Ögonkontakt

[svea]

För att inte kapa aspergertråden... Jag är lite intresserad av det här med ögonkontakt, som ibland beskrivs som något närmast omistligt i socialt umgänge. Är det verkligen så? Hur mycket ögonkontakt har ni med andra människor, och hur uppfattar ni människor som undviker ögonkontakt? Och hur yttrar sig denna ögonkontakt, tittar ni på eller i andras ögon? Gör ni olika med vänner, främlingar, familj, älskade? Hur länge håller ni kontakten? Är det en omistlig del av det sociala umgänget?

 

[Monifa]

Nu har jag inte asbergers men jag har svårt med ögonkontakt men människor jag inte känner eller när jag är i "ett underläge" men brukar kolla i pannan eller näsan istället så tror inte det noteras om personen inte är uppmärksam . I relationer tycker jag det är viktigt att ha ögonkontakt med den jag pratar med för att visa att jag är intresserad av vad som sägs. Kan komma på mig själv med att störa mig på om ögonkontakt inte ges tillbaka men lägger ingen energi i det. För mig kan det förmedla ointresse eller osäkerhet om personen kollar bort från mig när jag pratar eller blir tilltalad. Om personen kollar mig i ansiktet stör det mig inte (jag här ju likadant)

På mitt jobb eller i mina styrelseuppdrag är jag noga med ögonkontakt. Dels för att visa att jag lyssnar på dig men också för att man kan förmedla mycket med ögonen som jag vill använda mig av.

Men livsviktigt, nej. Men att titta åt mitt håll, ja.

 

[ameo]

Jag har väldigt svårt för att prata med en människa som inte tittar åt mitt håll. Det behöver inte vara att man tittar varandra rakt i ögonen, men åtminstone blicken vänd åt mitt håll, så jag ser att det åtminstone ser ut som att hen lyssnar på vad jag säger.
För, jag får uppfattningen att den person som vänder bort ansiktet när jag pratar med hen inte lyssnar på det jag säger.

Och så inser jag ju då paradoxen i att det går utmärkt att prata med folk i telefon....

 

[Araminta]

Jag skulle säga att det är rätt rejält viktigt. Vi kommunicerar väldigt mycket via ögonen och signalerar förutom uppmärksamhet och sinnesstämning, även saker som "jag vill säga något" eller "jag håller på att prata klart så du kan ta över". Sen är det skillnad om man pratar om autismspektrumtillstånd där det finns andra sociala svårigheter som prioriteras högre, jämfört med andra kommunikationssvårigheter där ögonkontakten ofta är något som är relativt enkelt att rätta till och som gör en reell skillnad i bemötande.

Riktigt "hur" vi håller ögonkontakt är en lång historia. Väldigt svepande så kan man säga att vi tar mer ögonkontakt när vi lyssnar jämfört med när vi själva pratar. Vi fixerar i princip aldrig blicken på en punkt utan växlar mellan samtalspartnerns ögon, mun, händer och omgivningen. Man kan ha väldigt roligt (och bli rejält paranoid på köpet) genom att aktivt manipulera hur man tittar på den man pratar med. Det krävs inte mycket för att göra folk obekväma

/Logopedstudenten

 

[Kiwifrukt]

Jag har fruktansvärt svårt för det med folk jag inte känner jätteväl. Familj och närstående är en helt annan sak än ytliga bekanta. Men för den sakens skull tittar jag ju inte åt rakt motsatt håll när någon pratar med mig. Men kanske fäster blicken i pannan eller på hakan eller något sånt istället.

Längre stunder av ögonkontakt är för mig mest till för personer i mina närmaste relationer.

 

[Efwa]

För mig, som inte heller har asbergers så känner jag det som om personen som inte tittar mig i ögonen, eller mitt håll, inte hör vad jag säger. Det ligger ju liksom i människans natur att titta bort när man är ointresserad och/eller börjar tänka på annat.
Samma om någon börjar titta i sin telefon när jag pratar.

Med det inte sagt att man kan acceptera och förstå att det kan vara annorlunda för personer med annorlunda kroppsspråk. Men, ärlighet varar längst. Jag vill gärna veta att det är så att den hör ändå genom att den personen säger att den hör fast den inte tittar och/eller med annan bekräftelse kanske repeterar efter en stund. Att bara säga "Jaha, ja, ok" eller så är ett otyg eftersom det är precis så som folk svarar när de är fullständigt ointresserade och börjar tänka på annat.

Något jag kanske skulle uppskatta men inte riktigt vet om det är ok för någon med asbergers (jag är helt enkelt för okunnig) är kanske en hand på min arm/hand eller så för att bekräfta att du är mentalt närvarande men inte måste titta mig i ögonen. Kan dock vara bra att säga före att det är så man håller kontakt så alla är bekväma med det.

 

[Roheryn]

Det finns ju många olika sorters ögonkontakt, tänker jag... En sorts "uppmärksamhet mot den som talar", dvs man har blicken vänd mot den man pratar med och tittar ibland i ögonen, ibland "vid sidan av". Det är liksom normal artighet, tycker jag, och när jag pratar med någon vill jag gärna ha den sortens bekräftelse på att vederbörande har sin uppmärksamhet på mig. Att hen tittar mig direkt i ögonen är i det läget inte viktigt för mig, så länge det är tydligt att vi har uppmärksamheten mot varandra.

En annan sort är när man gör en överenskommelse med någon - jag tänker på ett samtal jag hade med min högste chef om nya arbetsuppgifter, ny lön etc. När vi var klara och överens tog vi varandra i hand och då var det liksom naturligt med en lite fastare ögonkontakt - rakt i varandras ögon - i några sekunder. För mig hade det känts konstigt om han vänt bort blicken då - som om han inte hade kunnat stå för sin del av överenskommelsen...

Och så finns det den där ögonkontakten man har med nära vänner, partner, familj... Där man kan se varandra rakt in i ögonen utan att vara obekväm med det och utan "tidsgräns". Typ när man delar ett ögonblick och inte behöver kommentera, det räcker att se på varandra...

Och så den flirtiga ögonkontakten - den som betyder "hej, jag är intresserad av dig". Tror att de flesta känner igen den!

Jag använder också medvetet ibland brist på ögonkontakt för att signalera "jag vill vara ifred". Typ tittar ut genom bussfönstret när någon sätter sig på sätet bredvid, undviker ögonkontakt med okända som jag går förbi på stan etc... Brukar också vara effektivt på oönskad "flirtig ögonkontakt"!

Så nog är både ögonkontakt och dess motsats viktiga sociala redskap, skulle jag säga!

 

[svea]

Jag skulle säga att det är rätt rejält viktigt. Vi kommunicerar väldigt mycket via ögonen och signalerar förutom uppmärksamhet och sinnesstämning, även saker som "jag vill säga något" eller "jag håller på att prata klart så du kan ta över". Sen är det skillnad om man pratar om autismspektrumtillstånd där det finns andra sociala svårigheter som prioriteras högre, jämfört med andra kommunikationssvårigheter där ögonkontakten ofta är något som är relativt enkelt att rätta till och som gör en reell skillnad i bemötande.

Riktigt "hur" vi håller ögonkontakt är en lång historia. Väldigt svepande så kan man säga att vi tar mer ögonkontakt när vi lyssnar jämfört med när vi själva pratar. Vi fixerar i princip aldrig blicken på en punkt utan växlar mellan samtalspartnerns ögon, mun, händer och omgivningen. Man kan ha väldigt roligt (och bli rejält paranoid på köpet) genom att aktivt manipulera hur man tittar på den man pratar med. Det krävs inte mycket för att göra folk obekväma

/Logopedstudenten

Vilka är "vi"?

 

[Klara]

Min syn på, och förmåga till, det där med ögonkontakt har drastiskt förändrats sedan jag började jobba tillsammans med döva och hörselskadade. Innan var jag väldigt blyg och hade svårt för ögonkontakt, men i teckenspråket är ögonkontakten en så viktig del att jag varit tvungen att lära mig. Numera har jag inget problem att ta ögonkontakt med främmande personer och upplever att det är jobbigt prata med en person som undviker att se mig i ögonen.

Jag var hos en kiropraktor för ett tag sedan som totalt undvek att se mig i ögonen, jag tyckte det var hemskt jobbigt att diskutera min kropp med en person som valde att se åt sidan under tiden.

 

[svea]

För mig, som inte heller har asbergers så känner jag det som om personen som inte tittar mig i ögonen, eller mitt håll, inte hör vad jag säger. Det ligger ju liksom i människans natur att titta bort när man är ointresserad och/eller börjar tänka på annat.
Samma om någon börjar titta i sin telefon när jag pratar.

Med det inte sagt att man kan acceptera och förstå att det kan vara annorlunda för personer med annorlunda kroppsspråk. Men, ärlighet varar längst. Jag vill gärna veta att det är så att den hör ändå genom att den personen säger att den hör fast den inte tittar och/eller med annan bekräftelse kanske repeterar efter en stund. Att bara säga "Jaha, ja, ok" eller så är ett otyg eftersom det är precis så som folk svarar när de är fullständigt ointresserade och börjar tänka på annat.

Något jag kanske skulle uppskatta men inte riktigt vet om det är ok för någon med asbergers (jag är helt enkelt för okunnig) är kanske en hand på min arm/hand eller så för att bekräfta att du är mentalt närvarande men inte måste titta mig i ögonen. Kan dock vara bra att säga före att det är så man håller kontakt så alla är bekväma med det.

Jag kan förstå bekräftelsebehovet om man håller en monolog. Men om man är i en dialog?

 

[svea]

Det finns ju många olika sorters ögonkontakt, tänker jag... En sorts "uppmärksamhet mot den som talar", dvs man har blicken vänd mot den man pratar med och tittar ibland i ögonen, ibland "vid sidan av". Det är liksom normal artighet, tycker jag, och när jag pratar med någon vill jag gärna ha den sortens bekräftelse på att vederbörande har sin uppmärksamhet på mig. Att hen tittar mig direkt i ögonen är i det läget inte viktigt för mig, så länge det är tydligt att vi har uppmärksamheten mot varandra.

En annan sort är när man gör en överenskommelse med någon - jag tänker på ett samtal jag hade med min högste chef om nya arbetsuppgifter, ny lön etc. När vi var klara och överens tog vi varandra i hand och då var det liksom naturligt med en lite fastare ögonkontakt - rakt i varandras ögon - i några sekunder. För mig hade det känts konstigt om han vänt bort blicken då - som om han inte hade kunnat stå för sin del av överenskommelsen...

Och så finns det den där ögonkontakten man har med nära vänner, partner, familj... Där man kan se varandra rakt in i ögonen utan att vara obekväm med det och utan "tidsgräns". Typ när man delar ett ögonblick och inte behöver kommentera, det räcker att se på varandra...

Och så den flirtiga ögonkontakten - den som betyder "hej, jag är intresserad av dig". Tror att de flesta känner igen den!

Jag använder också medvetet ibland brist på ögonkontakt för att signalera "jag vill vara ifred". Typ tittar ut genom bussfönstret när någon sätter sig på sätet bredvid, undviker ögonkontakt med okända som jag går förbi på stan etc... Brukar också vara effektivt på oönskad "flirtig ögonkontakt"!

Så nog är både ögonkontakt och dess motsats viktiga sociala redskap, skulle jag säga!

Intressant!

 

[Magnum]

Minns så väl karaktären Horatio i CSI som kort tittade folk i ögonen men sen alltid vek undan blicken och tittade ner/bort, hade jättesvårt för att han aldrig tittade någon i ögonen när han pratade med folk!
Och då var det på tv

 

[svea]

Minns så väl karaktären Horatio i CSI som kort tittade folk i ögonen men sen alltid vek undan blicken och tittade ner/bort, hade jättesvårt för att han aldrig tittade någon i ögonen när han pratade med folk!
Och då var det på tv

Intressant. I ögonen, eller i riktning mot ögonen?

 

[hoppsann]

För att inte kapa aspergertråden... Jag är lite intresserad av det här med ögonkontakt, som ibland beskrivs som något närmast omistligt i socialt umgänge. Är det verkligen så? Hur mycket ögonkontakt har ni med andra människor, och hur uppfattar ni människor som undviker ögonkontakt? Och hur yttrar sig denna ögonkontakt, tittar ni på eller i andras ögon? Gör ni olika med vänner, främlingar, familj, älskade? Hur länge håller ni kontakten? Är det en omistlig del av det sociala umgänget?

En omistlig del.
Man tar ögonkontakt och håller den så länge man pratar med en person.
Är man i en lång diskussion är det givetvis svårt att bibehålla kontakten hela vägen (om man behöver tänka igenom problemet under diskussionens gång t.ex.). Men när man öppnar munnen så har man ögonkontakt. Gäller både arbete och privat.

En person som inte tar ögonkontakt är för mig en osäker person eller någon som har något att dölja, eller är totalt ointresserad. De brukar sortera bort sig själva. Både privat och arbetsmässigt.

Ögonkontakt visar inte bara graden av eventuellt intresse och engagemang, det kan även avslöja lögner.
Vid kortare stunder ser jag i ögonen, längre stunder på ögonen eller mellan ögonen. Men att vända bort blicken från personens ansikte skulle jag inte göra. Kanske om jag vill markera att jag är färdigpratad.

 

[ameo]

För många år sedan var jag på en kurs med en samling människor, där en av tjejerna hade "nåt fel" med ögonen, typ. Dels skelade hon ordentligt och dels var samordningen mellan synen och åt vilket håll ansiktet riktades felaktig på nåt vis. Det blev flera missförstånd, där hon blev förbannad för att man inte uppmärksammade att hon pratade med en. Och det var pga att hennes ansikte var riktat i en annan vinkel än mot personen hon talade med, när hon tyckte att hon tittade på personen ifråga. Alltså som att det för mig ser ut som att hon tittar på personen bredvid mig, för att ansiktet är vänt åt det hållet, medan hennes ögon var riktade mot mig. Eller förmodligen bara det ena ögat pga den extrema skelningen - vilket då också gjorde det svårare att se vem hon fäste blicken på.

 

[Hoarfrost]

Jag har inte aspergers men jag tycker och har alltid tyckt att det är jobbigt att titta folk i ögonen. Det ger mig obehagskänslor, och när jag var yngre tyckte jag att det var vidrigt. Jag har dock jobbat med det och kan numera titta in i någon annans ögon korta stunder. Klarar längre ögonkontakt med vissa människor, andra har jag väldigt svårt för.
Upplever definitivt att det ofta blir lättare att få kontakt när man kan ta ögonkontakt, och att jag på något sätt automatiskt gillar personer jag kan ha ögonkontakt lite längre stunder med utan att känna mig obekväm.
Jag vet att det är en fördel att kunna se folk i ögonen, men jag tycker ändå det är svårt.

 

[Magnum]

Intressant. I ögonen, eller i riktning mot ögonen?

Han tittade personen (rakt) i ögonen kort i början av samtalet och vek sen bort blicken neråt/bort och tittade inte i ögonen igen.
Jag upplevde att han kanske tittade upp mot personen igen men inte i ögonen.

Det ska ju vara en auktoritär karaktär och det stämmer inte alls för mej att inte vilja ha ögonkontakt då.

 

[Umbria]

Jag har inte asperger eller någon annan NPF-diagnos, men det är en del saker som inte funkar för mig och som får mig att tro att jag kan ha något åt det hållet. För mig är det inte särskilt viktigt med ögonkontakt när man pratar med någon. Jag tycker inte det är speciellt obehagligt eller svårt, men jag glömmer ofta bort att titta på den jag pratar med. Men om jag märker att den personen verkar tycka att det är viktigt, och att den verkar söka mycket ögonkontakt så försöker jag att göra likadant så att hen inte ska känna sig obekväm.

Min sambo pratar så mycket så om jag skulle ha ögonkontakt hela tiden med honom när han pratar så skulle inte så mycket annat bli gjort

 

[svea]

En person som inte tar ögonkontakt är för mig en osäker person eller någon som har något att dölja, eller är totalt ointresserad. De brukar sortera bort sig själva. Både privat och arbetsmässigt.

Jätteintressant. Är detta alltså diskvalificerande i dina ögon, finns det ingen annan egenskap hos personen som kan väga upp?

 

[BernT]

Jag stör mig på när man pratar med två personer som står bredvid varandra. Då kör jag växelvis kolla i ögonen på de. Är det korrekt? Hur gör ni? Jag har ingen form av Asperger osv.

Men när man har ett samtal på två faller det sig väl naturligt att man har ögonkontakt? Har aldrig reflekterat över det.