Någon som adopterat?

Stort grattis till lillasyster! Och stort grattis till storasyster, det är inte en liten sak att bli storasyster! :love:
Kan tänka mig att hon är mäkta stolt och förväntansfull inför att få träffa sin lillasyster!
Så spännande och samtidigt jobbigt det måste vara, att veta att lillasyster finns där ute i världen och man bara väntar på att äntligen få träffas hela familjen.
 
Jag tolkade nog det hela fel :crazy::o Jag fick den felaktiga uppfattningen att storasyster och lillasyster var genetiskt släkt också. Ber om ursäkt @Poppinella!
+ @Petruska jag gjorde en liknande tolkning men av anledningen att jag tolkade det som ett erbjudande de fått just pga genetiskt band, kanske då jag vet om en familj som hämtade ett syskon (genetiskt) just för att de blev tillfrågade. I det fallet var det ett syskon som redan fanns när de hämtade det äldre syskonet. Detta var dock tidigt 90-tal så det är möjligt att man ser annorlunda på det med gener idag och att det var andra förutsättningar just i den situationen. Jag tänker inte gå in närmare kring detaljerna i just det ärendet. Hur som haver, sidospår. Oavsett vad är ju det fina här att syskon är på g och att flytta hem och att barnet har det bra i väntan på att familjen kommer och hämtar :) hoppas att tiden för ts familj flyger fram så syskonet snart är hemma :love: det är nästan som att jag själv väntar på barnet när jag läser detta! Så spännande och så mysigt det låter!

Det tog ju en sabla tid med äldsta barnet med tillhörande bakslag vill jag minnas. Har den här processen gått snabbare?
 
Men så farligt var det väl inte.
Jag håller med, jag tänkte också genetiska syskon det första jag tänkte utan att lägga någon som helst värdering i det. Har även jag kompisar som är adopterade och genetiska syskon så SÅ konstigt är det väl inte?
Vill man missförstå så gör man.... TS verkar ju iaf inte köra taggarna utåt iaf :P

TS grattis!! Superkul och win-win för alla, ni kan språket och storasyster har något gemensamt och barnet får en familj som verkar se utmaningen i saker istället för svårigheter!
Minns inte var ifrån storasyster kommer, var var det?
 
Tack allihopa! :love:
Jag känner också flera familjer som har (adopterade) barn som är biologiska syskon, både som adopterats vid samma tillfälle, men även vid olika tillfällen. Inget konstigt med det. Man är ju så van vid sin egen situation så jag tänkte inte riktigt på att min formulering kunde tolkas så. I adoptionsvärlden är det ju även vanligt att få förfrågningar om specifika barn och det behöver inte alls handla om biologiska syskon till det befintliga barnet. I vårt fall fick vi en förfrågan för att vi önskade just ett dövt syskon och det visste vår organisation om redan när vi utreddes och inte var "aktiva sökanden" så att säga. Så när frågan från barnhemmet kom om huruvida organisationen hade någon familj till ett dövt barn fanns ju vi :)
Så när vi väl blev godkända att adoptera trodde vi att vi hade planen klar med Kina, men så blev det inte. Då fick vi tänka om och det kändes ju bara helt rätt även om vi visste att Taiwan kommer ta lite tid för oss (som inte ens hade vår ansökan där).
 
@Poppinella fanns det en specifik tanke med just ett dövt syskon? Fint ändå att man kan lägga upp det så att man kan önska specifika "handikapp" (jag vet inte hur jag annars ska uttrycka det) och bli tillfrågad. Jag kan tänka mig att det kan bli en del väntan om man bestämmer sig för att nu är det dags och vi önskar det här, som i ert fall.

Jösses, jag är så nyfiken på allt, du behöver inte svara om du inte vill såklart.
 
För oss var det självklart att syskonet också skulle vara dövt, det var liksom inget vi ens behövde diskutera. Och eftersom vi vet att det finns döva barn som behöver nya föräldrar så visste vi också att vi kunde välja det.
Vi ser vilket utanförskap det kan innebära att vara döv idag även om omgivningen gör sitt bästa. Vi har tex inte mycket umgänge med grannar, trots att det finns en massa barn där vi bor, för det fungerar inte (en familj fungerar det med och det är vi väldigt glada för). Det kan funka annars om barnen leker en och en, men så fort det är flera hörande barn så hamnar vår tjej utanför eller så drar hon sig undan själv. Vi turas alltid om att vara med henne (om vi tex är på kalas eller andra träffar där det bara är hörande med) så hon inte behöver vara själv plus att vi kan tolka, men hur roligt är det i längden att alltid bara få ha mamma och pappa i släptåg? I döva/teckenspråkiga sammanhang är hon avslappnad och trygg och det är en helt annan tjej som tar för sig på ett helt annat sätt. Vi kan liksom släppa henne där med vetskapen att hon kan kommunicera med precis alla. Så vi drar oss av förklarliga skäl mer och mer till döva familjer och dövföreningars aktiviteter.

Och eftersom lillasyster också är döv kommer dom alltid ha detta unika och starka band. Och dom kommer alltid ha samma språk.

Allmänt om SN (special needs) och adoption är att man måste ta ställning till var man står kring t.ex olika sjukdomar och funktionsnedsättningar. Länderna kräver oftast detta. För detta handlar ju om barn som redan har en tuff ryggsäck och om man nu har hamnat i en situation där man behöver nya föräldrar så måste man såklart få komma till föräldrar som är beredda på det bagaget PLUS en eventuell sjukdom, funktionsnedsättning, missbildning eller vad det nu kan röra sig om. Många tycker att det är provocerande för när man föder barnen får man inte välja. Men föder man barnet har man inte historien av separationer, att kanske ha fått bo på barnhem osv med sig. Allt det gör ju saker med barn och bara att vara adopterad är ett särskilt behov i sig. Vi får tackla saker som föräldrar som har biologiska barn inte behöver. Våra barn har haft ett annat liv före det dom har med oss. Vår dotter (och många andras barn som vi känner) har separationsångest som faktiskt grundar sig i att livet och människorna de kände till aldrig kom tillbaka. Den känslan är på riktig, det är mer än bara en rädsla, det är något dom varit med om. Vår tjej kan fortfarande inte åka taxi till skolan, bara hem. Vi kör henne varje dag. Och vi har mött små pikar och kommentarer om att hon väl får lära sig. Men tänk på att hon satte sig i just en taxi den där morgonen den 5 nov 2013, åkte ifrån huset hon bodde i och kom aldrig mer tillbaka. Det liv hon kände till lämnade hon bakom sig. Människorna är borta. Inte konstigt att hon är rädd. Kommer vi finnas kvar, kommer hon få komma tillbaka till huset? Kommer allt det hon byggt upp här vara borta? Kan hon lita på att hon får åka hem efter skolan?

Önskar man av olika anledningar rikta in sig på något specifikt, som vi har gjort, så kan det gå både snabbt och långsamt.

@Poppinella fanns det en specifik tanke med just ett dövt syskon? Fint ändå att man kan lägga upp det så att man kan önska specifika "handikapp" (jag vet inte hur jag annars ska uttrycka det) och bli tillfrågad. Jag kan tänka mig att det kan bli en del väntan om man bestämmer sig för att nu är det dags och vi önskar det här, som i ert fall.

Jösses, jag är så nyfiken på allt, du behöver inte svara om du inte vill såklart.
 
@Poppinella fanns det en specifik tanke med just ett dövt syskon? Fint ändå att man kan lägga upp det så att man kan önska specifika "handikapp" (jag vet inte hur jag annars ska uttrycka det) och bli tillfrågad. Jag kan tänka mig att det kan bli en del väntan om man bestämmer sig för att nu är det dags och vi önskar det här, som i ert fall.

Jösses, jag är så nyfiken på allt, du behöver inte svara om du inte vill såklart.

Funktionsvariant är ett bra ord, inte funkofobiskt så som "handikapp" är.
 
För oss var det självklart att syskonet också skulle vara dövt, det var liksom inget vi ens behövde diskutera. Och eftersom vi vet att det finns döva barn som behöver nya föräldrar så visste vi också att vi kunde välja det.
Vi ser vilket utanförskap det kan innebära att vara döv idag även om omgivningen gör sitt bästa. Vi har tex inte mycket umgänge med grannar, trots att det finns en massa barn där vi bor, för det fungerar inte (en familj fungerar det med och det är vi väldigt glada för). Det kan funka annars om barnen leker en och en, men så fort det är flera hörande barn så hamnar vår tjej utanför eller så drar hon sig undan själv. Vi turas alltid om att vara med henne (om vi tex är på kalas eller andra träffar där det bara är hörande med) så hon inte behöver vara själv plus att vi kan tolka, men hur roligt är det i längden att alltid bara få ha mamma och pappa i släptåg? I döva/teckenspråkiga sammanhang är hon avslappnad och trygg och det är en helt annan tjej som tar för sig på ett helt annat sätt. Vi kan liksom släppa henne där med vetskapen att hon kan kommunicera med precis alla. Så vi drar oss av förklarliga skäl mer och mer till döva familjer och dövföreningars aktiviteter.

Och eftersom lillasyster också är döv kommer dom alltid ha detta unika och starka band. Och dom kommer alltid ha samma språk.

Allmänt om SN (special needs) och adoption är att man måste ta ställning till var man står kring t.ex olika sjukdomar och funktionsnedsättningar. Länderna kräver oftast detta. För detta handlar ju om barn som redan har en tuff ryggsäck och om man nu har hamnat i en situation där man behöver nya föräldrar så måste man såklart få komma till föräldrar som är beredda på det bagaget PLUS en eventuell sjukdom, funktionsnedsättning, missbildning eller vad det nu kan röra sig om. Många tycker att det är provocerande för när man föder barnen får man inte välja. Men föder man barnet har man inte historien av separationer, att kanske ha fått bo på barnhem osv med sig. Allt det gör ju saker med barn och bara att vara adopterad är ett särskilt behov i sig. Vi får tackla saker som föräldrar som har biologiska barn inte behöver. Våra barn har haft ett annat liv före det dom har med oss. Vår dotter (och många andras barn som vi känner) har separationsångest som faktiskt grundar sig i att livet och människorna de kände till aldrig kom tillbaka. Den känslan är på riktig, det är mer än bara en rädsla, det är något dom varit med om. Vår tjej kan fortfarande inte åka taxi till skolan, bara hem. Vi kör henne varje dag. Och vi har mött små pikar och kommentarer om att hon väl får lära sig. Men tänk på att hon satte sig i just en taxi den där morgonen den 5 nov 2013, åkte ifrån huset hon bodde i och kom aldrig mer tillbaka. Det liv hon kände till lämnade hon bakom sig. Människorna är borta. Inte konstigt att hon är rädd. Kommer vi finnas kvar, kommer hon få komma tillbaka till huset? Kommer allt det hon byggt upp här vara borta? Kan hon lita på att hon får åka hem efter skolan?

Önskar man av olika anledningar rikta in sig på något specifikt, som vi har gjort, så kan det gå både snabbt och långsamt.

Jag blir helt gråtig, vilken otroligt klok och eftertänksam mamma du är!

Grattis till lillasyster!
 
För oss var det självklart att syskonet också skulle vara dövt, det var liksom inget vi ens behövde diskutera. Och eftersom vi vet att det finns döva barn som behöver nya föräldrar så visste vi också att vi kunde välja det.
Vi ser vilket utanförskap det kan innebära att vara döv idag även om omgivningen gör sitt bästa. Vi har tex inte mycket umgänge med grannar, trots att det finns en massa barn där vi bor, för det fungerar inte (en familj fungerar det med och det är vi väldigt glada för). Det kan funka annars om barnen leker en och en, men så fort det är flera hörande barn så hamnar vår tjej utanför eller så drar hon sig undan själv. Vi turas alltid om att vara med henne (om vi tex är på kalas eller andra träffar där det bara är hörande med) så hon inte behöver vara själv plus att vi kan tolka, men hur roligt är det i längden att alltid bara få ha mamma och pappa i släptåg? I döva/teckenspråkiga sammanhang är hon avslappnad och trygg och det är en helt annan tjej som tar för sig på ett helt annat sätt. Vi kan liksom släppa henne där med vetskapen att hon kan kommunicera med precis alla. Så vi drar oss av förklarliga skäl mer och mer till döva familjer och dövföreningars aktiviteter.

Och eftersom lillasyster också är döv kommer dom alltid ha detta unika och starka band. Och dom kommer alltid ha samma språk.

Allmänt om SN (special needs) och adoption är att man måste ta ställning till var man står kring t.ex olika sjukdomar och funktionsnedsättningar. Länderna kräver oftast detta. För detta handlar ju om barn som redan har en tuff ryggsäck och om man nu har hamnat i en situation där man behöver nya föräldrar så måste man såklart få komma till föräldrar som är beredda på det bagaget PLUS en eventuell sjukdom, funktionsnedsättning, missbildning eller vad det nu kan röra sig om. Många tycker att det är provocerande för när man föder barnen får man inte välja. Men föder man barnet har man inte historien av separationer, att kanske ha fått bo på barnhem osv med sig. Allt det gör ju saker med barn och bara att vara adopterad är ett särskilt behov i sig. Vi får tackla saker som föräldrar som har biologiska barn inte behöver. Våra barn har haft ett annat liv före det dom har med oss. Vår dotter (och många andras barn som vi känner) har separationsångest som faktiskt grundar sig i att livet och människorna de kände till aldrig kom tillbaka. Den känslan är på riktig, det är mer än bara en rädsla, det är något dom varit med om. Vår tjej kan fortfarande inte åka taxi till skolan, bara hem. Vi kör henne varje dag. Och vi har mött små pikar och kommentarer om att hon väl får lära sig. Men tänk på att hon satte sig i just en taxi den där morgonen den 5 nov 2013, åkte ifrån huset hon bodde i och kom aldrig mer tillbaka. Det liv hon kände till lämnade hon bakom sig. Människorna är borta. Inte konstigt att hon är rädd. Kommer vi finnas kvar, kommer hon få komma tillbaka till huset? Kommer allt det hon byggt upp här vara borta? Kan hon lita på att hon får åka hem efter skolan?

Önskar man av olika anledningar rikta in sig på något specifikt, som vi har gjort, så kan det gå både snabbt och långsamt.
Jag blir helt tagen. Jag har inte alls förstått hur stort uppdraget som föräldrar till adopterade (och döva) barn är innan. Era tjejer verkar verkligen ha fått de bästa möjliga föräldrarna :love: så mycket tankar!
 
Funktionsvariant är ett bra ord, inte funkofobiskt så som "handikapp" är.
Ja det var ett ord som för mig är nytt.

Trist att ordet handikapp ska behöva vara så laddat. Hur det än är ser jag personligen inte handikapp som ett så laddat och negativt ord men har förstått att ändra gör det. Alltså, om jag själv skulle råka skriva ordet här ligger det ingen negativ tanke bakom i alla fall :)
 
För oss var det självklart att syskonet också skulle vara dövt, det var liksom inget vi ens behövde diskutera. Och eftersom vi vet att det finns döva barn som behöver nya föräldrar så visste vi också att vi kunde välja det.
Vi ser vilket utanförskap det kan innebära att vara döv idag även om omgivningen gör sitt bästa. Vi har tex inte mycket umgänge med grannar, trots att det finns en massa barn där vi bor, för det fungerar inte (en familj fungerar det med och det är vi väldigt glada för). Det kan funka annars om barnen leker en och en, men så fort det är flera hörande barn så hamnar vår tjej utanför eller så drar hon sig undan själv. Vi turas alltid om att vara med henne (om vi tex är på kalas eller andra träffar där det bara är hörande med) så hon inte behöver vara själv plus att vi kan tolka, men hur roligt är det i längden att alltid bara få ha mamma och pappa i släptåg? I döva/teckenspråkiga sammanhang är hon avslappnad och trygg och det är en helt annan tjej som tar för sig på ett helt annat sätt. Vi kan liksom släppa henne där med vetskapen att hon kan kommunicera med precis alla. Så vi drar oss av förklarliga skäl mer och mer till döva familjer och dövföreningars aktiviteter.

Och eftersom lillasyster också är döv kommer dom alltid ha detta unika och starka band. Och dom kommer alltid ha samma språk.

Allmänt om SN (special needs) och adoption är att man måste ta ställning till var man står kring t.ex olika sjukdomar och funktionsnedsättningar. Länderna kräver oftast detta. För detta handlar ju om barn som redan har en tuff ryggsäck och om man nu har hamnat i en situation där man behöver nya föräldrar så måste man såklart få komma till föräldrar som är beredda på det bagaget PLUS en eventuell sjukdom, funktionsnedsättning, missbildning eller vad det nu kan röra sig om. Många tycker att det är provocerande för när man föder barnen får man inte välja. Men föder man barnet har man inte historien av separationer, att kanske ha fått bo på barnhem osv med sig. Allt det gör ju saker med barn och bara att vara adopterad är ett särskilt behov i sig. Vi får tackla saker som föräldrar som har biologiska barn inte behöver. Våra barn har haft ett annat liv före det dom har med oss. Vår dotter (och många andras barn som vi känner) har separationsångest som faktiskt grundar sig i att livet och människorna de kände till aldrig kom tillbaka. Den känslan är på riktig, det är mer än bara en rädsla, det är något dom varit med om. Vår tjej kan fortfarande inte åka taxi till skolan, bara hem. Vi kör henne varje dag. Och vi har mött små pikar och kommentarer om att hon väl får lära sig. Men tänk på att hon satte sig i just en taxi den där morgonen den 5 nov 2013, åkte ifrån huset hon bodde i och kom aldrig mer tillbaka. Det liv hon kände till lämnade hon bakom sig. Människorna är borta. Inte konstigt att hon är rädd. Kommer vi finnas kvar, kommer hon få komma tillbaka till huset? Kommer allt det hon byggt upp här vara borta? Kan hon lita på att hon får åka hem efter skolan?

Önskar man av olika anledningar rikta in sig på något specifikt, som vi har gjort, så kan det gå både snabbt och långsamt.

Som vanligt så skriver du saker så jag blir alldeles rörd!
Vilken familj ni är! Era döttrar har verkligen den största turen i världen att få växa upp tillsammans hos er!
 
@Poppinella Man kan seriöst känna kärleken genom skärmen. Är så jävla rörd.

Ni är verkligen helt fantastiskt suveräna föräldrar :heart.
 
För oss var det självklart att syskonet också skulle vara dövt, det var liksom inget vi ens behövde diskutera. Och eftersom vi vet att det finns döva barn som behöver nya föräldrar så visste vi också att vi kunde välja det.
Vi ser vilket utanförskap det kan innebära att vara döv idag även om omgivningen gör sitt bästa. Vi har tex inte mycket umgänge med grannar, trots att det finns en massa barn där vi bor, för det fungerar inte (en familj fungerar det med och det är vi väldigt glada för). Det kan funka annars om barnen leker en och en, men så fort det är flera hörande barn så hamnar vår tjej utanför eller så drar hon sig undan själv. Vi turas alltid om att vara med henne (om vi tex är på kalas eller andra träffar där det bara är hörande med) så hon inte behöver vara själv plus att vi kan tolka, men hur roligt är det i längden att alltid bara få ha mamma och pappa i släptåg? I döva/teckenspråkiga sammanhang är hon avslappnad och trygg och det är en helt annan tjej som tar för sig på ett helt annat sätt. Vi kan liksom släppa henne där med vetskapen att hon kan kommunicera med precis alla. Så vi drar oss av förklarliga skäl mer och mer till döva familjer och dövföreningars aktiviteter.

Och eftersom lillasyster också är döv kommer dom alltid ha detta unika och starka band. Och dom kommer alltid ha samma språk.

Allmänt om SN (special needs) och adoption är att man måste ta ställning till var man står kring t.ex olika sjukdomar och funktionsnedsättningar. Länderna kräver oftast detta. För detta handlar ju om barn som redan har en tuff ryggsäck och om man nu har hamnat i en situation där man behöver nya föräldrar så måste man såklart få komma till föräldrar som är beredda på det bagaget PLUS en eventuell sjukdom, funktionsnedsättning, missbildning eller vad det nu kan röra sig om. Många tycker att det är provocerande för när man föder barnen får man inte välja. Men föder man barnet har man inte historien av separationer, att kanske ha fått bo på barnhem osv med sig. Allt det gör ju saker med barn och bara att vara adopterad är ett särskilt behov i sig. Vi får tackla saker som föräldrar som har biologiska barn inte behöver. Våra barn har haft ett annat liv före det dom har med oss. Vår dotter (och många andras barn som vi känner) har separationsångest som faktiskt grundar sig i att livet och människorna de kände till aldrig kom tillbaka. Den känslan är på riktig, det är mer än bara en rädsla, det är något dom varit med om. Vår tjej kan fortfarande inte åka taxi till skolan, bara hem. Vi kör henne varje dag. Och vi har mött små pikar och kommentarer om att hon väl får lära sig. Men tänk på att hon satte sig i just en taxi den där morgonen den 5 nov 2013, åkte ifrån huset hon bodde i och kom aldrig mer tillbaka. Det liv hon kände till lämnade hon bakom sig. Människorna är borta. Inte konstigt att hon är rädd. Kommer vi finnas kvar, kommer hon få komma tillbaka till huset? Kommer allt det hon byggt upp här vara borta? Kan hon lita på att hon får åka hem efter skolan?

Önskar man av olika anledningar rikta in sig på något specifikt, som vi har gjort, så kan det gå både snabbt och långsamt.
:heartheart:heartheart:heart
Bättre föräldrar kan man nog inte ha! :heart
Jag är helt säker på att det blir underbart för er lilla tjej att ha en syster som vet exakt hur det är. Och så blir det nog underbart för den nya lilla tjejen som ska få en ny familj med en storasyster som talar ett språk man kan förstå :love:

Och det nog är inte alls ovanligt att man alltid hänger med en förälder vid träffar med bara hörande, jag ser själv alltid till att vara nära min mamma eller min syster vid sånt - och jag fyller snart 25 :cool: Det blir bara så med kommunikationsbristen.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hejsan! Kände att jag ville gå med i tråden, även fast vi inte börjat försöka än. Vi tänkte börja försöka i juni om det går som det...
2
Svar
22
· Visningar
1 812
Senast: orkide
·
Skola & Jobb Som en uppdatering på gamla tråden, så blev jag "av med jobbet". Fick besked om detta idag, att jag inte fick en tillsvidareanställning...
Svar
19
· Visningar
2 784
Övr. Hund Lite bakgrund: Jag och min sambo har beslutat oss efter 2års funderande och diskuterande, att nu är perfekt tid för oss att adoptera en...
2 3 4
Svar
63
· Visningar
7 880
Senast: Elektron
·
  • Artikel
Dagbok Fick sådan oerhörd lust att skriva något. Inte som i att hitta på något, utan skriva i princip om det som är nu och här och på riktigt...
Svar
0
· Visningar
487
Senast: Takire
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Lösa hundar
  • Akvarietråden IV
  • Kattsnack 10

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp