Narrativet att dressyrryttare är rädda för sina hästar

[tuaphua]

Fast är det inte mer accepterat idag, än förr, att erkänna sin rädsla. I alla fall upplever jag en större öppenhet.

Till viss del ser jag absolut förändring till det bättre där. Men fortfarande är det alldeles för många som inte vågar visa den delen.

 

[Stereo]

Alltså jag är en feg jävel, jag ”borde” egentligen ha en stabil sak med ett ben i varje hörn som inte hoppar till för någonting någonsin.

Problemet är att jag gillar verkligen att rida känsliga hästar. Det går ju att ”rida dit” en hög nivå av känslighet på de flesta hästar men jag har aldrig lyckats komma riktigt till den nivån man får gratis med en häst som av naturen är mer reaktiv och uppmärksam. Det är ändå en annan grej med en häst som reagerar på väldigt små förändringar, och det är så satans roligt! Även om det är svårt också, jag är ingen världsmästare i kroppskontroll direkt, men jag lär mig ju också mycket snabbare när feedbacken kommer så omedelbart.

Nu har jag inte ridit på länge pga övervikt och små hästar, men jag skaffade welsh cobs bl a för att få uppmärksamheten och reaktiviteten i en mindre förpackning. Försöker ge dem ett liv på lösdrift i stora hagar där de får blåsa ur sig regelbundet, och ffa blir de vana vid diverse djur och annat som kan hoppa fram i skogen. Att bara hänga på banan är inte ett alternativ för mig så jag ser skogsridning/träning som något som bara måste funka - så vi tränar på det precis som vi skulle tränat på något annat. Ju mer de går i skogen desto lugnare blir de så klart (även om de alltid varit helt okej och okomplicerade i grunden i skogen) så det har varit och är en ständing process att förbättra ”uterittsupplevelsen”, precis som det är en ständig process att förbättra skolorna eller programridningen eller vad som helst.

Sen blir jag nog aldrig någon räcerryttare - tar gärna en galopp och finns det en lämplig backe får hästen gärna dra på en del men jag är inte den som ger mig ut på en åker och ger hästen fria tyglar.

Har aldrig varit rädd för någon av mina hästar, men har definitivt blivit rädd i vissa situationer. Det har absolut fått mig att undvika vissa saker, men beroende på vad det handlat om har det ju varit värt det att träna på dessa situationer i mer kontrollerade former så att varken jag eller hästen behöver bli spända eller rädda. Rida ut med Fartiga Frida som BARA vill rejsa över åkrar kan jag bara låta bli, ta oss förbi den farliga kröken i vägen där hästen måste gå runt ett hörn utan att se någonting och regelbundet flyger i luften… det är inte ett alternativ att undvika, det får vi öva på.

 

[prinsessfeminist]

Alltså jag är en feg jävel, jag ”borde” egentligen ha en stabil sak med ett ben i varje hörn som inte hoppar till för någonting någonsin.

Problemet är att jag gillar verkligen att rida känsliga hästar. Det går ju att ”rida dit” en hög nivå av känslighet på de flesta hästar men jag har aldrig lyckats komma riktigt till den nivån man får gratis med en häst som av naturen är mer reaktiv och uppmärksam. Det är ändå en annan grej med en häst som reagerar på väldigt små förändringar, och det är så satans roligt! Även om det är svårt också, jag är ingen världsmästare i kroppskontroll direkt, men jag lär mig ju också mycket snabbare när feedbacken kommer så omedelbart.

Nu har jag inte ridit på länge pga övervikt och små hästar, men jag skaffade welsh cobs bl a för att få uppmärksamheten och reaktiviteten i en mindre förpackning. Försöker ge dem ett liv på lösdrift i stora hagar där de får blåsa ur sig regelbundet, och ffa blir de vana vid diverse djur och annat som kan hoppa fram i skogen. Att bara hänga på banan är inte ett alternativ för mig så jag ser skogsridning/träning som något som bara måste funka - så vi tränar på det precis som vi skulle tränat på något annat. Ju mer de går i skogen desto lugnare blir de så klart (även om de alltid varit helt okej och okomplicerade i grunden i skogen) så det har varit och är en ständing process att förbättra ”uterittsupplevelsen”, precis som det är en ständig process att förbättra skolorna eller programridningen eller vad som helst.

Sen blir jag nog aldrig någon räcerryttare - tar gärna en galopp och finns det en lämplig backe får hästen gärna dra på en del men jag är inte den som ger mig ut på en åker och ger hästen fria tyglar.

Har aldrig varit rädd för någon av mina hästar, men har definitivt blivit rädd i vissa situationer. Det har absolut fått mig att undvika vissa saker, men beroende på vad det handlat om har det ju varit värt det att träna på dessa situationer i mer kontrollerade former så att varken jag eller hästen behöver bli spända eller rädda. Rida ut med Fartiga Frida som BARA vill rejsa över åkrar kan jag bara låta bli, ta oss förbi den farliga kröken i vägen där hästen måste gå runt ett hörn utan att se någonting och regelbundet flyger i luften… det är inte ett alternativ att undvika, det får vi öva på.

Jag skriver under på detta:


"Problemet är att jag gillar verkligen att rida känsliga hästar. Det går ju att ”rida dit” en hög nivå av känslighet på de flesta hästar men jag har aldrig lyckats komma riktigt till den nivån man får gratis med en häst som av naturen är mer reaktiv och uppmärksam. Det är ändå en annan grej med en häst som reagerar på väldigt små förändringar, och det är så satans roligt! Även om det är svårt också, jag är ingen världsmästare i kroppskontroll direkt, men jag lär mig ju också mycket snabbare när feedbacken kommer så omedelbart."

Det är preciiiis det jag suktar efter också.

Jag är ingen vän av Fartiga Fridas vansinneshastigheter, utan det får gärna vara hyfsat kontrollerat om det skall till mer speed.

Jag ledsnar snabbt på hästar jag måste motivera till arbete, och lägger hellre ner tid på att få den känsliga hästen att lita på mig än att pigga upp den som egentligen är lite bekväm.

Nu har jag föresatser att göra något bra av ponnyn som visade sig vara för känslig och grön för tonårsdottern. I onsdags red jag lektion på henne, första träningen för mig på ett par år!

Men även om jag lät bli galoppen (jag är för feg att galoppera om jag inte har hela hästen med mig mentalt), så är jag nöjd. Minsta förändring i sits/vikthjälp - och omedelbar reaktion. Jag känner när det blir rätt och det är såå roligt.

Så jag tar hellre lite mer nerv, även om det kräver mer mental förberedelse och lugn från mig, än Easy Peacy Gullan Gull på tur på lång tygel.

Betyder ditt och mitt förhållningssätt att vi är fega och rädda för våra hästar?

Man kan fundera på vad "rädd" egentligen betyder?

 

[JohannaB]

Vilka bra, välformulerade och tänkvärda inlägg @Stereo och @prinsessfeminist
Väcker många tankar (hos mig) och jag förstår (tror jag) hur ni menar!
Kul tråd att följa! Många olika tankar och idéer

 

[JohannaB]

Grejen är ju att om du lägger 150 000-200 000 kan du få en häst som rör sig mer än du klarar i många fall. Och som har ett temperament som kanske inte är rätt. Och som kanske är för känslig för grövre hjälper eller att man sitter i obalans etc. Behöver liksom inte vara någon häst som ska gå int GP för att det ska bli för mkt/för svårt för gemene man. Än mer tråkigt för de som dessutom tar lån för att köpa sån häst och sedan måste lämna på tillridning, sälja till brakförlust och fortsätta betala lånet utan häst. Har stött på den rätt mycket, tyvärr.
För många hade det nog varit mer lagom med en häst modell gamla militärstammen eller typ lite tyngre baltisk modell som rör sig väldigt lite, inte är överrörliga etc.

Jag har haft kund som "köpt för mycket häst" i en arab eller Welsh Cob med. Man kanske är grön och har köpt en unghäst eller en häst med fin stam/fin färg etc.
Och kunnat få ett kul hästliv med en annan häst.

Jag tror att en dressyrhäst är betydligt dyrare än så idag men är glad att jag har mina billiga fuxar så jag sluppit undersöka marknaden på 17 långa år

 

[tuaphua]

Jag tror att en dressyrhäst är betydligt dyrare än så idag men är glad att jag har mina billiga fuxar så jag sluppit undersöka marknaden på 17 långa år

Ja, de flesta är det. Men ibland kan folk hitta för summan ovan och trots att hästen inte har mer problembeteende än gemene mans häst så kan även sådana hästar vara för mkt på olika sätt.
Att en häst för 800 000 kan bli för mycket är ju fler medvetna om. Och har inte råd med heller så klart.

 

[tuaphua]

Alltså jag är en feg jävel, jag ”borde” egentligen ha en stabil sak med ett ben i varje hörn som inte hoppar till för någonting någonsin.

Problemet är att jag gillar verkligen att rida känsliga hästar. Det går ju att ”rida dit” en hög nivå av känslighet på de flesta hästar men jag har aldrig lyckats komma riktigt till den nivån man får gratis med en häst som av naturen är mer reaktiv och uppmärksam. Det är ändå en annan grej med en häst som reagerar på väldigt små förändringar, och det är så satans roligt! Även om det är svårt också, jag är ingen världsmästare i kroppskontroll direkt, men jag lär mig ju också mycket snabbare när feedbacken kommer så omedelbart.

Nu har jag inte ridit på länge pga övervikt och små hästar, men jag skaffade welsh cobs bl a för att få uppmärksamheten och reaktiviteten i en mindre förpackning. Försöker ge dem ett liv på lösdrift i stora hagar där de får blåsa ur sig regelbundet, och ffa blir de vana vid diverse djur och annat som kan hoppa fram i skogen. Att bara hänga på banan är inte ett alternativ för mig så jag ser skogsridning/träning som något som bara måste funka - så vi tränar på det precis som vi skulle tränat på något annat. Ju mer de går i skogen desto lugnare blir de så klart (även om de alltid varit helt okej och okomplicerade i grunden i skogen) så det har varit och är en ständing process att förbättra ”uterittsupplevelsen”, precis som det är en ständig process att förbättra skolorna eller programridningen eller vad som helst.

Sen blir jag nog aldrig någon räcerryttare - tar gärna en galopp och finns det en lämplig backe får hästen gärna dra på en del men jag är inte den som ger mig ut på en åker och ger hästen fria tyglar.

Har aldrig varit rädd för någon av mina hästar, men har definitivt blivit rädd i vissa situationer. Det har absolut fått mig att undvika vissa saker, men beroende på vad det handlat om har det ju varit värt det att träna på dessa situationer i mer kontrollerade former så att varken jag eller hästen behöver bli spända eller rädda. Rida ut med Fartiga Frida som BARA vill rejsa över åkrar kan jag bara låta bli, ta oss förbi den farliga kröken i vägen där hästen måste gå runt ett hörn utan att se någonting och regelbundet flyger i luften… det är inte ett alternativ att undvika, det får vi öva på.

Sen finns det ju som tur är också hästar som är väldigt känsliga och snabba i reaktioner, har mkt energi etc men inte är reaktiva på så sätt att de lätt blir rädda för saker.
Har jobbat med en hel del iberiska hästar, araber etc som varit just så. Då har man fått bara det positiva av den läggningen.
Och sen finns det ju individer som absolut han skvätta till över något/vilja stirra etc en kortis men som själva har en stor förmåga att känsloreglera och lugna sig själva. Har tex tränat Welsh Cob med mycket bättre förmåga till självreglering än många andra.
Många av de känsliga hästarna är ju mer ”pratbara” under rädsla etc än de mer slow hästarna. Min häst kanske under ledning skvätte till mer förut än gemene häst. Men han skadade inte folk IOM att han var snabb på att ta in även människan på marken och inte bara det läskiga.

 

[zarmino]

Sen finns det ju som tur är också hästar som är väldigt känsliga och snabba i reaktioner, har mkt energi etc men inte är reaktiva på så sätt att de lätt blir rädda för saker.
Har jobbat med en hel del iberiska hästar, araber etc som varit just så. Då har man fått bara det positiva av den läggningen.
Och sen finns det ju individer som absolut han skvätta till över något/vilja stirra etc en kortis men som själva har en stor förmåga att känsloreglera och lugna sig själva. Har tex tränat Welsh Cob med mycket bättre förmåga till självreglering än många andra.
Många av de känsliga hästarna är ju mer ”pratbara” under rädsla etc än de mer slow hästarna. Min häst kanske under ledning skvätte till mer förut än gemene häst. Men han skadade inte folk IOM att han var snabb på att ta in även människan på marken och inte bara det läskiga.

Min var sån, het som tusan att rida, väldigt uppmärksam, men däremot otittig i det att han sällan kastade sig eller reagerade på saker. Däremot kunde han vända på en femöring helt utan anledning, så man fick vara med, skedde dock bara i skritt! Har aldrig känt mig så trygg ute som på den hästen, även som kontrollfreak, även om våra veckogalopper uppför brantaste backen jag hittade var ett måste på vintern för att det inte skulle börja pysa ur öronen på honom. Han lärde mig enormt mycket, då jag innan ridit hästar som behövts peppas igång och nu helt plötsligt behövde lära mig sitta still.

 

[Stereo]

Sen finns det ju som tur är också hästar som är väldigt känsliga och snabba i reaktioner, har mkt energi etc men inte är reaktiva på så sätt att de lätt blir rädda för saker.
Har jobbat med en hel del iberiska hästar, araber etc som varit just så. Då har man fått bara det positiva av den läggningen.
Och sen finns det ju individer som absolut han skvätta till över något/vilja stirra etc en kortis men som själva har en stor förmåga att känsloreglera och lugna sig själva. Har tex tränat Welsh Cob med mycket bättre förmåga till självreglering än många andra.
Många av de känsliga hästarna är ju mer ”pratbara” under rädsla etc än de mer slow hästarna. Min häst kanske under ledning skvätte till mer förut än gemene häst. Men han skadade inte folk IOM att han var snabb på att ta in även människan på marken och inte bara det läskiga.

Araber har jag väldigt bra erfarenheter av, precis som du skriver så var de känsliga men inte reaktiva på så sätt att de hoppade till för allt möjligt.

Pratbara stämmer bra på mina, den ena är också väldigt självreglerande. Min första welsh cob är väldigt känslig för människor och deras sinnesstämning/kroppsspråk men han är precis som du skriver bra på att ta in människor i alla lägen, han har aldrig nuddat mig hur rädd han än blivit. En gång trodde jag faktiskt det var kört, vi gick genom en trång passage mellan två lador i blåsten och en stor flärp av en tältligghall lossnade och fladdrade många meter upp i luften bakom oss. "Helvete!" tänkte jag när hästen flög rakt upp i luften. Jag tryckte mig mot väggen och försökte skydda huvudet men ingenting hände. När jag kikade upp hade han tvärnitat bakom mig, stod blickstilla och skakade med blicken fäst på mig. Det var bara att knata vidare.

Så trots att jag är en fegis, trots att han är stor och maffig för att vara en welsh cob, trots att han flyger uppåt ibland, så känner jag mig så himla trygg med honom, i alla lägen. En lite instabil klippa, är vad han är!

 

[Stereo]

Betyder ditt och mitt förhållningssätt att vi är fega och rädda för våra hästar?

Man kan fundera på vad "rädd" egentligen betyder?

Ja exakt, jag förbereder gärna längre än vad andra verkar göra och ser till att inte hoppa upp eller inte genomföra saker om det inte känns bra. Är det att vara rädd? Jag vet inte...

 

[prinsessfeminist]

Ja exakt, jag förbereder gärna längre än vad andra verkar göra och ser till att inte hoppa upp eller inte genomföra saker om det inte känns bra. Är det att vara rädd? Jag vet inte...

Jag anser inte att jag är rädd. Jag får inte hjärtklappning eller känner mig stressad, utan det är bara att jag hellre väntar in rätt läge. För mig är förtroendet och relationen A och O. Jag kan inte rida så som "jag vill", utan jag uppskattar att jag och hästen är i synkronisering med varandra.

Det låter kanske flummigt och som new age, men jag vet inte hur jag skall förklara det hela. Det handlar om en känsla och även om jag leder och "bestämmer" var vi skall vara och vad vi skall göra, så kan jag inte bara (med en känslig häst) bestämma över huvudet på den.

Det är hela grejen med min passion för hästen, att det så mycket handlar om känsla, timing och kommunikation.

Sorry för att jag svävar ut lite...

Kontentan är att jag sällan blir eller känner mig nervös eller rädd. Jag litar på min häst, men det kan ta olika lång tid att komma dit hän att tillitentär ömsesidig.

 

[villhöver]

Men även om jag lät bli galoppen (jag är för feg att galoppera om jag inte har hela hästen med mig mentalt), så är jag nöjd. Minsta förändring i sits/vikthjälp - och omedelbar reaktion. Jag känner när det blir rätt och det är såå roligt.

Betyder ditt och mitt förhållningssätt att vi är fega och rädda för våra hästar?

Man kan fundera på vad "rädd" egentligen betyder?

Jag funderade lite över detta (skar vilt i @prinsessfeminist inlägg och mitt svar är inte svar på hennes inlälgg utan en fortsättning på fundering);
Att man planerar sin ridning, och tex väljer bort visst ridsällskap till förmån för ett "bättre" sällskap eller väljer aktivitet efter förutsättningarna, innebär det att man är rädd eller feg? Jag gör så, jag vet att min häst blir (extra)taggad av sällskap när vi rider ut - så jag rider oftast själv för då kan jag göra "allt" och rida som jag vill. Rider jag med sällskap så väljer jag vilket sällskap -inte Snabba Sara som drar iväg i full galopp utan att kolla om sällskapet fortfarande hänger med, alternativt har sällskap när det är planerat en lugn tur som jag då vet kommer gå bra.
Så, jag gör "allt" med hästen - men preppar så det ska fungera bra. Jag vill inte ramla av, det är jag för gammal för och jag vill inte heller sätta mig och hästen i en situation där jag kanske blir rädd. Förstår ni hur jag menar om jag säger att jag inte är rädd för min häst, men jag är rädd för att bli rädd och pajja något bra

 

[Elo]

Jag funderade lite över detta (skar vilt i @prinsessfeminist inlägg och mitt svar är inte svar på hennes inlälgg utan en fortsättning på fundering);
Att man planerar sin ridning, och tex väljer bort visst ridsällskap till förmån för ett "bättre" sällskap eller väljer aktivitet efter förutsättningarna, innebär det att man är rädd eller feg? Jag gör så, jag vet att min häst blir (extra)taggad av sällskap när vi rider ut - så jag rider oftast själv för då kan jag göra "allt" och rida som jag vill. Rider jag med sällskap så väljer jag vilket sällskap -inte Snabba Sara som drar iväg i full galopp utan att kolla om sällskapet fortfarande hänger med, alternativt har sällskap när det är planerat en lugn tur som jag då vet kommer gå bra.
Så, jag gör "allt" med hästen - men preppar så det ska fungera bra. Jag vill inte ramla av, det är jag för gammal för och jag vill inte heller sätta mig och hästen i en situation där jag kanske blir rädd. Förstår ni hur jag menar om jag säger att jag inte är rädd för min häst, men jag är rädd för att bli rädd och pajja något bra

Jag tänker att man är smart.

Jag vill inte heller försätta varken mig, min häst eller mitt ridsällskap i situationer som vi inte reder ut. Betyder det att jag inte flänggalopperar på fältet? Nej. Jag flänggalopperar. Men när underlag och sällskap är rätt.

Precis som jag inte utsätter hästen för fara pga kasst underlag tänker jag att jag inte utsätter den (eller mig själv) för kassa situationer. Kan det bli fel ändå? Ja, det är därför man vill ha lite marginaler.

Är jag rädd också? Ja. Efter den fula avfallningen på V, tycker jag vissa saker är otäcka, men nuvarande häst håller på att bota mig.

 

[Oknytt]

Jag funderade lite över detta (skar vilt i @prinsessfeminist inlägg och mitt svar är inte svar på hennes inlälgg utan en fortsättning på fundering);
Att man planerar sin ridning, och tex väljer bort visst ridsällskap till förmån för ett "bättre" sällskap eller väljer aktivitet efter förutsättningarna, innebär det att man är rädd eller feg? Jag gör så, jag vet att min häst blir (extra)taggad av sällskap när vi rider ut - så jag rider oftast själv för då kan jag göra "allt" och rida som jag vill. Rider jag med sällskap så väljer jag vilket sällskap -inte Snabba Sara som drar iväg i full galopp utan att kolla om sällskapet fortfarande hänger med, alternativt har sällskap när det är planerat en lugn tur som jag då vet kommer gå bra.
Så, jag gör "allt" med hästen - men preppar så det ska fungera bra. Jag vill inte ramla av, det är jag för gammal för och jag vill inte heller sätta mig och hästen i en situation där jag kanske blir rädd. Förstår ni hur jag menar om jag säger att jag inte är rädd för min häst, men jag är rädd för att bli rädd och pajja något bra

Exakt så. Jag är inte rädd för min häst, men jag har respekt för vad som kan hända då hon är stor och reaktiv och jag är liten. För tillfället tex så har jag struntat i att rida ut då det pågår jakt i skogarna omkring oss och det enda stället där man kan rida ut ostört utan att råka på jägare är via att rida flera km på en 70 väg (där folk sällan kör så långsamt) och min häst är tyvärr inte alltid trafiksäker (och gillar att sparka bakut mot bilar om hon blir trängd). Sen kan man diskutera om jag kanske har köpt mig "för mkt" häst som känner så och borde ha en mindre och lugnare pålle, men jaja

 

[Habina]

Jag funderade lite över detta (skar vilt i @prinsessfeminist inlägg och mitt svar är inte svar på hennes inlälgg utan en fortsättning på fundering);
Att man planerar sin ridning, och tex väljer bort visst ridsällskap till förmån för ett "bättre" sällskap eller väljer aktivitet efter förutsättningarna, innebär det att man är rädd eller feg? Jag gör så, jag vet att min häst blir (extra)taggad av sällskap när vi rider ut - så jag rider oftast själv för då kan jag göra "allt" och rida som jag vill. Rider jag med sällskap så väljer jag vilket sällskap -inte Snabba Sara som drar iväg i full galopp utan att kolla om sällskapet fortfarande hänger med, alternativt har sällskap när det är planerat en lugn tur som jag då vet kommer gå bra.
Så, jag gör "allt" med hästen - men preppar så det ska fungera bra. Jag vill inte ramla av, det är jag för gammal för och jag vill inte heller sätta mig och hästen i en situation där jag kanske blir rädd. Förstår ni hur jag menar om jag säger att jag inte är rädd för min häst, men jag är rädd för att bli rädd och pajja något bra

Tycker inte det låter som rädd utan som förståndig. Jag är likadan, finns ingen anledning till att jag ska ut med personer jag inte litar på, speciellt inte om hästen inte varit ute några dagar och är lite på tårna.

Vet jag att det blåser mycket och är skitunderlag, så rider jag inte. Om jag ska rida min häst när det blåser, då måste vi kunna galoppera fort, för då lugnar hon ned sig. Likaså om det är dagarna före/efter nyår eller sista april, då hon blir väldigt stressad av smällare/raketer och röklukt.

 

[animalasia]

Exakt så. Jag är inte rädd för min häst, men jag har respekt för vad som kan hända då hon är stor och reaktiv och jag är liten. För tillfället tex så har jag struntat i att rida ut då det pågår jakt i skogarna omkring oss och det enda stället där man kan rida ut ostört utan att råka på jägare är via att rida flera km på en 70 väg (där folk sällan kör så långsamt) och min häst är tyvärr inte alltid trafiksäker (och gillar att sparka bakut mot bilar om hon blir trängd). Sen kan man diskutera om jag kanske har köpt mig "för mkt" häst som känner så och borde ha en mindre och lugnare pålle, men jaja

Jag håller helt med. Jag tycker också att en del av de ”modiga ” ryttarna inte är modiga utan dumdristiga för att de just inte tänkt igenom konsekvenser.

 

[fio]

Jag håller helt med. Jag tycker också att en del av de ”modiga ” ryttarna inte är modiga utan dumdristiga för att de just inte tänkt igenom konsekvenser.

Jo det kan väl visst vara genomtänkt. Nu är just blåst ingenting som mina hästar bryr sig så mkt om, men om jag inte kan rida i blåst så blir det ju omöjligt att tävla i blåst osv om det är nu tävla man vill.
Men nuförtiden blåser det ju jämt, bollar i öronen och luva eller en ljuddämpad luva hjälper jättemycket faktiskt.
Vad jag menar är att man får helt enkelt träna på olika situationer om man ska få en häst som är trygg och säker.

Sluta rid in unghästarna i Dressyrsadel och i ridhuset. Det skapar bara en massa onödig spänning. Sen blir det en grej när man väl tänker rida ut och hästen blir stallmodig. Senaste unghästen (dressyr)här jag hjälpte till med reds in i Korallen och sen ut i skogen med sällskap och att dom tar svans på hästen före, då hinner dom inte bocka i frisk trav eller galopp.

Min irländare är helt obrydd ute i alla väder men fruktansvärt spänd och på tårna i ridhuset plus lite sadeltvång på det som kommer fram då med spändheten vilket egentligen gjort att jag undvikit att rida i ridhuset.
Är det någonstans det är som gjort att flyga av så är det därinne Så alla har inte problem med uteritt

 

[animalasia]

Jo det kan väl visst vara genomtänkt. Nu är just blåst ingenting som mina hästar bryr sig så mkt om, men om jag inte kan rida i blåst så blir det ju omöjligt att tävla i blåst osv om det är nu tävla man vill.
Men nuförtiden blåser det ju jämt, bollar i öronen och luva eller en ljuddämpad luva hjälper jättemycket faktiskt.
Vad jag menar är att man får helt enkelt träna på olika situationer om man ska få en häst som är trygg och säker.

Sluta rid in unghästarna i Dressyrsadel och i ridhuset. Det skapar bara en massa onödig spänning. Sen blir det en grej när man väl tänker rida ut och hästen blir stallmodig. Senaste unghästen (dressyr)här jag hjälpte till med reds in i Korallen och sen ut i skogen med sällskap och att dom tar svans på hästen före, då hinner dom inte bocka i frisk trav eller galopp.

Min irländare är helt obrydd ute i alla väder men fruktansvärt spänd och på tårna i ridhuset plus lite sadeltvång på det som kommer fram då med spändheten vilket egentligen gjort att jag undvikit att rida i ridhuset.
Är det någonstans det är som gjort att flyga av så är det därinne Så alla har inte problem med uteritt

Jag menar mer, att det kanske inte är jättesmart att galoppera i mitten på vägen innan ett vägkrön, eller lämna stigen om man vet att det är sankmark runtomkring. Jag tycker verkligen att hästar ska klara olika miljöer och tränas för det. Men det finns folk som har noll koll och det är omgivningens hänsyn eller hästens klokhet som gör att inga olyckor händer. Jag tänker att det är samma personer som sitter och skrollar på sin mobil när de kör bil.

 

[fio]

Jag menar mer, att det kanske inte är jättesmart att galoppera i mitten på vägen innan ett vägkrön, eller lämna stigen om man vet att det är sankmark runtomkring. Jag tycker verkligen att hästar ska klara olika miljöer och tränas för det. Men det finns folk som har noll koll och det är omgivningens hänsyn eller hästens klokhet som gör att inga olyckor händer. Jag tänker att det är samma personer som sitter och skrollar på sin mobil när de kör bil.

Gör folk det alltså

 

[tuaphua]

Jo det kan väl visst vara genomtänkt. Nu är just blåst ingenting som mina hästar bryr sig så mkt om, men om jag inte kan rida i blåst så blir det ju omöjligt att tävla i blåst osv om det är nu tävla man vill.
Men nuförtiden blåser det ju jämt, bollar i öronen och luva eller en ljuddämpad luva hjälper jättemycket faktiskt.
Vad jag menar är att man får helt enkelt träna på olika situationer om man ska få en häst som är trygg och säker.

Sluta rid in unghästarna i Dressyrsadel och i ridhuset. Det skapar bara en massa onödig spänning. Sen blir det en grej när man väl tänker rida ut och hästen blir stallmodig. Senaste unghästen (dressyr)här jag hjälpte till med reds in i Korallen och sen ut i skogen med sällskap och att dom tar svans på hästen före, då hinner dom inte bocka i frisk trav eller galopp.

Min irländare är helt obrydd ute i alla väder men fruktansvärt spänd och på tårna i ridhuset plus lite sadeltvång på det som kommer fram då med spändheten vilket egentligen gjort att jag undvikit att rida i ridhuset.
Är det någonstans det är som gjort att flyga av så är det därinne Så alla har inte problem med uteritt

För mig är det så att jag vill kunna göra whatever. Så om hästen reagerar på något vill jag ta tag i det och träna bort det. Eller iaf minska det rejält, om det så är i hantering/i ridhus/under uteritt eller i vissa situationer etc.

Då kanske man ibland får ta det stegvis. Man inser att jag kan inte bara rida/jobba igenom det basta bom. Utan man får köra som utbildningstrappa och gradvis nå lugn etc.
Hade min häst spökat i ridhuset och blivit spänd hade jag inte undvikit det. För jag jag vill ju kunna rida i ridhus. Eller om det blåser ute etc.

Sen håller jag helt med om att man absolut kan göra gott i att använda både flock och natur under inridning. Både för tryggare häst, lättare med att den vill röra på sig och för att den lär sig hitta sin kropp bland stock och sten.
En kompis jobbar mycket med inridning och hantera yngre individer än så. De drar ut i grupp i skogen och man dotterson och rider in en hel del på så vis.
Jag har skickat dit bekantas fina, blivande svårklass-dressyrhästar. Och dressyrägare har varit SÅ nöjda med de lätthanterliga, trygga, balanserade, problemfria och inridna hästar de sen får hem.
Klart underskattat inom vår dressyrgren att lämna för inridning till någon som inte fokuserar på snyggaste schabraket och flashigaste rörelser. Att plocka fram energi och gång är ju inte i närheten av så svårt som om den inte lärts vara trygg, hitta sin kropp etc.