Ramla ur sängen när man sover?

[Rosett]

En fundering som dök upp så här på kvällskvisten. Jag har alltid haft 90 cm bred säng (bor litet) men minns bara två tillfällen, under hela livet, då jag trillat ur sängen i sömnen. När man sover har man ju ingen kontroll och borde väl rulla ur när man vänder på sig?

Så, brukar ni ramla ur sängen i sömnen? Ofta? Sällan? I perioder? Nån teori om varför ni gör/inte gör det?

 

[Wysiwyg]

Rolig fungering! Har inget bra svar men jag antar att det handlar om hjärnans fiffighet. Den vet väl gränserna går antar jag.

Har aldrig ramlat ur sängen som vuxen, däremot kan jag vända mig in i väggen eller slå armbågen om jag sover i en smal säng som är ställd mot väggen.

 

[Dressyrtjejen_97]

En fundering som dök upp så här på kvällskvisten. Jag har alltid haft 90 cm bred säng (bor litet) men minns bara två tillfällen, under hela livet, då jag trillat ur sängen i sömnen. När man sover har man ju ingen kontroll och borde väl rulla ur när man vänder på sig?

Så, brukar ni ramla ur sängen i sömnen? Ofta? Sällan? I perioder? Nån teori om varför ni gör/inte gör det?

Min säng är 120 cm bred. Ramlar ur x-antal gånger/vecka när väckarklockan ringer och jag ska kasta mig ur, yrvaken, och rullar "ett varv för mycket". Jättetrevligt sätt att vakna på förövrigt. Not

 

[Tassetass]

Bevisligen finns det någon del av hjärnan/nervsystemet som håller koll på kroppens position i sängen, känner om underlaget börjar ge vika och reagerar därefter. Saknas det underlag åt ena hållet så säger hjärnan åt kroppen att rulla åt andra hållet. Många djur har ju samma förmåga, se bara på katter som sover på riktigt smala ytor men ändå inte ramlar ner (åtminstone inte så ofta som de borde göra).

Jag har nog aldrig trillat ur sängen vad jag kan minnas, men det hände ju förstås när jag var liten (antar jag).

 

[Magnum]

Som vuxen tror jag man omedvetet vet var kanten är.
Liksom man inte rullar över ev barn i sängen (överlag tror jag de flesta har den 'spärren' naturligt). Det händer att våra barn sover i vår säng, jag ligger på knappt min egen bredd men trillar ändå inte ur när jag somnat.

 

[Anders]

Låter som en Fråga Lund fråga för David Ingvar! Jag tror att det har att göra med kroppsuppfattningen, alltså de proprioceptiva sinnesorganen, i kombination en inlärd kunskap om vad sängen är. Dvs det Tassetass skrev i inlägget ovan

Jag tror inte jag har trillat ur sängen någon gång utom möjligen när jag var riktigt liten. Första gången i överslafen i en smal våningssäng utan någon alls kant kändes lite kymigt men man märkte snabbt att man inte trillar ned. Den sängen var kanske en och sjuttio, frågan är hur högt jag vågat sova utan skyddskant, tre meter eller högre hade nog avstått om jag hade haft valet.

 

[Energi]

Kan inte komma ihåg att jag någonsin ramlat ut sängen. Ungen ramlade ur titt som tätt tills hen var runt 2 år, sen dess har det inte hänt.

 

[athena_arabians]

Jag har ramlat ur sängen som vuxen när jag blev lite för entusiastisk vid idkande av vuxenaktiviteter med sällskap

I övrigt aldrig, inte ens som barn (vad jag kommer ihåg).

 

[Elementary]

Jag ramlade ur sängen mycket som barn. Minns att jag som sjuåring ramlade ur övre sängen i en våningssäng trots två decimeter hög kant. Träffade skrivbordet nedanför med överkroppen men landade ändå rätt så bra. Lite blåslagen bara.

Sedan tonåren ligger jag typ blickstilla när jag sover. Vet faktiskt inte om jag skulle kunna trilla ur om jag fortfarande snurrade runt, jag verkade ju inte ha så bra spärrar som liten iaf. Att sluta flytta mig öht kanske var min hjärnas lösning på problemet.

 

[hoppeloppe]

Har aldrig ramlat ur sängen som vuxen. Som barn gjorde jag det och hade en bräda/hög kant längs långsidan så jag inte skulle ramla ur.

 

[starcraft]

Alltså, är jag typ den enda som trillar ur sängen/varit på g att trilla ur sängen som vuxen? Jag rör mig mycket i sömnen i sängen och har således förflyttat mig ut ur sängen, men oftast vaknat precis när jag kommer över kanten och då kan ta emot mig. Numera har jag kedjetäcke så det händer inte längre.

 

[kakan89]

Jag har en tendens att vakna när jag är halvvägs ute ur sängen och får kasta mig in igen. Händer säkert några gånger i månaden. Sover 4/7 nätter själv i en 180 cm säng och är oftast påväg ut på sambons sida...

När jag var liten hade jag en madrass på golvet framför sängen eftersom jag ramlade ur så ofta.

 

[Niyama]

Alltså, är jag typ den enda som trillar ur sängen/varit på g att trilla ur sängen som vuxen? Jag rör mig mycket i sömnen i sängen och har således förflyttat mig ut ur sängen, men oftast vaknat precis när jag kommer över kanten och då kan ta emot mig. Numera har jag kedjetäcke så det händer inte längre.

Nej! Oftast sover jag ganska stilla, men vid oroliga nätter rör jag mig och då känner jag tydligen inte av några gränser. Har 140 säng och innan sov jag in mot väggen men nu har jag sängen rakt ut från väggen och försöker ligga i mitten, men har trillat ned 4-5 gånger sen jag ställde den så i oktober. Har alltid varit så, har aldrig fått sova överst i en våningssäng om den inte haft väldigt hög kant.

 

[Torill]

Jag har som barn trillat ur överslafen på en våningssäng trots kant. Mamma hörde en duns och när hon kom in i rummet hittade hon mig sovandes (!) på golvet.

I vuxen ålder har jag varit nära att ramla ur sängen på hotell. Jag har en 120 säng hemma men på svenska hotell är det ju inte sällan 90 sängar som gäller om man som jag reser ensam i alla fall. Antar att jag är van att kunna vända mig ett antal varv åt samma håll i min egen säng och att kroppen inte känner av att jag inte har lika mycket utrymme plötsligt. Jag har vaknat varje gång och kunnat rädda upp situationen dock så jag har aldrig hamnat på golvet.

 

[Monstermom]

När man rör sig i sömnen är man inte riktigt djupsovande, så det finns lite kontroll över var man tar vägen ändå. Ofta när man vänder sig kan man faktiskt vara ganska vaken, men sparfunktionen är inte igång så man mins inte det.

Jag ramlar dock ur sängen då och då, men det beror på att hundkräket vill ha mer plats.
(Och då vaknar jag på vägen ner, alltså hjärnan väcker en för den känner att man faller. Men eftersom jag verkligen sov så vaknade jag inte i tid för att känna att jag var nära en kant. Typ. )

 

[GardenAngel]

jag har aldrig ramlat ur sängen vad jag kan minnas. Jag har iadg 180-säng och rör mig mycket. Men vaknar alltid till om någon del av kroppen hamnar utanför sängen, då rullar jag tillbaka in i sängen (i halvvaket tillstånd).

 

[Rosett]

Intressant!
Jag ramlade ur sängen som barn när vi var i en semesterby. Hade badat och hoppat i bassängen under dagen så mamma trodde det var därför jag "dök" ner från sängen.
Andra gången som jag minns var här hemma, bäddmadrassen hasade ner och jag med den så det var väl ingen riktig "urtrillning"

 

[lilstar]

Jag kan inte minnas att jag någonsin ramlat ur sängen, inte ens som barn, och jag rör mig mycket. Men å andra sidan flyter jag lite in och ut ur sömnen så jag vaknar ofta till lite halvt när jag ska vända på mig. Hunden däremot ibland får man väcka och flytta på kraken när halva rumpan hänger utanför och hon inte inser själv att hon börjat glida.

 

[mooi]

Jag rör mig mycket i sömnen, min stackars sambo har åkt på en och annan smäll när jag snurrar omkring. Trots detta kan jag inte direkt minnas att jag ramlat ur sängen mer än en gång när jag vaknade väldigt häftigt till väckarklockan och kastade mig upp - var tydligen närmare kanten än jag trodde och dessutom fastnade jag i täcket, så kastade mig mer "ur sängen, ner på golvet" än upp på fötterna

 

[Kilauea]

Har ramlat ur sängen ett par gånger som barn, en gång på semester, dvs säng jag inte var van vid. Aldrig som vuxen, dock vaknat på kanten då jag sovit mkt oroligt. Antar att det är den spärren som man inte har som barn, den som gör att man vaknar i tid.