev. renovering, flytt och allt som hör till.

Tiden lär väl utvisa tänker jag, men för mitt mentala välbefinnande känner jag att jag vill ha åtminstone en lös plan, om inte annat så för att trösta mig med när jag får klaustrofobi i min lilla lägenhet ;) Till saken hör att jag har NOLL erfarenhet av barn och har ingen aning om hur de fungerar, och det är där jag tänker att buke kan hjälpa mig!

Jag ska sätta mig och räkna lite på när det kan bli aktuellt med husbygge, så kan väl ni hjälpa mig att resonera lite kring när barn egentligen behöver/har nytta av ett eget rum? Om man hade kunnat välja helt fritt - när hade ni tyckt att det var helt optimalt för barnet att få ett eget rum? Och på andra hållet - hur länge hade man kunnat stå ut med att dela sovrum utan att det drabbar varken barnet eller de vuxna allt för mycket om man är motiverad just av att slippa ytterligare en flytt innan det är dags för hus? Vid den senare frågeställningen bör man väl också väga in att det framtida husbygget väl mest är motivation för oss vuxna och knappast för barnet, så barnet bör ju trivas med situationen utan att ha den motivationen. Hur hade ni resonerat om ni var i min/våran sits?

Alla tankar, funderingar och synpunkter är välkomna!


Vår dröm sen när vi skaffar barn är att ha 2 barnrum och sen ett gemensamt lekrum ”utanför dessa”, allt för att ha barnavdelningen sluten så att resten av huset kan vara vuxet :angel::D
 
Min dotter är sex år gammal och för oss finns det inte på kartan att vi skulle dela rum. Jag minns inte exakt hur länge hon har haft eget rum men åtminstone sen vi flyttade till det här huset och då var hon drygt nio månader gammal.
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Fan vad svårt det ska vara att vara vuxen. Blir det någonsin "smooth sailing"? Jag blir så himla less. Igår gjorde sambon slut med mig...
2
Svar
21
· Visningar
2 699
Senast: Roheryn
·
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 726
Senast: lundsbo
·
  • Låst
Relationer Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns...
6 7 8
Svar
151
· Visningar
20 592
Senast: Gunnar
·
Kropp & Själ Jag kommer att behöva flytta ifrån mitt barn. Hur ska man leva med sig själv efter det? Hur ska man överleva med att bara få ha sitt...
2 3 4
Svar
70
· Visningar
13 811

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Airtags, selar etc
  • Hundrädda
  • Kattsnack 10

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp