När det inte blir som man tänkt

[systeryster]

Jag ville egentligen bara skriva av mig och beklaga mig över att livet ibland är så fruktansvärt tungt. Som att bli lämnad av någon man är kär i. Som att inse att man kanske aldrig kommer att få det alla andra har. Att vara rädd för att vara och förbli ensam. Att inte orka vara stark och självständig fast alla tror att man jämt är det. Att bara önska sig en famn att vara liten i. Så känns det ikväll.
Så är det någon annan än jag som sitter uppe och grubblar såhär en natt. Välkomna att fundera och vara känslosamma.

 

[TinyWiny]

Jag håller med dig om att livet kan vara rent överjävligt tungt ibland Man får bryta ihop och komma igen när man har gråtit färdigt för den här gången.

Kramar om

 

[Lovisaleonora]

Livet är tufft emellanåt. Överdjävligt tufft. Men någonstans har det visat sig (för mig) att längre fram på vägen väntar något, som varit omöjligt utan att jag fått den där käftsmällen tidigare.

Som TW ovan skriver måste jag tillåta mig att bryt ihop ibland. Och resa mig, komma igen. Det är viktigt för mig att känna ALLA känslorna. ALLA känslorna är tillåtna. Inte bara glädje och glamma. Roligt och hurra. Utan också sorgen, ilskan, besvikelsen.

För mig hjälper det att sätta ord på vad jag känner. Då blir det lättare att hantera (för mig). Är jag ledsen? Arg? Besviken? Om jag inte rensar i det träsket har jag en förmåga att bli bitter och sur, vilket varken gagnar mig eller mina relationer.

Ta hand om dig, var snäll mot dig och förvalta dig väl. Du är allt du har, oavsett om du är i eller utan livspartner. Till slut är det ändå bara mig själv jag har. Det är en trygghet att landa i.

Alla möjligheter finns kvar, så länge ingen har dött.