När du köpte hund...

[liasa]

Min cavalier var ett impulsköp Typ. Hade passat en schäferblandras ett halvår medan hans ägare var utomlands och grät blod när jag var tvungen att lämna tillbaka honom. Hursomhelst vill jag ha en egen hund. Bums. Mina föräldrar tyckte absolut att jag skulle skaffa mig en liten hund och jag är glad att de övertygade mig. Har insett i efterhand att "schäfern" jag passade var krävde mycket mindre än en typisk schäfer och det hade blivit för mkt.

Så jag pratade med min syster och hon sa "cavalier kanske?". Jag kikade på blocket och hittade en uppfödare som precis fått valpar. Åkte och hälsade på en vecka senare. Hunden jag fick hem är skk-reggad, men som unghund var han långt ifrån en typisk cavalier... När han slutligen blev vuxen fick jag dock en cavalier, haha Idag skulle jag dock aldrig välja cavalier igen pga alla sjukdomar. Min egen har syringomyeli, men funkar tack och lov toppen på kortison och är pigg och fräsch.

Hundköp 2 är planlagt och mycket mer planerat! Hade tydliga planer med vad jag vill ha hunden till nu också. Har träffat massa hundar ur rasen, läst på och åkte och hälsade på en uppfödare nära mig. Det sa bara "klick" både med uppfödaren och deras fantastiska hundar. Så nu håller jag alla mina tummar att det föds en liten valp åt mig till sommarn

 

[prinsessfeminist]

Min cavalier var ett impulsköp Typ. Hade passat en schäferblandras ett halvår medan hans ägare var utomlands och grät blod när jag var tvungen att lämna tillbaka honom. Hursomhelst vill jag ha en egen hund. Bums. Mina föräldrar tyckte absolut att jag skulle skaffa mig en liten hund och jag är glad att de övertygade mig. Har insett i efterhand att "schäfern" jag passade var krävde mycket mindre än en typisk schäfer och det hade blivit för mkt.

Så jag pratade med min syster och hon sa "cavalier kanske?". Jag kikade på blocket och hittade en uppfödare som precis fått valpar. Åkte och hälsade på en vecka senare. Hunden jag fick hem är skk-reggad, men som unghund var han långt ifrån en typisk cavalier... När han slutligen blev vuxen fick jag dock en cavalier, haha Idag skulle jag dock aldrig välja cavalier igen pga alla sjukdomar. Min egen har syringomyeli, men funkar tack och lov toppen på kortison och är pigg och fräsch.

Hundköp 2 är planlagt och mycket mer planerat! Hade tydliga planer med vad jag vill ha hunden till nu också. Har träffat massa hundar ur rasen, läst på och åkte och hälsade på en uppfödare nära mig. Det sa bara "klick" både med uppfödaren och deras fantastiska hundar. Så nu håller jag alla mina tummar att det föds en liten valp åt mig till sommarn

Då blir vi nyfikna på vad det blir för ras denna gång?

 

[Tiffany]

Hur gjorde ni när ni köpte era hundar? Hur många kennlar åkte ni till och hur många hundar träffade ni? Tog det långt tid innan ni valde ras eller var det ett självklart val? Och hur bestämde ni kull/kennel? Berätta aaallt!

Första hunden var en omplacering från hundstallet för många år sen. Nio månaders valp som haft två hem samt uppfödaren innan mig. Jag hade ingen som helst erfarenhet av hundar tyckte bara han var fin men gjorde väl det mesta bakvänt. Men i slutändan blev det bra, riktigt bra men det var blod, svett och tårar innan det blev ordning på hunden som var en rätt jobbig dalmatiner. Det var nog rätt ras då men väldigt motionskrävande.
Många år senare var det dags igen hundlängtan var stor men tiden fanns inte. Skulle ha en lätt hundras som även barnen kunde gå ut med, som inte framkallade för mycket allergi och behändig och lätt att ta med överallt. Bestämde mig för bichon havanais och tik den här gången. Det var innan rasen blev vanlig i Sverige så jag fick inte tag på någon tikvalp. Det blev en omplacering igen vuxen hund samma ras. Det blev rätt ras men fel individ. Hon var lättsam, behändig, lydig hade en mängd goda egenskaper men orkade eller ville inte riktigt gå lika långa promenader som jag. Hade ju köpt hund för jag ville gå långa turer i skogen "Det kommer hon att älska " sa säljaren. Hunden avskydde att gå i skogen men blev en älskad familjemedlem ändå.
Hund nummer tre. Nu visste jag vad jag ville ha och skulle leta efter. Undersökte grundligt. Ny hund bichon havanais igen. Hittade en kull med en vettig uppfödare som avlat mer på mentalitet än utseende. En anledning att jag valde den kullen var att vi fick träffa båda föräldradjuren. Vi var där hela familjen i två timmar, innan sa jag åt familjen att kolla in hanen och tiken. Dom var alerta och pigga utomhus, lugna inomhus. Vi valde den piggaste valpen och nu ett år senare tycker jag att vi har den ultimata sällskapshunden. Snabb, förig, enkel, lyder nästan av sig själv, kan gå lös lite överallt, sticker inte och orkar hur mycket som helst i terrängen. I minsta laget kanske. Men tänker skaffa en större hund när jag går i pension.

 

[Nikkis]

Jag är en schäfermänniska ut i fingertopparna, har haft två som jag tränat och tävlat med. Det är en ras som jag verkligen ömmar för.
När mitt livs kärlek gick bort i förtid pga sjukdom så dog en stor del av mig med honom. För första gången i mitt liv var jag dessutom djurlös!

Fick jag inte ha min älskade hund så ville jag inte ha någon alls resonerade jag, så jag la av med allt och brydde mig inte om något.
Inte för att "tiden läker alla sår" verkar gälla mig i det här avseendet (för jag har fortfarande inte kunnat acceptera min hunds död och än mindre kunnat "komma över" honom) , men en längtan efter hund kom smygande allt eftersom.

Det tog 1,5 år innan jag kände att jag ville ha hund igen, men jag var inte längre alls så säker på att jag ville hålla på såsom jag gjort förr.
Jag våndades en hel del med dessa känslor, brukshund med allt vad det innebär eller motsatsen?
Innerst inne visste jag, trots att jag förnekade det in i det sista och lite till, att jag då i livets skede inte iddes med en brukshund.
Jag ville bara ha en hund, ingen prestige bakom såsom alla kände mig som - schäfer och tävlingsmänniskan Nicole. Bara någonting kravlöst men roligt. Bara en hund.

Min sambo hade vid något tillfälle i förbifarten mumlat till om Miniatyrbullterrier, något jag avfärdade lika snabbt! Usch för en sån hund, fula och sjuka och vrånga!
Jag kollade flera olika raser, ja även bruksraser, besökte lite uppfödare och diskuterade fram och tillbaka med mina närmsta vänner som också pysslar med hund.

Men så en dag i brist på bättre tidsfördriv så kollade jag upp den där minibullen ändå, hade lite blandade känslor men konstaterade sedan att "Nej, usch och fy!" och sökte vidare.

Men jag kom ändå alltid tillbaka till minibullen, och ju mer jag läste på om den desto mer började jag få tyckte för den. Det var ju trots allt det jag sökte, en skön, rolig och robust sällskapshund av behändig storlek som klyschigt nog "hänger med på allt".

Det tog ca 3 månader från det att jag verkligen kände att en mini kunde vara något till att jag hittade en intressant kombination som föddes. Hade dock aldrig träffat någon mini på nära håll live eftersom de inte är så vanliga, några standardbullar förvisso men dom tilltalade mig inte alls!

Fick bra kontakt med den här uppfödaren till kullen och vårt första samtal varade i över 3 timmar följt av massa mail kontakt och ytterligare samtal. Jag ville ha en hane, hanhundsmänniska som jag är.

Skulle åka ner dom 45 milen enkel väg för att hälsa på och kleta lite på valparna när de började bli lite roligare, men när 4 veckors åldern närmade sig så hade jag inte rätt magkänsla. Det tog emot att åka för ingen valp direkt tilltalade mig av de filmer och bilder jag fick skickade till mig.
Så jag valde att tacka nej och avvakta till nästkommande kull istället.

Efter några dagar så får jag dock ett mail av uppfödaren om att köparna till den enda trefärgade tiken valde en annan valp istället, så den var ledig "utifall jag var intresserad".
Svarade omedelbart tillbaka och 3 dagar senare satt vi i bilen på väg ner.
Väl där tafsades det på alla valpar, men jag hade alltid haft ett gott öga för den där lilla svarta tiken från dag 1 vilket bara bekräftades mer på plats. Henne skulle jag bara ha!

Handpenning las och 4 veckor senare åkte vi ner igen för att hämta hem det lilla russinbarnet!

Den 1 januari (dvs nu på torsdag) så blir hon 1 år! Det är helt sjukt hur fort tiden har gått, det känns som jag haft henne hela mitt liv.
Jag har också gått från att träna lydnad och bruks 3-6 dagar i veckan till att ställa ut och börjat träna rally. (Japp, anmält till första tävlingen, haaaahahah omg jag är galen)

Att gå från schäfer till bullterrier är som natt och dag, det går inte ens att jämföra. Men jag har verkligen fått ett gott tyckte för den här knasiga lilla rasen.
Min lilla tösabit älskar jag väldigt mycket, även om det ärligt talat tog lång tid innan jag kunde öppna upp mitt hjärta och ta mig till henne. Men när jag väl gjorde det så kärade jag ner mig totalt.

Första besöket

Andra dagen hemma

Hur hon ser ut idag, min vackra lilla stjärna! ÅÅÅH vad jag älskar henne!!!

 

[prinsessfeminist]

Jag är en schäfermänniska ut i fingertopparna, har haft två som jag tränat och tävlat med. Det är en ras som jag verkligen ömmar för.
När mitt livs kärlek gick bort i förtid pga sjukdom så dog en stor del av mig med honom. För första gången i mitt liv var jag dessutom djurlös!

Fick jag inte ha min älskade hund så ville jag inte ha någon alls resonerade jag, så jag la av med allt och brydde mig inte om något.
Inte för att "tiden läker alla sår" verkar gälla mig i det här avseendet (för jag har fortfarande inte kunnat acceptera min hunds död och än mindre kunnat "komma över" honom) , men en längtan efter hund kom smygande allt eftersom.

Det tog 1,5 år innan jag kände att jag ville ha hund igen, men jag var inte längre alls så säker på att jag ville hålla på såsom jag gjort förr.
Jag våndades en hel del med dessa känslor, brukshund med allt vad det innebär eller motsatsen?
Innerst inne visste jag, trots att jag förnekade det in i det sista och lite till, att jag då i livets skede inte iddes med en brukshund.
Jag ville bara ha en hund, ingen prestige bakom såsom alla kände mig som - schäfer och tävlingsmänniskan Nicole. Bara någonting kravlöst men roligt. Bara en hund.

Min sambo hade vid något tillfälle i förbifarten mumlat till om Miniatyrbullterrier, något jag avfärdade lika snabbt! Usch för en sån hund, fula och sjuka och vrånga!
Jag kollade flera olika raser, ja även bruksraser, besökte lite uppfödare och diskuterade fram och tillbaka med mina närmsta vänner som också pysslar med hund.

Men så en dag i brist på bättre tidsfördriv så kollade jag upp den där minibullen ändå, hade lite blandade känslor men konstaterade sedan att "Nej, usch och fy!" och sökte vidare.

Men jag kom ändå alltid tillbaka till minibullen, och ju mer jag läste på om den desto mer började jag få tyckte för den. Det var ju trots allt det jag sökte, en skön, rolig och robust sällskapshund av behändig storlek som klyschigt nog "hänger med på allt".

Det tog ca 3 månader från det att jag verkligen kände att en mini kunde vara något till att jag hittade en intressant kombination som föddes. Hade dock aldrig träffat någon mini på nära håll live eftersom de inte är så vanliga, några standardbullar förvisso men dom tilltalade mig inte alls!

Fick bra kontakt med den här uppfödaren till kullen och vårt första samtal varade i över 3 timmar följt av massa mail kontakt och ytterligare samtal. Jag ville ha en hane, hanhundsmänniska som jag är.

Skulle åka ner dom 45 milen enkel väg för att hälsa på och kleta lite på valparna när de började bli lite roligare, men när 4 veckors åldern närmade sig så hade jag inte rätt magkänsla. Det tog emot att åka för ingen valp direkt tilltalade mig av de filmer och bilder jag fick skickade till mig.
Så jag valde att tacka nej och avvakta till nästkommande kull istället.

Efter några dagar så får jag dock ett mail av uppfödaren om att köparna till den enda trefärgade tiken valde en annan valp istället, så den var ledig "utifall jag var intresserad".
Svarade omedelbart tillbaka och 3 dagar senare satt vi i bilen på väg ner.
Väl där tafsades det på alla valpar, men jag hade alltid haft ett gott öga för den där lilla svarta tiken från dag 1 vilket bara bekräftades mer på plats. Henne skulle jag bara ha!

Handpenning las och 4 veckor senare åkte vi ner igen för att hämta hem det lilla russinbarnet!

Den 1 januari (dvs nu på torsdag) så blir hon 1 år! Det är helt sjukt hur fort tiden har gått, det känns som jag haft henne hela mitt liv.
Jag har också gått från att träna lydnad och bruks 3-6 dagar i veckan till att ställa ut och börjat träna rally. (Japp, anmält till första tävlingen, haaaahahah omg jag är galen)

Att gå från schäfer till bullterrier är som natt och dag, det går inte ens att jämföra. Men jag har verkligen fått ett gott tyckte för den här knasiga lilla rasen.
Min lilla tösabit älskar jag väldigt mycket, även om det ärligt talat tog lång tid innan jag kunde öppna upp mitt hjärta och ta mig till henne. Men när jag väl gjorde det så kärade jag ner mig totalt.

Första besöket

Andra dagen hemma

Hur hon ser ut idag, min vackra lilla stjärna! ÅÅÅH vad jag älskar henne!!!

Vilken fantastisk historia och vilken skönhet till hund!

Jag förstår lappkastet och lite av dina känslor. Min rottweiler gick bort och vi skulle ha ny hund men ingen brukshund.

Det blev en liten hund istället, men det skulle vara en hund med mer tag i och valet föll på dvärgschnauzer. En liten kompromiss när jag nu inte skulle ha stor hund igen.

Jag hade till en början lite svårt att acceptera att han ens var en hund. När han kom till oss var han liten som ett marsvin och jag såg honom inte ens när jag hade stora vinterjackan på mig!

Nu är jag efter tio år, väldigt glad i honom men jag tycker fortfarande att han är för liten.

Har du vant dig vid hennes storlek?

 

[Nikkis]

Vilken fantastisk historia och vilken skönhet till hund!

Jag förstår lappkastet och lite av dina känslor. Min rottweiler gick bort och vi skulle ha ny hund men ingen brukshund.

Det blev en liten hund istället, men det skulle vara en hund med mer tag i och valet föll på dvärgschnauzer. En liten kompromiss när jag nu inte skulle ha stor hund igen.

Jag hade till en början lite svårt att acceptera att han ens var en hund. När han kom till oss var han liten som ett marsvin och jag såg honom inte ens när jag hade stora vinterjackan på mig!

Nu är jag efter tio år, väldigt glad i honom men jag tycker fortfarande att han är för liten.

Har du vant dig vid hennes storlek?

Ja det är nog en rätt fin historia när man tänker efter, om än lite otippat rasval. Det var lite så att jag låg lite lågt med mitt beslut för många av mina vänner - just för "vad ska dom tänka om mig nu".
Jättelarvigt jag vet, men ibland så orkar man bara inte försvara och motivera sitt val, även om alla tog det bra och var glada för min skull.

Storleken har jag faktiskt inga problem med, tvärtom så är det väldigt behändigt och skönt. Hon tar ju ingen plats alls och det är bara att lyfta henne under armen om det är så.
Men sen är hon en liten betongsugga så hon känns nog kanske större än vad hon är. Fast visst så är det skillnad på stor hund vs mindre hund. Det är en helt annan grej.
Enda gången jag eventuellt kan ogilla storleken är när jag tränar med henne, herregud min rygg går ju av när jag ständigt ska böja mig ner till henne.
Då är det betydligt smidigare att ha ett huvud i ens egna handhöjd.

Men det jag hade mest svårt för, det var omställningen till rasens egenskaper.
Alltså jag skulle ljuga om jag förnekade att jag förbannade henne som valp. FYYYY vad jobbig hon var.
Jag missbrukade två meningar under denna tid och det var - "FAAAAAN, sådär hade en schäferjävel ALDRIG gjort!" alternativt "VAAARFÖÖÖÖÖRRRRR köpte jag inte en Schäferjäveeeeel föööööör?!".

Jag var liksom inte alls van vid det här "jag ska bara", "nej jag håller verkligen inte med", "låt mig fundera på saken.. hmm, Nej!" och dylika saker som hon hade för sig och alldeles för många åsikter där ingenting utdelades gratis, hahah.

Men nu, när demontiden är över så är hon faktiskt en riktig rolig och härlig individ samt väldigt okomplicerad.

Så det kommet nog med största sannolikhet bli en till mini den dagen jag förträng valptiden och får en ny hjärnblödning.

Tack förresten, jag är ju rätt partisk men jag tycker faktiskt att hon är väldigt vacker, och det är jag mest positivt överraskad över också. Att omgivningen är så positivt inställda till henne, det är inte konstiga blickar utan mer "Men åh vilken fin och annorlunda hund" som de gärna vill hälsa på och veta mer om, det hade jag inte riktigt förväntat mig.

 

[Migo]

Tack förresten, jag är ju rätt partisk men jag tycker faktiskt att hon är väldigt vacker, och det är jag mest positivt överraskad över också. Att omgivningen är så positivt inställda till henne, det är inte konstiga blickar utan mer "Men åh vilken fin och annorlunda hund" som de gärna vill hälsa på och veta mer om, det hade jag inte riktigt förväntat mig.

Men hon ÄR ju väldigt fin!

 

[Nikkis]

Men hon ÄR ju väldigt fin!

Thihih, det är faktiskt sant.

 

[yennork]

Hon är ljuvlig, men jag är ju svag för färgade bullterriers i båda storlekarna...

Jag gick från schäfer till isländsk fårhund. Från "Ja matte! En gång till? Självklart!" till "Nja, jag vet inte riktigt, vi kan väl diskutera saken? En gång till? Jag har ju gjort det två gånger redan?".

Isländsk fårhund är mitt hjärtas val, men livet blir inte alltid som man tänkt, och nu har jag två dvärgpudlar (och har börjat kika på en mellanpudlar - jag riskerar ryggskott var gång jag är på en rallyplan!) Så nu har jag två som anser att förighet och will-to-please är något ägaren ska visa hunden, inte tvärt om.

Den ene gillar rallylydnad. Vanlig lydnad var tråååååkig sa han, men en tävlingsform där det händer saker hela tiden och man får massor av beröm? Perfekt. Den andre vill vara knähund, vakthund och mullvadsjägare. Så det får han vara.

 

[prinsessfeminist]

Hon är ljuvlig, men jag är ju svag för färgade bullterriers i båda storlekarna...

Jag gick från schäfer till isländsk fårhund. Från "Ja matte! En gång till? Självklart!" till "Nja, jag vet inte riktigt, vi kan väl diskutera saken? En gång till? Jag har ju gjort det två gånger redan?".

Isländsk fårhund är mitt hjärtas val, men livet blir inte alltid som man tänkt, och nu har jag två dvärgpudlar (och har börjat kika på en mellanpudlar - jag riskerar ryggskott var gång jag är på en rallyplan!) Så nu har jag två som anser att förighet och will-to-please är något ägaren ska visa hunden, inte tvärt om.

Den ene gillar rallylydnad. Vanlig lydnad var tråååååkig sa han, men en tävlingsform där det händer saker hela tiden och man får massor av beröm? Perfekt. Den andre vill vara knähund, vakthund och mullvadsjägare. Så det får han vara.

Jag röstar för mellanpudel. Mycket bättre storlek när man vill hålla på med lydnad.

/Priffe - som gått från dvärgschnauzer till schnauzer

 

[apocalypsen]

Hur gjorde ni när ni köpte era hundar? Hur många kennlar åkte ni till och hur många hundar träffade ni? Tog det långt tid innan ni valde ras eller var det ett självklart val? Och hur bestämde ni kull/kennel? Berätta aaallt!

Min första var inte tänkt att bli min hund. Jag hade besökt kenneln samt tittat på några av hundarna från kenneln samt avkommor på ett par utställningar. Jag gick och väntade på "min valp" men alla valparna dog inne i tiken i samband med att födelsearbetet skulle igång. Väntade på nästa omgång valpar när en valpköpare inte kunde ha kvar en unghund. Kennelägaren hade tikar i höglöp och hane på lån som skulle para och det fanns liksom ingen plats för en ung hane med testosteron sprutande ur öronen. Jag ställde upp som fosterhem och var gräsligt dålig på det eftersom han fortfarande är kvar nu 6 år senare....

Hund nummer två har jag från träningskompisar med kennel. Var/är väldigt förtjust i tiken och ville ha en valp efter henne. Naturligtvis togs det valpar vid sämsta möjliga tillfälle för min del. Tackade nej åtskilliga gånger, var uppe och tittade på valparna, insåg att där fanns en med begynnande horn i pannan på som passade mig. Valde att satsa och slog till. Tack vare en fantastisk sambo så har det gått att lösa men utan honom hade det inte varit möjligt.

Jag var i många år intresserad av en helt annan ras och helt inne på att köpa en valp. Tyvärr exploderade rasen i populäritet och jag träffade på allt fler otrevliga exemplar. Såg en weimaraner från bussen en dag, blev störtkär, åkte hem och googlade, blev ännu mer förälskad. Läste allt jag kom över, googlade och mailade kennlar. På den tiden ville jag hålla på med räddningshundar och sökte en allroundhund. Tyvärr fick jag en hel del otrevliga svar på mina mail med förfrågningar om möjlighet att köpa valp från olika kennlar. Hade tre som svarade trevligt, varav två inte hade några jätteplaner på valpar just då. Den tredje kommer min äldre hund ifrån.

 

[yennork]

Jag röstar för mellanpudel. Mycket bättre storlek när man vill hålla på med lydnad.

/Priffe - som gått från dvärgschnauzer till schnauzer

Ja, det får bli det nästa gång! Har kikat lite på storpudel också, men mellan känns mer praktiskt. :-)