Sv: Nu är dom STORA!
Självklart är det min egen tolkning. Det trodde jag var så uppenbart att jag inte ens brydde mig till någon förklaring
Men enligt dig så är jag egoistisk, eftersom min son var dryga året när jag började med inskolningen. Och jag håller inte med dig i att jag är det. Allt är inte svart eller vitt. Jag dumpar inte honom på dagis "så fort jag får chansen".
Jag är faktiskt hellre hemma på dryga halvtiden tills killarna blir skolgamla, än att vara hemma på heltid fram tills tre år och sedan tvingas jobba heltid för att vår vardag och ekonomi ska gå ihop.
De som hellre ser till sin standard och att barn ska man ha men de ska absolut inte få inkräkta på livet!
Ovanstående är så långt ifrån min verklighet man kan komma. Jag gör nästan allt med mina barn, dom är högst delaktiga i vårat liv.
Men jag känner igen stilen, även om det inte är "jag". Har vänner som tycker att barn hör till det livet de lever, men bara så länge de kan leva som förr. Och det känns lite, ja, falskt. Barnen får inte ta för mycket tid eller plats, man måste ha tid att "leva".
Jag har avstått så mycket sedan jag fick killarna, men tycker inte det gör mig något. Vårat hus kommer aldrig bli klart då renoveringen gick från "ganska fort" till "snigeltakt". Jag träffar nästan aldrig mina gamla vänner, ingen har tid när jag väl blir ledig. Jag och sambon har varit på tre utflykter/nöjeskvällar sedan Elis kom för tre år sedan. Jag är aldrig ensam när jag är med hästen eller hunden, barnen är alltid med. Har noll tid till mina andra intressen som motion/teckning etc. Som jag alltid höll på med förr. Det går inte nu, jag har inte tid och det fungerar inte praktiskt när barnen är med. Jag sköter min mormors hushåll med städ/tvätt/handling ekonomi och sjukhusbesök. När barnen är med. Jag vänder mig halvt ut och in för att jag ska kunna göra allt det när barnen är med. Men jag orkar inte ha allt det, och samtidigt pussla med mina och sambons föräldrar som barnvakter.
Men jag gnäller heller inte, jag har själv valt att skaffa mina små killar och livet är precis som jag tänkt.
Men jag blir pissed när man ska anklagas att vara egoistiskt för att man jobbar, och lämnar barnen på dagis ett par förmiddagar i veckan. För där kommer faktiskt MIN tid in, också. Jag vilar på jobbet. Mentalt. Och jag behöver det.