K
Kajsabet
Våran älskade Tristan gick bort natten till i söndags. Detta är en hemsk historia och jag förstår inte hur vårt liv ska kunna bli helt igen.
Jag önskar att jag kunde säga att han gick bort efter en tids sjukdom, eller att han var gammal och att det var tid. Men så var det inte.
Han blev 10 månader och gick bort väldigt oväntat och snabbt. Hans liv började med att han blev född i det vilda. Han och hans kullsyskon blev infångade av föreningen 'Musses vänner' och i början hade Tristan det inte så lätt. Många vändor till veterinären och tvångsmatning för att han inte ville äta. Han kom till oss när han var ca 3,5-4 månader gammal i oktober.
Vi fick ett halvår med honom. Han var den gosigaste och mysigaste katten jag någonsin träffat. Han fanns alltid där för en.
I fredags noterade vi att han var ovanligt trött, att han inte kom och hälsade på oss när vi kom hem plus att han ratade blötmaten. Men eftersom vi nyligen fått hit en akutkatt som lekte så mycket med honom att han sov hela dagarna och då han ibland brukade rata blötmaten, så reagerade vi inte så starkt på det hela. Men vi tyckte att det var underligt att han inte hälsat på oss - för det gjorde han alltid.
I lördags fortsatte han att vara väldigt trött och inte äta. Men han drack ur vattenskålen och vi tillsatte vatten med medicinspruta (för att vara på den säkra sidan). Vi trodde han hade feber, men på kvällen märkte vi att han andades tungt och vid två tillfällen när jag lyfte honom så gnydde han lite. Därför fick jag för mig att han hade lite ont i bröstkorgen, men det var svårt att veta eftersom han brukade göra gnyljud ibland (han kunde inte riktigt jama så han gjorde andra ljud små ljud). Jag tyckte också att han var lite kall vid ett tillfälle, men ibland är man en hönsmamma med sina katter. Jag vet att jag tänkte att om det är såhär imorgon också så åker vi in med honom till veterinären eftersom jag började bli lite orolig.
Hela lördagen hade han velat vara i vår närhet, han följde efter när vi bytte rum mellan köket, vardagsrummet osv. Vi tog det som ett bra tecken, han verkade faktiskt piggare på lördagen än på fredagskvällen trots sin lite tunga andning. Vid tolv på natten somnade jag, med Tristan på mig, i soffan och vid ett så skulle jag och min sambo lägga oss. Jag ville inte lyfta bort Tristan från mig, men var så illa tvungen efter ett tag. Eftersom vi sover med stängd sovrumsdörr så lämnade vi honom nerbäddad i soffan. Det var sista gången vi såg honom i livet.
När jag går ut ur sovrummet kl 9 på söndagsmorgonen så ser jag blod på golvet. Jag får panik och ser att blodet leder in under soffan, jag sliter upp soffan och ser Tristan ligga i en pöl med blod från munnen. Jag slänger mig fram för att röra vid honom och känner direkt att han är död. Min sambo springer ut ur sovrummet när han hör mig skrika och hela världen vändes upp och ned.
Hur kan detta hända? Hur kan en fullt frisk och välmående hårig gosboll dö inom 1,5 dygn från att man ens märker att något är fel (och det vi då märkte var trötthet, vilken katt är inte trött ibland..)?
Så många tankar som flyger genom huvudet och man känner sig så usel. Tänk om, tänk om, tänk om....
När vi lämnade in honom till veterinären så visste de inte vad det kunde vara, många saker som har liknande symptom. Men förmodligen något medfött eller en inre skada (men han är innekatt och vi har inga höjder han kan ha skadat sig ifrån).
Vi saknar honom så himla mycket! Hans närvaro är överallt. Hur kan man orka leva ett normalt liv efter en sådan här saknad och chock?
Jag önskar att jag kunde säga att han gick bort efter en tids sjukdom, eller att han var gammal och att det var tid. Men så var det inte.
Han blev 10 månader och gick bort väldigt oväntat och snabbt. Hans liv började med att han blev född i det vilda. Han och hans kullsyskon blev infångade av föreningen 'Musses vänner' och i början hade Tristan det inte så lätt. Många vändor till veterinären och tvångsmatning för att han inte ville äta. Han kom till oss när han var ca 3,5-4 månader gammal i oktober.
Vi fick ett halvår med honom. Han var den gosigaste och mysigaste katten jag någonsin träffat. Han fanns alltid där för en.
I fredags noterade vi att han var ovanligt trött, att han inte kom och hälsade på oss när vi kom hem plus att han ratade blötmaten. Men eftersom vi nyligen fått hit en akutkatt som lekte så mycket med honom att han sov hela dagarna och då han ibland brukade rata blötmaten, så reagerade vi inte så starkt på det hela. Men vi tyckte att det var underligt att han inte hälsat på oss - för det gjorde han alltid.
I lördags fortsatte han att vara väldigt trött och inte äta. Men han drack ur vattenskålen och vi tillsatte vatten med medicinspruta (för att vara på den säkra sidan). Vi trodde han hade feber, men på kvällen märkte vi att han andades tungt och vid två tillfällen när jag lyfte honom så gnydde han lite. Därför fick jag för mig att han hade lite ont i bröstkorgen, men det var svårt att veta eftersom han brukade göra gnyljud ibland (han kunde inte riktigt jama så han gjorde andra ljud små ljud). Jag tyckte också att han var lite kall vid ett tillfälle, men ibland är man en hönsmamma med sina katter. Jag vet att jag tänkte att om det är såhär imorgon också så åker vi in med honom till veterinären eftersom jag började bli lite orolig.
Hela lördagen hade han velat vara i vår närhet, han följde efter när vi bytte rum mellan köket, vardagsrummet osv. Vi tog det som ett bra tecken, han verkade faktiskt piggare på lördagen än på fredagskvällen trots sin lite tunga andning. Vid tolv på natten somnade jag, med Tristan på mig, i soffan och vid ett så skulle jag och min sambo lägga oss. Jag ville inte lyfta bort Tristan från mig, men var så illa tvungen efter ett tag. Eftersom vi sover med stängd sovrumsdörr så lämnade vi honom nerbäddad i soffan. Det var sista gången vi såg honom i livet.
När jag går ut ur sovrummet kl 9 på söndagsmorgonen så ser jag blod på golvet. Jag får panik och ser att blodet leder in under soffan, jag sliter upp soffan och ser Tristan ligga i en pöl med blod från munnen. Jag slänger mig fram för att röra vid honom och känner direkt att han är död. Min sambo springer ut ur sovrummet när han hör mig skrika och hela världen vändes upp och ned.
Hur kan detta hända? Hur kan en fullt frisk och välmående hårig gosboll dö inom 1,5 dygn från att man ens märker att något är fel (och det vi då märkte var trötthet, vilken katt är inte trött ibland..)?
Så många tankar som flyger genom huvudet och man känner sig så usel. Tänk om, tänk om, tänk om....
När vi lämnade in honom till veterinären så visste de inte vad det kunde vara, många saker som har liknande symptom. Men förmodligen något medfött eller en inre skada (men han är innekatt och vi har inga höjder han kan ha skadat sig ifrån).
Vi saknar honom så himla mycket! Hans närvaro är överallt. Hur kan man orka leva ett normalt liv efter en sådan här saknad och chock?
