Ögonkontakt

[Efwa]

Jag tycker det är lite jobbigt med ögonkontakt. Viker oftast undan blicken efter några sekunder. Skulle nog beskriva mig som att jag ger ögonkontakt till och från, men inte sammanhängande under lång tid. Tycker det känns obehagligt när jag blir liksom fastnaglad med blicken av någon. Lite intressant var att jag kände igen mig i Aspbergertråden, jag fungerar socialt likt många där.

Men.......jag vet inte om det är något missförstånd men inte har man ögonen klistrade på den man pratar med tills den helt pratat klart? Det är nog lika "onaturligt" som att inte titta alls.
Man väger av hela tiden och det är väl det som är naturligt för de flesta men långt ifrån alla?

 

[Umbria]

Jag kan inte titta folk i ögonen och tänka samtidigt har jag märkt, ska jag förstå något som personen förklarar så måste jag titta bort, annars förstår jag inte och kommer inte ihåg, och om jag själv ska förklara eller berätta något så måste jag också titta bort. Kan titta i ögonen om det är korta kommentarer där man inte behöver tänka.

 

[Sporthorse]

Det finns ju många olika sorters ögonkontakt, tänker jag... En sorts "uppmärksamhet mot den som talar", dvs man har blicken vänd mot den man pratar med och tittar ibland i ögonen, ibland "vid sidan av". Det är liksom normal artighet, tycker jag, och när jag pratar med någon vill jag gärna ha den sortens bekräftelse på att vederbörande har sin uppmärksamhet på mig. Att hen tittar mig direkt i ögonen är i det läget inte viktigt för mig, så länge det är tydligt att vi har uppmärksamheten mot varandra.

En annan sort är när man gör en överenskommelse med någon - jag tänker på ett samtal jag hade med min högste chef om nya arbetsuppgifter, ny lön etc. När vi var klara och överens tog vi varandra i hand och då var det liksom naturligt med en lite fastare ögonkontakt - rakt i varandras ögon - i några sekunder. För mig hade det känts konstigt om han vänt bort blicken då - som om han inte hade kunnat stå för sin del av överenskommelsen...

Och så finns det den där ögonkontakten man har med nära vänner, partner, familj... Där man kan se varandra rakt in i ögonen utan att vara obekväm med det och utan "tidsgräns". Typ när man delar ett ögonblick och inte behöver kommentera, det räcker att se på varandra...

Och så den flirtiga ögonkontakten - den som betyder "hej, jag är intresserad av dig". Tror att de flesta känner igen den!

Jag använder också medvetet ibland brist på ögonkontakt för att signalera "jag vill vara ifred". Typ tittar ut genom bussfönstret när någon sätter sig på sätet bredvid, undviker ögonkontakt med okända som jag går förbi på stan etc... Brukar också vara effektivt på oönskad "flirtig ögonkontakt"!

Så nog är både ögonkontakt och dess motsats viktiga sociala redskap, skulle jag säga!

Det där var väldigt bra skrivet och jag stämmer in.

 

[Efwa]

Jag kan inte titta folk i ögonen och tänka samtidigt har jag märkt, ska jag förstå något som personen förklarar så måste jag titta bort, annars förstår jag inte och kommer inte ihåg, och om jag själv ska förklara eller berätta något så måste jag också titta bort. Kan titta i ögonen om det är korta kommentarer där man inte behöver tänka.

Men det är ju naturligt.

Hur är det....man kollar automatiskt åt det hållet av vilken del av hjärnan som arbetar? Inte konstigt att man måste bryta kontakt då.

 

[Luff]

En omistlig del.
Man tar ögonkontakt och håller den så länge man pratar med en person.
Är man i en lång diskussion är det givetvis svårt att bibehålla kontakten hela vägen (om man behöver tänka igenom problemet under diskussionens gång t.ex.). Men när man öppnar munnen så har man ögonkontakt. Gäller både arbete och privat.

En person som inte tar ögonkontakt är för mig en osäker person eller någon som har något att dölja, eller är totalt ointresserad. De brukar sortera bort sig själva. Både privat och arbetsmässigt.

Ögonkontakt visar inte bara graden av eventuellt intresse och engagemang, det kan även avslöja lögner.
Vid kortare stunder ser jag i ögonen, längre stunder på ögonen eller mellan ögonen. Men att vända bort blicken från personens ansikte skulle jag inte göra. Kanske om jag vill markera att jag är färdigpratad.

Och då missuppfattas jag rätt hårt av dig. När jag inte tittar på någon som säger något intressant är det för att jag lagrar det som sägs. Jag får så mycket intryck och är liksom tvungen att trycka på sparaknappen med jämna mellanrum.
Sitter jag däremot och ler mot dig och ser intresserad ut till 100% så är jag bara artig.

 

[svea]

Jag vet inte egentligen vilken fråga du vill ha svar på?
I min förklaring har jag bara förklarat hur jag känner när någon inte tittar mig i ögonen. Jag har valt att svara på den frågan endast. Det får man ju göra om man vill.

Den går att se som svar på både monolog och dialog eftersom det endast är en sida som är beskriven men den sidan även finns med i en dialog. Det är ju inte så att man pratar i mun på varandra utan. Man kan ju också se en dialog som fler små monologer, tänker jag. Ibland är det verkligen så också. Jag kan prat om en sak. Min kompis om en helt annan men vi pratar som om det vore en dialog, lyssnar på varandra och i slutet liksom sammanfattar två olika monologer. Men även där är det ju viktigt med ögonkontakt och reflektionsmottagande.

Behöver man inte bekräftelse så är ju den andra sidan ointressant ur ögonkontaktssynpunkt.

Det jag fastnade vid var att du upplevde ögonkontakten som viktig som bekräftelse på att personen var uppmärksam på det du sade. I en dialog borde ju personens svar ge en tydlig indikation på engagemanget i samtalet, tänkte jag. Om man pratar parallellt om olika saker kan jag förstå att det blir krångligare!

 

[svea]

Jag vet egentligen inte annat än att det kändes obehagligt att hon inte kunde titta på mig. Det är ju måååånga år sen nu men jag minns det väldigt väl så nånting var de ju som skavde.

Intressant. Kanske samma typ av obehag som gör att vissa undviker ögonkontakt, fast tvärtom.

 

[Korven]

Intressant. Kanske samma typ av obehag som gör att vissa undviker ögonkontakt, fast tvärtom.

Ja kanske , det ligger nog nånting i det

 

[Monkie]

Men.......jag vet inte om det är något missförstånd men inte har man ögonen klistrade på den man pratar med tills den helt pratat klart? Det är nog lika "onaturligt" som att inte titta alls.
Man väger av hela tiden och det är väl det som är naturligt för de flesta men långt ifrån alla?

Ja, så är det nog! Tycker ändå att jag upplever många som har "för mycket" ögonkontakt. Sen är jag inte hundra på om de kanske kollar i pannan eller på näsan, och känslan av att bli fastnaglad är ju bara min känsla och inte en sanning på hur den andra personen beter sig tänker jag.

 

[Lingon]

Jag blir osäker om den jag pratar med inte har ögonkontakt i tillräckligt stor utsträckning. Då känns det ibland som att personen inte är intresserad av det jag pratar om. Det blir jag osäker av. Sen ska man inte stirra konstant in i den andres ögon. Det blir bara konstigt. Jag var med om det en gång. Jag pratade med en kille på en fest (han var där med sin flickvän så det var absolut inget flörtande från någons sida) och vi pratade lite kort och hela tiden stirrade han in i mina ögon. Visst visade han att han var intresserad av vad jag sa men det blev obehagligt med stirrandet. Men lagom ögonkontakt med kortare avbrott är det som jag upplever som behagligast.

 

[Sassy]

Och då missuppfattas jag rätt hårt av dig. När jag inte tittar på någon som säger något intressant är det för att jag lagrar det som sägs. Jag får så mycket intryck och är liksom tvungen att trycka på sparaknappen med jämna mellanrum.
Sitter jag däremot och ler mot dig och ser intresserad ut till 100% så är jag bara artig.

Jag är exakt likadan. Ska jag lyssna intensivt vill jag helt ha något avkopplande att vila blicken på så att synintrycken inte distraherar inlagringen av det som sägs. Visst kan jag låtsas följa med med blicken om jag måste, men det stör mitt fokus på vad som sägs.

(I detta avser jag mest ögonkontakt. Kroppsspråk och mimik kan vara väldigt viktigt om det tex gäller en stor grupp. Nära samtal har jag helst sittande bredvid varandra eller på promenad, då kan jag fokusera bäst på att vara lyssnande. Folk som prompt måste ha ögonkontakt genom hela samtalet stör mig och i värsta fall tycker jag de är mer bekräftelsesökande än kommunicerande.)

 

[Efwa]

Det jag fastnade vid var att du upplevde ögonkontakten som viktig som bekräftelse på att personen var uppmärksam på det du sade. I en dialog borde ju personens svar ge en tydlig indikation på engagemanget i samtalet, tänkte jag. Om man pratar parallellt om olika saker kan jag förstå att det blir krångligare!

Men det är ju också himla svårt att förklara i text och något som de allra flesta ändå upplever som naturligt, hur set egentligen utförs.

Skulle säga att det blir som att förklara för en som inte kan gå hur man egentligen gör. Tror du inte?

 

[Hyacinth]

Jag tycker ögonkontakt är rätt överskattat annat än när man använder det som avstämning av typen ok? Ja? Nej? Vill jag ha en bekräftelse från den jag pratar med faller det sig oftast att jag söker ögonkontakt och nickar i informella situationer. Generellt har jag svårare för folk som ska ha konstant ögonkontakt, en fd kollega satt alltid och spände blicken i den hon pratade med, de flesta tyckte det var obehagligt och hon upplevdes som oerhört konfrontativ. Går jag och fikar med vänner sitter vi till 99% bredvid varandra, går utmärkt.
Jag placerar mig hellre bredvid någon än mittemot även på jobbet.

 

[Ninnurur]

Vill du ha ett samtal med mig där jag förväntas koncentrera mig på dig så förvänta dig ingen konstant ögonkontakt. Ska jag titta på dig längre än en kort blick kommer jag fastna vid alla olika detaljer i ansiktet och totalt glömma vår konversation om jag däremot får sysselsätta hjärnan med något lagomt "hjärndött", typ mobilspel eller doodla så kan vi ha en lång konversation.
/adhd-c

 

[Monkie]

Vill du ha ett samtal med mig där jag förväntas koncentrera mig på dig så förvänta dig ingen konstant ögonkontakt. Ska jag titta på dig längre än en kort blick kommer jag fastna vid alla olika detaljer i ansiktet och totalt glömma vår konversation om jag däremot får sysselsätta hjärnan med något lagomt "hjärndött", typ mobilspel eller doodla så kan vi ha en lång konversation.
/adhd-c

Doodla? ☺

 

[Ninnurur]

Doodla? ☺

Rita/skriva monotona mönster.

 

[Monkie]

Rita/skriva monotona mönster.

Men, Hahaha vad lustigt att det finns ett namn på det! Jag gör som du

 

[Araminta]

Vilka är "vi"?

Helt uppriktigt så är "vi" i mitt inlägg en slarvig omskrivning på den slumpvis valda, relativt stora grupp människor som forskningen inom mänsklig, icke-verbal kommunikation bygger på. Som alltid inom forskning om beteende så handlar det om generaliseringar och allt vad det innebär av komplikationer. Så ja, det var slarvigt uttryckt.

 

[Niyama]

Jag vill gärna veta att det är så att den hör ändå genom att den personen säger att den hör fast den inte tittar och/eller med annan bekräftelse kanske repeterar efter en stund. Att bara säga "Jaha, ja, ok" eller så är ett otyg eftersom det är precis så som folk svarar när de är fullständigt ointresserade och börjar tänka på annat.

Folk tror ofta att jag inte lyssnar för att jag inte ger ständiga bekräftelser på det, jag tycker det är skitjobbigt att behöva göra det hela tiden. Om jag pratar i telefon med nån, jag sitter i soffan utan något annat att göra och är 100 % fokuserad på samtalet. Ändå måste folk säga "lyssnar du?". Eh, nej jag pratar med dig i telefon utan att lyssna .

 

[_FiA_]

min sjukgymnast är väldigt speciell, jag vet inte vad det är som gör att han inte kan se in i ögonen, men han tittar konstant 1dm eller mer åt sidan. ALLTID oavsett vem han pratar med. I början tyckte jag att det var väldigt märkligt och funderade över vad som kunde vara galet, eller vad han hade varit med om. Men nu när ett år har gått så tänker jag inte på det längre, han är trevlig och pratar med mig och jag får köpa att han inte ser direkt in i ögonen. Tror det är mycket en social vana vi har att man "ska" se in i ögonen annars är något fel eller så bryr man sig inte om den man pratar med.