Outlander

[Lingon]

Jag har sett hela serien (hittills) och läst de flesta böckerna. Gillade bok 1-3, 4:an okej. Sen tyckte jag det spårade ur och kom för långt bort från sitt ursprung så jag tröttnade. Det jag gillade var dels tidsaspekten och dels skildringen av Skottlands historia.

Tycker böckerna är mycket bättre än serien, serien är snyggt gjord men i senaste säsongen så hände det ju ingenting förrän i de tre sista avsnitten. Jamie verkar också vara lite mer oövervinnerlig i serien än i boken. Jag vill minnas att han i boken faktiskt har lite mer problem efter sina skador (samt av åldern) än vad som framgår i serien.

Det är ju alltid så att en stor del av djupet försvinner i filmatiseringen. Allt kan inte få plats tyvärr. Så jag håller med dig men tycker ändå att Sam Heughan lyckas väldigt bra med porträttera Jamie så som jag föreställer mig honom när jag läser böckerna! Sen är det alltid så att vill man veta allt får man läsa böckerna. Ser man bara filmatiseringen så får man räkna med att missa en del. Både story och känslomässigt djup.

 

[Ajda]

Jag har sett alla säsonger. Följde de första slaviskt, men nu börjar jag tappa intresset.
Det händer inte så mycket nytt? Samma om och om igen…

 

[Lingon]

Jag har sett alla säsonger. Följde de första slaviskt, men nu börjar jag tappa intresset.
Det händer inte så mycket nytt? Samma om och om igen…

Det händer mer i bok 6 än i säsong 6. Av nån anledning (pandemin?) har de avslutat säsong 6 innan bok 6 tog slut. Problemet med Christies har de låtit vara oavslutade och en stor händelse har de inte ens tagit med. Jag hoppas att nästa säsong blir längre för att plats med allt. Det blir jättekonstigt om de bara hoppar över den stora grejen...

 

[Lingon]

Jag har sett alla säsonger. Följde de första slaviskt, men nu börjar jag tappa intresset.
Det händer inte så mycket nytt? Samma om och om igen…

För mig är böckerna huvudsaken. Serien är bara en liten sammanfattning av böckerna. Men visst, ibland är tempot långsammare i böckerna också. De skildrar ju deras liv och ibland händer inte jättemycket förutom det vardagliga. Jag tycker att de delarna är rätt mysiga i böckerna. Man får chans att andas ut mellan katastroferna.

Jag tycker att böckerna 7-9 är mer händelserika än 4-6. Definitivt!

 

[Ajda]

Det händer mer i bok 6 än i säsong 6. Av nån anledning (pandemin?) har de avslutat säsong 6 innan bok 6 tog slut. Problemet med Christies har de låtit vara oavslutade och en stor händelse har de inte ens tagit med. Jag hoppas att nästa säsong blir längre för att plats med allt. Det blir jättekonstigt om de bara hoppar över den stora grejen...

Du måste spoila vad det är!

 

[Lingon]

Du måste spoila vad det är!

Bree och Roger kommer få en dotter, Amanda. Claire upptäcker att Amanda har ett hjärtfel som kan opereras på 1900-talet men naturligtvis inte på 1700-talet. Så Bree, Roger och barnen reser tillbaka genom stenarna för att Mandy (som hon kallas) ska få sin operation. Sen tror jag att det slutar någonstans där i bok 6. Sen fortsätter deras story under 1900-talet i bok 7 där det är en rätt stor del av historien med bl.a. ytterligare tidsresa osv. Som sagt, det händer en del som följd av att de reser tillbaka till sin tid. Det är bara en av de historier man får följa i bok 7. Plus så finns det en hel story till innan de reser genom stenar tillbaka till 1900-talet. Som sagt, det händer rätt mycket.

 

[Biahjt72]

Det händer mer i bok 6 än i säsong 6. Av nån anledning (pandemin?) har de avslutat säsong 6 innan bok 6 tog slut. Problemet med Christies har de låtit vara oavslutade och en stor händelse har de inte ens tagit med. Jag hoppas att nästa säsong blir längre för att plats med allt. Det blir jättekonstigt om de bara hoppar över den stora grejen...

Vad jag har hört så kommer det bli kanske 16 avsnitt i säsong 7

 

[Lingon]

Vad jag har hört så kommer det bli kanske 16 avsnitt i säsong 7

Så bra! Det kommer behövas för att avsluta händelserna i bok 6.

 

[Myzan87]

Jag har sett de första säsongerna men sen läst böckerna 1-7 för några år sen. En sak jag inte riktigt lyckats förstå är att i första boken så ser Clares förste make, Frank (?), Jamie en regnig kväll i England. Jag har inte riktigt lyckats förstå och nu var det typ 6år sen jag läste boken så jag minns inte jättemycket

 

[Valerianovna]

Jag var tvungen att sluta läsa, romantiserandet av sexuella övergrepp, misshandel och våldtäkter gjorde mig illamående.

Jag har läst bok 1-4 och början på bok 5 innan jag också fick nog av detta. Gabaldon har en stor talang för berättandet och hon är en väldigt intelligent och kvicktänkt kvinna, men just den problematiska romantiseringen av våld, övergrepp och maktstrukturer stod mig till sist upp i halsen, trots att jag nästan alltid läser klart serier oavsett om de är bra eller ej.
Jag tycker alltid det är obehagligt när författare först visar x, som är ett övergrepp, och sedan spelar scenen ut sig där båda personerna gör xy och z och det slutar med att offret "tar ansvar" för något helt irrelevant för agerandet av den första personen, och så vips har vi trollat bort överträdelsen eller övergreppet. Detta är ett återkommande tema för hela serien, och om jag inte minns fel, typ hela handlingen för bok 4. Även hur Jamie ibland behandlar Claire som hans egendom när det passar honom, och hur Gabaldon genom Claire sedan övertalar läsaren att Jamie hade rätt att göra detta var ytterst obehagligt att läsa.

 

[Migo]

Jag har läst bok 1-4 och början på bok 5 innan jag också fick nog av detta. Gabaldon har en stor talang för berättandet och hon är en väldigt intelligent och kvicktänkt kvinna, men just den problematiska romantiseringen av våld, övergrepp och maktstrukturer stod mig till sist upp i halsen, trots att jag nästan alltid läser klart serier oavsett om de är bra eller ej.
Jag tycker alltid det är obehagligt när författare först visar x, som är ett övergrepp, och sedan spelar scenen ut sig där båda personerna gör xy och z och det slutar med att offret "tar ansvar" för något helt irrelevant för agerandet av den första personen, och så vips har vi trollat bort överträdelsen eller övergreppet. Detta är ett återkommande tema för hela serien, och om jag inte minns fel, typ hela handlingen för bok 4. Även hur Jamie ibland behandlar Claire som hans egendom när det passar honom, och hur Gabaldon genom Claire sedan övertalar läsaren att Jamie hade rätt att göra detta var ytterst obehagligt att läsa.

Ja exakt så. Mycket obehagligt TV-serien gottar sig dessutom väldigt mycket i övergreppen som sker mot Jamie, och den klassiska homofoba stereotypen runt det

 

[Lingon]

Ja exakt så. Mycket obehagligt TV-serien gottar sig dessutom väldigt mycket i övergreppen som sker mot Jamie, och den klassiska homofoba stereotypen runt det

Så olika man kan se på det. Jag tycker att det är uppfriskande att det inte bara är kvinnan som är offret och mannen hjälten som i det mesta andra.

 

[Valerianovna]

Ja exakt så. Mycket obehagligt TV-serien gottar sig dessutom väldigt mycket i övergreppen som sker mot Jamie, och den klassiska homofoba stereotypen runt det

Jag såg aldrig tv-serien utöver avsnitt 1 som var helt olidligt och insta-lovigt. Men emedan just Randalls övergrepp på Jamie behandlades ganska okej i första boken, och med lite märkliga anspelningar på detta och annat i följande böcker, så tyckte jag det blev geggigt när vi pseudo av-villifierade Randall i bok 3. Överhuvudtaget tyckte jag mycket i böckerna hade en anda av rape-fantasy över sig, något jag inte alls var sugen att lyssna på, trots att jag alltid tyckt Claire är roligt och intressant i övrigt.

 

[Lingon]

Jag såg aldrig tv-serien utöver avsnitt 1 som var helt olidligt och insta-lovigt. Men emedan just Randalls övergrepp på Jamie behandlades ganska okej i första boken, och med lite märkliga anspelningar på detta och annat i följande böcker, så tyckte jag det blev geggigt när vi pseudo av-villifierade Randall i bok 3. Överhuvudtaget tyckte jag mycket i böckerna hade en anda av rape-fantasy över sig, något jag inte alls var sugen att lyssna på, trots att jag alltid tyckt Claire är roligt och intressant i övrigt.

Så du gillar inte att Randall inte porträtteras som 100% ond? För min del ger det böcker ett större djup när det är gråskala och inte svart eller vitt. En människa (i det här fallet Randall) kan ju faktiskt vara en sexuell sadist och våldtäktsmän samtidigt som han bryr sig om sin bror och behandlar brodern väl. Jag tror inte att någon människa är 100% ond. Alla har nåt gott i sig. Sen tror jag inte att nån är 100% god heller för den delen. Gråskala. Även om just Randall ligger väldigt nära svart!

 

[Valerianovna]

Så du gillar inte att Randall inte porträtteras som 100% ond? För min del ger det böcker ett större djup när det är gråskala och inte svart eller vitt. En människa (i det här fallet Randall) kan ju faktiskt vara en sexuell sadist och våldtäktsmän samtidigt som han bryr sig om sin bror och behandlar brodern väl. Jag tror inte att någon människa är 100% ond. Alla har nåt gott i sig. Sen tror jag inte att nån är 100% god heller för den delen. Gråskala. Även om just Randall ligger väldigt nära svart!

Jag har inget emot grå/realistiska karaktärer. Men hur narrativet romantiserade och förädlade Randall en kort tid innan Gabaldon gjorde sig av med karaktären störde mig. Hur en författare framställer någonting är precis lika viktigt som det som faktiskt sker. Just att karaktärer gör något rent avskyvärt för senare gör något annat ädelt/med goda intentioner—och så vips har narrativet förlåtit dem—var lite av ett tema genom alla böckerna.
Jack Randall är huvudantagonisten som det går i brallan för när han skär av folks kroppsdelar, han våldtar barn och är fullständigt avskyvärd tills det börjar dra ihop sig för hans död, då väljer Gabaldon att ge honom ett riktigt "hjärta av guld" adjö som både är väldigt orealistiskt för en sexuell sadist, och illa placerat av författarinnan. Vill man etablera en komplex/grå karaktär bör det göras snarast (alltså i bok 1), men detta liknar istället den bit i filmen där f.d. bad-boyen springer in och detonerar bomben för att rädda alla andra. Det är ett redemption arc för Jack Randall, som våldtar barn och går igång på tortyr, och det står mig upp i halsen att Gabaldon gjorde ett sådant val. Det är precis sån skit jag menar när jag säger att hon flörtar med våldtäktsfantasier.

 

[Lingon]

Jag har inget emot grå/realistiska karaktärer. Men hur narrativet romantiserade och förädlade Randall en kort tid innan Gabaldon gjorde sig av med karaktären störde mig. Hur en författare framställer någonting är precis lika viktigt som det som faktiskt sker. Just att karaktärer gör något rent avskyvärt för senare gör något annat ädelt/med goda intentioner—och så vips har narrativet förlåtit dem—var lite av ett tema genom alla böckerna.
Jack Randall är huvudantagonisten som det går i brallan för när han skär av folks kroppsdelar, han våldtar barn och är fullständigt avskyvärd tills det börjar dra ihop sig för hans död, då väljer Gabaldon att ge honom ett riktigt "hjärta av guld" adjö som både är väldigt orealistiskt för en sexuell sadist, och illa placerat av författarinnan. Vill man etablera en komplex/grå karaktär bör det göras snarast (alltså i bok 1), men detta liknar istället den bit i filmen där f.d. bad-boyen springer in och detonerar bomben för att rädda alla andra. Det är ett redemption arc för Jack Randall, som våldtar barn och går igång på tortyr, och det står mig upp i halsen att Gabaldon gjorde ett sådant val. Det är precis sån skit jag menar när jag säger att hon flörtar med våldtäktsfantasier.

Oj, vad man kan tolka samma text olika! Jag har inte alls upplevt det som en redemption arc. Han blir liksom aldrig en hjälte eller förlåten för något. Han dör vid slaget vid Culloden. Jamie dödar honom där. Randall dör som den ondskefulle person han är. Sen att han har en person (brodern) som han genuint bryr sig om gör inte att han får en redemption arc.

 

[Valerianovna]

Oj, vad man kan tolka samma text olika! Jag har inte alls upplevt det som en redemption arc. Han blir liksom aldrig en hjälte eller förlåten för något. Han dör vid slaget vid Culloden. Jamie dödar honom där. Randall dör som den ondskefulle person han är. Sen att han har en person (brodern) som han genuint bryr sig om gör inte att han får en redemption arc.

Det ÄR ett redemption arc att han offrar sig och gifter sig med flickan trots att han inte har något att vinna på det hela, och det är dessutom hans sista akt som visas innan karaktären dör.

 

[Lingon]

Det ÄR ett redemption arc att han offrar sig och gifter sig med flickan trots att han inte har något att vinna på det hela, och det är dessutom hans sista akt som visas innan karaktären dör.

Kan du bara se det i svart och vitt? Det klart att det inte är en redemption arc eftersom han inte ångrar sig och enbart gör det för sin brors skull. En människa kan vara både otroligt ondskefull mot de som han anser vara sina motståndare eller lägre stående OCH bry sig om och älska sina nära och kära. Se bara på nazistledarna under andra världskriget. På dagarna gjorde de helt obeskrivliga saker mot andra människor och sen åkte de hem till sina familjer och umgicks med fru och barn i fina hus och lyxliv. Jag tvivlar på att de behandlade sina familjer lika fruktansvärt som de behandlade judarna. Men det gör inte att de på något sätt blivit förlåtna eller ursäktade för de brott mot mänskligheten de gjort. Randall är precis en sån typ av person.

Grejen med såna här människor är att de inte anser sig vara onda. Därför kan de både begå såna fruktansvärda brott OCH behandla sina nära och kära väl. De anser helt enkelt att det förfärliga de gjort är ursäktat av en eller annan anledning, "for the greater good" och andra usla förklaringar. Inga av dessa psykologiska förklaringar ursäktar på något sätt det de gjort. Ingen redemption arc.

Och Randall hade något att vinna på att gifta sig med henne. Han tog hand om sin brors barn och såg till att barnet fick det bra. Genom att göra det så fördes en del av hans egna gener vidare till nästa generation. Gör det honom till en mindre gräslig människa? Nej. Men det gör honom lite mer mänsklig. Vilket jag tycker samtidigt gör honom ännu obehagligare och gräsligare på något sätt. Som Jamie Dornans karaktär i The Fall som blir väldigt mycket obehagligare för att han på dagtid lever ett normalt familjeliv med fru och barn och på nätterna är en seriemördare.

 

[Valerianovna]

Kan du bara se det i svart och vitt? Det klart att det inte är en redemption arc eftersom han inte ångrar sig och enbart gör det för sin brors skull. En människa kan vara både otroligt ondskefull mot de som han anser vara sina motståndare eller lägre stående OCH bry sig om och älska sina nära och kära. Se bara på nazistledarna under andra världskriget. På dagarna gjorde de helt obeskrivliga saker mot andra människor och sen åkte de hem till sina familjer och umgicks med fru och barn i fina hus och lyxliv. Jag tvivlar på att de behandlade sina familjer lika fruktansvärt som de behandlade judarna. Men det gör inte att de på något sätt blivit förlåtna eller ursäktade för de brott mot mänskligheten de gjort. Randall är precis en sån typ av person.

Grejen med såna här människor är att de inte anser sig vara onda. Därför kan de både begå såna fruktansvärda brott OCH behandla sina nära och kära väl. De anser helt enkelt att det förfärliga de gjort är ursäktat av en eller annan anledning, "for the greater good" och andra usla förklaringar. Inga av dessa psykologiska förklaringar ursäktar på något sätt det de gjort. Ingen redemption arc.

Och Randall hade något att vinna på att gifta sig med henne. Han tog hand om sin brors barn och såg till att barnet fick det bra. Genom att göra det så fördes en del av hans egna gener vidare till nästa generation. Gör det honom till en mindre gräslig människa? Nej. Men det gör honom lite mer mänsklig. Vilket jag tycker samtidigt gör honom ännu obehagligare och gräsligare på något sätt. Som Jamie Dornans karaktär i The Fall som blir väldigt mycket obehagligare för att han på dagtid lever ett normalt familjeliv med fru och barn och på nätterna är en seriemördare.

Ett redemption arc behöver inte innebära att karaktären ångrar tidigare handlingar, bara att den gör om och gör rätt och att det hjälper historien framåt, vilket så blev fallet här. Randall hade dessutom kunnat begå alla dessa handlingar och varit "en riktig människa" utan att det behövt exponeras live på sidan kort innan karaktärens död. Att etablera Randall som en människa med ett samvete tidigt i serien, kanske till och med efter Jamies pisksktraff men före tortyren hade varit ett bättre val, eftersom juxtapositionen hade varit ett intressant element. Sedan kan man diskutera hur troligt det är att Randall skulle bry sig om att föra sina gener vidare, eftersom sadister saknar djupare känslor inför andra och detta oftast innefattar även sina egna barn och framtida generationer. Men det är fiction, så den biten i sig är fair enough.
Men—den sista akten av en karaktär är det man (författaren) lämnar läsaren med. Gabaldon satte in scenen kort före döden eftersom hon ville manipulera läsarens känslor för Randall, mjuka upp dem. Det är som att göra en dokumentär om en viss Adolf och ta alla grymheterna först, och sedan avsluta med ett känslosamt inslag om Eva, deras livslånga kärlek och hur de höll om varandra till sista andetaget. Det är inte fel, men det är riktat så för att få en viss effekt, och den tekniken tycker jag är billig och osmaklig.
The Fall är liksom de flesta tv-fieringar av seriemördare ganska orealistisk, men mer välgjord i att de "mänskliga" dragen med familjen mest är en täckmantel. Däremot så är familjen i serien lite för högfungerande, i verkligheten var/är familjeliven tillsammans med så störda individer dysfunktionella på något vis. Så på sätt och vis är det också en romantisering av karaktären, något jag tyckte serien gick in lite väl hårt för även om jag förstod poängen av att göra honom mer aptitlig för tv-publiken.

 

[Lingon]

Ett redemption arc behöver inte innebära att karaktären ångrar tidigare handlingar, bara att den gör om och gör rätt och att det hjälper historien framåt, vilket så blev fallet här. Randall hade dessutom kunnat begå alla dessa handlingar och varit "en riktig människa" utan att det behövt exponeras live på sidan kort innan karaktärens död. Att etablera Randall som en människa med ett samvete tidigt i serien, kanske till och med efter Jamies pisksktraff men före tortyren hade varit ett bättre val, eftersom juxtapositionen hade varit ett intressant element. Sedan kan man diskutera hur troligt det är att Randall skulle bry sig om att föra sina gener vidare, eftersom sadister saknar djupare känslor inför andra och detta oftast innefattar även sina egna barn och framtida generationer. Men det är fiction, så den biten i sig är fair enough.
Men—den sista akten av en karaktär är det man (författaren) lämnar läsaren med. Gabaldon satte in scenen kort före döden eftersom hon ville manipulera läsarens känslor för Randall, mjuka upp dem. Det är som att göra en dokumentär om en viss Adolf och ta alla grymheterna först, och sedan avsluta med ett känslosamt inslag om Eva, deras livslånga kärlek och hur de höll om varandra till sista andetaget. Det är inte fel, men det är riktat så för att få en viss effekt, och den tekniken tycker jag är billig och osmaklig.
The Fall är liksom de flesta tv-fieringar av seriemördare ganska orealistisk, men mer välgjord i att de "mänskliga" dragen med familjen mest är en täckmantel. Däremot så är familjen i serien lite för högfungerande, i verkligheten var/är familjeliven tillsammans med så störda individer dysfunktionella på något vis. Så på sätt och vis är det också en romantisering av karaktären, något jag tyckte serien gick in lite väl hårt för även om jag förstod poängen av att göra honom mer aptitlig för tv-publiken.

Fast Randall gjorde ju inte om och gjorde rätt i relation till tortyren och våldtäkterna.

Det sista man såg av honom (i hans liv) var att han dog dödad av Jamie vid Culluden. Sen dyker han upp igen i en senare bok men tidigare i Randalls liv (innan han träffade Jamie).

Jag tycker inte alls att Jamie Dornans karaktärs familjeliv gjorde honom mer "aptitlig" för publiken. Snarare tvärtom! Det gjorde honom mycket obehagligare och otäckare i mina ögon! The bad guy som i alla lägen ser ut som the bad guy är mycket mindre obehaglig än the bad guy som är dold bakom en trevlig yta.