Neeeeeeeeej!!!!!

Du är verkligen storsint! Nu har det ju gått några månader och då känns det kanske inte lika illa för den sakens skull heller?

Kram på dig :love:
 
Ja jag vet inte men det känns ändå ok än så länge. Jag vet dock vart min gräns går så att hon inte blir "inkräktande" utan håller sig på en, för mig, godkänd nivå.
Får kanske vara rak och tydlig mot henne så det inte blir dåligt i onödan :)
 
Nu har det gått hela FEM månader sedan mamma insjuknade och tråden startades...fem långa månader med oändlig saknad.
Dagen spenderades med bästa vännen och tröstshopping (det slog mig när jag kom hem att det var känslostyrd shopping som gjorde att det blev som det blev, men en massa fint blev det i alla fall, alltid något...) men jag mår så fruktansvärt dåligt!
Så dåligt att kroppens försvarsmekanism har kickat in med buller och bång, som gjort mig avtrubbad och dissociativ. På många sätt är det förvisso skönt, men samtidigt känns det så otroligt konstigt...
Varför kan inte kropp och knopp tillåta mig att sörja?? För att jag egentligen inte orkar? För att det inte "behövs"? För att inte omgivningen ska drabbas??
Och vem i hela friden ska jag prata med om detta? Som tar mig på allvar och förstår vad denna avtrubbning och dissociation handlar om? Som inte bara ser det som att "nä vaddå? Du ser ju ut att må jättebra?!?" och ja, det gör jag ju. Vilket förmodligen är på gott och ont.
Däremot är jag inte beredd att börja med typ antidepressiva eller något som istället för mig orkeslös så att jag inte orkar hålla igång med träning o.s.v då träningen är det som hållt mig flytande om dagarna och som hjälpt mig att skapa någon form av rutin.

Blä, fy och fasen...jag pallar inte (eller jo, det gör jag väl...men...jag klarar det nog inte utan hjälp längre, och någon psykolog har jag inte - bara en helt fantastisk kurator! Kanske skulle jag kontakta kuratorn från sjukhuset igen? Eller kontakta en präst här? (präster är ju helt fantastiska i sådana här lägen, det vet jag ju!)
Något måste jag göra...det kommer inte att hålla i längden annars.
Fan...:cry::cry::cry:
 
Måste skriva av mig lite. ..
I helgen ska jag för första gången sedan mamma försvann åka upp till "stugan" (till pappa då...) med moster och mormor som vill till minneslunden där mamma finns. ..blandade känslor såklart och min måendestatus är densamma som sist men jag har fått en boll i rullning för att kanske få lite hjälp nu.
Har varit och fått en ny session med healing och det var en annorlunda känsla mot förra gången, men fortfarande otroligt hjälpsamt :love:
Jag hade tänkt skriva ett jättelångt inlägg då jag trodde att jag behövde det, men det får vara...
 
Tack fina, fina du! :love:
Det är nog precis vad jag behöver för min sorg...kanske är det just det jag behöver för att kunna bearbeta ordentligt?

Kl
Jag kan inte sova :( och det blir typ full rulle från imorgon tills på söndag :(
Om jag inte kraschar innan så lär jag det när jag kommer hem...
 
Universitetskyrkan! Har varit där på samtal i somras och trots att jag inte är troende så gav det massor. Prästen tog inte upp nåt kristligt eftersom jag inte bad om det.
De är vana vid yngre också, alltså i vår ålder. Folk i den åldern då man överlag pluggar.
Du behöver inte plugga för att få komma dit.
Om du orkar så kolla när de har sorgegrupp nästa gång. Har bara varit en gång, andra gången imorgon men längtar redan, på nåt konstigt vis.

Sen att du mår som du gör är nog din kropps sätt att sörja. Det finns ju inga rätt och fel.

Stor kram på dig!
 
Tack fina, fina du! :love:
Det är nog precis vad jag behöver för min sorg...kanske är det just det jag behöver för att kunna bearbeta ordentligt?

Kl
Jag kan inte sova :( och det blir typ full rulle från imorgon tills på söndag :(
Om jag inte kraschar innan så lär jag det när jag kommer hem...
Sorg är svårt. Det finns ju inga rätt och fel. Det som funkar för dig kanske inte funkar för någon annan osv. Dock har jag en liten känsla av att det för dig kan lätta lite att "tvingas" facea det hela så att säga. Hoppas att det kommer att kännas OK. Ett tips är att ta med ett brev till minneslunden som är skrivet just till din mamma, om det känns bra såklart.
 
Hann inte mer än innanför dörren innan knoppen slog ifrån och gick in i "överlevnads-mode"/dissociation nu.
Alla saker är borta, ingenting är som det har varit, och kommer aldrig mera att bli :(
Jag såg att ett skåp hon gjort var borta...extremt jobbigt om han slängt/sålt/gett bort det! :(
Men jag vågar inte fråga, vågar inte prata...är inte redo. ..egentligen vet jag inte ens om jag vill vara här alls. Så jag antar att jag får vara tacksamöver min dissociativa förmåga...typ :(
:cry::cry::cry:
 
Hann inte mer än innanför dörren innan knoppen slog ifrån och gick in i "överlevnads-mode"/dissociation nu.
Alla saker är borta, ingenting är som det har varit, och kommer aldrig mera att bli :(
Jag såg att ett skåp hon gjort var borta...extremt jobbigt om han slängt/sålt/gett bort det! :(
Men jag vågar inte fråga, vågar inte prata...är inte redo. ..egentligen vet jag inte ens om jag vill vara här alls. Så jag antar att jag får vara tacksamöver min dissociativa förmåga...typ :(
:cry::cry::cry:

En jättestor kram vännen. Vi kan vara ledsna ihop du och jag :cry: Varför kan inte livet vara lite enklare att leva för?
 
Hann inte mer än innanför dörren innan knoppen slog ifrån och gick in i "överlevnads-mode"/dissociation nu.
Alla saker är borta, ingenting är som det har varit, och kommer aldrig mera att bli :(
Jag såg att ett skåp hon gjort var borta...extremt jobbigt om han slängt/sålt/gett bort det! :(
Men jag vågar inte fråga, vågar inte prata...är inte redo. ..egentligen vet jag inte ens om jag vill vara här alls. Så jag antar att jag får vara tacksamöver min dissociativa förmåga...typ :(
:cry::cry::cry:
Men, trodde ni var ute på resa???
Bara ta in och känn! DINA känslor är helt ok, och måste få kännas :love: Du FÅR vara ledsen, det behövs för att sen kunna resa sig!

Största kramen till dig:love::love::love:
 
Joo vi var på en Jättemysig kryssning, och så åkte jag med honom hem nu (mormor och moster kommer upp i morgon) eftersom han fyller år, och för att jag faktiskt vill klara av att vara här...ju...:(
Jag vill vara ledsen och gråta, men jag kan inte. Inte just nu i alla fall då jag är rätt avtrubbad... :(
 
Förstår hur du känner.
Har levt så länge med min sorg och annat så jag har svårt att ta till mig de bra sakerna.
Önskar det vore lättare att få psykologhjälp här
Många kramar och du är varmt välkommen hit när du vill :)
 
Det är snart ETT ÅR sedan allt detta hände...ett helt år??! Galet :(
Lillebror skrev att han och storebror skulle plantera ett träd och göra en minnes"skylt" till mamma uppe i stugan (där pappa bor) och jag känner typ "får JAG vara med??"
Javisst, storebror skulle kontakta mig (vilket han icke gjort) så jag får vara med och tycka till...visst. De kommer inte lyssna på mina eventuella åsikter eller förslag ändå och det känns som att de kommer göra allt detta utan mig, eftersom jag inte kan ta mig dit hur som helst :(
Jag är jätteledsen för det här...det känns som att de sörjer tillsammans och jag har...ingen? Visst, pappa och jag har fortsatt fin kontakt, men vi sörjer inte ihop och han håller på att ta sig samman för att ta sig vidare (dejtar lite här och var :p ) det känns såklart ok, men det känns som att ingen tänker på mig och hur jag har det.

Jag har det förvisso ganska bra, men att stå utanför i sådana här situationer känns inte bra alls :(

Den vän som står mig allra, allra närmast nu är kusinens mamma (och kusinen, förstås) vi delar ALLT, även sorgen...det känns som att hon är den enda som VILL prata om det med mig. Och jag är henne evigt tacksam för allt hon gör för mig...hon och kusin känns faktiskt mer som MIN FAMILJ nu än vad de andra gör :(

Jag har slagit in på en ny bana i livet, och utvecklas enormt. Känner mig trygg och tämligen välmående, trots allt...även detta kan jag dela med E. Hon förstår mig, uppmuntrar, vi delar tankar, känslor, funderingar, värderingar...allt.
Men i övrigt har alla försvunnit tror jag. Ingen som hör av sig och vill ses...de enda jag pratar med, och träffar regelbundet, är några tjejer som går på samma pass om jag.

Gymmet, och passen, har blivit mitt liv. Det enda jag har, känner jag allt mer. Utan det skulle jag gå under...jag struntar ärligt talat i om jag kör slut på mig med mina 10 pass i veckan (kan bli ännu fler nu när passet jag längtat SJUKT mycket efter kommer igång, med världens bästa instruktör :love: )

Det finns inga alternativ om jag ska hålla mig på benen (även om jag ÖNSKAR att det fanns...) inget annat ger mig något längre. Tragiskt kanske, men sant.
Det jag skulle behöva mest just nu är en vän som finns där, lyssnar och lånar ut en axel eller en famn...men den enda som finns bor 30-50 mil bort...pojkvännen finns ju såklart, men han har sitt jobb och jag har mina pass och efter dem mår jag generellt så pass bra att det liksom inte finns något behov av tröst eller så.
Han säger att han förstår...och att han accepterar den utvecklingen jag går igenom nu men det känns inte så...det känns inte som att NÅGON förstår mig längre. Alls.

Slutar förmodligen skriva av mig i den här tråden också, inte ens det ger något längre.
 
@GotAsecret Jag är visserligen inte duktig på att höra av mig, men det beror mest på MEn som gör att mina dagar bara försvinner i en dimmig massa, men jag finns här. Det är "bara" att ringa, komma, skicka iväg ett meddelande på facebook eller vad som helst. Kram!
 
@ajdidodii - :love: Jag känner igen det där...dagarna drar iväg och jag minns inte vad jag gjorde för fem minuter sedan (förutom att jag vet att jag inte gjort vad jag borde göra...) men ja, vi måste ses snart igen! Det har hunnit gå alldeles, alldeles för lång tid! Kraaam!
 
Men, vad jag lider av att läsa hur du har det. *kramar om*

Vill du låna en galen labbe (du kan få med en halti) för lite uppmuntran så hojta. Han är rätt bra på att dela med sig av sin kärlek.
 
Men, vad jag lider av att läsa hur du har det. *kramar om*

Vill du låna en galen labbe (du kan få med en halti) för lite uppmuntran så hojta. Han är rätt bra på att dela med sig av sin kärlek.
Kram :love:
Jag är rätt osäker med stora hundar, vill kunna ta hunden under armen och gå om den blir för bökig :p T.o.m E:s gudasnälla schäfer var för mycket för mig...trots att han ju är extremt väluppfostrad i.o.m jobbet.
Men vi kanske kan ses och ta en promenad med den galna labben i alla fall? :)
 
Jag som tänkte försöka få dig till extra dagmatte :p. 30 kg labbe är bara för dig att slänga över axeln och gå...

Men visst ska vi försöka få till en promenad!!
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Dramatisk rubrik men det är så det känns :cry: Är inne i en djup kris och det känns som att jag håller på att förlora fotfästet. Jag...
Svar
3
· Visningar
797
Gravid - 1år Vet inte om detta är rätt varken forum eller prefix men gör ett försök iaf. Måste få skriva av mig och kanske bolla lite tankar och...
Svar
10
· Visningar
1 626
Senast: cewe
·
Kropp & Själ Jag är inne i ännu en (egentligen flera) omgång i vården och jag känner mig i sånt jävla underläge rent ut sagt. Som att ingen lyssnar...
2
Svar
27
· Visningar
2 465
Senast: Hazel
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 179
Senast: mars
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Vad gör vi? Del CXCVI
  • Köpa hus
  • Pysseltråden

Hund, Katt, Andra Djur

  • Kattsnack 10
  • Valp 2024
  • Uppdateringstråd 29

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp