Nu är dom STORA!

[Jamtland]

Sv: Nu är dom STORA!

Emma började på dagis i onsdags. Utan inskolning... Här är vi hård mot de hårda...

FK kastade in mig på utredning före jul och krävde att jag skulle göra två veckor arbetsprövning med början 5/1. De brydde sig itne ett smack om att Emma itne var inskolad eller att sambon inte kunde ta pappaledigt med så kort varsel.

tack och lov har vi världens bästa dagis plus att storasyster Stina 3 år går på samma dagis. Så Emma har iaf varit där tidigare och lekt lite ibland då Stina inte varit klar att gå hem då vi kommit.

Än så länge går det dock kanon trots den tuffa inskolningen (eller snarare bristen på inskolning...). Emma blir lika glad som storasyster när vi komemr dit, kramar om mig och vinkar hejdå innan jag går ut, sen är det enligt fröknarna fullt ös tills hon sover lunch och sen hämtar jag henne.

Tycker dagis är bra, jag som inte är riktigt frisk slipper en del dåligt samvete då mina barn iaf får lite extra lek och bus utan att jag behöver slita så ont. Plus att vi som sagt har ett suveränt dagis så jag får hela tiden veta vad de gjort under dagen, vad de sagt, osv. Så det känns itne som om jag missar så mycket heller.

Jenny

 

[Lupin]

Sv: Nu är dom STORA!

*kl*

Idag börjar inskolningen för sonens del, kl 09:00. Han är 2 år och 8 månader och frågar själv efter att få börja skolan och få lära sig läsa och räkna. Men det känns läskigt (för min del) nu när en epok går i graven.

 

[jerseyko]

Sv: Nu är dom STORA!

uch ja! den 1 februari börjar vi!!

Har föräldrarna den synen på att börja på dagis (att det är ursch) är det inte konstigt att inskolningen blir jobbig. Varför inte acceptera att d eint eär bebisar resten av livet och istället se fram emot allting de kommer lära sig, alla utflykter och kompisar?

Inskolningen är inte till för att lära barnen gå på dagis, den är till för att föräldrarna ska skolas in på jobbet
Svärmor är dagisfröken sen många år tillbaka och är så trött vid varje inskolning för föräldrarna smittar barnen att det är jobbigt och vill inte lämna dem.
Sen när föräldrarna väl lämnat lokalen är det fullt ös. Det är väldigt sällan som så små barn har problem att mamma/pappa försvinner. De är först när de börjas skolas in som 3 åringar som de verkligen förstår att de blir lämnade här och mamma och pappa försvinner.

De är både för och nackdelar med att skola in tidigt och sent.

 

[Frieserhäst]

Sv: Nu är dom STORA!

jag säger inte uch för att det ska bli jobbigt och svårt att lämna henne på dagis, utan
att jag verkligen inte förstår var denna tiden har tagit vägen.
Jag har jobbat extra då och då den senaste tiden och gud vad skönt att komma hemmifrån ibland!

Så att min dotter kommer ha svårt att bli inskolad på dagis och ha seperationsångest
tror jag aldrig kommer hända.

Är det något jag inte tycker om eller tycker är otäckt försöker jag göra mitt bästa för att
inte smitta av mig på dottern, oavsett om det gäller mat, insekter eller inskolning på dagis!

Jag ser verkligen fram emot ett glatt barn som kommer hem från dagis som vill berätta om allt
kul dom gjort, så att orden slår knut på varandra i munnen av all iver!
Det kommer ju dock att dröja något

 

[jerseyko]

Sv: Nu är dom STORA!

När jag eller Rasmus pappa kommer och hämtar honom klättrar han upp i famnen på sin dagmamma, kommer hans farmor och hämtar honom säger han "nej nej nej"

Vi har inte missat några framsteg, ha säger nya ord hemma, han började gå hemma oxå och gick på pottan när "allt fungerade" här hemma 1a gången.

 

[Mynta2]

Sv: Nu är dom STORA!

Fast barns immunförsvar som sämst mellan ett och tre års ålder, och då ska dom in på dagis ! Enligt en studie från socialstyrelsen bidrog förlängningen av föräldraledigheten under 1980-talet till en avsevärd minskning av infektionssjukligheten hos daghemsbarn under denna tid. Ett- och tvååringar har knappast ett behov av att träffa 15-20 jämnåriga kamrater i 6-10 timmar per dag. Många barn placeras också på dagis mitt under den fas där vi vet att barnet är som mest känslig för separation och där behovet av trygghet är som störst. Alltså 12-18 månaders ålder.

Jag vet att 3 år är nästintill en omöjlighet i dagens läge, men studerar man studier, forskning samt litteratur över daghemsbarn och när dom blir placerade..så är 3 år den optimala åldern ur alla avseenden.

 

[Jettan]

Sv: Nu är dom STORA!

Har föräldrarna den synen på att börja på dagis (att det är ursch) är det inte konstigt att inskolningen blir jobbig. Varför inte acceptera att d eint eär bebisar resten av livet och istället se fram emot allting de kommer lära sig, alla utflykter och kompisar?

Inskolningen är inte till för att lära barnen gå på dagis, den är till för att föräldrarna ska skolas in på jobbet
Svärmor är dagisfröken sen många år tillbaka och är så trött vid varje inskolning för föräldrarna smittar barnen att det är jobbigt och vill inte lämna dem.
Sen när föräldrarna väl lämnat lokalen är det fullt ös. Det är väldigt sällan som så små barn har problem att mamma/pappa försvinner. De är först när de börjas skolas in som 3 åringar som de verkligen förstår att de blir lämnade här och mamma och pappa försvinner.

De är både för och nackdelar med att skola in tidigt och sent.

Det här inlägget tycker jag var lite lustigt... skulle inte små barn bry sig om att mamma/pappa lämnar dom??? det var nog det dummaste jag hört.
Dagis är bra, när det inte är 8 timmar om dagen och barnet är litet. I mina ögon är det alldeles för tidigt att börja på dagis när man är 1 år. Då behöver man sina föräldrar, inte en massa dagispersonal och andra småbarn.

Med det sagt har jag försåelse för er som måste ha det så, jag vet att det är tufft.
Min dotter började på dagis när hon var +2 år, och jag är ofantligt glad att jag kunde ha henne hemma så länge.
Jag hade jätte ångest över att lämna mitt barn, men det gick hur bra som helst. Hon har aldrig gråtit då vi lämnat henne, hade hon gjort det hade jag nog inte velat skola in henne, jag hade tolkat det som att hon inte hade varit redo, oavsett om hon är glad och leker när jag har gått, är ett sådant avsked alldeles för smärtsamt för min dotter och (förmodligen) mest för mig.

Jag tolkar det dock inte som ett "normalt" beteende, utan som att något är fel, skriker min mamma-instinkt att det är fel, då är varken jag eller barnet redo för något sådant.

Jag önskar att mamma kunde vara ledig med barn ett år och pappa ett år. men det är väl kanske tyvärr en utopi. De barn i ett års åldern som börjat på dotterns dagis nu är ju jätte små! dom ÄR bebisar fortfarande, dom har ju väldigt fattigt utbyte av att gå på utflykt med andra barn....

 

[jerseyko]

Sv: Nu är dom STORA!

När jag vaccinerade Rasmus mot pneumockoker fick jag informationen att det är som känsligast tills de blir 5 år gamla.

Rasmus har 4 kompisar, när de är på lokalen är de max 12 barn. Går vi på öppna förskolan som är från ca 3 månader är det 20 barn

Jettan Som jag skrev finns det för och nackdelar med att börja tidigt och sent och man som förälder känner sitt barn bäst när de är redo. Skillnaden mellan ett litet barn och ett större barn är att när de är kring 1 år så förstår de inte alls på samma sätt att mamma och pappa åker bort.

Rasmus har 1 dagmamma, och han har 4 kompisar. Samlas alla på lokalen är de 3 dagmammor, men de jobbar sällan alla 3 tillsammans och de är 12 barn. Rasmus är yngst, han är 1 år. Sen kommer en flicka som blir 3 nu snart och nästa 3½ år.

För mig är Rasmus ingen bebis längre, han kan gå och klättra. Äta själv och tom kissa och bajsa på pottan Han kan t.om simma under vattnet och på rygg.

 

[Druvan]

Sv: Nu är dom STORA!

Hon har aldrig gråtit då vi lämnat henne, hade hon gjort det hade jag nog inte velat skola in henne, jag hade tolkat det som att hon inte hade varit redo, oavsett om hon är glad och leker när jag har gått, är ett sådant avsked alldeles för smärtsamt för min dotter och (förmodligen) mest för mig.

Jag tolkar det dock inte som ett "normalt" beteende, utan som att något är fel, skriker min mamma-instinkt att det är fel, då är varken jag eller barnet redo för något sådant...

Hm, håller med dig där. Det ÄR inte naturligt att lämna ifrån sig så små barn, det är därför dom gråter och våra modershjärtan håller på att gå i kras .

Sätta ungen på dagis vid 1 års ålder bara för att man ska kunna konsumera som tidigare och resa till Thailand en gång om året, vi lever i en tokig värld . Bara för att barnet har roligt på dagis betyder det inte att det är bra för barnet.. Dessutom känns helt fel för MIG att skaffa ett barn för att sedan låta andra ta hand om det nästan omedelbart, men vi känner alla olika!

 

[Lupin]

Sv: Nu är dom STORA!

Dessutom känns helt fel för MIG att skaffa ett barn för att sedan låta andra ta hand om det nästan omedelbart, men vi känner alla olika!

Så känns det för mig med. Jag skulle aldrig velat gå miste om de här 2 år och 9 mån tillsammans med min son (han fyller tre i mitten av april), jag har njutit varenda stund och kännt mig väldigt priviligierad som kunnat vara hemma med honom hela den här tiden. Däremot har jag märkt och kännt av skepsism och ifrågasättande av vårt beslut att vara hemma med sonen tills nu. Den gängse attityden verkar vara att man är konstig på något sätt som inte låter barnet gå på dagis, som alla andra. Att man inte är riktigt normal och att man t.o.m. skadar sitt barn genom att vara hemma med det. "Alla andra" får ju går på dagis! Och det är många som tyckt synd om vår son som inte fått göra som alla andra, utan varit tvungen att gå hemma med mig.

Och varför tar "alla" för givet att man lever isolerat när man är hemma med sitt barn så här länge? Varför tror "alla" att barnet aldrig träffar andra barn, aldrig får vara med och uppleva saker och automatiskt blir socialt hämmat och nästintill utvecklingsstört om man väntar med dagis till treårsåldern? Jag förstår inte det där.

Vår son har regelbundet träffat andra barn i både nära och andra åldrar, han har blivit passad av sina far/morföräldrar då och då och även sovit över där (senast häromhelgen när vi var uppe i Göteborg och ställde ut vår hund) helt utan problem. Han är van vid att hänga med på restauranger, han har sovit på flera olika hotell med oss och varit med på en mängd olika evenemang (tex hundutställningar, sporttävlingar av olika slag där hans pappa varit med), jag har gått på biblioteket regelbundet med honom, vi har varit på öppna förskolan ibland, kalas och fester och allt möjligt. Vi är utomhus mycket och åker ofta till skogen. Han har provat på att rida (när han var nyss fyllda 2) och han älskade det!!! Han följer med överallt och har alltid varit med när vi handlar och han älskar att köra kundvagn och hjälpa till och lägga saker i den. Han är aldrig i vägen för oss, han är en del av vårt liv, en del av vår familj och en mycket viktig sådan.

Vi har valt att istället dra ner på vår konsumtion, det har inte blivit några utomlandsresor och vi kör hyggligt gamla (men välbehållna) bilar. Inte förrän helt nyligen fyndade vi en 32 tums platt-TV (för 4000 kr). Men vi har valt att prioritera vårt/våra barn istället för att ha de trendigaste kläderna eller nyaste bilarna. Vi bor i ett billigt hus med låga lån och har möjlighet att tillskottsvärma när det är som kallast via braskaminen. Vi har köpt väldigt mycket barnkläder, leksaker och annat (barnvagnar, spjälsäng, skötbord etc) begagnat. Tack vare detta har vi trots allt kunnat smårenovera på huset, vi har tex bytt ut ett gäng tvåglasfönster mot nya isolerglas och vi planerar att bygga ut huset rejält i år.

Nej, jag kan inte tänka mig att föda barn och sen överlåta åt någon annan (utöver familjen) att uppfostra och prägla under de här viktiga första tre åren.

 

[IrpaSnirpa]

Sv: Nu är dom STORA!

*knapp*

Saga ÄLSKADE dagis.
Hon gick in dit och bara var. Sen spenderade hon sina första två timmar med att försöka vara lika stor som de andra barnen.
Hon ville inte åka hem heller och gick inte till mig de gånger hon blev ledsen när de andra var lite för stora i sin lek. Då var det fröken som gällde. Helt underbart att se. Hon ÄR redo för dagis och nu är jag det också!

 

[IrpaSnirpa]

Sv: Nu är dom STORA!

Och varför tar "alla" för givet att man lever isolerat när man är hemma med sitt barn så här länge? Varför tror "alla" att barnet aldrig träffar andra barn, aldrig får vara med och uppleva saker och automatiskt blir socialt hämmat och nästintill utvecklingsstört om man väntar med dagis till treårsåldern? Jag förstår inte det där.

Jag tar det inte för givet, jag vet att det är just det som hänt här hemma.
Jag har jobbat och min sambo har vart pappaledig. Att åka 5 mil ToR till Öppna Förskolan har inte vart ett alternativ för honom, att vi inte heller har några vänner (i samma stad) med barn i Sagas ålder har också vart bidragande. Våra vänner som fick 8 veckor efter oss flyttade i mars 08.

Förskolan kommer vara utmärkt för Saga. Hon går dit när hon måste, dvs när vi arbetar. Är vi lediga kommer hon också vara det.

Jag har tyvärr inget billigt leverne med tanke på att jag har tre hästar, eget stall och annat. Sambon har sin hobby och ja. Vi vill helt enkelt se till det bästa för alla parter. Förskolan är det bästa för Saga. Hon får leka med andra barn och som det ser ut nu i alla fall så älskar hon det, sen kommer hon hem till två föräldrar som saknat henne till 1000 och får fortsätta leka med dem.

 

[Druvan]

Sv: Nu är dom STORA!

Jag har tyvärr inget billigt leverne med tanke på att jag har tre hästar, eget stall och annat.

Det är just det där jag menar. Varför inte dra ned på dyra hobbyer ett tag, och kunna vara hemma längre istället? Det är ju inte många år det handlar om.. Jag har själv dragit ned på antalet hästar (lånat ut), EN häst räcker gott och väl för att må bra och komma ut lite känns det som . Skulle få väldigt dåligt samvete om min dotter fick börja på dagis tidigare bara för att jag massa hästar som kostar pengar, dottern är ju trots allt viktigast- inte hästarna.

Att åka 5 mil ToR till Öppna Förskolan har inte vart ett alternativ för honom, att vi inte heller har några vänner (i samma stad) med barn i Sagas ålder har också vart bidragande.
.

Barn behöver inte leka med andra barn förrän dom är äldre. Har ni dessutom egen gård finns det ju en miljard aktiviteter man kan roa ett sådant litet barn med! Vi har också fem mil till vänner och sånt, brukar åka på "kyrkis" en gång i veckan. Där emellan pysslar vi med saker på gården, en massa att göra från morgon till kväll ju . Men alla gör som dom vill och vad som känns bäst (tyckte bara att argumenten inte höll)..

 

[jerseyko]

Sv: Nu är dom STORA!

Hm, håller med dig där. Det ÄR inte naturligt att lämna ifrån sig så små barn, det är därför dom gråter och våra modershjärtan håller på att gå i kras .

De gråter för de förstår att mamma/pappa åker bort, de tror att de aldrig kommer tillbaka. Så tänker inte en 1 åring.

Rasmus har aldrig gråtit när vi lämnat honom, inte heller om han varit hos någon barnvakt. Tar jag där emot på mig min stalljacka. Då gråter han.

 

[Calazirya]

Sv: Nu är dom STORA!

De gråter för de förstår att mamma/pappa åker bort, de tror att de aldrig kommer tillbaka. Så tänker inte en 1 åring.

Men det är väl precis så en 1 åring tänker och inte längre.

Dom ser bara att mamma/pappa går och kan inte tänka så långt som äldre barn kan, dvs att mamma/pappa kommer tillbaka..

 

[Frieserhäst]

Sv: Nu är dom STORA!

När jag eller Rasmus pappa kommer och hämtar honom klättrar han upp i famnen på sin dagmamma, kommer hans farmor och hämtar honom säger han "nej nej nej"

Vi har inte missat några framsteg, ha säger nya ord hemma, han började gå hemma oxå och gick på pottan när "allt fungerade" här hemma 1a gången.

Menat till mig? Jag är inte orolig att missa saker som är "ålderns milstolpe"?

 

[jerseyko]

Sv: Nu är dom STORA!

Så som jag fått det förklarat, är att när de är kring 1 år så förstår de inte att man försvinner och är borta länge. De förstår inte att nu är klockan 9 och mamma/pappa kommer inte hit först kl 15 och det är 6 timmar dit. Förstår du? Små barn har ju ingen koll på om man är borta i 15 minuter eller i 15 timmar. I alla fall har jag inte märkt något sånt på Rasmus i alla fall, han blir lika glad han ser mig som jag går ut och hämtar posten och kommer in igen eller om jag åker och jobbar i 10 timmar.

 

[Calazirya]

Sv: Nu är dom STORA!

Men det är ju det jag menar..

Barnen i den åldern har ingen tidsuppfattning utan dom ser bara att mamma/pappa lämnar och går ( utan att förstå att mamma/pappa kommer att komma tillbaka )

Det är liksom inte själva tiden jag diskuterar, utan att barnet inte ens förstår vad som händer mer än att mamma/pappa går ...

 

[bananabambi]

Sv: Nu är dom STORA!

Det du PMM och Calazirya pratar om upplevde jag tydligt när jag skolade in mina barn. Att de förstår på så olika sätt.

Alvin var 13 månader, och Elis två år och fyra månader när vi började vå tre veckor långa inskolning. Först hade vi en vecka då vi inte lämnade dom över huvud taget. Då brydde sig Alvin inte ett dugg om var vi befann oss, i hans värld och utefter hans förmåga att förstå kom vi ju alltid tillbaka, så han var inte orolig över att vi försvann utom synhåll. Han lekte glatt hela tiden.

Elis ville däremot hålla koll på mig, så jag inte gav mig iväg. Han lekte själv, men tittade till oss hela tiden och ville inte alls att vi skulle gå.

Veckan därpå, när jag och barnens pappa hade varit med alla dagar, lämnade vi dom. Första dagen i en kvart, andra dagen en halvtimme, etc. Den veckan tyckte Elis att det var jobbigast,även om han inte grät var han väldigt frågvis och undrade varför vi "glömde" honom. Lillebror brydde sig inte alls de första dagarna.

Sedan vände det. Alvin märkte att vi försvann, och han förstod inte att, eller när, vi skulle komma tillbaka. Han såg bara att vi gick och visste att vi inte skulle vända och komma tillbaka. Elis däremot, förklarade tydligt för fröknarna att vi bara skulle "jobba lite" innan vi kom tillbaka.

Sedan vände det för Alvin igen: Han hade gått från att inte by sig, till att förstå att vi gick och bli förtvivlad, till att acceptera att vi gick men förmodligen förstå att vi kommer tillbaka, eftersom han inte blev ledsen då.

 

[bananabambi]

Sv: Nu är dom STORA!

Till både Lupin och Druvan:

Jag tillhör ju den skaran som satt mina barn på dagis relativt tidigt. Ja, Alvin var riktigt tidig, bara dryga ett år. Elis två år och några månader.

Hade Alvin varit ett barn som Elis, hade jag kanske valt att vara hemma ytterligare ett år. För mina år som mammaledig har varit helt underbara, jag skulle aldrig vilja ha det ogjort.

Men för mig gjorde olika faktorer att jag ville börja jobba, och på så sätt låta mina barn gå på dagis.

Vi hade kunnat göra som jag tidigare skrev i tråden; pussla med tider för att få mina och min sambos föräldrar att ha barnen de gångerna jag jobbar. Men jag vill som sagt inte utnyttja barnens far och morföräldrar så, när jag vet hur de jobbar och att de är sjuk/förtidspensionerade. På dagis är det fasta rutiner, utbildad personal som jag vet orkar med barnen. Jag finner det tryggt med dagis.

Allt är inte svart ellet vitt. Alla har inte sina brn 7-16 på dagis varje dag.

Jag valde att gå ner till dryga 50% för att tillbringa så mycket tid som möjligt med killarna. Jag har ett arbete med flexibla tider som gör att pojkarna enbart behöver vara på dagis mellan 1-3 förmiddagar i veckan. Nu i vår får jag nytt schema och då kommer de vara tre förmiddagar i veckan.

Jag vet inte riktigt varför jag känner mig skyldig att förklara, jag känner mig inte skyldig.

Jag är visst den ena här som upplevt mammaledigheten som jobbig. Också. SOm jag skrev så var den underbar, men skitjobbig. Alvin har varit en kille som behövt/krävt 100% engagemang från första veckan. Det har rent ut sagt varit SKITJOBBIGT. Och JA, enligt er är är jag en egoistisk pissråtta som då väljer att låta honom gå på dagis ett par förmiddagar då och då. I stället för att härda ut och vara hemma och inte gå miste om något. Men jag kan fortfarande inte gå på toaletten eller knappt ens laga mat utan att bära på honom. Men nu orkar jag ha det så, när jag däremellan kan ha lite miljöombyte på jobbet.

Men jag gör det jag tror och hoppas bli bäst för oss. Som alla föräldrar. Och jag upplever inte att jag missar hela hans uppväxt bara för det.