Neeeeeeeeej!!!!!

Så tråkigt att du känner som du gör @GotAsecret . Jag vet ärligt talat inte hur du ska komma ur det men ibland så växer man ifrån gamla vänner och hittar nya istället. Jag tycker iallafall att du ska ringa upp dina bröder och prata med dem om minnesplattan och om trädet för du kan ju ringa lika gärna som de. De lär ju inte plantera något träd förren till våren iallafall så kanske är det därför han inte har hört av sig?

Kram på dig :)
 
@TinyWiny - de funkar inte så, tyvärr... :(
Då borde de liksom ha involverat mig redan från första början...
Ang. vänner/"vänner" så finns det de som sagt rakt ut att de inte orkar med mig efter det som hänt...många vände mig ryggen. Ensamheten var jobbig nog som den var när jag ändå trodde att jag hade vänner som VILLE umgås med mig (men som kanske inte hade tid p.g.a jobb o.s.v.) men nu är det ju så uppenbart att de vänner jag har är så få att t.o.m instruktörer/vissa passdeltagare på gymmet känns som närmare vänner...nog för att det är de jag träffar mest. Men det är ju inte direkt så att man pratar annat än ytligt i princip...
BLÄ.
#bitter
 
@TinyWiny - de funkar inte så, tyvärr... :(
Då borde de liksom ha involverat mig redan från första början...
Ang. vänner/"vänner" så finns det de som sagt rakt ut att de inte orkar med mig efter det som hänt...många vände mig ryggen. Ensamheten var jobbig nog som den var när jag ändå trodde att jag hade vänner som VILLE umgås med mig (men som kanske inte hade tid p.g.a jobb o.s.v.) men nu är det ju så uppenbart att de vänner jag har är så få att t.o.m instruktörer/vissa passdeltagare på gymmet känns som närmare vänner...nog för att det är de jag träffar mest. Men det är ju inte direkt så att man pratar annat än ytligt i princip...
BLÄ.
#bitter

Det är främst det allra sista ordet jag reagerar på. Bitter.
Du själv har ansvar över ditt eget liv - liksom alla andra har över sina. Vad gör du själv för att bryta mönstret i bitterhetsträsket du hamnat i?
 
@tott - synd att det var det du reagerade på eftersom jag över lag INTE är speciellt bitter. Tvärtom. Det är bara är känslan av att de jag trott var mina vänner (av varierande grad) numera lyser med sin frånvaro och många gånger får jag känslan av att jag "stör" vissa om jag hör av mig. Det är den som gör att jag ibland blir bitter.
Jag träffar folk i stort sett varje dag, folk jag kan prata med - på "bekanta" stadiet och just NU känns dessa människor ändå närmare (speciellt en, och henne känner jag ändå inte direkt, men hon är speciell! :) ) än många/de flesta andra.
Tyvärr. Men jag klarar mig naturligtvis bra med det också - träffa människor jag kan prata med och gå på roliga träningspass samtidigt :love:
Helt ärligt är det hela mitt liv jist nu...många fördelar, men lite "ensamt" i längden - även om jag nu också fått en (nyfunnen) vän att träna med :banana:
men nej, det är inte direkt bitterhet det handlar om, utan ensamhet och känslan av att vara övergiven.
 
Senast ändrad:
@Inte_Ung - att alla har annat/sitt eget att tänka på förstår ju jag också, men helt ärligt skulle ett sms, eller bara ett "hej" på fb vara mer än tillräckligt...jag begär liksom inte mer än så, men det känns som att folk mer eller mindre utgår ifrån att de kommer behöva ta något slags ansvar för mig i så fall, och därför låter bli.
Önskar så otroligt mycket att det faktiskt inte är just så...men känslan av det blir ofta stark nog för att hålla sig kvar ett tag.
 
@Inte_Ung - att alla har annat/sitt eget att tänka på förstår ju jag också, men helt ärligt skulle ett sms, eller bara ett "hej" på fb vara mer än tillräckligt...jag begär liksom inte mer än så, men det känns som att folk mer eller mindre utgår ifrån att de kommer behöva ta något slags ansvar för mig i så fall, och därför låter bli.
Önskar så otroligt mycket att det faktiskt inte är just så...men känslan av det blir ofta stark nog för att hålla sig kvar ett tag.

Känns som att du överlämnar lite för mycket ansvar på dina vänner. Skickar du själv sms? "Hejar" du själv över fb?
 
Jag är ledsen att jag inte varit så engagerad, men det har varit bara FÖR mycket här ett tag...
Höll på att krascha totalt vid jul pga massor av jobb samt sjuk mamma, sen gick Leos bästa vän bort vid nyår:cry:

Jag förstår dig helt och hållet vad det gäller vän-biten! Har ju själv ingen jag kan ringa till eller prata med om sorgen, hade ju inga "riktiga" vänner innan heller.
Men jag försöker bearbeta det själv, läser mycket om sorg (när behovet finns) och tillåter mig att sörja, men framförallt att finna glädje.
Började ju med akupunktur efter nyår, och det har hjälpt OERHÖRT mycket! Har ju iofs turen att få komma till ungdomsmottagningen/drogteamet så det varken kostar eller är svårt att få tid.
För övrigt så hjälpte det mig (på fler plan) att prata med präst. Vi ventilerade alla möjliga saker, och jag kom på rätt köl. Har ju även antidepressivt vilket hjälpt oerhört, då jag i höstas fastnade i sorg och nedstämdhet.
Håller tummarna för dig!:love:
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Dramatisk rubrik men det är så det känns :cry: Är inne i en djup kris och det känns som att jag håller på att förlora fotfästet. Jag...
Svar
3
· Visningar
751
Gravid - 1år Vet inte om detta är rätt varken forum eller prefix men gör ett försök iaf. Måste få skriva av mig och kanske bolla lite tankar och...
Svar
10
· Visningar
1 568
Senast: cewe
·
Kropp & Själ Jag är inne i ännu en (egentligen flera) omgång i vården och jag känner mig i sånt jävla underläge rent ut sagt. Som att ingen lyssnar...
2
Svar
27
· Visningar
2 271
Senast: Hazel
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 045
Senast: mars
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp